Motion till riksdagen
1988/89:Ju601

av Bengt Harding Olson (fp)
Det straffbara området för vårdslöshet i trafik

Mot.

1988/89

Ju601-605

Rättsväsendet tvingas till prioriteringar för att över huvud taget kunna
fullgöra sina många arbetsuppgifter på ett acceptabelt sätt. Den prioriteringen
innebär bl.a. att vissa brottsutredningar inte kommer till stånd eller
fördröjs avsevärt. I det perspektivet är det angeläget att undersöka om det
finns någon del av verksamheten som kan rationaliseras utan fara för
rättssäkerheten.

Förseelser i trafiken

På trafikområdet torde det finnas stora vinster att göra, nämligen den del som
avser utredning och lagföring av vanliga gatukrockar och liknande olyckor.

Idag går det åt tusentals utredningstimmar och hundratals årsarbetskrafter
hos polis och åklagare (och även i viss mån hos tingsrätterna) för att
handlägga de banala trafikolyckor som inte har sin orsak i medveten
chanstagning eller avsiktligt åsidosättande av trafikföreskrifter utan endast
utgör resultatet av momentan ouppmärksamhet eller felbedömning. Det kan
starkt ifrågasättas det rimliga i att avsätta rättsväsendets knappa resurser för
lagföring av dessa gärningar.

Lagföringens syften

Lagföring av brott och förseelser har två syften. Dels att straffa gärningsmannen
så att han/hon inte gör om samma sak igen, dels att avskräcka övriga
medborgare i vårt samhälle från att hemfalla åt sådant handlande. Upplevelsen
av en trafikolycka räcker mer än väl för flertalet människor för att
åstadkomma eftertanke för framtiden. Dessutom är det så mycket annat
förknippat med en trafikolycka att själva upplevelsen med fog kan anses
utgöra straff nog. Dels medför själva olyckan ofta en direkt chock för den
inblandade, dels blir effekten bonusförlust på försäkringen och stillestånd
några dagar, dels resulterar den inte sällan i skador på egen person och det
fordon man fört, dels ger upplevelsen av olyckan i sig anledning till grämelse
över den egna klantigheten. Med andra ord: föraren har fått sitt straff flera
gånger om innan rättsmaskineriet ens malt färdigt halvvägs.

Bötfällningen har inte heller någon mätbar avskräckande effekt på andra
presumtiva trafiksyndare. Dessutom torde risken för rapportering, utredning
och lagföring för en ”vanlig” krock vara mindre - kanske rent av
väsentligt mindre - i exempelvis Stockholm än på andra ställen i landet. En
krock som endast resulterar i fordonsskador torde endast undantagsvis 1

1 Riksdagen 1988/89. 3sami. NrJu60l-605

Mot. 1988/89
Ju601

Riksåklagarens inställning

Tankar i denna riktning framfördes redan 1984 av riksåklagaren i en
promemoria till justitiedepartementet med förslag om bl.a. höjning av
oaktsamhetsgränsen för vårdslöshet i trafik. Riksåklagaren skriver där:

Straff för vårdslöshet i trafik skall ådömas endast den som i väsentlig mån
brister i omsorg och varsamhet i trafiken. Det skall vara fråga om medvetet
risktagande av allvarlig art. Vid bedömningen bör man mer än f.n. utgå från
trafikantens egna förutsättningar. Rena felhandlingar bör därför kunna bli
straffria, om inte brott mot någon särskilt straffbelagd trafikregel inte
förekommit i sammanhanget. För att markera att avsikten inte är att
allvarligare vårdslöshet skall bedömas lindrigare än hittills föreslås att ett
lägsta straff, 25 dagsböter, skall stadgas för vårdslöshet i trafik.

Avgränsning av straffområdet

Det straffbara området för vårdslöshet i trafik bör avgränsas i enlighet med
RÅ:s inställning genom ändring i trafikbrottslagen. Härigenom ger man
människorna i trafiken liksom i samhället i övrigt ett utrymme för icke
straffbar oaktsamhet, som rimmar väl med vad svensken i gemen tycker.

Effekten av allt detta skulle bli - förutom att trafikanterna inte känner sig
jagade - att polis och åklagare får mer tid att ägna sig åt sådant som både de
och svenska folket anser angelägnare.

Hemställan

I anledning härav hemställs

att riksdagen hos regeringen begär ändring i trafikbrottslagen
(1951:649) om vårdslöshet i trafik för att avgränsa det straffbara
området i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 12 januari 1989

Bengt Harding Olson (fp)

föranleda lagföring i Stockholm. Därtill är resurserna för små. Ute i landet
kan situationen stundtals vara en annan.

För övrigt torde de ynka dagsböter med ytterligare utgifter för ”syndare”
som sedermera kan bli följden av utredningen och åklagarens arbete av
många upplevas som ”lök på laxen”.

2