Motion till riksdagen
1988/89:Ju402

av Allan Ekström (m)

Antalet nämndemän i tingsrätt

Nämnden i tingsrätt skall spegla det allmänna rättsmedvetandet och gängse
värderingar på ett någorlunda allsidigt och representativt sätt. Nämnden
skall vidare vara så bestämd att den har förmåga att bidraga till kontinuitet
och likformighet i rättskipningen.

De båda angivna ändamålen som utgör grunden för nämndens legitimitet representativitet
och kontinuitet-förutsätter att antalet nämndemän är lägst
fem samt att mandatperioden är lägst sex år. Denna ordning har gällt
tidigare.

Att antalet tre är för litet säger sig självt. I denna bedömning instämmer för
övrigt finansministern. Då det för några år sedan var fråga om att bestämma
storleken av de nyinrättade skattenämnderna förklarade han sålunda
(prop. 1986/87:47 s. 124):

”När det gäller frågan om hur många förtroendevalda som skall kallas till
varje sammanträde delar jag inte kommitténs uppfattning att endast fyra
lekmän skall kallas. I likhet med några kommittéledamöter och en del
remissinstanser finnér jag det lämpligare att fem lekmän kallas. Därigenom
ökas möjligheterna att ge nämnden en mer allsidig sammansättning.
Dessutom motverkas en alltför kraftig neddragning av den nuvarande
förtroendemannaorganisationen. ”

Riksdagen har enhälligt ställt sig bakom detta uttalande av finansministern.

Varför, blir följaktligen frågan, skall den nämnd som har befogenhet att
döma i brottmål -1.ex. att utmäta långvariga frihetsstraff - och i familjemål
ha en sammansättning som är svagare än skattenämndens. Eller byggnadsnämndens
för att taga ytterligare ett exempel; någon byggnadsnämnd med
färre ledamöter än fem torde inte kunna uppletas. Det finns självfallet inte
något godtagbart svar på frågan. Det är därför från rättsordningens synpunkt
angeläget att den förhastade reform år 1983, varigenom nämndemännens
antal i tingssalen minskades från fem till tre eller sålunda med 40 %, snarast
upphävs.

Vad härefter angår mandatperiodens längd var denna fråga föremål för
överväganden i ett lagstiftningsärende år 1975. Den dåvarande justitieministern
uttalade sålunda bl.a.:

En direkt sammankoppling mellan den kommunala valperioden och nämndemansmandatet
är sålunda ingalunda självklar (jfr. CU 1971:9 s. 16).
Önskemålet om att nämnden fortlöpande anpassas till majoritetsförhållandena
i fullmäktige får här vägas mot behovet, inte minst från rättssäkerhets

1* Riksdagen 1988189.3sami. NrJu401-408

synpunkt, av att inom nämnden bevara nödvändig erfarenhet av domstolsarbetet.
Mot denna bakgrund saknas tillräckliga skäl att korta av den sedan
lång tid tillbaka gällande sexårstiden, vilken visat sig väl ägnad att tillgodose
behovet av kontinuitet hos nämnden.

Dessa ord, som har samma giltighet och tyngd i dag som då, träffar den helt
nyligen beslutade reformen varigenom mandatperioden anpassades till den
normala kommunala valperioden eller sålunda tre år. Begreppet kontinuitet
har en alldeles särskild innebörd i rättsliga sammanhang genom att vara
uttryck för sådana fundamentala värden som förutsebarhet, likformighet och
rättvisa. Tingsrätten får inte liknas vid en svängdörr genom vilken nämndemännen
passerar in och ut.

Medvetenheten om nämndemannauppdragets särskilda karaktär och
betydelse för tilltron till rättsväsendet samt lyhördheten för våra rättsliga
traditioner talar enligt min mening med styrka för att återupprätta den gamla
ordningen.

Det får ankomma på utskottet att utarbeta erforderlig lagtext.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer jag

att riksdagen beslutar att snarast möjligt återinföra de regler som
tidigare gällt för såväl antalet nämndemän som mandatperiodens
längd.

Stockholm den 10 januari 1989
Allan Ekström (m)

Mot. 1988/89
Ju402

4