Motion till riksdagen
1988/89:Ju401

av Allan Ekström (m) Mot

Utnämningen av domare 1988/89

Ju401-408

I fråga om tillsättnings- och befordringsgrunder för statliga tjänster har av
ålder stor vikt lagts vid att urvalet sker efter rent sakliga grunder, så att den
mest lämpade blir innehavare av tjänsten. Grundsatsen har ansetts så tungt
vägande, att den fått sin plats i regeringsformen, nämligen i 11 kap. 9 och
10 §§.

Som framgår av berörda lagrum skall tjänster vid domstol eller vid
förvaltningsmyndighet, som lyder under regeringen, tillsättas av regeringen
eller av myndighet som regeringen bestämmer. I det följande uppehåller jag
mig endast vid de tjänster som tillsätts av regeringen.

De regeringstillsatta tjänsterna brukar indelas i tre grupper på grundval av
ordningen för tillsättandet, nämligen i verkchefstjänster och liknande, i
anmälningstjänster och förslagstjänster.

- Till gruppen verkschefstjänster och liknande räknas t.ex. verkschef,
landshövding och justitieråd.

- Till gruppen anmälningstjänster hänförs bland andra lagman i hovrätt och
lagman i de tre största tingsrätterna samt avdelningschefer.

- Till gruppen förslagstjänster räknas t.ex. lagman i tingsrätt med nyss
nämnt undantag, hovrättsråd, rådman och professor. I dessa fall äger ett
öppet sakkunnigförfarande rum under formen av en speciell tjänsteförslagsnämnd.

Det går alltså en skarp skiljelinje mellan de båda första grupperna, å ena
sidan, och gruppen förslagstjänster, å andra sidan, i fråga om ett offentligt
ledigkungörande som öppnar reell möjlighet för envar intresserad att anmäla
sig som sökande och att bli meritmässigt värderad i förhållande till sina
medsökande.

En av hörnstenarna i vårt statsskick är att den dömande makten utövas av
skickliga och i förhållande till regeringsmakten självständiga och oväldiga
domare. Det borde särskilt i dagens svenska rättsklimat vara angeläget att
förebygga misstanke om att regeringen begagnar sin utnämningsmakt på ett
sätt som ej är förenligt med dessa normer; jfr Förvaltningsrättslig tidskrift
1988 s 121 ff, särskilt 143, och Myndigheternas normgivning, Rättsfonden
1988, s 107 ff. De främsta garantierna är här som alltid annars självfallet
offentlighet och insyn.

Det bör följaktligen krävas att den som regeringen önskar utnämna till
domare skall få sina sakliga meriter granskade och värderade av ett
kollegium, motsvarande tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet; i
kollegiet skall även ordföranden i Advokatsamfundet ingå. Som jämförelse

1 Riksdagen 1988/89.3 sami. NrJu401-408

må nämnas att den amerikanske presidentens utnämning av domare till
Högsta domstolen skall godkännas av senaten. Ytterligare förtjänar att
uppmärksammas att i ett av Gustaf Petrén med flera under år 1988 lanserat
förslag till ny grundlag framförs ståndpunkten att ”ordinarie domartjänst
skall tillsättas i turordning så, att regeringen tillsätter tjänsten första gången
den blir ledig, andra gången tillsätts tjänsten av riksdagens lagutskott och
tredje gången tillsätts den av Sveriges advokatsamfund, och så vidare i
samma följd” (förslaget s 35); och som grund åberopas syftet att garantera
domstolens självständiga ställning. Kravet bör gälla alla domstolsbefattningar.
Även den nuvarande skillnaden mellan anmälningstjänster och förslagstjänster
bör avskaffas. Det är svårt att förstå skälen till att lagmanstjänsten i
Göteborg eller i Malmö men ej i Uppsala eller i Norrköping skall vara
undantagen från ett sedvanligt öppet ansökningsförfarande.

En liknande motion från min sida har tidigare avslagits av riksdagen. Vad
är - det blir frågan - de egentliga skälen till att handläggningen av vissa
domarutnämningar skall ske utan insyn och offentlig meritvärdering?

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utnämning av domare.

Stockholm den 10 januari 1989

Allan Ekström (m)

Mot. 1988/89
Ju401

2