Motion till riksdagen
1988/89:Ju33
av Allan Ekström (m)
med anledning av prop. 1988/89:113 om ändring i
brottsbalken (tjänstefel)
Propositionen innebär ett slutligt övergivande av det synsättet att det även i
offentlig verksamhet är en uteslutande angelägenhet mellan arbetsgivaren
och arbetstagaren då den sistnämnde tillfogar tredje man d.v.s. allmänheten
skada. Det är detta besynnerliga synsätt som uppbär 1975 års reform om
avskaffande av ämbetsansvaret (se bl.a. min motion 1984/85:2976). Därmed
blev det i själva verket arbetsgivaren och icke allmän domstol som
hade att bedöma huruvida arbetstagaren i sin relation till tredje man uppfyllt
de åtaganden hans tjänst innefattat på ett från objektiv synpunkt tillfredsställande
sätt eller inte. Detta ensidiga förhållande medförde i sin tur
bl.a. att JO såsom allmänhetens ombudsman förlorade de maktmedel han
ditintills haft i förhållande till det allmännas funktionärer; JO blev ”tandlös”.
Det blev — visade det sig snart — meningslöst att söka beivra övertramp
i den offentliga maktutövningen.
Propositionen syftar till att delvis återinföra den ordning som gällde före
år 1975. Det är hög tid att så sker med hänsyn till pågående söndervittring av
det offentliga ansvaret.
De framlagda förslagen tillstyrkes i och för sig. Särskilt gäller detta återinförande
dels av begreppet ”tjänstefel” dels ock av rekvisitet ”oaktsamhet”
(slarv eller slapphet).
I. Skyddet av tredje man — den offentliga funktionärens motpart — sträcker
sig emellertid i propositionen /cäté'tillräckligt långt. Det har anpassats till
myndighetsutövning, låt vara att ramen föreslås vidgad från ”i” till ”vid”
myndighetsutövning. Som framhållits av Juridiska fakultetsnämnden vid
Lunds universitet undantages därmed från den föreslagna lagen (20 kap 1 §
BrB) sådan offentlig verksamhet eller offentlig makt som icke har karaktär
av myndighetsutövning men som likväl har stor betydelse för allmänheten,
t.ex. inom sjukvårdens, utbildningens eller kommunikationsväsendets områden.
All verksamhet som är skattefinansierad eller eljest bedri ves med stat
och kommun som huvudman bör vara förenad med ett särskilt ansvar, detta
som uttryck för ståndpunkten att särskilda krav måste ställas på sådan
verksamhet som bedrives på samhällets vägnar genom statliga eller kommunala
organ. Inom det privata området finns det som regel tillgång till
olika alternativ — men icke här.
Ståndpunkten, att offentlig verksamhet intar en rättslig särställning oavsett
om den innefattar myndighetsutövning eller icke, går — som nyss
Mot.
1988/89
Ju33 —36
1 Riksdagen 1988/89. 3 sami. Nr Ju33—36
nämnda fakultetsnämnd påpekar — att återföra till I kap. 9 § regeringsformen.
Den likhets- och objektivitetsprincip som grundlagsfästs där gäller för
alla som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen. Och JO:s och
JK:s tillsynsområden omfattar, med vissa undantag, alla statliga och kommunala
myndigheter.
Den föreslagna begränsningen till myndighetsutövning bör därför — av
hänsyn till tredje mans berättigade anspråk på god kvalitet av offentlig
verksamhet — slopas. Avgörande bör vara, om den offentlige funktionären
genom oaktsamhet utsatt tredje man för risken att bli tillfogad skada eller
men.
II. Nära samband härmed har frågan, om tredje man — då han lidit skada
— har rätt att erhålla gottgörelsegenom skadestånd eller om han skall nödgas
bära skadan själv. Propositionen innehåller emellertid icke några förslag
till förbättring av tredje mans rättsskydd här trots de massiva krav på
utvidgning av det allmännas skadeståndsansvar i olika avseenden som under
flera år framställts i borgerliga motioner till riksdagen. Desto mera
tillfredsställande är det fördenskull att lagutskottet genom preliminärt beslut
den 23 mars i år — samma dag som justitieministern för övrigt framlade
en departementspromemoria i samma ämne — beslutat begära en bred
parlamentarisk förutsättningslös utredning om det allmännas skadeståndsansvar.
Tillfredsställande skydd för tredje man kräver följaktligen att ett
utvidgat tjänstefelsansvar förenas med ett betydligt skärpt skadeståndsansvar.
Detta bör riksdagen uttala.
Till stöd för uppfattningen att den föreslagna begränsningen av tjänstefelsansvaret
till ”vid myndighetsutövning” ej erbjuder tredje man tillräckligt
skydd lämnar det s.k. Trifoliumfallet, i vilket mål konsumentverket
lämnat missvisande uppgifter i ett pressmeddelande (NJA 1987 s. 535).
Högsta domstolen konstaterade här (med siffrorna 3 mot 2) att utfärdandet
av pressmeddelandet icke skett ”vid myndighetsutövning i den mening som
avses i 3 kap 2 § skadeståndslagen”. Skadeståndstalan lämnades fördenskull
utan bifall. (Skadeståndslagen har med andra ord redan det rekvisit —
vid myndighetsutövning — som propositionen föreslår för bestämningen
av tjänstefelets räckvidd.) Enligt lagrådets mening är det otillfredsställande
att en sådan situation som avhandlas i rättsfallet ej ens omfattas av statens
skadeståndsansvar.
lil. Propositionen är otillräcklig även härutinnan, att den icke föreslår någon
ändring i det förhållandet att ansvaret för förtroendevalda ledamöter av
kommunala nämnder(se t.ex. NJA 1988 s. 26 som avser kommunstyrelse) är
praktiskt taget obefintligt. Som lagrådet påpekat är det icke godtagbart att
myndighet kan trotsa domstols beslut utan att de ansvariga kan ställas till
svars härför (s. 55). Riksdagen bör uttala att tjänstefelsansvaret bör omfatta
även detta område.
IV. Propositionen berör inte den av statens ansvarsnämnd påtalade besvärande
dualism som förekommer mellan domstolen som skall bestämma
påföljd för det brott tjänstemannen begått och anställningsmyndigheten
Mot.1988/89
Ju33
2
(eller ansvarsnämnden i vissa fall) som har att pröva huruvida brottet skall
medföra avsked eller ej. Ansvarsnämnden anför här: ”De ändringar som nu
föreslås i BrB 20:1 tillgodoser emellertid inte på långt när de reformkrav
som kan ställas. Kvar är exempelvis den besvärande dualismen mellan
domstolen som skall bestämma påföljd för brott som en tjänsteman begått
och anställningsmyndigheten (statens ansvarsnämnd i vissa fall) som har
att pröva om brottet skall medföra avsked. Det finns enligt ansvarsnämndens
mening starka skäl att återinföra det straffrättsliga avsättningsinstitutet
för offentliganställda tjänstemän. I de flesta fall drabbas tjänstemannen
hårdare av avsättning som påföljd än av den rent straffrättsliga påföljden.
Det är inte acceptabelt från rättssäkerhetssynpunkt att inte också den förra
påföljden prövas av domstolen i brottmålet.” Vad ansvarsnämnden sålunda
påtalat bör ges regeringen till känna.
V. Som framhållits i motioner (1986/87:A702) är det ej heller tillfredsställande
från konstitutionella synpunkter att domare i sista hand kan skiljas
från sin domarbefattning genom avgörande från en korporalivt sammansatt
domstol, där yrkesdomarna för övrigt är förordnade på viss tid, och icke
genom dom av högsta domstolen. Även detta förhållande talar för att den
tidigare ordningen med H.D. som sista instans nu återinförs, vilket bör ges
regeringen till känna.
VI. Genom att tjänstefelet knytes till oaktsamhet, där gärning som vid en
helhetsbedömning bedöms såsom ringa icke skall föranleda straff, kommer
det i praktiken att uppstå kollision med tjänsteförseelse i 10 kap. 1 § LOA.
Det kan därför ifrågasättas — vilket ansvarsnämnden gjort — om det är
meningsfullt med dubbla straffsystem på sätt som blir följden. Till saken
hör att allmänheten icke hyser samma förtroende för administrativa disciplinorgan
som för domstol, även av den anledningen att den förfördelade
inte har någon ställning alls i disciplinär process; Förhandlingarna vid det
31 nordiska juristmötet i Helsingfors 1987, del II s. 619. Frågan synes förtjänt
av särskilda överväganden, vilket riksdagen börge regeringen till känna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställer jag
1. att riksdagen beslutar slopa begränsningen för tjänstefelsansvaret
till myndighetsutövning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett utvidgat skadeståndsansvar för det allmänna
såsom komplettering till ett straffrättsligt tjänstefelsansvar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ansvar för förtroendevalda ledamöter av kommunala
nämnder,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om undanröjande av föreliggande dualism mellan
domstol och anställningsmyndighet,
Mot.1988/89
Ju33
3
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i Mot.1988/89
motionen anförts om upphävande av 10 kap. 1 § lagen om offentlig Ju33
anställning.
Stockholm den 30 mars 1989
Allan Ekström (m)
4