Motion till riksdagen
1988/89:Ju27

av Inger Schörling m.fl. (mp)

med anledning av prop. 1988/89:95 om ändringar
i rättegångsbalken m.m.

I det föreliggande regeringsförslaget föreskrives — sorn vanligt — en omstrukturering
och rationalisering av den offentliga sektorn och dess resurser.

Att vara effektiv i användandet av skattemedel är en bra målsättning,
som regeringspartiet har all heder av och som bör glädja de flesta svenska
medborgare. Det finns ju betydligt bättre sätt att använda pengar på än till
ineffektiv och helt onödig administration, med tanke på hur många eftersatta
områden som fortfarande finns i Sverige och som regeringen idag inte
anser sig ha råd att åtgärda — t.ex. de handikappades villkor, miljön, sjukvården,
utbildningen, osv.

Vad man dock tvingas konstatera — främst inom brottsbekämpning samt
rätts- och kriminalvårdsapparaten — är att det gång på gång visas upp en
brist på känsla för var de demokratiska och rättsäkerhetsmässiga gränserna
skall sättas i vårt samhälle.

Inom rättsäkerhetsfältet har det skett åtskilliga gränsändringar de senaste
tio åren — inte minst i tillämpningarna av gällande lagar — och detta har
successivt skapat en urholkning av tilltron till politiker, myndigheter och
rättvisan i vårt svenska samhälle.

Det är därför synnerligen allvarligt, när det beredande lagstiftningsinstitutet
lägger fram lagförslag till den beslutande församlingen, som:

— gör myndighetsmissbruk till lag, för att slippa en verklighet som skapar
rättshaverister och Europadomstolsfall,

— ”förenklar” rättssystemet för att minska köerna i domstolarna, men detta
blir då på rättskvalitetens bekostnad,

— minskar antalet jurister och/eller lekmän för att få en billigare rättsprocess,
men detta blir då på bekostnad av jurist- respektive lekmannakompetensen
— fem nämndemän skapar en bredare bas och ger allsidigare
bedömning, än vad tre gör.

Det är den sistnämnda punkten som är aktuell i de föreliggande lagförslagen.
Miljöpartiet de gröna vill inte att samma sak sker inom rättssektorn
som landstingen redan låtit ske inom sjukvården, dvs att man rationaliserar
bort folk inom sektorn ”direkt-mot-medmänniskan-arbetande-personal”, i
stället för att investera i hjälpmedel och effektivare verktyg inom den administrativa
delen av verksamheten.

Miljöpartiet vill således inte gå med på någon som helst minskning av

Mot.1988/89

Ju27

Hemställan

Med åberopande av ovanstående argument hemställs

1. att riksdagen beslutar att rättegångsbalkens föreskrifter om antal
lagfarna domare bibehålls,

2. att riksdagen beslutar att antalet nämndemän i tingsrättens huvudförhandlingar
generellt ändras till fem.

Stockholm den 5 april 1989
Inger Schörling (mp)

Kent Lundgren (mp) Elisabet Franzén (mp)

Hans Leghammar (mp)

vare sig domare eller nämndemän i någon instans, eller i någon typ av
rättsfall.

Vi välkomnar däremot förslaget när det gäller möjligheten att utöka med
en domare vid komplicerade brottmål — vid långdragna brottmål finns ju
redan möjligheten — men vi vill dessutom ha en generell utökning till fem
nämndemän.

Rekryteringsproblemen på domarsidan är svåra f.n., men dessa får lösas
på andra sätt, t.ex. genom villkorsförbättringar för domarkåren.

Lekmannainflytandet behöver förstärkas, för undvikande av en alltför
utpräglad samhällsstyrning.

5