Motion till riksdagen
1988/89 :Ju26

av Allan Ekström (m)

med anledning av prop. 1988/89:95 om ändringar Mot
i rättegångsbalken m.m. Ju26—32

Propositionen behandlar främst frågor som har anknytning till hovrätt.
Närmare uttryckt diskuteras huruvida gällande ordning för handläggningen
av överklagande mål är ändamålsenlig eller ej.

I. Vid bedömandet av ifrågakomna handläggnings- eller procedurregler
är det bl.a. av betydelse vilken inställning man har till den fundamentala
frågan om domstolens uppgifter i rättskipningen, främst i dispositiva tvistemål.
Skall domstolen vara passiv och låta parterna i sin helhet bestämma
över processföringen, så att brister i denna processföring länder parten i
fråga till nackdel. Eller skall domstolen, då den märker att målet ”håller på
att gå snett” från juridisk synpunkt, tillse att målet erhåller en så långt
möjligt är i sak riktig utgång. Antag — för att använda ett klassiskt exempel
— att domaren i ett kravmål uppmärksammar att fordringen är preskriberad.
Svaranden har emellertid ej åberopat denna grund för sitt bestridande,
enär han saknar kännedom om innehållet i preskriptionslagen. Skall domaren
då fråga svaranden, om denne är medveten om denna lag? I annat fall
blir ju målets utgång beroende av partens okunnighet om gällande rätt. En
annan sak är att svaranden kan avstå från att åberopa denna invändning,
om han så önskar. Skall domaren över huvud taget verka för att domen blir
så materiellt riktig som möjligt? Ämnet är eldfängt (se t.ex. Ekström, Tidskrift
för Sveriges advokatsamfund 1979 s. 103 där jag pläderar för stark
”materiell processledning”). Många domare — särskilt i hovrätt — har här
den inställningen att domaren skall förhålla sig passiv, därför att hans åtgärder
eljest blir till fördel för ena parten: han skall således stillatigande åse
hur ena parten riskerar att förlora målet eller sålunda icke komma till sin
rätt enbart på grund av bristande insikter i svensk rätt, ej minst rörande
rättegångsbalkens regelsystem (åberopande av grunder, rättsfakta och tilltrosbevisning).
Härmed må jämföras den domarregel som uttalar att ”den
meninge mans bästa är den yppersta lagen”.

Propositionen bygger här tillfredsställande nog på den grundinställning
varåt jag gett uttryck, vilket framgår särskilt tydligt av s. 48 — 49 (materiell
processledning i hovrätten). Över huvud taget förtjänar propositionen —
med undantag för språket i lagtexten (jfr LU 1986/87:18 s. 65) — oförbehållsamt
erkännande i sina huvuddrag.

II. Propositionen tar inte slutlig ställning till frågan om antalet lagfarna
ledamöter i hovrätt (s. 68). Icke desto mindre känns angeläget att redan nu
ge uttryck för den uppfattningen att neddragning av antalet från fyra till tre

1 Riksdagen 1988/89. 3 sami. Nr Ju26—32

icke — av respekt för domarna i tingsrätten — bör komma i fråga med
hänsyn till den ojämnhet i kvalitet som förekommer på olika avdelningar;
även nödvändigheten för adjungerade ledamöter att få ingå i dömande
avdelning måste spela in. Hovrätt är dessutom slutinstans i huvuddelen av
alla mål.

III. Propositionen undviker däremot — liksom fallet är med rättegångsutredningens
bakomliggande betänkande — att taga ställning till den fråga
som kanske är allra mest angelägen i dag, nämligen vad som krävs för att
återställa förtroendet till rättsväsendet. Detta förhållande oroar bland andra
juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, som menar att man kan
spåra ett slags förtroendekris från allmänhetens sida. Som ett särskilt viktigt
område pekar fakultetsnämnden på bevis och bevisvärderingsfrågor i brottmål.
Domstolarnas sätt att hantera det s.k. styckmordsmålet ger onekligen
reliefverkan åt fakultetsnämndens farhågor. Det finns all anledning att begrunda
nämndens sammanfattning av sitt remissyttrande: ”Sammanfattningsvis
anser fakultetsnämnden att det fortsatta reformarbetet på rättegångsbalkens
område främst måste inriktas på att säkerställa allmänhetens
förtroende för domstolarna, också i komplicerade indiciebrottmål. Den
hittillsvarande ensidiga inriktningen på förenkling och förbilligande — där
tyvärr åtskilliga av domstolsväsendets egna representanter sjunger med —
bör brytas och demagogisk användning av termen rättssäkerhet undvikas.”

Riksdagen bör understryka vikten av vad fakultetsnämnden uttalat. Det
enda verkliga botemedlet är att öka domaryrkets attraktivitet, vilket i sin tur
kräver väsentligt högre domarlöner (se motion 1988/89 :Ju406). Kompetens
är onekligen viktigare för ett gott resultat än aldrig så snillrika förfaranderegler.

IV. I en viktig fråga tar jag uttryckligen avstånd från propositionen, nämligen
rörande antalet nämndemän i tingsrätt, som föreslås bli tre oberoende
av målets svårhetsgrad.

Som jag redovisat i motion !988/89:Ju402 är nämndens legitimitet beroende
av att den uppfyller kraven på allsidighet och representativitet. I tryckfrihetsförordningen
(12:5) — där jury förekommer i stället för nämnd —
uttrycks detta så, att ”bland jurymännen bör skilda samhällsgrupper och
meningsriktningar samt olika delar av länet vara företrädda”. Att ett antal
av tre personer är för litet för att tillgodose dessa krav borde vara uppenbart.
I övrigt hänvisar jag till nämnda motion. Varken propositionen eller
flera av remissinstanserna uppmärksammar tillräckligt just detta avgörande
faktum att nämnden skall ha förmåga att spegla det allmänna rättsmedvetandet.
Påståendet i propositionen att minskningen av antalet nämndemän
till tre ej inneburit någon försämring av rättskipningen har inget bevisvärde.
Det går nämligen ej i efterhand att mäta vilken betydelse en lägre
grad av allsidighet och representativitet haft i ett konkret fall. Lika svårförenlig
med den angivna utgångspunkten för nämndemannamedverkan är
departementschefens åsikt (s. 66) att antalet egentligen skall bero av vad ”en
smidig anpassning till (vad) de olika målen typiskt sett kräver” (!). Nämndemannen
är förvisso ingen person med specialkunskaper som likt en ingenjör
kallas in när sådana kunskaper är aktuella; jfr avsnitt 2.4.7. Då har
man missförstått nämndemannens roll i rättegången.

Mot. 1988/89

Ju26

2

Som ytterligare argument framförs att ”det kan sägas vara principiellt
felaktigt att den lagfarne domarens inflytande relativt sett minskar i mål om
särskilt grova brott, vilka ju typiskt sett kan antas vara av störst betydelse
från allmän synpunkt och för parterna”. Argumentet måste berättiga till
slutsatsen att syftet med 1983 års reform i själva verket varit att stärka
yrkesdomarens ställning. Detta syfte har emellertid varit förborgat hittills.
Argumentet svarar ej heller mot många domares egen erfarenhet. En församling
om tre är statistiskt sett mer ensidigt sammansatt i fråga om åsikter
och värderingar än ett antal av fem, där uppfattningarna i många fall balanserar
varandra. Verkligheten är därför snarare den motsatta än den propositionen
uttrycker. Vid lika röstetal i brottmål (2 — 2 eller 3 — 3) vinner den
lindrigaste meningen. Verkan av att domaren i en sådan situation kan bli
omkullröstad blir därmed icke till nackdel utan i stället till fördel för den
tilltalade. I andra fall, såsom i familjemål, har yrkesdomaren vid lika röstetal
utslagsröst. I sammanhanget bör också nämnas att rättegångsutredningens
förslag om fyra nämndemän fått starkt stöd hos remissorganen. Nämndemännens
antal skall följaktligen vara fem i alla mål. Mandatperioden bör
vara sex är; se motion 1988/89:Ju402. Det får ankomma på utskottet att
utarbeta erforderlig lagtext.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om antalet lagfarna ledamöter i hovrätt,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av att återställa förtroendet till rättsväsendet,

3. att riksdagen — med avslag på propositionen i motsvarande
hänseende — beslutar att återinföra de regler som tidigare gällt för
såväl antalet nämndemän som mandatperiodens längd.

Stockholm den 30 mars 1989
Allan Ekström (m)

Mot.1988/89

Ju26

3