Motion till riksdagen
1988/89 :Ju237
av Kent Lundgren m.fl. (mp)
Befordringsgången inom polisen
Polisen i dagens Sverige lider av svår resursbrist i strängt taget hela landet
och detta beror bl.a. på att vi har en avgång ur yrket av 4—500 polismän per
år. Totalt har polisen tappat ca 700 tjänster de senaste tio åren genom påtvingad
rationalisering — dvs minskade statsanslag — samt genom att utbildningtakten
varit lägre än avgången.
Polisyrket är otacksamt i sin roll och utsatt för mycken kritik, eftersom en
polis ”egentligen aldrig har rätt att begå ett fel”! Det är även ett riskyrke,
vars utövare ofta hamnar i brydsamma situationer, som kräver hög motståndskraft
mot stress!
Det är också ett yrke som alltid möter samhällets skuggsida och ser prov
på dess djupaste förnedring och det är därmed — för en polis ”med hjärtat
på rätta stället” — mycket lätt att bli psykiskt utbränd!
Polisyrket är således ett svårt och påfrestande yrke!
Med så hög avgångsfrekvens, så är det givetvis svårt att få fram nytt folk i
samma tempo — trots att utbildningen har förkortats och kvalitativt tunnats
ut (idag endast 1.5 år, exkl praktik) — och dessutom blir funktionaliteten
i kåren lidande av att det erfarenhetskapital man bygger upp tappas av i
så snabb takt.
Åtgärd nr ett borde således vara, att bromsa upp avgången ur yrket och
detta kan endast åstadkommas genom att ge personalen förbättrad status,
förbättrade villkor, förbättrad utbildning och utrustning, samt ökade möjligheter
till befordringsgång, utan att man för den skull skall behöva satsa
på att bli chef.
Detta skapar man genom att införa ”praktiska befordringsnivåer” med
åtföljande löne- och/eller arbetstidsförkortningssteg, som har motsvarighet
i en fördjupad och nivåindelad utbildningsgång. Man kan utgå från den
basutbildning som finns idag och sedan skall man kunna söka sig till fördjupande
utbildningssteg — och som då också ger befordran, löneökning och/
eller kortare arbetstid — inom de olika områden som finns, dvs kvartersoch
ordningspolis, trafik- och sjöpolis, kravallpolis, specialpolis (t.ex. miljö-,
ekonomi- eller databrottsexpert), kriminalpolis samt säkerhetspolis
(utan att ha viktat dessa grenars svårighetsgrader sinsemellan). Fördjupar
man sig inom mer än en av dessa grenar, så bör båda ge befordringstillägg,
eftersom all fackkompetens är värdefull i yrkesrollen.
Givetvis skall också chefsutbildningen finnas kvar som befordringsväg,
men den kräver f.n. jur kand- och tingsmeriter.
Expertkompetens bör också ge utslag i lönekuvertet och/eller i arbetstidförkortning
— ex. utbildning på specialfordon, helikopter, specialinstru
ment, hundförare för narkotikaspaning, etc — eftersom utbildning och er- Mot. 1988/89
farenhet ger flexiblare och användbarare personal och därför bör detta Ju237
uppmuntras med såväl kvalifikations-, som ”år-i-yrket-tillägg” och/eller
kortad arbetstid. Om den enskilde polismannen/-kvinnan skaffat sig en
utbildning själv — genom ex. universitetsstudier på eget initiativ — eller
genom av arbetsgivaren ordnad utbildning, bör inte ha någon betydelse i
sammanhanget. Inte heller skall kompetens nödvändigtvis behöva styrkas
med ”betyg eller diplom”. Om en polisman ex. utvecklar en hobbytalang,
som gör honom/henne till specialist på en viss gren av brottsligheten, så bör
detta anmälas till ett partsammansatt organ som bedömer talangen och
värdet av denna i arbetet och belönar färdigheten.
Samtliga befordrings- och expertutnämningar bör bedömas enligt generösa
mallar, så att polisväsendet kan konkurrera med näringslivet, när det
gäller att behålla sin dugliga personal.
Regeringen har i årets budget observerat polisens svåra situation och har
gjort satsningar på administrativ personal — för att frigöra resurser för ren
polistjänst — samt också ökat anslagen för utrustning.
Man har även ökat utbildningen från 360 till 600 platser/år.
Men det räcker inte med att utbilda fler poliser!
Man måste vårda dem man redan har också!
Hemställan
Mot bakgrund av vad som ovan anförts hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att polisväsendet får i uppdrag
att verkställa en utredning i enlighet med motionen om personalpolitiken
hos polisen.
Stockholm i januari 1989
Kent Lundgren (mp)
Hans Leghammar (mp) Lars Norberg (mp)
14