Motion till riksdagen

1988/89:Ju206

av Göran Ericsson (m)
Polisverksamheten

Mot.
1988/89
Ju206-208

Allmänt

Brottsutvecklingen under de senare åren, jämfört med den sjunkande
uppklarningsprocenten liksom den höga avskrivningsfrekvensen, är mycket
oroväckande. Ökningen av brottsbalksbrotten men också ökningen av
brotten inom speciallagstiftningen inger sammantaget en mycket dyster bild
av rättsstaten Sverige.

Faktisk utveckling

Antalet anmälda brott mot brottsbalken och viss speciallagstiftning:

1950 175 261

1960 297 874

1970 656 042

1980 928 277

1985 1 018 349

1986 1 095 357

1987 1 093 000

I ovan redovisade brottsstatistik finner man att brottsfrekvensen tillfälligt
stannat på omkring en miljon brott. Statistiken visar dock på en trendmässig
ökning och att år 1987 redovisar en tillfällig nergång är ingen säkerställd
statistisk nedgång utan enbart en enskild siffra i en i övrigt jämn uppåtgående
utveckling.

Den nu iakttagbara utvecklingen har pågått medan antalet polismän,
omräknat i årsarbetskrafter, faktiskt minskat. Resurserna i dag motsvarar ca
700 polismän mindre än 1965, trots att fler personer är anställda. Denna
utveckling är en följd av lagstiftningar om arbetstidsförkortningar, förbättrade
möjligheter till ledigheter av olika slag för vilka polisväsendet personellt
inte kompenserats.

Om man bredvid statistiken på brottsutvecklingen placerar uppklarningsprocenten
så ger 1987 följande siffror:

Ej uppklarade brott 1987 718 000

Uppklarade brott 1987 375 000

1

1 Riksdagen 1988/89. 3 sami. NrJu206-208

I praktiken klaras endast ca 34 % av brotten 1987 upp. 66 % förblir
ouppklarade. Denna situation är i en rättsstat ohållbar, redan nu finns en
utbredd insikt hos gemene man, att risken för lagföring är försvinnande liten
om man begår brott.

Det kan inte uteslutas att den förda polispolitiken har en stor del i denna
utveckling. Under åren 1982-1986 dras antalet poliser ner av regeringen
genom att intagningen till polishögskolan kraftigt skärs ner. Denna politik
leder snabbt till en uppblommande poliskris och regeringen kastar om rodret
1986/87 och nu kompenseras polisen för pensionsavgångarna samtidigt som
regeringen aviserar en ökad intagning de kommande budgetåren.

Men den förda politiken har skapat en kraftig försvagning av polisväsendet
och innan polisväsendet kompenserats kan poliskrisen på vissa håll i landet
bli långvarig och räcka långt in på 1990-talet.

Den hittillsvarande utvecklingen, som kort redovisas ovan, visar att
kraftfulla åtgärder måste vidtagas för att den negativa utvecklingen skall
brytas. Vad som enligt min mening behövs är åtgärder baserade på
långsiktiga politiska målsättningar. En sådan framåtsyftande politik saknas
för närvarande. Den är nödvändig av flera skäl, polispolitiken är en central
del i samhällsplaneringen, den är nödvändig för att tillskapa trygghet för den
enskilde och rimliga arbetsbetingelser för anställda inom polisväsendet.

Polisens uppgifter

Polisens uppgifter och polisverksamhetens ändamål regleras i polislagen, och
till dessa uppgifter hör:

att förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen och
säkerheten,

att övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar
därav samt ingripa när sådana har inträffat,
att bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt
åtal,

att lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp när sådant
bistånd lämpligen kan ges av polisen,
att fullgöra den verksamhet som ankommer på polisen enligt särskilda
bestämmelser.

Målsättning

Enligt min uppfattning uppnås inte i dag dessa målsättningar. Orsaken till och
ansvaret för - denna utveckling är politisk och kan inte läggas polisen till
last. Den är en produkt av felaktigt fattade politiska beslut och där dessa
hoppats på att verkligheten inte skulle vara så brutal som verklighetens
beskrivare utmålat den.

En viktig uppgift för samhället är att slå vakt om den enskildes rättstrygghet.
Den negativa utvecklingen på brottsområdet medför mycket lidande för
enskilda människor, samtidigt som samhället förorsakas höga kostnader.
Detta gäller även den enskilde såväl genom direkta som indirekta kostnader,
t.ex. höjda försäkringspremier till följd av brottsutvecklingen.

Mot. 1988/89

Ju206

2

Målsättningen med polisverksamheten måste vara, att öka de enskilda
människornas rättstrygghet, att bryta den negativa brottsutvecklingen och
att förbättra uppklarningsprocenten.

För att uppnå fastställda mål med polisarbetet krävs en långsiktig politik
för polisverksamheten. Höga ambitionskrav måste ställas när det gäller att
bryta utvecklingen. Målet skall vara en minskning av den totala brottsligheten
under en viss tidsperiod.

Utifrån denna målsättning måste också antalet polismän öka. Arbetsuppläggning
och metodutveckling måste baseras på den övergripande målsättningen,
och här behövs ett mera omfattande förnyelsearbete. Hitintills har
t.ex. frågan om fotpatrulleringens omfattning utgjort en alltför stor del
av metoddebatten. Framtida polisarbete måste formas efter nutidens och
framtidens krav.

I detta långsiktiga polisarbete måste även särskilt beaktas polispersonalens
svåra och krävande arbetssituation. På denna punkt fordras att poliskåren
känner stöd från beslutsfattare och ansvariga politiker. Många polismän
anser sig i dag sakna detta stöd.

Medborgarna har rätt att ställa krav när det gäller deras skydd till liv, hälsa
och egendom. Trots att dessa berättigade krav inte tillgodosetts, så har inte
en långsiktig och framåtsyftande politik för polisarbetet kommit till stånd.
Jag anser det nu nödvändigt att målsättningar för en sådan politik läggs fast.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en långsiktig politik för polisarbetet.

Stockholm den 13 januari 1989
Göran Ericsson (m)

Mot. 1988/89

Ju206

3