Motion till riksdagen

1988/89:Jo898

av Olle Svensson m.fl. (s,m,fp,c)
Ridö-Sundbyholmsarkipelagen i Mälaren som
nationalpark

Genom beslut av länsstyrelserna i Södermanlands och Västmanlands län i
december 1984 avsattes Ridö-Sundbyholmsarkipelagen i Mälaren som
naturreservat.

I besluten tog länsstyrelserna även upp frågan om inrättandet av en
framtida nationalpark i området. Länsstyrelserna framhöll bl.a. följande:

Reservatsområdet omfattar en större och sammanhängande övärld med
karakteristisk mälarnatur som har mycket höga bevarandevärden. Större
delen av området är i statens ägo.

Länsstyrelsen anser att området är av sådan karaktär och har sådana
kvaliteter att det bör avsättas som nationalpark - Mälarens nationalpark.
Genom förordnande av nationalpark skulle området ges ett kvalificerat
skydd samtidigt som angelägna vårdåtgärder skulle ges hög prioritet ...

Riksdagsmän från såväl Södermanlands som Västmanlands län har senare
vid olika tillfällen motionerat om att området bör avsättas som nationalpark.

Jordbruksutskottet har i sin behandling av motionerna i samtliga fall
hänvisat till att naturvårdsverket arbetat med en plan över sådana områden i
landets södra delar som borde ges nationalparksskydd. Med anledning av
detta har utskottet förklarat att motionerna inte bör påkalla någon ytterligare
åtgärd från riksdagens sida. Utskottet angav i det senaste betänkandet JoU
1987/88:5 att naturvårdsverkets uppdrag skulle redovisas senast 1 juli 1988.
Naturvårdsverkets uppdrag är ännu inte redovisat. Såvitt erfarits kommer
redovisningen att ske under våren 1989.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har i en utförlig skrivelse till statens
naturvårdsverk i oktober 1988 för sin del på nytt aktualiserat frågan om en
nationalpark i området. Länsstyrelsen i Södermanlands län har i en
kompletterande skrivelse till naturvårdsverket framfört önskemål om att
området medtas i verkets plan.

Statens naturvårdsverk har 1986 utgivit en rapport över ”Kriterier för
nationalparker”. Enligt länsstyrelsernas bedömning uppfyller Ridö-Sundbyholmsområdet
genomgående de kriterier som redovisas i rapporten beträffande
storlek, statlig ägo, ursprunglighet, särpräglade landskapstyper särskilt
sådana som ej är representerade bland nuvarande nationalparker höga
vetenskapliga värden samt betydelse för naturstudier eller forskning.

Ridö-Sundbyholmsarkipelagen som omfattar en areal av totalt 8 700
hektar varav 1 700 hektar är land, fördelat på 160 öar och holmar, uppfyller
mer än väl kravet på ”större sammanhängande område”.

Större delen av arkipelagen ägs av kronan. Av arkipelagens landareal på ca

1 700 hektar är endast ca 130 hektar i kommunal eller enskild ägo.

Mälarnaturen är speciell i landet. Mälarens funktion som värmemagasin
och temperaturutjämnare gör att övärlden här från klimatologiska och
växtgeografiska synpunkter kan jämföras med sydligaste Sveriges kusttrakter.
Reservatet ligger också i ett av landets lövskogsrikaste områden där
ädellövskogen med ek, alm, ask, lind och hassel präglar områdets natur. Ett
gynnsamt klimat med relativt milda vintrar och höga sommartemperaturer
kombinerat med ädellövskog av lång kontinuitet och med en stor mängd
åldriga och döda träd har gjort det möjligt för många värmetidsrelikter både
bland växter och djur att leva kvar i denna del av Mälaren. Den värmekrävande,
vintergröna mistlen torde utgöra den mest kända arten.

Området tilldrar sig stort intresse från forsknings- och undersökningssynpunkt.
Projekt har påbörjats eller initierats av bl.a. Sveriges lantbruksuniversitet,
Uppsala universitet, Viltforskningscentrum Uppsala, Grimsö forskningsstation
och enskilda forskare från olika delar av landet. Vidare
genomför ideella föreningar både i Västmanlands och Södermanlands län
fleråriga inventeringar och undersökningar i området. Studier har ägnats
eller ägnas åt bl.a. öbiogeografi, rådjur, grävling, sjöfågel, fiskgjuse,
insekter och molusker.

Sedan reservatet bildades har länsstyrelsen i Södermanlands län genomfört
fördjupade inventeringar av floran och vegetationen på öarna inom
länet. Bl.a. har ädellövskogen undersökts med avseende på utbredning,
trädslagssammansättning, ålder, buskskikt m.m. Inventeringen visar att i
princip alla större öar utom Nysslingen domineras av ädellövskog, där ek,
ask, lind och alm är de vanligaste trädslagen. Dessa ädellövträd upptar
normalt 70-90% av grundytan i bestånden. Vidare förekommer flerstädes
lönn, fågelbär och vildapel. Bok uppträder på några platser och är enligt
undersökningen självföryngrande på öarna. Buskskiktet är oftast rikt
utvecklat med hassel som dominerande art men i övrigt är flertalet av de i
landet vildväxande buskarterna representerade.

Några avverkningar utöver smärre gallringar har inte förekommit på
sörmlandsöarna under de senaste decennierna vilket medfört att skogsvegetationen
befinner sig i biologiskt intressanta igenväxningsstadier där tidigare
hagmarksfaser är under utveckling mot lövlundar och urskogsartade bestånd
av sluten ädellövskog.

Av ädellövskogsinventeringen som omfattar hela Södermanlands län
framgår att Mälaröarna utanför Sundbyholm är det ädellövskogsrikaste
området i länet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har vidare under två fältsäsonger
genomfört en detaljerad inventering av floran på öarna. Inventeringen har
omfattat såväl kärlväxter som svampar. Undersökning har visat att floran
genomsnittligt sett är artrikare och vegetationen mer mångformig än vad som
framgår av de översiktliga vegetationsbeskrivningar som låg till grund för
reservatets bildande. Även de små öarna och holmarna har en intressantare
vegetation och flora och därför större naturvärde än vad som tidigare varit
känt.

Åtskilliga arter av såväl producenter (gröna växter) som nedbrytare är
gemensamma med dem som återfanns i värmetidens då vitt utbredda

Mot. 1988/89

Jo898

9

lövurskogar. Allt tyder på att många arter bevarat sina populationer sedan
dess och att arkipelagen alltid erbjudit hotade arter undanskymda miljöer,
där de kunnat överleva tider av mer intensiv kulturpåverkan.

Bland krälväxter är det främst misteln som brukar omtalas i reliktsammanhang.
I realiteten är hela vegetationstyper i området av samma karaktär.
Lövskogarnas artrikedom och inslag av värmekrävande mulljordsväxter av
subkontinental typ antyder lång kontinuitet och visar på hög ålder hos
ekosystemen. Samma förhållande visar sig f.ö. i insektsfaunan, där många
arter i området har sin nordliga utpost.

Viktiga indikatorväxter för områdets lövskogar är skogsbingel, backsippa,
tandrot, nästrot, myskmadra, lundbräsma, vårärt, underviol, mistel, storrams
och dess hybrid med getrams, desmeknopp och smånunneört.

I strandzonerna finns mycket blåhallon, rikligt med kalmus och andra
strandväxter och i mer exponerade strandavsnitt stora mängder med
hampflockel.

Sällsynta arter i området är förutom flera av de tidigare nämnda, t.ex.
rutlåsbräken, raklosta, valldaggkåpa, gråmalva, fodervallört, maskrosorna
Taraxacum horridifrons och t. praecox, ormtunga och toppfrossört - de
senare två havsstrandrelikter med mycket begränsade förekomster i arkipelagen.

Svampfloran är i området mycket väl utvecklad. Detta gäller framför allt
vedsvamparna och värmekrävande saprofyter i lövskogsmiljö. Artrika
svampbiotoper finns särskilt i barr- och blandskogsmiljöer där marken ännu
har hög mullhalt p.g.a. tidigare större lövinslag. Här finner man såväl triviala
barrskogsarter som arter med höga krav på jordmånens beskaffenhet.

Svampfloran är sammantaget en av de bäst utvecklade i Sörmland och
kvalitativt sett unik för länet. Många arter vedsvampar har i området en av
sina få förekomster i Mellansverige. Hit hör t.ex. storgrynna, narrtagging,
rickan Tyromyces aneirinus, skumticka och den lamellförsedda arten Resupinatus
trichotis. Av de 80-talet sällsynta svampar som är funna under
inventeringen skall blott nämnas några, t.ex. vindlad klockmurkla, vitbrun
och gulprickig vaxskivling, gul rödhätting, lömsk flugsvamp, pärlhönschampinjon,
grönköttig spindelskivling och kragjordstjäma.

Mångfalden av biotoper har givit upphov till en rik och omväxlande fauna.
Mer än 30-talet däggdjurarter och 160 fågelarter har noterats för ögruppen
varav många är bundna till lövskog och vassområden. Till dessa hör bl.a.
skogsduva, näktergal, stjärtmes och stenknäck resp. brunand, grågås och
brun kärrhök. Många hackspettar, däribland den sällsynta vitryggiga hackspetten,
har observerats i området.

I Rindö-Sundbyholmsarkipelagen finns också en av Mälarens största
fiskgjusepopulationer. Den har inventerats under åren 1977-1986. Under
denna tid har antalet häckningar i genomsnitt hållit sig kring 20 stycken.
Antalet flygga ungar har i medeltal uppgått till 27 per år.

Anmärkningsvärd är även den rika och särpräglade förekomst av vedinsekter
och storfjärilar som påträffats i området och som i likhet med en del av
de floristiska elementen kan betecknas som reliktartade. Några av dem har
här sin nordligaste utpost i världen.

Djurlivet, lövvegetationen, kärlväxtfloran och svamparna uppvisar sam

Mot. 1988/89

Jo898

10

mantaget så höga kavliteter att området ur vetenskaplig synvinkel väl är att
jämföra med de mest intressanta naturområdena i landet.

Ädellövskogsinventeringen och florainventeringen kommer att publiceras
under våren 1989.

Mälarområdet utgör geografiskt, historiskt, kulturellt, ekonomiskt och
befolkningsmässigt en mycket viktig del av Sverige. Naturen kring Mälaren
är så speciell i landet att nationalparker är väl motiverade här.

Ridö-Sundbyholmsarkipelagen inrymmer genom sin formrikedom, omväxlande
vegetation, flora och särpräglade djurliv på en begränsad areal de
flesta av Mälamaturens karakteristiska drag. Området har vidare på grund
av ägarstrukturen goda förutsättningar att snabbt kunna avsättas som
nationalpark.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inrättande av nationalpark i Ridö-Sundbyholmsarkipelagen.

Stockholm den 25 januari 1989

Olle Svensson (s)

Maj-Lis Lööw (s) Göran Allmér (m)

Kjell Johansson (fp) Larz Johansson (c)

Reynoldh Furustrand (s)

Mot. 1988/89

Jo898

11