Motion till riksdagen
1988/89:Jo856
av Arne Andersson i Ljung (m)
Den centrala viltskaderegleringsfonden m.m.
Riksdagen fattade våren 1987 i enlighet med prop. 1986/87:58 beslut om
”Om jaktlag, m.m.”. Förslagen hade beretts i Jakt- och viltvårdsberedningen
och presenterades i dess betänkande ”Vilt och jakt” (SOU 1983:21).
Av såväl beredningens som propositionens förslag framgår entydigt att
regeringen liksom tidigare får meddela föreskrift om att den som jagar dels
skall betala en årlig avgift (jaktvårdsavgift) och dels en fällavgift för visst vilt.
Jaktvårdsavgifterna skall bilda en central fond som efter regeringens
bestämmande får användas för angivna jaktliga ändamål.
Den s.k. fällavgiften som i allt väsentligt tillförs medel från fällavgift på älg
bestäms av länsstyrelsen och är främst avsedd att finansiera skador av älg,
kron- och dovvilt på jordbruk och i trädgårdsnäringen. Härutöver kan bidrag
till jaktens administration tas ur fonden. Fondmedlen förvaltas av länsstyrelsen.
Då regeringen utformat viltskadeförordningen har denna formulering
blivit långt mer förpliktigande gentemot fonden. Således anförs där att
fonden skall svara för kostnaderna för jaktens administration. Denna är ett
avsteg från såväl beredningens intentioner som propositionen och riksdagens
beslut.
En central viltskaderegleringsfond har tidigare erhållits genom att 40
procent av länens viltskaderegleringsmedel har inbetalts till den centrala
fonden.
Jakt- och viltvårdsberedningen tog ställning för att den centrala fonden i
dess nuvarande form skulle upphöra. Länen skulle i princip stå för sina egna
kostnader. Incitamentet för detta skulle vara en i förhållande till skadeobjekten
anpassad älgstam.
Beredningen uttryckte dock att fällavgiften sattes så att visst belopp av
varje avgift skulle kunna gå till gemensamma kostnader för viltvården i
landet. Som ledamot av beredningen vet jag att beredningens uppfattning var
att allt efter behovet beloppet skulle ligga inom en ram vid 5-10 procent av
varje avgift. Beträffande älgstammens storlek i förhållande till skadeeffekten
och fonden skrev beredningen följande:
Ansvaret för att älgstammen anpassas till lokala och regionala förhållanden
kommer att ligga på länsviltnämnderna och länsstyrelserna. Mot den
bakgrunden bör enligt beredningens mening också det ekonomiska ansvaret
för älgskadorna på gröda knytas till länsstyrelserna. Inom en inte alltför lång
tid bör en sådan anpassning av älgstammens storlek ha skett att balans
uppnås inom varje län mellan inflytande fällavgifter och den skadeersättning
som betalas ut. En sådan anpassning har för övrigt redan förmärkts under
senare år. Under 1982 har t.ex. endast ett par län inte klarat av att betala
ersättningar för älgskador av det egna länets viltskademedel. Beredningen
föreslår därför att regleringsfonden avvecklas efter en lämplig övergångstid.
De länsvisa fonderna bör däremot behållas. Det bör i fortsättningen
ankomma på länsstyrelserna att bestämma fällavgifternas storlek. Liksom
hittills bör regeringen besluta vilka avgifter som högst får tas ut. Det bör
ankomma på länsstyrelsen att med medel ur länets viltskadefond finansiera
ersättningen för klövviltskador på gröda eller trädgårdsordling och vissa
kostnader för länsviltnämnderna. Liksom hittills skall länsstyrelserna ur
fonderna kunna lämna bidrag till förebyggande av skador av det slag som
nyss nämnts samt bidrag till viltvård, information och utbildning i jaktliga
frågor. Huvuddelen av de fällavgifter som betalas in kommer att användas
för att täcka kostnader för klövviltskador och viltvård inom länet. Avgifterna
bör emellertid bestämmas så att ett visst bestämt belopp av varje inbetald
avgift kan användas för att bestrida kostnader av gemensam karaktär för
viltvården i landet. Dessa belopp bör tillföras jaktvårdsfonden.
Riksdagen hade som redan sagts ingen annan mening.
Mot denna bakgrund är det överraskande att regeringen inte såsom
beslutet var förbereder en avveckling utan fortsätter med det 40-procentiga
uttaget och dessutom tillför en minimiregel om 90 kronor för varje avgift.
Fällavgiften varierar starkt i landet. För vuxen älg kan variationen vara
över 500 kronor.
Detta betyder i praktiken att av viltskador i relativt skadedrabbade län har
man en redan hög avgift, ett belopp som därefter ökas med 40 procent till den
centrala regleringsfonden. Vill det sig riktigt illa kan "skadelän" tvingas låna
av regleringsfonden (lån av sina egna inbetalade medel). Skadelänen får
genom procentberäkningen också betala förhållandevis mer till viltvård och
viltforskning (till vilket också pengar skall kunna gå) än andra län.
Procentuttag av medel för den begränsade regleringsfond som jakt- och
viltvårdsberedningen förordade, måste med den kunskap vi nu har starkt
ifrågasättas.
Riksdagen bör påtala att ur viltskadefond och viltskaderegleringsfonden
endast bidrag kan tas för jaktens administration. Likaså bör riksdagen erinra
regeringen om såväl beredningens som riksdagens intentioner beträffande en
avveckling av viltskaderegleringsfonden i dess nuvarande form.
Hemställan
Med stöd av vad i motionen anförts hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bidrag till jaktadministrationens kostnader
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avveckling av den centrala viltskaderegleringsfonden
i dess nuvarande form.
Stockholm den 24 januari 1989
Mot. 1988/89
Jo856
Arne Andersson (m)
i Ljung
6