Motion till riksdagen
1988/89:Jo822

av Lars Werner m.fl. (vpk)
Mindre avfall

Mot.

1988/89

Jo822-831

Varje svensk producerar 300 kg hushållsavfall/år. Avfallsgruppen på Chalmers
i Göteborg har under tio år studerat våra sopor. De kan bland annat
konstatera att det är en väldigt stor skillnad mellan olika hushåll när det gäller
sopmängden. De som slänger mest slänger sju kilo per vecka och de som
slänger minst ca fyra kilo per vecka. Skillnaderna beror bl a på om man äter
lunch på jobbet eller hemma och om man lagar all mat själv eller använder
halvfabrikat. Storstadshushåll producerar mera sopor än hushåll i glesbygd.

En vanlig soppåse består av ca 50% vått papper och köksavfall. Torrt
papper och kartong utgör 20 procent. Plasterna står för ca 10 procent. Påsen
innehåller därutöver metall, textil, gummi, läder och trä. Dessutom hamnar
ofta rent miljöfarligt avfall såsom batterier och lösningsmedel i påsen.

Sveriges sopförbränningsanläggningar har olika slags rening, men inte
någon av dessa anläggningar är miljömässigt acceptabel. Röken från en
sopförbränningsanläggning innehåller förutom vattenånga bland annat saltsyra,
kväveoxider, svaveloxider, bly, kvicksilver, kadmium och dioxiner.

Saltsyran, kvävet och svaveldioxiderna bidrar både till försurningen och
till att försämra folkhälsan. Sopor är det mest försurande bränsle man kan
använda, räknat per energienhet.

Statens naturvårdsverk (SNV) och Institutet för vatten- och luftvårdsforskning
har gjort mätningar av de metallutsläpp förbränningen av olja, kol,
flis, torv och sopor förorsakar. Kvantiteten kvicksilver och kadmium blir
minst 40 gånger högre när sopor används som energikälla jämfört med de
andra energikällorna. Kvicksilverutsläppen påverkar nervsystemet. Kadmium
försvagar njurfunktionen. Sopröken är svår att rena från metaller. Detta
bl a beroende på att tungmetallerna är mycket finfördelade i t ex papper och
plast där de tillförts som blekmedel, färgpigment eller stabilisatorer. Dessa
små tungmetallbärande partiklar stoppas endast i begränsad utsträckning av
rökgasfilter. Vidare är dessa små partiklar respirabla, dvs de är så små att de
obehindrat går genom luftvägarna ner i lungorna.

Bly kan ge skador på nervsystemet och blodbildande organ. Sopor som
bränsle ersätter oftast olja, då eldningsolja 5. Jämfört med eldningsolja 5
innehåller avfallet ca 2000 gånger så mycket bly.

Ingen vet vilka ämnen som produceras i förbränningsprocessen. Av
kolvätena i sopröken är ca 1 procent identifierade, däribland klorerade
dioxiner. Vad innehåller de övriga 99 procenten och vad är hälsoeffekterna
av dessa? 210 olika ämnen bildar gruppen klorerade dioxiner. I denna grupp
finns det 12 ämnen, ”the dirty dozen”, som tillhör de farligaste ämnen 1

1 Riksdagen 1988189. 3 sami. NrJo822-831

människan idag känner till. Det farligaste av dessa dioxiner, TCDD, dödar
försöksdjur vid lägre doser än något annat ämne. Karakteristiskt för dessa
ämnen är att de bryts ner ytterst sakta i naturen. De har också en stark
tendens att ansamlas i levande organismer. På senare tid har det kommit
varningssignaler från forskarhåll att bromerade dioxiner kan vara ett
liknande problem. Detta behöver undersökas ordentligt.

Visserligen kan miljöproblemen vid sopförbränning bli mindre än idag,
genom jämnare förbränningstemperatur, genom effektivare reningsanläggningar
och genom bättre sortering innan förbränning, men utsläppen kan inte
bli acceptabla genom dessa åtgärder. Effektiva rökgasfilter minskar en del av
luftproblemen men å andra sidan kanske mark- och vattenproblemen ökar
istället. När det gäller klorerade dioxiner finns inga tillräckligt små utsläppsmängder.
Det finns inga marginaler att ta till, ingen kunskap om en
ofarlighetsgräns. Det enda acceptabla är att inte släppa ut klorerade dioxiner
alls. Avfallet från sopförbränningen är också ett stort miljöproblem. Här i
Sverige läggs avfallet på kommunala tippar. I Västtyskland behandlas
avfallet som riskavfall på grund av tungmetalläckaget.

Vpk menar att sopförbränning är en mycket allvarlig miljöfråga och att
föroreningarna till luften aldrig kan renas tillräckligt till rimliga kostnader.
Lösningen är; avstå från att bygga nya sopförbränningsanläggningar samt
avveckla dem som är i drift idag. Eftersom 55 procent av soporna numera
bränns behövs en avvecklings- och omställningsperiod på 5 år. Sverige är ett
av de länder i Europa som bränner mest sopor. I USA och Canada överges
mer och mer tanken på sopförbränning.

Sopförbränning var tidigare en relativt bra ekonomisk affär för många
kommuner. Nu visar både nuet och framtidsprognoser att det kan bli riktigt
dåliga affärer. Göteborgsregionens kommunalförbund har gjort en utredning
som innehåller ett framtidsscenario där avfallsvärmen är i stort sett utan
värde. Detta gäller vid en elprisnivå på 30 öre per kilowattimme och om
kommunen behöver mer egen el, dvs att fjärrvärmenätet behövs som
underlag för ett kraftvärmeverk istället för underlag för sopförbränning.

Ett problem som de stora sopförbränningsanläggningarna medför är de
långa transporterna av sopor. Ett exempel är Gärstadsverken i Linköping.
Totalt är det över 20 kommuner som kör sina sopor till Gärstadsverket. Den
kommun som ligger längst ifrån är Stenungsund. De har 30 mil till
förbränningsanläggningen!!! Den totala transportsträckan för soporna som
förbränns i Gärstadsverken är ca 85 000 mil - dvs mer än 20 varv runt jorden.
Eftersom soptransporterna uteslutande går på landsväg innebär transporterna
utsläpp från dieselmotorer. Vpk anser att transportverksamheten till
sopförbränningsanläggningarna bör kartläggas i sin helhet och att detta bör
läggas till sopförbränningens miljöbild. Åtgärder för att minska transporterna
bör vidtagas.

För att samhället ska kunna handskas med avfallet på ett vettigt sätt när
sopförbränning inte finns att tillgå,, måste mängden sopor minskas. Ett sätt
att minska avfallet är att inte producera så mycket förpackningar, speciellt
sådana förpackningar som ej går att återanvända. Vpk anser returflaskan
vara en miljövänlig förpackning. Vpk anser att PET-flaskor, aluminiumburkar,
diverse plastflaskor och förpackningar gjorda av biandmaterial ( t ex

Mot.

Jo822

papper/aluminium) bör förbjudas. Vpk anser vidare att ett returburkssystem
för glasburkar bör införas med det snaraste.

Nödvändiga förpackningar bör tillverkas i så miljövänligt material som
möjligt. Vpk anser att PVC-plaster i förpackningar bör tas bort under en
avvecklingstid på ett år. I Schweiz ersattes PVC-plasterna i förpackningar
med annat material till ca 60-70 procent under en sexmånadersperiod. Sedan
1978 exporterar ett svenskt företag ersättningsförpackningar utan PVC till
Japan. Detta företag klarar även Sveriges behov efter en övergångstid. Det
enda skälet till att vi fortfarande har PVC-förpackningar (framför allt i
bordsmargarinförpackningar) är att det är billigt för branschen och att
bordsmargarinet kan lagras i denna förpackning i tre månader. Ersättningsmaterialet
ger förkortad hållbarhetstid. Men vem vill ha tre månader
gammalt bordsmargarin?

Vpk anser att förpackningsproducenterna ska åläggas att lösa avfallsfrågan
på ett miljömässigt acceptabelt sätt redan innan förpackningen introduceras.
Returförpackningar bör vara det normala. Förpackningar som inte återanvänds
direkt bör återvinnas på annat sätt. Det glas som samlades in (utöver
returglasen) under 1986 räckte till att tillverka 126 miljoner nya läskflaskor.

Källsortering är en metod som gör det möjligt att återanvända en del av
avfallet. Om varje svensk dagstidningsprenumerant lämnar tidningspapperet
i retur sparas 1,5 gran per år räknat per prenumerant. Tidigare har det
svenska ”returpappersberget” avskräckt en del kommuner. Det berget
håller nu på att försvinna. Trots att Sverige är världsbäst med en insamlingsgrad
på 50 procent finns det ett så stort behov av returpapper att svenska
pappersbruk redan försäkrat sig om importavtal från Danmark och Västtyskland.

Källsortering gör det ocskå möjligt att redan i hushållen sortera ut det
speciellt miljöfarliga avfallet, såsom batterier, brandvarnare och lösningsmedel
etc. Batteriinsamlingen i Göteborg resulterade i 46 ton insamlade
batterier under 1986. Det insamlade övriga miljöfarliga avfallet i Göteborg
har ökat från 19 000 ton till 34 000 ton från 1984 till 1987. Många kommuner
har nu liknande insamlingar.

Det pågår lovvärda källsorteringsprojekt i flera kommuner. Några exempel
är Klippan, Borås, Vaggeryd och Göteborg. I Borås ska 3 000 hushåll
vara med i olika sorteringsprojekt fram till 1990. Om allt går i lås ska alla
Borås 100 000 hushåll gå över till källsortering om något år. I Göteborg
kommer 40 000 av stadens hushåll att erbjudas källsortering.

Problemet med att utvidga denna återvinningsverksamhet är ofta att det är
svårt för kommunerna att finna en ekonomiskt lönsam avsättning för det
insamlade materialet. Samhällsekonomiskt är däremot källsortering och
återvinning en mycket god affär med tanke på miljövinsterna. Vpk anser att
staten måste ta ansvaret för en organisation för återvinning och avsättning av
material från kommunernas sortering.

Men för att källsorteringen ska fungera, behövs också att den upplevs som
meningsfylld och ej så betungande för hushållen. Informationsbehoven är
stora. Vpk anser att statsbidrag bör utgå till information i initialstadiet av
kommunernas källsorteringsprojekt. Om hushållen på ett bekvämt sätt ska

Mot. 1988/89

Jo822

3

1* Riksdagen 1988/89.3 sami. NrJo822-831

kunna sortera i olika fraktioner måste husen anpassas efter detta. Utrymmet
under diskbänkar och i soprummen bör vara större än idag.

Transporterna från de sorterande hushållen måste ske på ett rationellt sätt.
Idag finns speciella sopbilar anpassade till källsortering enbart i Klippans
kommun. Vpk anser att statsbidrag bör utgå till kommuner som satsar på
källsorteringsanpassade sopbilar.

De stora mängder avfall som trots minskning av förpackningar och
återvinning av olika slag blir kvar måste tas om hand på ett betryggande sätt.
Det system som finns att tillgå idag är att deponera avfallet på tippar. Detta är
inte på sikt någon tillfredsställande lösning. Tipparna måste naturligtvis
anläggas på ett så säkert sätt som möjligt genom att lakvattnet tas omhand.
Man bör också på alla sätt försvåra tillrinning av ytvatten. Tippen bör täckas
med svårgenomsläppligt material. Prover på grundvattnet runt tipparna bör
tas regelbundet. Åtgärder för att undvika spontana bränder bör också
genomföras. Äldre tippar, även sådana som ej längre används, bör övervakas
rigoröst. Ibland behöver åtgärder sättas in för att förhindra läckage från
dessa områden.

Det pågår lovvärda försök med att ta tillvara sopornas energiinnehåll på
olika sätt, bl a genom biogasutvinning och genom kompostering. Småländska
Vaggeryd har haft ett komposteringsprojekt tillsammans med Chalmers
avfallsgrupp för att göra matjord av hushållens organiska avfall. Liknande
projekt finns nu i Borås. I Göteborg ska hushållsavfall komposteras på försök
på Styrsö. Först komposteras materialet. Genom en rötningsprocess bildas
biogas som tas tillvara. Gasen kan användas för att värma hus. Övrig
restprodukt är ett slags mylla. Vpk anser att nödvändiga forskningsresurser
ska satsas på att ta fram mer miljövänliga framtidsalternativ när det gäller
omhändertagande av avfall.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att inga nya sopförbränningsanläggningar
skall få tas i bruk samt att de befintliga sopförbränningsanläggningarna
bör avvecklas inom en femårsperiod, varvid de äldsta anläggningarna
bör avvecklas först,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag i syfte att ålägga
förpackningsproducenterna att lösa avfallsfrågan på ett miljövänligt
acceptabelt sätt redan innan förpackningen introduceras,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förbud mot
aluminiumburkar, PET-flaskor, diverse plastflaskor för drycker och
förpackningar gjorda av biandmaterial (t.ex. papper/aluminiumfolie),

4. att riksdagen förbjuder PVC-plaster i förpackningar efter en
omställningstid på 1 år,

5. att riksdagen beslutar om att returglasburkssystem snarast skall
införas samt att burkarna förses med pant,

6. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning av
transportverksamheten när det gäller avfall och dess miljökonsekvenser,

Mot. 1988/89

Jo822

4

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett samhälleligt
ansvar för en organisation för återvinning och avsättning av material
från kommunernas sortering,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att statsbidrag skall
utgå till information i initialstadiet av kommunernas källsorteringsprojekt,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att statsbidrag skall
utgå till kommuner som satsar på källsorteringsanpassade sopbilar,

10. att riksdagen begär att naturvårdsverket får i uppdrag att
undersöka utsläppen av dioxiner.

Stockholm den 23 januari 1989
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Berith Eriksson (vpk)

Lars-Ove Hagberg (vpk) Bo Hammar (vpk)

Margo Ingvardsson (vpk) Hans Petersson (vpk)

Mot. 1988/89

Jo822

Viola Claesson (vpk)

Annika Åhnberg (vpk)