Motion till riksdagen
1988/89:Jo799

av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
Luften och havet

1. Inledning

Rymdfärderna har fört människan närmare galaxernas hemligheter. Men
rymdfararnas berättelser om de första intrycken handlar inte om det väldiga
kosmos utan om deras känslor av andakt inför bilden av jorden.

Det handlar om jordens skönhet, om hennes bräcklighet och om vårt
ansvar att förvalta det som är mänsklighetens gemensamma arv.

Från rymden är det ännu omöjligt att se spåren av miljöförstöringen.
Utifrån går inte att upptäcka försurningen, nedsmutsningen av haven eller
ens uttunningen av ozonskiktet.

Men en dag kan vi komma dithän att rovdriften satt så djupa spår att den
går att upptäcka också från rymden: tropiska skogar som avverkats, döende
skogar som ersatts av grässtäpper.

Den här motionen handlar om föroreningen av luften och vatten. Luft som
är en förutsättning för mänskligt liv. Vatten som är den viktigaste byggstenen
i allt levande.

En lång rad av de svåraste miljöproblemen beskrivs nedan. Grundtonen är
trots allt optimistisk. Människans fantasi och intelligens har fört henne ut i
rymden. All vår fantasi och förmåga måste nu uppbådas för att göra det
möjligt att också rädda miljön.

2. Förorening av luften

Luftföroreningarna har mer än något annat lärt oss att miljöproblemen är
gränslösa. Utsläpp från polska och engelska industrier försurar den skånska
jorden och bidrar till att döda allt liv i många av sjöarna på västkusten. På
samma sätt regnar utsläppen från svenska industrier och förbränningsanläggningar
ner hundratals kilometer österut.

Det visar hur beroende världens länder är av varandra. Beroendet växer i
takt med de växande miljöproblemen. Det kommer att öka kraften i kraven
på radikala åtgärder för att rädda miljön.

Luftföroreningar leder till försurning av mark, skog och vatten. Det har
blivit ett av den industrialiserade världens svåraste hot mot skogar, sjöar och
grundvatten. 15 000 svenska sjöar anses varadöda. Nya uppgifter från den så
kallade riksskogstaxeringen berättar att skogsskadorna förvärras med oförminskad
takt. De var lika allvarliga 1988 som 1984. Den skogsdöd som härjat
på kontinenten kan också nå vårt land.

1* Riksdagen 1988189.3sami. NrJo798-799

Under de senaste åren har situationen i de svenska sötvattensjöarna
försämrats som en följd av försurningen. Den leder till att metallföreningar
och tungmetaller kommer i omlopp. Bland annat frigörs det kvicksilver som
fallit ned från luften och finns lagrat i bottensedimenten. På senare tid har
man konstaterat kvicksilver i fisk från sjöar, som aldrig har haft några direkta
industriutsläpp.

Ett viktigt steg i kampen mot försurningen har tagits på internationell nivå
genom överenskommelsen om att begränsa utsläppen av svavel med 30
procent, den så kallade 30%-klubben. Men också det är otillräckligt. Trots
överenskommelsen släpper Europas länder ut 50 milj. ton svavel varje år.
Kraven är inte tillräckligt hårda i förhållande till vad miljön tål.

Polen och Storbritannien har valt att ställa sig utanför 30%-klubben. Det
innebär att man vägrar ta ansvar för att de egna utsläppen drabbar också
andra länder, inte minst då Sverige. Den svenska regeringen bör uppta
bilaterala förhandlingar med de båda länderna om svavelutsläppen.

Förhandlingarna med Polen bör även gälla ekonomiskt och miljötekniskt
samarbete. Hur samarbetet kan utformas beskrivs i folkpartiets motion om
miljöproblemen i Östeuropa.

Regeringen måste öka ansträngningarna för att snabbt nå resultat i
förhandlingarna om långtgående nedtrappning av kväveutsläppen. Sverige
har kommit längre än många andra länder när det gäller att begränsa
svavelutsläppen. Vi närmar oss det långsiktiga målet som riksdagen fastställde
i våras, att svavelutsläppen skall vara nedbringade med 80% vid
sekelskiftet jämfört med 1980 års nivå. Aktuell statistik från statens
naturvårdsverk visar att utsläppen av svaveldioxid har minskat med 56 % på
senare tid, från 502 000 ton år 1980 till 219 000 ton år 1987.

Men enligt samma statistik har kväveutsläppen bara minskat med 5 %
under motsvarande period. Det beror på att vägtrafiken har ökat dramatiskt
under 1980-talet, en ökning som helt har ”ätit upp” vinsterna av den
katalytiska avgasreningen. Kväveutsläppen från trafiken har ökat med 16 %
sedan 1980. Resultatet kan bli vad forskarna kallar kvävechock.

Men regeringen har inte insett allvaret. Folkpartiets förslag om att målet
för minskningen av kväveutsläppen skulle skärpas till 50% mot slutet av
1990-talet avvisades. Riksdagen bör nu ställa sig bakom detta mål.

Under flera år bromsade regeringen vidare riksdagens krav på ett bidrag
till de bilägare som eftermonterar katalysatorer på äldre bilar. På samma
oacceptabla sätt tycks man nu bromsa riksdagens krav på att regeringen skall
ta initiativ till en internationell luftvårdsfond - en försening som riksdagen
uppmärksammade i höstas.

Snabba och effektiva åtgärder krävs på trafikens område. Avgasnormerna
måste skärpas för bensinbilar fr.o.m. 1995 års modeller. Kampen mot
försurningen måste intensifieras. Hastigheterna måste ner genom att kontrollen
förbättras och straffen skärps. Skrotningspremien bör höjas till minst
1 500 kr. för att påskynda att äldre bilar med dålig avgasrening försvinner ur
trafik. De kommuner som vill bör få möjlighet att använda ekonomiska
styrmedel för att få ner bilåkandet.

Tågtrafiken måste förbättras för att skapa alternativ till vägtrafiken. Det
gäller särskilt i starkt förorenade och utsatta områden som på västkusten. Vi

Mot. 1988/89

Jo799

4

noterar med oro att regeringen skjutit på upprustningen av Västkustbanan.
Den skulle kunna fylla en viktig roll när det gäller att avlasta mycket av den
tunga transporttrafik, som idag försurar den bohuslänska skogen.

I valrörelsen presenterade folkpartiet ett miljöpolitiskt program för de
första hundra dagarna efter ett regeringsskifte. En lång rad åtgärder riktade
sig mot försurningen. Trots det har inte en enda av de föreslagna åtgärderna
hittat fram till regeringens miljöproposition.

Mönstret är detsamma som tidigare år. Kampen mot miljöförstöringen
förlorar tid och det blir riksdagens uppgift att skynda på miljöarbetet. Man
bör nu av regeringen beställa ett program mot förstöringen där åtgärderna
mot trafikutsläppen måste prioriteras.

Några övriga inslag i ett program mot försurningen bör vara följande:

- Gränsvärdet för utsläpp från oljeeldade anläggningar bör sänkas till 0,05
gram per l^J bränsle i hela landet senast 1992.

- Svavelhalten i tung eldningsolja bör sänkas till 0,5 procent under 1990.

- Svavelhalten i bunkerolja bör sänkas till 1 procent fr.o.m. 1990.

- Statens naturvårdsverk bör få i uppdrag att redovisa hur ytterligare
begränsningar av kolväte- och kväveoxidutsläppen skall kunna genomföras.

I naturvårdsverkets uppdrag bör dessutom ingå att tillsammans med
berörda länsstyrelser utarbeta ett program för minskning av föroreningarna i
södra Sverige. Regeringen bör begära att de danska myndigheterna upprättar
motsvarande program.

Det är viktigt att kalkningsverksamheten fortsätter trots att det fortfarande
finns vissa frågetecken kring denna. En intensifierad forsknings- och
utredningsverksamhet är angelägen. Särskilt gäller detta skogsmarkskalkning
där utökade fältförsök bör genomföras.

Det är också angeläget att i större skala undersöka möjligheterna att
genom selentillförsel begränsa skadeverkningarna av kvicksilver i miljön.
Kalk bör användas som fällningskemikalie i kommunala avloppsreningsverk.

Brukningsmetoderna i jord- och skogsbruk har en betydelse i försurningssammanhang
som inte tillräckligt uppmärksammas. Framför allt gäller detta
skogsbruket där det nu får anses belagt att en ökad lövskogsandel kan
påverka situationen positivt. Skogsstyrelsen bör därför få i uppdrag att i
samråd med naturvårdsverket utarbeta ett förslag till hur lövskogsandelen
skall kunna ökas i särskilt drabbade områden.

3. Atmosfären hotad

Under det senaste decenniet har hotet från luftföroreningarna skiftat
karaktär. Från att ha varit regionala framstår de som alltmer ödesmättade
globala hot mot överlevnaden.

Nedbrytningen av det skyddande ozonskikt som finns i stratosfären kan
leda till en drastisk ökning av antalet cancerfall. Jordens klimat kan rubbas
genom några få graders värmeökning - en drivhuseffekt förorsakad av bl.a.
ökad koldioxidhalt i atmosfären. Det kan få oöverskådliga effekter i form av
översvämningar och missväxt.

Mot. 1988/89

Jo799

5

Ozonskiktet hotas av användningen av halogenerade kolväten av vilka de
mest kända föreningarna går under produktnamnet freon. Mindre känt är att
metan, kanske också brom, utgör hot mot ozonskiktet. Sedan 1985 finns
Wienkonventionen, vari de halogenerade kolvätena erkänns som ett problem
som måste åtgärdas. I Montreal slöts 1987 en överenskommelse mellan
24 industriländer om globala begränsningar av freonanvändningen.

Dessvärre leder Montrealprotokollet endast till en halvering av freonanvändningen
- och detta först vid sekelskiftet. Mot bakgrund av att uttunningen
av ozonskiktet över det norra halvklotet sannolikt är värre än beräknat
framstår det som än angelägnare att Sverige också internationellt verkar
mycket aktivt för ett totalt stopp för freonanvändningen. Sveriges ord bör
kunna väga tungt i dessa sammanhang eftersom den svenska freonanvändningen
kommer att avvecklas under de närmaste åren.

En utveckling mot varmare klimat skulle främst drabba de människor som
bor i de länder som redan idag lider av torka eller av översvämningskatastrofer.
Rika länder som Sverige bör redan nu gå före genom att begränsa
utsläppen av koldioxid.

Riksdagens beslut från juni 1988 att utsläppen inte skall öka utöver dagens
nivå bör nu följas av att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att
lägga fram förslag till handlingsplan mot utsläppen av koldixoid och andra
hot mot atmosfären. I handlingsplanen bör ingå en avgift på koldioxid.

4. Haven måste räddas

Jorden består till tre fjärdedelar av oceaner, resten är kontinenter. Det
vatten som finns på jorden har funnits ända sedan den föddes. Det är lätt att
hålla med Stefan Edman, när han i boken Jordens sång skriver att jorden
rätteligen borde döpas om till planeten Havet.

Länge fanns det en förhärskande tro att vattnet har ett slags självläkande
förmåga, att avfall, gifter och kemikalier löses upp i djuphaven och i
atmosfären. Alltfler inser att detta inte är sant. Trots det fortgår förgiftningen
av havet.

Gifter dumpas. Avfall förbränns till havs. Många u-länder riskerar att få ta
emot de rika ländernas avfall därför att miljölagarna inte ställer några krav ännu
ett exempel på den egoism som gror i spåren av den internationella
orättvisan. U-länders kusthav riskerar dessutom att förstöras av jorderosion,
som orsakas av skogsskövling och felaktiga jordbruksmetoder.

Kusthaven hotas också i Sveriges omgivning. Sommarens fiskdöd, säldöd .
och ejderdöd på Västkusten är tillsammans med utplåningen av gråsälen i
Östersjön smärtsamma påminnelser om att våra kusthav är hotade. Det
råder osäkerhet om det fullständiga sambandet mellan t.ex. säldöcfen och
utsläppen men misstanken gränsar ändå till visshet. Det som sker och har
skett är sannolikt en följd av att kusthaven under decennier har utsatts för
människors påverkan.

En rad hot - förutom de svenska - kan nämnas: finska utsläpp från
pappersmassaindustrin, Sovjets för tillfället skrinlagda planer på mycket
omfattande fosforitbrytning i Baltikum, utsläppen i den polska Wislafloden
och norska utsläpp från industrier utefter Glommaälven.

Mot. 1988/89

Jo799

6

Miljöministern redovisar de initiativ som Sverige tagit i internationella
sammanhang. Hon framhåller bl.a. att det program som antogs vid Nordiska
rådets session i Helsingör är en viktig plattform för fortsatta strävanden att
förbättra miljön i vår del av världen.

Men handlingsplanen är inte tillräckligt långtgående vilket miljöministern
glömmer att påpeka.

Jordbruksutskottet framhåller följande i betänkandet JoU 1988/89:6
”Den överenskommelse om en åtgärdsplan för den marina miljön som
efter långa förhandlingar träffats inom Nordiska rådet uppfyller enligt
utskottets mening knappast de krav som bör ställas inom den nordiska
kretsen. Som framgår av redogörelsen i det föregående synes man ännu icke
ha accepterat nödvändigheten att brådskande vidta sådana miljöskyddsåtgärder
som behövs för att förbättra miljösituationen i gränsvatten mot
Sverige. Ställningstagandena i Nordiska rådet bör således kompletteras med
mer långtgående åtgärder än vad som blir följden av de beslut som fattades
vid rådets möte i Helsingör.”

Det är ett ofrånkomligt intryck att miljöministern i sin beskrivning av
regeringens arbete förbiser att riksdagen ställer än större krav på aktivitet
från svensk sida.

Från folkpartiets sida vill vi understryka vikten av att Sverige agerar
mycket kraftfullt bl.a. inom ramen för Helsingforskonventionen för att
minska hotet mot Östersjön. Regionala konventioner är ett viktigt redskap i
det internationella miljöarbetet. Det redskapet bör också användas för att
angripa den allvarliga föroreningssituationen i Nordsjön.

Det är därför glädjande att riksdagen i juni 1988 ställde sig bakom
folkpartiets krav på att initiativ tas till bildande av en Nordsjökommission,
liknande den som redan finns för Östersjön. Regeringen bör nu ta initiativ till
ett ministermöte med övriga konventionsstater i Nordsjösamarbetet. Att
andra länder inte visat omedelbar entusiasm är som jordbruksutskottet
konstaterade i höstas inte tillräckligt argument för att avstå från att fullfölja
ansträngningarna.

Åtgärder på internationell nivå är inte tillräckliga. Folkpartiet har
upprepade gånger pekat på en lång rad åtgärder, som skulle hejda Sveriges
roll i förstöringen:

- totalförbud mot användningen av miljögiftet PCB,

- påskyndande av utvecklingen mot helt slutna massaindustrier,

- upprättande av genbanker för att förhindra utarmning av i första hand
fiskbestånden,

- naturskydd av marina områden genom inrättande av marina reservat,

- insatser för att återskapa en livskraftig sälstam,

- åtgärder för att minska kväveläckaget från jordbruk, kommuner och

industrier - bland åtgärderna märks t.ex. ökade krav på en mer

långtgående reduktion yid reningsverken,

- beslut om att göra hela Kattegatt till miljöskyddsområde med särskilda
restriktioner för alla skadliga utsläpp.

Miljögiftet PCB är det främsta hotet mot gråsälens överlevnad i Östersjön.
Trots förbud mot användning av PCB i nya installationer är giftet i omlopp
och riskerar att även i framtiden ställa till svåra skador. Problemet kommer

Mot.

Jo799

sannolikt att förvärras, när olika typer av teknisk utrustning som t.ex.
transformatorer och kondensatorer skall tas ur användning.

Regeringen blundade länge för problemet, men fattade slutligen i december
1988 ett beslut om avveckling av all användning av PCB senast vid
utgången av 1994. Folkpartiet vill påskynda avvecklingen ytterligare och
föreslår att den skall vara genomförd snarast och senast vid utgången av 1992.
Därmed skulle vårt mångåriga krav på totalförbud av PCB vara genomfört.

Massaindustrins utsläpp skall enligt riksdagens beslut i juni 1988 begränsas
till 1,5 kilogram bundet klor per ton massa. Det är ett uttryck för hårdare
krav på massaindustrin - något som vi länge har efterlyst.

Men målet måste sättas än högre.

Massaindustrins utsläpp måste i det närmaste helt elimineras. Målet skall
vara att detta har skett vid sekelskiftet. Riksdagen bör ge regeringen detta till
känna. Det skulle innebära en avsevärd ambitionshöjning.

Avgifter på de resterande utsläppen skulle sannolikt skynda på utvecklingen
av helt slutna processer. Vi vill understryka vikten av att avgifter på
massaindustrins utsläpp av klorerad organisk substans på förslag av utredningen
om ekonomiska styrmedel införs snarast möjligt. Regeringen har
försenat införandet av miljöavgifter alltför länge.

Jordbruket bidrar i hög grad till övergödningen av kusthaven genom att
kväve läcker ut i haven. Intensiteten i jordbruket måste minskas och ett
tydligt miljömål införas. Från folkpartiets sida har vi länge stött krav på en
avreglering och att det nuvarande produktionsstödet skall ersättas med en
arealersättning. Med ett sådant system skulle miljön gynnas genom att
jordbrukarna premieras för att landskapet hälls öpppet, inte för en hög
produktion som leder till överskott och ständigt växande miljöproblem.

Forskning kring havsmiljöproblemen

Den aktionsplan mot havsföroreningarna som arbetades fram av naturvårdsverket
är både en viktig källa till kunskap om problemen och en katalog över
nödvändiga åtgärder. Aktionsplanen speglar liksom sommarens händelser
på västkusten vikten av ökad kunskap. Vi vet för litet om hur föroreningar
och gifter påverkar såväl på mikronivå som i stor skala. Fisk- och säldöden
var smärtsamma påminnelser om det.

Samtidigt är det uppenbart att forskningen kring problemen med havsmiljön
är starkt eftersatt. Utrustningen är föråldrad. Forskningsfartyg för
provtagning i avlägsna kustområden och till havs saknas. Forskare arbetar
under ekonomiskt osäkra villkor samtidigt som antalet forskartjänster är för
litet.

Bilden av den eftersatta marina forskningen bekräftas av UHÄ:s rapport
om inrättandet av laboratorier vid universiteten i Umeå, Stockholm och
Göteborg. Utredaren skriver följande i rapporten:

”Sedan 70-talet har de svenska havsforskarna ideligen påpekat nödvändigheten
av att stärka svensk havsforskning genom kompetensuppbyggnad via
ökat stöd till utbildning och kompetensuppehållande genom inrättande av
tjänster. I stället har stödet sjunkit. Den förutspådda miljöförstöringen
gestaltas i allt mer drastiska exempel och forskarsamhället står utan

Mot. 1988/89

Jo799

8

beredskap. Landet förmår knappt skrapa ihop kompetens för att täcka akuta
forskningsinsatser kring en algblomning på Västkusten. Forskarna tas från
sina tidsbegränsade forskningsprojekt och tvingas äventyra sin egen framtida
existens”.

Forskningen har dessvärre inte mycket stöd att hämta i budgetpropositionen.

Det finns flera exempel på bristande handlingskraft hos regeringen:
Miljöministern har ännu inte fördelat de pengar till grundforskningen som
riksdagen beslutade om hösten 1988. Den marinbiologiska stationen Kristineberg,
som upptäckte den stora algblomningen och havsdöden, utlovades
t.ex. större resurser av såväl statsministern som miljöministern under
valrörelsen. Löftet har ännu inte verkställts.

Till detta kommer att utbildningsministern skjuter frågan om inrättandet
av marina centra på framtiden. Först 1990 kommer man att ge besked om
resurstilldelningen för den första etapp, som UHÄ har angivit. Till dess får
också Lunds universitet vänta på besked om sin begäran om 2 milj. kr. för att
klara den marina forskningen.

Ett tredje exempel, slutligen, är hämtat från regeringens miljöbudget där
det framgår att anslaget B18 Åtgärder mot havsföroreningar får 1,5 milj. kr.
av begärda 10 milj. kr. i påslag. Den blygsamma summan skall användas för
ytterligare en handfull forskartjänster.

Slutsatsen kan inte bli annat än att regeringen behandlat den marina
forskningen styvmoderligt. Man tycks inte ha insett eller vill inte inse att
havsmiljöproblemen förvärras och att frågetecknen blir allt fler. Den njugga
behandlingen framstår som ett hån mot de forskare som arbetar under
ekonomiskt och arbetsmässigt osäkra villkor.

Vi gör en annan bedömning än regeringen. Enligt vår uppfattning måste
den marina forskningen prioriteras. Folkpartiet vill därför att den första
etappen i skapandet av marina centra vid universiteten i Umeå, Stockholm
och Göteborg skall inledas redan under det kommande budgetåret. För detta
ändamål anslår vi 12 milj. kr. och förutsätter att det innebär en förstärkning
av fältstationer som t.ex. Norrby, Askö och Kristineberg.

Problemen i Öresund har på senare tid uppmärksammats allt mer. I det
känsliga sundet har skett en lång rad stora utsläpp från industrier, jordbruk
och kommuner. Mot bakgrund av detta finns det starka skäl att bevilja den
marina forskningen vid Lunds universitet de 2 milj. kr. man har begärt.

Folkpartiet vill vidare öka anslaget B18 med 8,5 milj. kr. Det ger statens
naturvårdsverk reella möjligheter att följa upp aktionsplanen mot havsföroreningar
med bl.a. tätare mätningar och provtagningar. Dessa är en
förutsättning för ökad kunskap och möjligheter att snabbt vidta åtgärder i en
eventuell krissituation. Under det kommande budgetåret skall verket
dessutom inleda arbetet med att revidera den nu gällande aktionsplanen. Det
ter sig än mer angeläget i ljuset av sommarens händelser.

De konkreta förslagen på dessa punkter finns i folkpartiets motion om
miljö och utveckling.

Mot. 1988/89

Jo799

9

Marina reservat

Ytterligare marina reservat bör inrättas. Det bör ske med utgångspunkt från
naturvårdsverkets förslag från 1980 och aktionsplanen mot havsföroreningar.
Syftet skall vara att inrätta marina reservat bl.a. kring Gotska Sandön och
flera områden i Stockholms skärgård såsom Stora Nassa samt på Västkusten.

5. Dricksvattnet måste skyddas

Dricksvattnet är vårt viktigaste livsmedel. Det skriver författaren Bo Rosén i
sin angelägna bok ”Lortsverige - 50 år efter Lubbe Nordström”. Utan vatten
kan människan inte leva mer än några få dagar, för att må bra måste hon ha
vätska dagligen.

Vatten är en av de värdefullaste naturrikedomarna i Sverige till skillnad
från många utvecklingsländer där tillgången på rent vatten ibland kan vara
närmast obefintlig. Enligt WHO dör årligen 10-25 milj. människor i
sjukdomar som är orsakade av orent vatten och bristande sanitet. Hela 80 %
av alla världens sjukdomar kan enligt FN-organet hänga samman med
vattensituationen i världen.

Även i vårt land uppträder hot mot dricksvattnet. Det mest allvarliga är att
grundvattnet kan hotas av försurningar. Det beror på att aluminium och
andra metaller frigörs när pH-värdet blir tillräckligt lågt och kommer ut i
vattnet. Medicinska forskare anser i dag att för höga halter av aluminium kan
orsaka demens - Alzheimers sjukdom.

Till hoten hör också föroreningarna från industri, jordbruk och trafik.
Lakvatten läcker från soptippar. Bekämpningsmedel från jordbruket följer
med dräneringsvattnet från åkrarna och hittar ner i grundvattnet. Slöseri
med vatten leder ofta till att saltvatten tränger in i den begränsade tillgången
på sötvatten i kustlandskapen. I många kommuner använder man sannolikt
för stora mängder klor i vattnet.

Bo Rosén pekar också i sin bok på att ledningsnäten i många kommuner
håller på att bryta samman och att kommunerna alltför ofta missköter sina
vattentäkter.

”Dessvärre tycks inte alltid kommunerna visa den rätta omsorgen om
grundvatten och ytvatten som kan tjäna som vattentäkt. Sedan 1960-talet
finns möjligheten att lägga ut skyddszoner, en inre där ingen exploatering alls
får ske och en yttre där kanske ett "ofarligt" markutnyttjande kan företas.
Långtifrån alla kommuner har begagnat sig av denna möjlighet att slå vakt
om vattnet. Tack vare en sådan åtgärd kan t.ex. miljöfarliga transporter
hindras att passera. Ett tankbilshaveri kan ju slå ut en vattentäkt totalt om
det vill sig illa.”

Dricksvattensituationen kan bli akut i framtiden, det kan bli ett av de
miljöproblem som vid sidan av mögelhus och radonfaran påverkar människors
vardag mest. Statistik från livsmedelsverket visar t.ex. att sedan 1979
har mer än 25 000 människor infekterats av dåligt dricksvatten på olika håll i
Sverige. I flera fall har det rört sig om magepidemier till följd av dåligt vatten.
Livsmedelsverkets utredning visar att trots detta har mycket litet gjorts för
att förbättra de kommunala vattenverken. Enligt verket uppstår hälften av

Mot. 1988/89

Jo799

10

de problem som besvärar konsumenterna i ledningsnäten.

Statens naturvårdsverk bör få i uppdrag att tillsammans med livsmedelsverket
göra en kartläggning av dricksvattensituationen och en plan för hur
den skall kunna förbättras. Det är t.ex. nödvändigt att upprätta krav för hur
vattenverk och ledningsnät skall kontrolleras och att intensifiera forskningen
kring bland annat försurningens effekter på grundvattnet.

I en annan motion föreslås slutligen att statsbidrag skall kunna utgå till
enskilda vattentäkter som drabbas av försurning.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställer vi

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skärpt mål för minskningen av utsläppen av
kväveoxider,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skärpt gränsvärde för svavelutsläpp från oljeeldade
anläggningar,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sänkt svavelhalt i tung eldningsolja till 0,5
procent under 1990,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sänkt svavelhalt i bunkerolja till 1 procent fr o m
1990,

5. att riksdagen hos regeringen begär att naturvårdsverket får i
uppdrag att redovisa hur ytterligare begränsningar av kolväte- och
kväveoxidutsläppen skall kunna genomföras,

6. att riksdagen hos regeringen begär att naturvårdsverket och
berörda länsstyrelser får i uppdrag att utarbeta ett program för
minskning av föroreningarna i södra Sverige,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samarbete med Danmark för att minska
luftföroreningarna i södra Sverige,

8. att riksdagen hos regeringen begär att naturvårdsverket tillsammans
med skogsstyrelsen får i uppdrag att utarbeta ett förslag om hur
lövskogsandelen i särskilt drabbade områden skall kunna ökas,

9. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts med
uppgift att lägga fram förslag till handlingsplan mot koldioxidutsläppen
och andra hot mot atmosfären i enlighet med vad som anförts i
motionen,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kraftfullare svenska insatser vad gäller internationellt
samarbete om våra kusthav,

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag till skärpta krav på en
kvävereduktion vid reningsverken,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förklarande av Kattegatt som miljöskyddsområde,

Mot. 1988/89

Jo799

11

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att målet skall vara att massaindustrins utsläpp
av klorföreningar är avvecklade vid sekelskiftet,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om prioritering av den marina forskningen1,]

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en kartläggning av och plan för dricksvattensituationen.

Stockholm den 23 januari 1989
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)

Karin Ahrland (fp)

Charlotte Branting (fp)

Sigge Godin (fp)

Ingela Mårtensson (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

Kerstin Ekman (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)

Elver Jonsson (fp)

Anne Wibble (fp)

Lars Emes tam (fp)

Mot. 1988/89

Jo799

1 1988/89:Ub622

gotab 16815. Stockholm 1989