Motion till riksdagen
1988/89:Jo782
av Larz Johansson (c)
Ersättning för viltskador
I vårt land har vi stora sammanhängande markområden utan nämnvärd
bebyggelse och med en unik natur. Denna frikostiga natur försörjer en både
artrik och individrik fauna. Vid alltför stor tillväxt av vissa djurslag uppstår
dock skador på växande skog och jordbruksgrödor, d.v.s. det vi brukar
kalla viltskador.
Främst är det skador förorsakade av älg, kron- och dovhjort men i vissa
delar av landet är också skadorna av vildsvin besvärande. Till en del ersätts
dessa skador ur den s.k. viltskadefonden. Ersättningsfrågorna regleras genom
viltskadeförordningen.
En grundläggande tanke bakom förordningen är att var och en markägare
är skyldig att tåla ett visst intrång och en viss skada till följd av förekomsten
av vilt. Den som tillika är markägare kan ju också i viss mån påverka
skadefrekvensen genom att öka avskjutningen av vilt.
En stor kategori skadelidande som dock har små möjligheter att själva
påverka förekomsten av vilt är jordbruksarrendatorerna. Trots detta får
dessa, även i de fall de får ersättning för uppkomna viltskador, bära en
betydande självrisk. Detta kan inte anses vara skäligt, varför regeringen bör
tillse att man i den översyn som nu pågår av ersättningsreglerna särskilt
beaktar arrendatorernas ställning.
Vid denna översyn bör också frågan om ersättning för skador förorsakade
av vildsvin tas upp. För närvarande finns det inga bestämmelser som
reglerar sådana skador, vilket måste anses vara högst otillfredsställande.
Hemställan
Mot denna bakgrund hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om översyn av gällande regler för ersättning för viltskador.
Stockholm den 23 januari 1989
Larz Johansson (c)