Motion till riksdagen

1988/89:Jo777

av Ingrid Sundberg (m)

Kostnaden för viss undersökning enligt
miljöskyddslagen

Under senare år har allmänhetens intresse för miljöfrågor ökat. Detta har
bland annat medfört att uppmärksamheten på eventuella miljöskador
stärkts. Antalet anmälningar riktade mot bland annat företag, som förmodats
ha överträtt miljöskyddslagen, har ökat. Denna utveckling är i sig av
godo, då därmed allvarliga miljöskador på ett tidigt stadium kunnat
undvikas, samtidigt som det allmänna miljöbeteendet i sig utgör en broms
mot slarv och oaktsamhet vid hanteringen av miljöfarliga produkter.

Vid vissa tillfällen har emellertid anmälningarna visat sig vara helt
obefogade. För tillsynsmyndigheten, vanligtvis länsstyrelsen, är det emellertid
näst intill omöjligt att undvika att föranstalta om nödvändig undersökning,
om det inte redan från början är helt klart att anmälningen saknar
grund, vilket man sällan torde veta på förhand.

Enligt 43 § miljöskyddslagen (1969:387) åligger det den som utövar
verksamheten att ersätta kostnad för undersökning, som tillsynsmyndigheten
ålagt dem som utövar verksamhet som kan befaras vara miljöfarlig, med
belopp som tillsynsmyndigheten fastställer.

I proposition 1973:141 utvecklar föredragande statsråd denna bestämmelse:

Det är självklart att den företagare som är skyldig att utföra vissa
undersökningar också skall svara för kostnaderna för dessa. Detta gäller
givetvis även om företagaren anlitar ett konsultföretag för undersökningarna.
Om tillsynsmyndigheten föreskriver att undersökning skall utföras av
annan än företagaren, behövs däremot i enlighet med vad som föreslås i
promemorian en särskild lagbestämmelse om att företagaren skall svara för
kostnaden. Om företagaren och undersökaren inte kan enas om ersättning
för utfört arbete, bör tillsynsmyndigheten på yrkande vara skyldig att
fastställa det belopp som företagaren skall betala. Talan mot sådant
ersättningsbeslut bör föras hos kammarrätten. Den föreslagna ordningen
utesluter inte möjligheten att kostnaderna fördelas mellan flera företagare
eller att staten står för viss del av kostnaden.

I allmänhet torde enighet kunna uppnås mellan tillsynsmyndigheten och
företagaren om de undersökningar, som bör ske och om val av särskild
expertis. Man kan utgå från att tillsynsmyndigheterna inte kräver att
företagaren skall utföra oskäligt omfattande och dyrbara undersökningar.

Även om man utgår från att tillsynsmyndigheten inte kräver oskäliga
undersökningar, kan undersökningarna ställa sig mycket kostsamma för
företagaren. Särskilt märkbart blir detta i de fall, då ingen grund har
förelegat för anmälan om miljöfarlig verksamhet och företagaren i fråga helt

följt gällande bestämmelser. En då opåkallad anmälan drabbar honom med
kostnader som särskilt för mindre företag kan vara svåra att betala.

När föredragande statsråd i proposition 1973:141 anför att den föreslagna
ordningen inte utesluter möjligheten att staten står för viss del av kostnaden
borde detta framgå av lagen. Särskilt viktigt är det att möjligheten att staten
står för viss del av undersökningskostnaderna uttryckligen anges i lagen i
fråga om fall då anmälan, som förorsakade undersökningen, var dåligt
underbyggd. Oavsett vilket utrymme lagen får anses ge för att tillgodose
motionens syfte bör lagtexten förtydligas. Det må ankomma på vederbörande
utskott att utforma erforderlig lagtext.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar ändra 43 § miljöskyddslagen i enlighet med
vad som i motionen anförts.

Stockholm den 24 januari 1989

Ingrid Sundberg (m)

Mot. 1988/89
Jo777

12