Motion till riksdagen
1988/89:Jo772

av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
Avfall och återvinning

Synen på avfall och återvinning har förändrats genom åren. På 1960-talet
gällde det att först och främst bli av med avfallet på enklaste och billigaste
sätt. Miljöskyddslagens tillkomst 1969 gav möjlighet att komma till rätta med
flera av de miljöskyddsproblem som var förknippade med det slutliga
omhändertagandet av avfall.

I och med oljekrisen i början av 1970-talet tilltog intresset för att utnyttja
energin i avfallet. Fram till år 1975 byggdes hälften av de förbränningsanläggningar
som nu är i drift. 1984 producerades enligt ENA-utredningen över 3
TWh värme i anläggningarna.

Under senare delen av 1970-talet kom intresset att fokuseras på materialåtervinning.
Under åren runt 1980 byggdes ett 15-tal separerings- och
komposteringsanläggningar i syfte att ta fram användbara materialslag för
vidare användning. Resultatet blev i många fall nedslående.

Den socialdemokratiska regeringen har sedan den tillträdde efter 1982 års
val varit mycket passiv i avfalls- och återvinningsfrågorna oavsett om det gällt
miljöskydd eller återvinning. Det var inte förrän statens naturvårdsverk
rekommenderat ett moratorium för avfallsförbränning som regeringen
reagerade och gav naturvårdsverket och energiverket förutsättningarna för
förbränning av avfall och vilka utsläppskrav som borde gälla vid sådan
förbränning. Och det var först när problemen med kvicksilver från batterier
hade blivit riktigt allvarliga som regeringen föranstaltade om en viss och
dessutom otillräcklig åtgärd mot batterierna. Inte förrän 10 år gått sedan
principen om kommunernas ansvar för det miljöfarliga avfallet slogs fast
beslutade regeringen om ett obligatoriskt ansvar för kommunerna. Trots
flera utredningar om att bilskrotspremien borde höjas för att stimulera
omhändertagandet av utrangerade bilar dröjde det ända till 1988 innan
skrotpremien höjdes. Den hade då varit oförändrad sedan 1975 då den
infördes. Den höjning som beslutades var dessutom endast marginell.

Listan skulle tyvärr kunna göras mycket längre. Regeringens senfärdighet i
avfallsfrågor förtjänar stark kritik. Den avfallsproposition som sedan länge
aviserats har vi ännu inte sett trots att socialdemokraterna vid behandling av
avfallsfrågorna i riksdagen ständigt hänvisat till en kommande proposition.
Regeringens miljöproposition våren 1988 saknade också i stort sett förslag på
området.

Genom regeringens passivitet ges inte de signaler till näringsliv, kommuner
och allmänhet som är nödvändiga för att styra utvecklingen på avfallsoch
återvinningsområdet. Effekterna blir dels felsatsningar, dels uteblivna

satsningar. För detta bär i stor utsträckning regeringen skulden. Det räcker
inte med allmänt tal från miljö- och energiministern för att åstadkomma
konkreta och långsiktiga lösningar på detta område.

Av naturvårdsverkets utredning Avfallet och miljön som lämnades till
regeringen i juni 1988 framgår att avfallsmängderna är mycket stora. Totalt
uppkommer över 50 milj. ton avfall per år varav över 30 milj. ton utgör
verkligt avfall som måste tas om hand, i första hand genom deponering. Det
är inte osannolikt att de verkliga siffrorna är än högre. Till detta skall läggas
stora mängder schakt- och sprängstensmassor samt gödsel som idag finner
avsättning men där omhändertagandet på sikt inte är säkerställt.

Man kan av dessa siffror lätt bilda sig en uppfattning om avfallsproblemens
omfattning. En ökad satsning på t.ex. kolförbränning eller andra fasta
bränslen ger dessutom ytterligare avfallsmängder.

Folkpartiet anser att ingen tid längre får förspillas när det gäller att komma
till rätta med avfallsproblemen. Folkpartiet anser att följande principer bör
vara vägledande för arbetet med avfallsfrågorna:

- Staten måste formulera tydliga mål för miljöskyddet på avfallsområdet.
För det miljöfarliga avfallet bör målen utgå från vad naturen tål.

- För att påskynda utvecklingen mot slutna system och återvinning bör den
svenska lagstiftningen kompletteras med krav på återvinning. Återvinningen
bör styras av rimliga ekonomiska ramar.

- Varsamhet skall iakttas vid nyttjande av naturtillgångar.

- Allmänhetens miljömedvetande och engagemang att ta ansvar för
hanteringen av avfall bör i större utsträckning tas till vara.

- Initiativ och utvecklingsförmåga skall tas till vara. Trots offentligt ansvar
måste konkurrensen på området främjas. Möjligheterna att ta fram ny
teknik måste förbättras. Folkpartiet vill återinföra ett särskilt budgetanslag
för utveckling av ny miljöteknik. Förslag om detta framläggs i en
annan motion.

- Utbildningen på avfallsområdet måste förbättras. Idag saknas utbildning
inom avfallsområdet nästan helt i högskolesystemet.

- Verksamma styrmedel skall användas för att uppnå uppsatta mål.
Ekonomiska styrmedel och pantsystem bör användas.

- Miljömärkning liknande det system som redan finns i Västtyskland bör
införas liksom märkning om hur produkten bäst återvinnes.

- Inventeringen av nedlagda deponier måste följas av konkreta skyddsåtgärder.

- Ett säkerställandeprogram måste upprättas för det miljöfarliga avfallet.
Bruka - inte förbruka

Det långsiktiga målet med all avfallshantering måste vara att genom
resurssnåla processer och återvinning begränsa det som slutligen blir avfall.
Vi skall övergå till att bruka - inte förbruka.

Det ställer krav på industrin att bli än mer resurssnål. Produkter bör ha
lång livslängd och konstrueras så att de så långt som möjligt kan återvinnas
utan alltför dyrbar och komplicerad teknik. Materialet bör alltså ingå i ett
kretslopp.

Mot. 1988/89

Jo772

10

Målet ställer också krav på oss som enskilda konsumenter att ta ansvar för
en renare miljö. Vi kan och bör välja varor som ger mindre slöseri med
resurser och skador på miljön.

IMU har gjort en opinionsundersökning som visar att mycket återstår
innan vi konsumenter hanterar farliga ämnen på ett sätt, som skonar miljön.
Undersökningen visar bland annat att fyra av tio svenskar enligt egna
uppgifter behandlar utbrända batterier på ett förkastligt sätt, dvs. slänger
dem i soporna, ute i naturen eller bränner dem.

Bristande kunskap är ett skäl till att de förväntningar som knutits till
återvinning ännu inte infriats. En del problem är av teknisk karaktär. Andra
har med avsättningen av de olika produkter, som framställts i anläggningarna,
att göra. De potentiella köparna har klagat på kvaliteten när det gäller
returpapper och plastavfall. Det beror bl a på att de innehåller så mycket
tungmetaller som försämrar kvaliteten på produkterna.

Problemen får inte utgöra skäl att överge principen om återvinning.
Tvärtom måste vi söka medel, som stimulerar återvinning.

Lag om återvinning

Sverige saknar idag en lagstiftning som innehåller generella krav på
återvinning och begränsning av avfall. En sådan lagstiftning skulle kunna
påskynda utvecklingen mot slutna system vid tillverkningen, samverkan
mellan olika tillverkningsindustrier samt mot sådan sammansättning av
produkter och varor att återvinning liksom avfallsbehandling underlättas.
Regeringen bör snarast utarbeta förslag till en sådan lag.

Varsamhet vid nyttjande av naturtillgångar

En vettig naturresurspolitik bör så långt som möjligt begränsa det verkliga
avfallet.

Regeringens principiella syn att mängden avfall och avfallets farlighet bör
minskas genom åtgärder vid tillverkningen och konsumtionsledet delas av
Folkpartiet. Men det är också angeläget att åtgärder vidtas vid det slutliga
omhändertagandet.

Uppmuntra konsumenten att ta ansvar för återvinning

Det finns idag ett starkt miljöengagemang bland medborgarna som måste tas
till vara.

Folkpartiet anser att regeringen borde ha ägnat frågan om omhändertagande
av olika återvinningsbara materialslag ett större intresse. Problemet
med att skapa en bättre och utökad återvinning ligger många gånger i det
faktum att en marknad för returprodukter saknas. Denna uteblivna marknad
är ofta i sin tur ett resultat av dålig lönsamhet. Regeringens ovilja och
oförmåga att arbeta med ekonomiska styrmedel har motverkat etableringen
av marknader för återvunnet material. Exempel på detta är bildäck,
avfallsoljor och bilbatterier.

Det krävs en lång rad åtgärder som uppmuntrar konsumenten dels att

Mot. 1988/89

Jo772

11

hushålla med produkter och varor, dels att i slutledet sortera och särbehandla
avfallet. Exempel på sådana åtgärder för en bättre avfallshantering är:

Separering av avfallet i olika fraktioner redan i hushållen för att möjliggöra
olika slutbehandlingstekniker. Om det är svårt att förse fastigheten med
anordningar för en avfallsseparering bör strategiskt utplacerade eller inrättade
uppsamlingsplatser (kan byggas ut till återvinningscentraler) anordnas för
de avfallsslag som kan särbehandlas. Alternativt kan speciella hämtningar
genomföras. Förebilder kan vara den särskilda pappersinsamling som sker i
de flesta kommuner. Kommunerna bör ges stor frihet att utforma sina
insamlingsrutiner.

Förbättrad konsumentupplysning om en varas hantering som avfall.
Förpackningarna bör förses med en påskrift som talar om för konsumenten
hur varan och förpackningen bäst slutbehandlas som avfall. Med ett sådant
system underlättar man för konsumenten att ta sitt miljöansvar. Ett system
för miljömärkning av särskilt miljövänliga produkter av det slag som finns i
Västtyskland bör införas.

Bättre retursystem. Genom en ökad användning av ekonomiska styrmedel,
såsom förpackningsavgifter och pant, kan man skapa fler effektiva retursystem.
Standardiserade förpackningar med pant bör införas för flera varugrupper.

Enligt naturvårdsverket har aluminiumburken nu en återtagningsgrad på
85 procent medan returglas för öl och läsk ligger väsentligt högre. Det är
rimligt att sikta på en återtagningsprocent på minst 90 procent för returförpackningar.
Målet för aluminiumburken bör därför höjas från nuvarande 75
till 90 procent.

Återglas

Ett av de besvärligaste ämnena vid sopförbränning är glas. Den höga
förbränningstemperaturen är svår att uppnå och den svårplacerade slagg som
lämnar sopförbränningsstationerna innehåller mycket glas. Svårigheterna
med att hålla temperaturen i sopförbränningsugnarna ökar risken för
dioxinbildning.

I många kommuner bedrivs återvinning av glas genom utställda containers,
ofta i form av s.k. igloor. Detta system bör införas i alla kommuner.
Verksamheten kräver även här en insats från konsumenterna genom att
returglaset på ett eller annat sätt måste förpassas till de centralt placerade
uppsamlingsbehållarna. Glasåtervinningen befinner sig fortfarande i ett
inledande skede, men kommer säkerligen att öka med en förbättrad
information.

Utbyggnaden av återglassystem måste genomföras inom rimliga ekonomiska
ramar. Det finns områden där transportsträckorna är så långa att det
inte lönar sig att insamla glaset. Detta hindrar inte att ett fungerande
återglassystem enligt riksdagens beslut måste genomföras.

Mot. 1988/89

Jo772

12

Returglas

Vid sidan om utbyggnad av återglassystemet bör returglassystemet förbättras.
Systembolagets ökande återtagning av returglas är ett exempel på
förbättrad återanvändning av glasflaskor. Dock borde pant införas på
Systembolagets hela sortiment. Inom bryggerinäringen pågår i samverkan
med glasindustrin ett utvecklingsarbete att ta fram en mer lätthanterlig
returflaska. Från såväl resurs- som miljösynpunkt är det angeläget att
returglashanteringen förbättras. Aktiva insatser bör göras för att påskynda
utvecklingen.

Folkpartiet anser dessutom att retursystem på förpackningsområdet skall
utnyttjas i största möjliga utsträckning även inom andra områden. Exempel
på förpackningar som bör omfattas av retursystem är PET-flaskorna,
ciderflaskorna, plastflaskorna för karburatorsprit etc. Regler om detta kan
skrivas in i den föreslagna återvinningslagen.

Återvinningen hämmas också av att material som försvårar återvinningen
tillåts förekomma i ett annars återvinningsbart material. Exempel på detta är
plastfolien i fönsterkuvert, självhäftande fönster i vanliga kuvert, porslinsknoppar
på glasflaskor, stålburkar för öl och läsk etc. Regler för att motverka
sådana företeelser bör också skrivas in i den föreslagna återvinningslagen.

Miljöfarliga batterier

Efter riksdagens beslut bedrivs f.n. separat insamling av miljöfarliga
batterier, främst de med kadmium- och kvicksilverhaltigt innehåll. Det är
oftast mindre batterier, för kameror, radioapparater, bärbara kassettbandspelare,
hörapparater och liknande.

Batterierna ger upphov till betydande störningar i miljön om de tillförs
förbrännings-, komposterings- eller deponeringsanläggningarna. De årliga
utsläppen från batterierna har tidigare beräknats till 6 ton kvicksilver och
16—20 ton kadmium. Det innebär att de bidrar med drygt hälften av samtliga
kvicksilverutsläpp i landet.

Regeringens förslag om frivillig insamling av batterier visade sig som
riksdagen förmodade bli ett misslyckande.

Idag saknas ekonomiska incitament för konsumenten att lämna tillbaka
batterierna. Därför måste ett pantsystem införas. Det kan exempelvis
konstrueras enligt mönster från återvinning av aluminiumburken. Det är
rimligt att handeln på detta sätt medverkar i insamlingsarbetet. Det är
anmärkningsvärt att regeringen fortfarande inte framlagt något förslag i
enlighet med riksdagens beställning.

Om regeringen anser att nya miljövänliga batterier eliminerar riskerna för
utsläpp av kvicksilver och kadmium bör regeringen för riksdagen redovisa de
skäl som regeringen anser föreligga för att riksdagens beslut inte skall
fullföljas.

Enligt folkpartiets uppfattning finns inga skäl som kan rättfärdiga att
regeringen inte fullföljer beslutet. Regeringen bör sålunda redovisa förslag
till pantsystem för miljöfarliga batterier.

Mot. 1988/89

Jo772

13

Bilbatterier

Bilbatterier är en annan produkt där såväl miljöskäl som återvinningsskäl
talar för ett annat omhändertagande än idag. Tyvärr är det bara ca 2/3 av
bilbatterierna som blir föremål för återvinning. Övriga hamnar på soptippen,
i komposteringsanläggningar eller i förbränningsanläggningar. En pant
skulle vara ett verksamt medel för att återföra fler batterier till återvinning
och därmed både skona miljön och minska behovet av importerat bly.
Regeringen bör sålunda redovisa ett förslag till ett pantsystem för insamling
för bilbatterier.

Freoner

Flera kommuner har frivilligt påbörjat projekt med återvinning av freoner.
Generella regler för återvinning kan uppnås genom våra förslag om
återvinningslag. Freonerna i avfallet är emellertid en så angelägen fråga att vi
återupprepar vårt krav om utvidgning av bilskrotningslagen till att också
omfatta kylskåp och andra kylmaskiner. Kommunerna bör i samband med
sitt ansvar för det miljöfarliga avfallet också ha ansvaret för att de
freonhaltiga delarna i materialet återvinns.

Deponering

Problemen vid deponering av avfall är främst knutna till förorening av mark
och grund- och ytvatten. Luftförorening kan i viss mån ske vid gasavgång från
upplaget och vid bränder.

Av de ämnen som kan spridas från en deponi är det tungmetallerna och de
svårnedbrytbara organiska ämnena som inger farhågor. Sedan miljöskyddslagens
tillkomst 1969 har dock situationen vid våra deponier förbättrats.
Idag är de flesta stora nyanlagda deponierna försedda med uppsamlingssystem
för lakvatten och med överledningssystem av lakvattnet till reningsverk.

Men trots förbättringarna är situationen inte tillfredsställande. Ytterligare
åtgärder måste vidtas för att förbättra deponeringstekniken. Miljökraven
bör skärpas ytterligare. Tillsynen måste förbättras.

Förhållandena vid äldre och nedlagda deponier måste också uppmärksammas.
Många gamla, icke utnyttjade soptippar utgör allvarliga föroreningskällor.
I dessa fall bör den inventering som genomförs av naturvårdsverket,
snarast följas av konkreta skyddsåtgärder. Ansvaret för dessa bör ligga på
den tidigare huvudmannen. I de flesta fall handlar det om en kommun eller
industri.

Möjligheterna att utvinna metangas ur avfallsupplagen bör tas tillvara.
Förbränning

Den utan tvekan mest kontroversiella behandlingsmetoden för avfall är
förbränning. Problemen med förbränning av avfall är förknippade med
utsläpp av stoft, sura ämnen, metaller och organiska ämnen.

Mot bakgrund av att föroreningarna sprids i luften och därigenom kan
påverka stora områden är det viktigt att utsläppen renas effektivt. Kraven
måste därför skärpas.

Mot. 1988/89

Jo772

14

Stoftutsläppen måste begränsas ytterligare, inte minst mot bakgrund av att
flertalet metaller är associerade med stoftpartiklarna.

Utsläppen av försurande ämnen måste renas effektivare än vad som sker
vid många anläggningar. Lokalt kan utsläppen vara en faktor av betydelse för
försurningssituationen. Förbränningsanläggningarna bör därför som regel
vara försedda med reningsutrustning för sura gaser.

De lättflyktiga metallerna såsom kvicksilver måste elimineras till största
delen före förbränningen. En stor källa till kvicksilverutsläpp är batterier.
Genom ekonomiska styrmedel såsom pant och miljöavgifter bör staten
stimulera marknaden så att retursystem uppstår och konsumtionen styrs över
till mindre miljöfarliga batterityper.

Störst oro inger förekomsten av stabila klorerade organiska ämnen, såsom
dioxiner, i rökgaserna. Forskningen på området har intensifierats. Miljökraven
vid sopförbränning bör ställas mycket högt - minst i nivå med de s.k.
ENA-kraven (från energiverkets och naturvårdsverkets utredning ”Energi
ur avfall” från 1986).

Under den tid forskningen ger nya erfarenheter får vi också bättre
underlag att bedöma nödvändigheten av och möjligheterna att skärpa kraven
ytterligare. Om sopförbränningen inte klarar mycket högt ställda miljökrav
bör den upphöra.

Fortsatt utveckling och anslag för ny teknik

Folkpartiet anser det viktigt att utvecklingen på behandlingsområdet påskyndas.
En sådan utveckling är nödvändig på hela avfallsområdet och inte bara
på de områden som traditionellt stått i fokus för politikers och allmänhetens
intresse, nämligen det redan nu ofta väl omhändertagna hushållsavfallet. För
det senare avfallsslaget är en utveckling på biogassidan av mycket stort
intresse. Folkpartiet anser att bidraget till ny teknik bör ökas kraftigt.
Finansieringen av anslaget kan ske genom tillämpningen av PPP-principen
(Polluter Pays Principle) om förorenarens betalningsansvar.

Naturvårdsverket har fått använda en del av bränslemiljöfondens resurser
för utveckling av miljövänlig teknik. Enligt folkpartiets uppfattning är detta
otillräckligt. Det särskilda anslaget för miljöteknik som tidigare fanns i
statsbudgeten bör återinföras. Folkpartiet redovisar anslagsbehovet i en
annan motion.

Hantering av miljöfarligt avfall

Hanteringen av det miljöfarliga avfallet bör förbättras. Volymerna av
miljöfarligt avfall har dessutom visat sig vara mycket större än som tidigare
beräknats. Hur långt recirkulation och resurssnålhet än drivs, uppstår i
allmänhet någon form av avfall vid industriell verksamhet. Många gånger är
detta avfall miljöfarligt och måste tas om hand efter speciella aktsamhetsregler.
Även i annan verksamhet uppstår miljöfarligt avfall. Detta måste
oskadliggöras och här fyller SAKAB en viktig funktion. Utan SAKAB skulle
troligen mycket miljöfarligt avfall hanteras på ett icke godtagbart sätt.
Förbättringar är dock angelägna.

Mot. 1988/89

Jo772

15

- Kraven på utsläppsbegränsningar från SAKAB:s centrala anläggning i
Kumla bör skärpas, särskilt när det gäller organiska ämnen (dioxiner
m.m.).

- SAKAB:s verksamhet bör utvidgas från ren destruktion till att omfatta
även återvinning, i egen regi eller i samarbete med andra företag. Det är
angeläget att SAKAB inte utnyttjar sitt monopol för att konkurrera ut
andra företag på insamlings- och transportsidan.

- Mycket av det miljöfarliga avfallet utgörs av spillolja som till betydande
delar förbränns, ofta på ett från miljöskyddssynpunkt oacceptabelt sätt.
Endast en mindre del blir till ny smörjolja. För att öka återvinningen bör
tillsynen förbättras och ekonomiska styrmedel prövas.

- Export av miljöfarligt avfall för återvinning samt för destruktion bör
tillåtas till utländska anläggningar som uppfyller svenska miljökrav.
Miljötekniken är ett område där konkurrensen inte bör begränsas.
Avsaknaden av frihandel på detta område hindrar nya metoder att
utvecklas.

Övergripande ansvar

Det är viktigt att slå fast att staten har det övergripande ansvaret för
miljövården. Företagen agerar inom de ramar som staten ställer upp. För att
ge industrin incitament att agera miljövänligt föreslår folkpartiet att administrativa
och ekonomiska styrmedel skall kombineras så att företagen övergår
till slutna processystem eller investerar i modern teknik. Riktigt utformade
styrmedel inebär att miljöhänsyn kommer att lösa sig för såväl företag som
enskilda.

I likhet med vad naturvårdsverket framhållit i sin utredning anser
folkpartiet att kommunerna ges ett utökat planeringsansvar för avfalls- och
återvinningsverksamheten inom resp. kommun. Detta innebär inte att
kommunerna skall utöka sitt renhållningsmonopol.

Avfalls- och återvinningsfrågorna är mycket väl lämpade för privata
initiativ och engagemang. Statliga och kommunala monopol kan många
gånger äventyra en nödvändig utveckling på området.

Utbildning inom avfallsområdet

Högre utbildning inom området avfallsteknik saknas i stort sett i landet.
Endast vid högskolan i Luleå ges viss utbildning. Miljöfrågornas, och i detta
sammanhang avfallshanteringens, miljöeffekter är så betydelsefulla att det är
märkligt att utbildningen inte kunnat avpassas till de behov som föreligger.
Avfallsfrågorna måste få större utrymme i högre teknisk utbildning. UHÄ
bör få i uppdrag att utreda dessa frågor och lägga fram förslag

Miljömärkning

Förslag väntas från regeringen om s.k. positiv miljömärkning. Folkpartiet
välkomnar förslag som underlättar för konsumenterna att välja de miljövänligaste
produkterna. Lika viktigt är det emellertid att produkterna innehåller
anvisning om produktens slutanvändning, anvisning om produkten kan gå till

Mot. 1988/89

Jo772

16

hushållssoporna, om den kan återvinnas eller om den p.g.a. av miljöfarlighet
bör hanteras på särskilt sätt.

Frågan om anvisning om varors lämpliga sluthantering bör utredas
ytterligare och riksdagen bör ge regeringen denna uppfattning till känna.

Hemställan

Med anledning av ovanstående hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om principer och mål för avfallshantering,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om
återvinning i enlighet med vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bättre retursystem,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om höjt återtagningsmål för aluminiumburken,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om glasåtervinning och returglas,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om hinder för en effektiv återvinning,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om pant för småbatterier och bilbatterier,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utvidgning av bilskrotningslagen till kylskåp och
andra kylmaskiner,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder beträffande förhållandena vid äldre
deponier,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sopförbränningen,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skärpta krav vid hanteringen av miljöfarligt
avfall,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om myndigheternas övergripande ansvar och möjligheten
till till enskilda initiativ,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behov av bättre utbildning inom
avfallsområdet,1]

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om miljömärkning.

Mot. 1988/89

Jo772

17

Stockholm den 23 januari 1989
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)

Karin Ahrland (fp)

Charlotte Branting (fp)

Sigge Godin (fp)

Ingela Mårtensson (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)

Kerstin Ekman (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)

Elver Jonsson (fp)

Anne Wibble (fp)

Lars Ernestam (fp)

Mot. 1988/89

Jo772

1) 1988/89:Ub579

16813, Stockholm 1989