Motion till riksdagen
1988/89:Jo770

av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
Miljögifter och kemikalier

Mot.

1988/89

Jo770-772

”För hvarje dag blir det inflytande det senaste århundradets stora uppfinningar
utöfvat på den natur, som omger oss, allt mer och mer märkbart.”

Polarforskaren A.E. Nordenskiölds ord är lika aktuella idag - drygt ett
århundrade senare.

Miljöförstöringen är ingen ny företeelse. Människan har alltid påverkat
miljön. Men människans påverkan på miljön har de senaste åren blivit allt
mer uppenbar.

Många av de skador på djur och natur vi kan se idag, är förorsakade av
ämnen som har sitt ursprung i mänsklig verksamhet - medvetet eller
omedvetet. Därmed har också människan ansvaret för lösningen på problemen.

Kemikalierna är redan idag ett allvarligt bekymmer och kommer, enligt
många forskare, att bli ett av framtidens mycket stora problem. Åtgärder
mot de kemikalier och miljögifter som hotar miljön, och i förlängningen
hotar människans existens, måste prioriteras högre i regeringens politik än
för närvarande.

Miljögifter

På sikt måste utsläppen av stabila miljögifter upphöra. Innan vi når dit måste
vi satsa pengar på forskning, och med miljöavgifter, i kombination med
stränga krav, stimulera industrin till att utveckla nya metoder eller ersätta
farliga material med mindre farliga.

Men vissa ämnen är så farliga att det inte finns någon acceptabel
utsläppsmängd. I sådana fall återstår bara för statsmakterna att totalförbjuda
utsläppen eller verksamheten. Så är fallet med dioxiner där förra riksmötet
skärpte regeringens miljöproposition genom att fatta ett beslut om att
dioxinutsläpp i princip skall upphöra.

Vi kommer fortsättningsvis att redogöra för folkpartiets förslag avseende
några av de mest uppmärksammade miljögifterna.

Stabila organiska ämnen

Mångå miljögiftproblem har sin grund i utsläpp av organiska ämnen
tillverkade av människan. Några av de mest giftiga dioxinerna är exempel på
det, PCB ett annat.

Massaindustrin är en stor utsläppskälla för klorerat organiskt material.

Bara till Östersjön beräknas utsläppen uppgå till 100 000 ton per år och 1

1 Riksdagen 1988189. 3 sami. NrJo770-772

utsläppen har pågått i många år. Kunskapen om vilka ämnen som ingår i
dessa utsläpp är mycket liten, och naturvårdsverket gör bedömningen att de
potentiella miljöriskerna med så omfattande och komplexa utsläpp är
mycket stora.

Målet för massaindustrins utsläpp av klorerat organiskt material har
nyligen satts till 1,5 kg bundet klor per ton massa. Folkpartiet efterlyste en
skärpning länge. Målet måste dock sättas högre - utsläppen måste i det
närmaste elimineras senast vid sekelskiftet, bl.a. genom slutna system.
Frågan behandlas utförligare i en annan motion till detta riksmöte.

Dioxiner utgör två grupper av kemiska föreningar som är stabila och därför
endast långsamt bryts ned i naturen. Flera av ämnena som räknas till dioxiner
är extremt giftiga. Man känner inte till någon naturlig källa till höggradigt
giftiga dioxiner. Dioxiner kan transporteras över stora avstånd och samlas
ofta i haven. Exempelvis anser naturvårdsverket att ekosystemen i Östersjön
är ”storskaligt belastade med dioxiner”. Man tror att tillbakagången i
svenska sjöar och i Österjön av fiskätande däggdjur, som säl och utter, kan
vara orsakad av dioxiner.

Naturvårdsverket beräknar att utsläppen av dioxiner i Sverige kan uppgå
till ett halvt kilogram per år (räknat som TCDD-ekvivalenter). Den samlade
mängden i all fisk i Östersjön beräknas till ca 10 gram. Det kan förefalla vara
en låg halt, men dioxiner är så giftiga att 10 gram räcker för att fylla den
tolerabla dagliga nivån för hela Sveriges befolkning i 50 år.

Dioxinerna verkar ännu inte ha fått sådan spridning att faran är akut. Men
eftersom dioxiner lätt tas upp av organismerna, är extremt giftiga, vitt
spridda i miljön och endast långsamt bryts ned, är det ändå viktigt att snabbt
vidta åtgärder mot utsläppen. Att avvakta resultat från forskningen för att
uppnå fullständig visshet, kan få ödesdigra konsekvenser. Vi vet tillräckligt
idag för att kräva åtgärder.

I princip all förbränning förorsakar dioxiner. Det är därför inte förvånande
att sopförbränningen är en av de större källorna till dioxinutsläpp, följd av
smältverk, skogsindustri och biltrafik.

Kraven på sopförbränningsanläggningar har skärpts men i många fall visat
sig otillräckliga. Frågan om sopförbränning behandlas i en annan motion till
detta riksmöte.

En utveckling till slutna system inom skogsindustrin kommer att leda till
minskade dioxinutsläpp. Men även med slutna system kommer bottensedimenten
även för lång tid framöver att ”läcka” dioxiner. Det är viktigt att
denna utveckling och situationen vid smältverken noga följs.

Biltrafiken anses vara en källa till dioxiner. Förbättringen av avgasreningen
medför sannolikt att utsläppen av dioxiner minskar kraftigt. Det är därför
angeläget att påskynda förnyelsen av bilparken. Förslag i denna del utvecklas
i en annan motion till detta riksmöte.

Sverige måste öka sin internationella aktivitet för att stoppa dioxinutsläppen.
Dioxinutsläppen måste i högre grad uppmärksammas i internationella
fora, huvudsakligen inom ramen för ECE-konventionen om långväga
gränsöverskridande luftföroreningar, men också i konventionerna om
haven.

Trots tidigare åtgärder mot PCB verkar halterna stiga i Östersjön. Det är

Mot. 1988/89

Jo770

2

allvarligt eftersom PCB anses vara huvudorsaken till att sälen hotar att
utrotas i Östersjön. Det är ingen överdrift att påstå att minskningen av
gråsälar, från 100 000 i början av 1900-talet till några tusen idag, är ett av de
mest drastiska exemplen på en miljöskada förorsakad av utsläpp av ett giftigt
ämne.

Användningen av PCB i nya installationer är idag inte tillåten. Men det
används fortfarande PCB i äldre utrustning. Exempelvis beräknas att PCB
används i ca 100 000 kraftkondensatorer och 200 transformatorer.

Risken för olyckor eller för att utrangerad utrustning omhändertas på
felaktigt sätt är inte obefintlig. Den nuvarande tidsplanen för avveckling är
inte tillräckligt långtgående. Ett totalförbud mot PCB måste införas så att
användningen är avvecklad snarast och allra senast vid utgången av 1992 och
alla PCB-haltiga installationer tas om hand. Sverige måste också verka för att
samma åtgärder vidtas av övriga Östersjöstater.

Kadmium och kvicksilver

Det atmosfäriska nedfallet av tungmetaller har minskat. Detta gäller t ex
kadmium som har minskat med hälften sedan 1975. Åtgärder mot kadmium
har vidtagits; bl.a. införde folkpartiregeringen ett kadmiumförbud. Huvuddelen
av nedfallet för bl.a. kvicksilver och kadmium härrör nu från utländska
källor. Detta understryker vikten av att Sveriges internationella miljöengagemang
ökar.

Idag är drygt 20 000 sjöar i Sverige försurade. Försurningen upptäcktes
först i sjöarna. Nu uppvisar skogen skador som på goda grunder anses bero
på bl.a. försurning av marken. I tur står grundvattnet. Hotbilden är oroande
eftersom försurningen är en viktig förklaring till att tungmetaller kommer i
omlopp. Surt vatten frigör i marken bundna tungmetaller och för dem till
grund- eller ytvattnet och sjöarnas bottensediment.

Höjda halter av kvicksilver har konstaterats i sjöar som aldrig varit utsatta
för direkta utsläpp. Naturvårdsverket uppskattar att drygt 9 400 sjöar ligger
över svartlistningsgränsen avseende kvicksilverhalten i gädda. Med nuvarande
trend tror man att ytterligare 1 000 sjöar kommer att vara på denna nivå år
1995.

Ett viktigt led i kampen mot tungmetallerna är därför att minska utsläppen
av försurande ämnen. Folkpartiet menar att snabba åtgärder kan vidtas mot
försurningen. Förslag härpå framförs i en annan motion till detta riksmöte.

Batterier med kvicksilver- och kadmiumhaltigt innehåll ger upphov till
betydande störningar i miljön om de tillförs avfallsanläggningarna. De årliga
utsläppen från batterierna beräknades 1984 till 6 ton kvicksilver och mellan
16 och 20 ton kadmium. Detta innebär att de bidrar med drygt hälften av
samtliga kvicksilverutsläpp i landet. Även om den frivilliga insamlingen av
miljöfarliga batterier har minskat utsläppen, är dessa fortfarande oacceptabelt
höga. Panter måste därför snarast införas. Frågan behandlas närmare i
en annan motion till detta riksmöte.

Mot. 1988/89

Jo770

3

1* Riksdagen 1988189.3sami. NrJo770-772

Kemikalier

Det finns idag stora brister i den kunskap vi har om kemiska ämnens hälsooch
miljöfarlighet, inte bara i Sverige utan också i övriga länder. Därför är
det viktigt att det internationella samarbetet på kemikalieområdet utökas till
att omfatta fler länder och fördjupas. Sverige har här en viktig roll att fylla,
trots att vi på en del områden synes ligga efter. Globalt sett anses det finnas ca
70 000 olika kemiska ämnen. Av de ämnen som förekommer i Sverige, i
praktiskt bruk mindre än 20 000, uppskattar OECD att ungefär 1 000 står för
den helt dominerande användningen - för mer än 90% av förbrukningen.

Många av dessa 1 000 ämnen är otillräckligt undersökta i fråga om hälsooch
miljöfarlighet. Många av dem har använts dagligen i hundratals år utan
uppenbara olägenheter och används fortfarande i stor omfattning i vårt land,
utan att vi känner till deras hälso- och miljörisker. De uppfyller inte ens
tillnärmelsevis vad lagen om kemiska produkter (LKP) stadgar om ”tillfredsställande
utredning av vilka hälso- eller miljöskador som produkterna kan
orsaka”. Den svenska kemikaliepolitiken måste rätta till denna brist.

Av största vikt är att industrin och konsumenten vägleds bort från onödigt
farliga kemikalier. Här kan också ideella organisationer göra viktiga insatser.
Där likvärdiga, eller i huvudsak likvärdiga, kemikalier finns, måste vi lära oss
att välja de mindre farliga. Skadliga kemikalier som kan ersättas av mindre
skadliga måste givetvis omedelbart utmönstras. Det är angeläget med
målmedvetna insatser att få fram mindre farliga alternativ till de skadliga
kemikalierna.

Folkpartiet har tidigare understrukit vikten av att materialbalanser
upprättas för de mest farliga och använda ämnena. På så sätt kan kemikalieflödet
följas i samhället och en identifikation av problem möjliggöras. Ett
sådant samarbete pågår nu mellan statens naturvårdsverk och kemikalieinspektionen.
Det är viktigt att detta arbete påskyndas.

Kemikaliekontrollen

1986 ersattes lagen om hälso- och miljöfarliga varor av lagen om kemiska
produkter. Samtidigt inrättades kemikalieinspektionen. Förändringarna var
bl.a. ett resultat av kemikommissionens arbete, som fann brister bl.a. vad
gäller ansvarsfördelningen mellan myndigheterna och samordningen. Redan
vid riksdagens beslut om LKP var det klart att de nya arbetsformerna inom
kemikaliekontrollen skulle utvärderas efter en tvåårsperiod.

Utredningen, som tillsattes av detta skäl, har nyligen lagt fram sitt
betänkande ”Kontroll av kemiska produkter och varor” vilket remissbehandlats
och nu bereds inom regeringskansliet. Folkpartiet förutsätter att
regeringen förelägger riksdagen förslag med anledning av utredningen och
avvaktar därför i huvudsak detta. Vi vill dock redan nu framföra några
synpunkter och förslag.

Redan på ett tidigt stadium framgick att kemikalieinspektionens resurstilldelning
var otillräcklig. Folkpartiet har därför framfört krav på ökade
resurser till kemikalieinspektionen. Regeringen föreslår nu en helt otillräcklig
förstärkning av inspektionen. Förstärkningen kan inte på något sätt anses

Mot. 1988/89

Jo770

4

motsvara de krav på ökade resurser som måste till för att kemikaliekontrollen
skall bli tillräcklig.

Kemikalieinspektionen har prioriterat förhandsgranskning av bekämpningsmedel
och granskning av befintliga sådana. Detta arbete måste forceras.
Folkpartiet har tidigare föreslagit att detta också bör utökas till att omfatta
även andra kemikalier. För att få grepp om utvecklingen på kemikalieområdet
är det nödvändigt att kemikalier undersöks och testas innan de släpps ut
på marknaden. Ett förslag till förhandsgranskning av nya kemikalier har nu
inspektionen förelagt regeringen.

Socialdemokraterna ställde i valrörelsen ut löften om att alla ”Sverigenya”
ämnen skulle förhandsgranskas. Vi noterar att regeringen inte lämnat något
förslag som uppfyller detta löfte. Regeringen bör snarast föreslå riksdagen
förhandsgranskning av nya kemiska ämnen, liknande den som redan
förekommer i USA och inom EG.

LKP lägger huvudansvaret för kontrollen av kemiska produkter på
företagen, i första hand tillverkare och importörer men också andra
leverantörer liksom användare. För att företag, särskilt då mindre, skall
kunna leva upp till LKP - men också för att samordningen mellan olika
myndigheter skall fungera, både mellan centrala myndigheter och mellan
centrala och regionala - är det viktigt att kemikalieinspektionen har god
möjlighet att ge information. Kemikalieinspektionen måste därför tillföras
ytterligare resurser för informationsarbete. Regeringens förslag är i denna del
otillräckligt.

Ansvarsfördelningen mellan myndigheter när det gäller kemikalier är
invecklad. Företag som omfattas av kemikaliekontrollen kan behöva ha
kontakt med många myndigheter-kemikalieinspektionen, räddningsverket,
sprängämnesinspektionen, arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen och naturvårdsverket
är några viktiga exempel. Här har kemikalieinspektionen ett
övergripande informationsansvar. Också av detta skäl är det viktigt att
inspektionen tillförs resurser för informationsarbete.

Myndighetssamarbetet inom kemikaliekontrollen har uppvisat problem.
Det gäller framför allt förhållandet mellan kemikalieinspektionen och de
regionala och lokala tillsynsmyndigheterna, men också mellan inspektionen
och statens naturvårdsverk. Det är ställt utom allt rimligt tvivel att den dåligt
samordnade svenska miljölagstiftningen är en av huvudorsakerna härvidlag.
Folkpartiet föreslår i en annan motion till detta riksmöte att en övergripande
översyn av miljölagarna kommer till stånd. En sådan översyn av miljölagstiftningen
är nödvändig för att förbättra myndigheternas möjligheter till gott
samarbete.

Den brister som påpekats beträffande lagen om kemiska produkter, bl.a.
att den inte generellt omfattar föremål och varor som innehåller eller har
behandlats med en kemisk produkt bör åtgärdas genast. Riksdagen bör
begära ett sådant förslag av regeringen.

Likaså har uppmärksammats att biologiska bekämpningsmedel, vars
effekter och risker kan jämföras med de kemiska bekämpningsmedlen, inte
omfattas av förordningen om kemiska bekämpningsmedel. Regeringen har
ingen möjlighet att utvidga denna till att omfatta biologiska bekämpningsmedel.
Regeringen bör därför, som ett led i samordnandet av miljölagstiftning

Mot. 1988/89

Jo770

5

en, återkomma till riksdagen med en lag om bekämpningsmedel som reglerar
kemiska och biologiska bekämpningsmedel. Som utredningen ”Kontroll av
kemiska produkter och varor” föreslår, kan reglerna, som finns i lagen om
spridning av bekämpningsmedel över skogsmark, inarbetas i en sådan lag.

Internationellt samarbete inom miljöområdet är oerhört väsentligt. Inte
bara av det skälet att Sverige därmed kan ge - men också få - uppslag till
problemlösningar, utan också för att internationellt samarbete är en
förutsättning för en tillfredsställande granskning av kemiska ämnen och
produkter.

Kemikaliemarknaden är utpräglat internationell. Av de kemiska produkter
som används i Sverige är tre fjärdedelar importerade. Det finns inom
såväl myndigheter som industrier i Sverige relativt blygsamma resurser för
forskning och utredning om kemiska ämnens och produkters farlighet.
Förutsättningen för att kunna bygga upp den kunskap som nu saknas
beträffande hälso- och miljörisker är internationellt samarbete, även om en
förstärkning av kemikalieinspektionen kommer till stånd.

Internationell samordning innebär bl.a. att kemikalieinspektionen använder
sina resurser på bästa sätt och drar nytta av utländska erfarenheter. Det
finns ingen anledning att i Sverige upprepa vad som gjorts i väldokumenterade
utländska studier. Förbud mot tennhaltiga bottenfärger och restriktioner
mot formaldehyd är exempel på åtgärder som inte borde ha krävt ytterligare
utredningar utan kunde gått snabbare.

Sverige måste ta ansvar för utforskning av några ämnens och produkters
farlighet och i internationella sammanhang ställa krav på att andra länder tar
sitt ansvar. Målet måste vara att alla högfrekvent använda ämnen skall vara
tillfredställande undersökta inom en tioårsperiod. OECD inledde 1987 ett
projekt som syftar till att i första hand få bättre grepp om de ca 1 000 ämnen
som står för 90% av användningen. Sverige skall självklart delta aktivt och
pådrivande i detta arbete.

För att kunna fullfölja det mycket viktiga arbete som delvis beskrivits
ovan, måste kemikalieinspektionen förstärkas utöver vad regeringen föreslagit.

Kemikalieinspektionens verksamhet är idag finansierad med avgifter. Som
utredningen om kemikaliekontrollen finner, finns det skäl för att finansiera
delar av inspektionens verksamhet över statsbudgeten. Ambitionerna med
kemikaliekontrollen behöver utan tvekan höjas. Relationerna mellan inspektionen
och företagen kan då snabbt försämras om företagen upplever att
inspektionens verksamhet är för långtgående.

Utarbetande av föreskrifter, inspektionsverksamhet och förberedelser för
rättsliga förfaranden, är inspektionens kontrollverksamhet. Detta arbete
styrs i stor utsträckning av myndighetens egna ambitioner, och bör därför
finansieras över statsbudgeten.

Däremot kan inspektionens övriga verksamhet, såsom förhandsgranskning,
viss utredningsverksamhet och produktregistret, finansieras med
avgifter. Det är verksamheter som företagen i stort själva kan påverka och en
avgiftsfinansiering bidrar därmed till att hålla nere kostnaderna.

I avvaktan på ett nytt finansieringssystem bör den förstärkning, utöver
regeringens förslag, av inspektionen - motsvarande 15 tjänster samt 6,5

Mot. 1988/89

Jo770

6

milj.kr. i ökad medelstilldelning för särskilda undersökningar, information,
internationellt arbete och utveckling av produktregistret - som folkpartiet
föreslår finansieras över statsbudgeten. Riksdagen bör därför till Kemikalieinspektionen
anvisa för budgetåret 1989/90 ett förslagsanslag på 10 000 000
kr. Yrkande om detta framställs i folkpartiets motion om miljö och
utveckling.

Hemställan

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer vi

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om internationellt samarbete för att stoppa dioxinutsläpp,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om totalförbud mot PCB,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Östersjösamarbete för totalförbud av PCB,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förhandsgranskning av nya kemiska ämnen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om översyn av miljölagstiftningen för att förbättra
myndighetssamarbetet inom kemikaliekontrollen,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om utvidgning av lagen
om kemiska produkter till att också omfatta föremål och varor som
innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om biologiska bekämpningsmedel,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om internationellt samarbete på kemikalieområdet.

Stockholm den 23 januari 1989
Bengt Westerberg (fp)

Ingemar Eliasson (fp)

Karin Ahrland (fp)

Charlotte Branting (fp)

Sigge Godin (fp)

Ingela Mårtensson (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

Kerstin Ekman (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)

Elver Jonsson (fp)

Anne Wibble (fp)

Lars Ernestam (fp)

Mot. 1988/89

Jo770

7