Motion till riksdagen
1988/89:Jo750 gf
av Håkan Hansson m fl (c) Mot
Miljösituationen i Malmöhus län 1988/89
Jo750
Det är nu drygt 25 år sedan som centern i Sveriges riksdag för första gången
aktualiserade miljöfrågorna. Bemötandet från såväl de andra partierna som
samhället i stort var antingen passivt eller avvisande. Miljöfrågorna upplevdes
av dessa då inte ha någon roll eller plats i den politiska debatten.
Miljöproblemen var inte uppenbara och upplevdes fortfarande vid den
tidpunkten som närmast ovidkommande. Det ekologiska systemet bara
fanns där. Miljön och naturen hade ingen plats i någon av industrisamhällets
ekonomiska doktriner.
Idag vet vi annorlunda. Konsumtionssamhället och den snabba industriella
utvecklingen har successivt resulterat i växande miljöproblem. Medvetenheten
och insikten om naturens och miljöns begränsningar och vad den
accepterar i form av föroreningar och utsläpp har gett välfärdsbegreppet en
helt ny dimension. Sommarens algblomning i Västerhavet, säldöden och
otjänligt badvatten är allvarliga signaler om det omedelbara sambandet
mellan ekologisk hänsyn och ekonomisk utveckling.
Alltsedan centern redovisade sin första miljömotion har miljöfrågorna
intagit en central roll i partiets politiska arbete. De miljöpolitiska frågorna
går inte att isolera från andra viktiga frågor men måste inta en särställning i
det framtida samhällsarbetet såvål lokalt, regionalt, nationellt som internationellt.
Malmöhus län är en ur miljösynpunkt utsatt del av landet. Skåne har
Sveriges mest försurade sjöar, vattendrag och förorenade luft. En stor del av
dessa föroreningar kommer från övriga Europa. Miljöförstöringen är
gränslös. Den följer inga handelshinder eller tullar. Men även om betydande
delar av den snabba försurade luftsituationen går att hänföra till källor från
våra grannländer får detta inte vara ett motiv för att inte vidta åtgärder vare
sig mot vår egen miljöförstöring eller att bedriva ett kraftfullt internationellt
miljöarbete. Kraftfulla miljöpolitiska åtgärder mot den miljöförstöring vi
själva åstadkommer kan avsevärt förbättra situationen.
Den rådande miljösituationen i länet väntar nu inte på fler utredningar. Nu
gäller konkret handling.
Miljösituationen i Malmöhus län
Den yttre miljön i Malmöhus län är kraftigt utsatt för såväl luft- som markoch
vattenföroreningar. Luftföroreningssituationen inom vissa delar av
länet är i vissa fall högre än gällande riktvärden för svaveldioxid och
kväveoxid. Vidare har i de centrala delarna av länet tydliga skogsskador
1 Riksdagen 1988189.3sami. NrJo750
kunnat registreras. Malmöhus län har idag några av landets suraste skogsjordar.
I vissa skogsområden i sydvästra delarna av länet är PH-värdet nere på
4,5. Försurat grundvatten har också kunnat noteras inom de s k urbergsområdena
i länet.
Eftersom Malmöhus län är ett mycket tätbebyggt område i synnerhet i dess
västra del med stark befolkningskoncentration, industrialisering och hög
trafiktäthet kombinerat med utländska luftutsläpp är framförallt luftföroreningar
inom och kring de större tätorterna klart högre än för övriga länet.
Halterna av olika föroreningar har påträffats på en nivå, som vissa fall
innebär direkta risker för växtriket. Många av länets insjöar och vattendrag
har en kväve- och fosforhalt som ligger över värdena för ett levande djur- och
växtliv.
Från centerns sida kan vi inte acceptera större föroreningar från mänsklig
verksamhet än vad naturen klarar av att ta emot. I grunden måste all
miljöförstöring förbjudas. Experterna vid den Nordiska luftvårdskonferensen
slog fast att nedfallet av svavel måste minskas med c:a 80 % mot
nuvarande nivå, för att undvika försurning av vatten och mark. Motsvarande
målsättning för en minskning av kväveoxidutsläppen måste vara 75 % i
förhållande till nuvarande nivå. Dessa naturens absoluta gränser för olika
ämnen och föroreningar måste vara riktlinjer för såväl det internationella
som det nationella miljöarbetet.
Mot bakgrund av miljösituationen som råder i Malmöhus län måste länet
klassificeras som miljöskyddsområde. Det innebär att förutom de nationella
regler och gränsvärden som uppsätts för miljöutsläpp bör särskilda krav
ställas på miljöfarlig verksamhet i Malmöhus län. För detta krävs kraftigt
ökade resurser för den regionala miljötillsynsmyndigheten som utifrån dessa
särskilda krav bör ansvara och pröva miljöärenden, anmälnings- och
dispensärenden, samt anvisa gränsvärden för olika anläggningar eller
utsläppskällor. Vidare bör sådan tillsynsmyndighet utfärda särskilda föreskrifter
och bedriva aktiv rådgivningsverksamhet riktad till alla som driver
miljöfarlig verksamhet i någon form.
Förutom aktiva miljöpolitiska insatser lokalt, regionalt och nationellt är
det viktigt för att komma tillrätta med de ökade miljöproblemen i södra
Sverige att det från svensk sida i olika sammanhang bedrivs en expansiv och
aktiv opinionsbildning i olika internationella organ. Det är viktigt att Sverige
snarast begär överläggningar om hur luftföroreningarna från olika förbränningsanläggningar
från i första hand Danmark och Östeuropa snabbt skall
kunna begränsas. Enligt en i våras presenterad rapport är de polska
svavelutsläppen över Sverige i storleksordningen 60 000 ton per år. Centern
har i olika sammanhang påpekat nödvändigheten av att internationalisera
miljöpolitiken bl a genom förslaget till att inrätta en ekonomisk luftmiljöfond
i syfte att komma tillrätta med Europas luftföroreningsproblem.
Luftutsläppen i Malmöhus län
Enligt de undersökningar och den statistik som bl a länsstyrelsen och
naturvårdsverket gjort för Malmöhus län är luftföroreningarna betydande
inom länet. Det gäller särskilt utsläppen av svaveldioxid som i länet år 1985
Mot. 1988/89
Jo750
2
uppgick till c:a 19 000 ton. Huvuddelen av dessa eller c:a 70 % kommer från
förbränning av olja och kol. I kommuner i länet som kommit längst med
fjärrvärmeutbyggnaden och användningen av nya energikällor såsom biobränslen
har svaveldioxidutsläppen minskat. Användningen av miljövänligare
bränslen samt naturgasintroduktionen 1985 och den fortsatta utbyggnaden
av denna har bidragit till att minska de totala svavelutsläppen i länet.
Utsläppen av kväveoxider under motsvarande tid uppgick till c:a
31 000 ton varav 80 % går att hänföra till trafiken. Här svarar personbilstrafiken
för hela 37 %, lastbilstrafiken för 24 % och traktorer och entreprenad
för 13 %. Kväveoxidsituationen har till skillnad från svaveldioxid legat på en
oförändrat hög nivå. Införandet av katalytisk avgasrening på personbilar
kommer förvisso att bidra till minskat utsläpp av kväveoxid.
26 000 ton kolväten släpptes ut i länet under 1985 varav huvuddelen kom
från trafiken. Av industrin är det i första hand den grafiska industrin och
verkstadsindustrin som enligt länsstyrelsens och naturvårdsverkets utredningar
svarar för kolväteutsläppen - i första hand genom utsläpp av
lösningsmedel. Betydande tillskott vid utsläpp av kolväten ger också den
kemiska industrin och industri som använder lösningsmedel och lackeringar,
t ex byggbranschen.
Sammanfattningsvis kan sägas att halterna av svaveldioxid, kvävoxider
och ozon generellt i länet tangerar riktvärden som tidigare angetts för att
undvika skador på växtriket. Halterna av föroreningar i luft och i regnvatten
är mångdubbelt högre i länet jämfört med exempelvis norra Sverige.
Halterna av starka oxidationsmedel har också stadigt stigit de senaste åren. I
de större tätorterna har halterna av svaveldioxid minskat något medan
halterna av kväveoxid och koloxid fortfarande överstiger nämnda riktvärden.
Effekterna av en fortsatt miljöförstöring i länet
En fortsatt hög utsläppsnivå av svaveldioxid leder till att mark och vatten
försuras. Höga koncentrationer av svavelutsläpp leder till mänsklig ohälsa,
till skador och rubbningar i växt- och djurriket, angrepp på kulturbyggnader
och kulturvärden och andra betydande materiella skador. Detsamma gäller
utsläppen av kväveoxider som på nuvarande nivåer drastiskt ökar riskerna
för ohälsa bland människor framförallt i områden med hög trafiktäthet.
Marken inom stora delar av länet är kraftigt försurad framförallt genom en
hög kvävemättnad. Enligt länsstyrelsens och naturvårdsverkets beräkningar
måste kvävenedfallet ner till 10-20 kg/ha och år för att skador på sikt skall
kunna undvikas på marken. Idag är kvävenedfallet i flera områden ca
30 kg/ha och år. Kolvätena är en annan grupp som innehåller en lång rad
olika ämnen och substanser vars effekter kan variera men som vi än så länge
vet alldeles för litet om. Förbränning av fossila bränslen i kraftverk,
värmepannor och i biltrafik utgör de helt dominerande källorna vid utsläpp
av svavel och kväve. Det är bara genom ändrad inriktning av energi- och
trafikpolitiken kombinerat med en offensiv satsning på ny miljövänlig teknik
och hushållning som luftföroreningarna radikalt kan minskas. Det bästa
sättet är effektivare energianvändning och ökad användning av andra
energislag än fossila bränslen. Olje- och kolanvändningen måste minskas.
Mot. 1988/89
Jo750
3
Förutom att ange gränsvärden som inte får överskridas måste energiskatter
och miljöavgifter utnyttjas som ett miljöpolitiskt styrmedel.
Malmöhus län är ett levande landskap rikt på unika och enastående
naturvärden. Dess unika fauna är i många stycken hotad om inte målmedvetna
och resultatinriktade insatser vidtas. Enligt länsstyrelsens uppgifter finns
av landets totalt 323 hotade växt- och djurarter 126 arter i vårt län.
Framförallt är hotet mot utrotning som störst i de sydvästra delarna av länet.
Vidare är olika naturtyper hårt utsatta och idag återstår endast mindre
arealer av många unika naturområden.
Som nämnts uppvisar ett stort antal träd i länets skogsområden tydliga
skador. Framförallt hänger detta samman med de ökade markskadorna. Mer
än hälften av skogsmarkernas näringstillgångar har försvunnit under kort tid
till följd av den ökade markförsurningen. Kvävemättnaden och urlakningen
av skogsmarkens näringstillgångar bidrar till att aluminium frigörs. Detta
bidrar i sin tur till höga koncentrationer av olika ämnen, vilket direkt får en
giftig verkan på träd, mark och djur. Tungmetaller, såsom kadmium, frigörs
från skogsmarkerna och förs med markvattnet ut till bäckar och vattendrag.
Små vattendrag och sjöar visar på en hög kvävehalt precis som grundvattnet framförallt
i de s k urbergsbygderna.
Skogsbeståndets sårbarhet påverkas också av den fortgående skogsdikningen
och dräneringen. Den ensidiga nyplanteringen av gran bidrar till den
ökade försurningsgraden.
En ökad biandskogsplantering och lövskogsplantering måste komma till
stånd och ensidiga granplanteringar minimeras. Detta bör i första hand ske i
samråd med skogsägarna, men om inte detta är framgångsrikt bör förbud
mot granplantering övervägas.
Våtmarkerna och mindre vattendrag har kontinuerligt minskat under de
senaste decennierna. Genom dränering och torrläggning har våtmarksvegetationens
kvävebindande roll eliminerats. Våtmarkerna i regionen måste
ånyo öka och awattning och torrläggning upphöra.
Regelbunden ekonomisk ersättning måste utgå till markägarna som
åsamkas ekonomiskt bortfall p.g.a. att de våtmarker som tas i anspråk måste
återskapas.
Situationen i de skånska vattenområdena
Länets sjöar, vattendrag och kustområden är hårt belastade av olika
föroreningar. Speciellt är halterna av växtnäringsämnen såsom fosfor och
kväve betydande. Även utsläppen av s.k. toxiska ämnen som tungmetaller
har ökat. Särskilt akut är situationen vid våra kustområden. Säldöden och
den stora ödeläggande algblomningen är två varningstecken på vad som
häller på att hända vid våra kustvatten. Ökad frekvens av fisksjukdomar,
syrefria ”biologiska öknar” och minskat antal sjöfågel är exempel på
allvarliga störningar av vår havsmiljö.
Föroreningssituationen i länets vattenområden är nu så allvarlig att
kraftfulla åtgärder omedelbart måste vidtas. Det krävs nu omedelbar
handling för att komma tillrätta med dess problem. Speciellt utsatta områden
Mot. 1988/89
Jo750
4
i länet är Öresund och Skälderviken samt en del av de större insjöarna där
närsaltshalterna är mycket höga.
Fisket i Öresund har försämrats. Situationen i havsområdena är mycket
allvarlig. Industriutsläpp, täktverksamhet, gipsberg är några i raden av
föroreningar och miljöingrepp som skadat botten och bottenvegetation i
framförallt Öresund.
De skånska sjöarna och åarna
Länets vatten rinner ut i Öresund, Skälderviken och Östersjön. Avrinningen
sker via marker, sjöar och åar som rinner ut i dessa tre havsområden. Det
innebär att föroreningssituationen var helst den uppstår i något av dessa
vattendrag också riskerar att påverka miljösituationen i andra vattendrag.
Vattenflödena i länet är starkt varierande, dels beroende på vattenregleringar
dels på grund av brist på naturliga vattenmagasin. De korta men
kraftiga högvattenflödena innebär att föroreningstransporten till havet är
störst under hösten och våren.
Framförallt är det viktigt att komma tillrätta med föroreningssituationen i
Öresund då detta vatten på grund av den stora befolknings- och industrikoncentrationen
längs Öresundskusten är speciellt utsatt. Huvuddelen av länet
avvattnas till Öresund. Öresund är dessutom ett gemensamt svenskt-danskt
vattenvårdsområde. Detsamma gäller Skälderviken med sitt läge mellan
Kattegatt och Öresund.
Framförallt är de skånska vattenområdena belastade av utsläpp av
organisk substans och närsalter. För nedbrytning av dessa krävs syre som tas
ur vattnets syrgasförråd. Alltför höga halter av organisk substans leder till
minskad syretillgång med påföljd att djur- och fiskliv dör. Alltför höga halter
av närsalter innebär övergödning med ökad tillväxt av vegetation och
algblomning med minskad syretillgång som följd.
I Malmöhus län är närsalthalterna i vattendragen höga. Gjorda undersökningar
visar att halterna och transporterna av organisk substans och närsalter
i länets vattendrag är fem till tio gånger större än i andra delar av landet.
Utsläppen av organisk substans och närsalter i våra kustvatten - i
synnerhet Öresund - sker i första hand från de stora tätorternas avloppsreningsverk,
från vissa industrier och från de tillrinnande åarna.
Helt miljöfrämmande ämnen såsom tungmetaller, olja och klorerade
organiska substanser förekommer också i ökad utsträckning.
Under de senaste decennierna har dränering och torrläggning av landskapet,
sjöregleringar och täckdikningar bidragit till ökad vattenavrinning från
hela länet till havsområdena. Detta har i hög grad bidragit till att vattnens och
våtmarkernas egen förmåga att rena till stor del omintetgjorts. Detsamma
gäller för de flesta åarna i länet. Det minskade antalet märgelgravar och
andra småvatten har också bidragit till denna utveckling.
Samtliga vattenområden i länet drabbas av dessa miljöfrämmande ämnen.
De kommer främst från reningsverk, industrier, dagvattenutsläpp och
nedfall från atmosfären. I de flesta fall svarar såväl de kommunala som
industrins reningsverk för de största utsläppen.
Utsläppen av miljöfrämmande ämnen som tungmetaller måste minskas
med 70 % fram till 1995.
Mot. 1988/89
Jo750
5
Föroreningarna från reningsverk och industrier måste minska
Genom de investeringar som gjordes under 60- och 70-talen på de kommunala
reningsverken har utsläppen av lättnedbrytbar organisk substans och
fosfor minskat medan kväveutsläppen fortfarande är betydande. 99 % avhushållen
i länets tätorter är anslutna till reningsverk med höggradig
biologisk rening, medan en färre andel är anslutna till verk med fosforreduktion.
Av de större verken är det idag Höganäs, Helsingborg och MalmöKlagshamn
som saknar särskild fosforreduktion. Dock är ännu inget
reningsverk rustat för effektiv kvävereduktion. Utvecklingen av industrins
avloppsvattenutsläpp har följt ungefär samma utveckling och befinner sig på
motsvarande tekniska nivå.
Koncessionsnämndens miljöskyddsbeslut beträffande Kävlinge industrireningsverk
innebär att detta fr o ip 1992 ska drivas med en 70-procentig
kvävereduktion. Kvävereduktionen i samtliga av länets större reningsverk
måste - fram till 1995 uppnå en reduktion motsvarande 75 % i förhållande till
dagens nivå.
Flertalet industrier med avloppsvattenutsläpp är anslutna till kommunala
reningsverk. Föroreningar i form av organisk substans och närsalter är
fortfarande omfattande från industrin. Det finns idag ca ett 25-tal industrier i
länet med egen avloppsvattenbehandling. Utsläppen från dessa har minskat
något under senaste decenniet. Utsläppen av framförallt fosfor är fortfarande
omfattande från industrin. Boliden Kemi AB i Helsingborg svarar idag
ensamt för en tredjedel av de totala fosforutsläppen i länet.
Jordbrukets påverkan på miljön
Jordbrukets utsläpp av växtnäring och närsalter från stallanläggningar och
andra punktkällor har minskat betydligt. Länsstyrelsens naturvårdsenhet har
som tillstånds- och tillsynsmyndighet sedan lång tid ägnat jordbruket särskild
uppmärksamhet. Däremot finns inget som tyder på att växtnäringstillskottet
från åkermarken har minskat. Framförallt gäller detta förlusterna av kväve
som till största delen sker genom utlakning, medan det för fosforn handlar
om i huvudsak ytavrinning.
Eftersom lantbruket i Malmöhus län domineras av åkermark och i mindre
utsträckning av skogsmark är det relativa kväve- och fosforläckaget större
här än i andra delar av landet. Växtnäringsläckagen från jordbruket måste
minskas till ett minimum. Det bör i första hand ske genom att nya
brukningsmetoder utvecklas. Målet måste vara att åstadkomma ett mera
slutet kvävekretslopp och högre utnyttjandegrad av kvävet. Även om en
drastisk minskning av användningen av handelsgödsel i jordbruket inte
skulle minska utlakningen, måste miljöaspekterna framdeles påverka utvecklingen
av jordbruket på detta område. Redan nu finns åtgärder som kan
bidra till att effektivt minska växtnäringsförlusterna i dagens jordbruk.
Särskilt i områden som Malmöhus län.
Försök som bl a gjorts av lantbruksuniversitetet och hushållningssällskapet
i Halland visar att olika former av s k fånggrödor effektivt kan minska
utlakningsförlusterna. Härvid kan olika former av energigrödor framdeles
bidra till minskade kväveutsläpp från jordbruket.
Mot. 1988/89
Jo750
6
Målsättningen måste vara att minska kväveutsläppet i länet med 50 % från
nuvarande nivå fram till 1995.
Användningen av bekämpningsmedel i såväl jordbruk, i parkanläggningar
som trädgårdar har ökat i länet under senare år. Även om det mesta av
bekämpningsmedlen bryts ned genom markorganismer, kan begränsade
mängder försvinna till omgivningen genom avdunstning, ytavrinning etc.
Förekomsten av restämnen från bekämpningsmedel i grundvatten måste
särskilt uppmärksammas. Användningen av konstgödsel och bekämpningsmedel
får endast ske på åker och vall.
Kvävenedfallet från luften
Nedfallet av kväve från luften i länet har sedan 50-talet ökat från 20 kg per
hektar och år till 30 kg. Huvuddelen härrör från förbränningsanläggningar
och från biltrafiken. De senaste åren har en viss kvävemättnad kunnat
konstateras i vissa skogsmarker i länet. Detta medför risk för ökad utlakning
till grund- och ytvatten. För att minska kvävemättnad i skogsmark bör enligt
dagens kunskap tillförseln av kväve inte överstiga ca 20 kg hektar och år.
Kvävenedfallet från förbränningsanläggningar och biltrafik måste drastiskt
minskas.
Industrins stöd i miljöarbetet en förutsättning
Även om skånskt näringsliv inte kännetecknas av en tung råvarubaserad
industri svarar ändå tillverkningsindustrin för en betydande del av luftföroreningarna
och utsläppen i länet. För att aktivt komma till rätta med
miljöproblemen i länet är det viktigt att industrin aktivt medverkar till att
med bästa kända teknik komma tillrätta med miljöutsläppen och få ner dem
till ett minimum. Samspel mellan industrin och miljötillsynsmyndigheterna
är en förutsättning för detta. Gränsvärdena för miljöutsläpp måste successivt
skärpas allteftersom bättre teknik utvecklas och utnyttjas. Industrin måste
bidra till att öka skyddsåtgärderna för att förebygga skador på människans
hälsa och miljö. Företag vars avlopp innehåller miljöfarliga ämnen ska inte få
anslutas till det kommunala avloppsnätet. Istället skall de själva eller
tillsammans med annan miljöfarlig verksamhet rena sitt eget avlopp.
Industrins reningsverk ska ha samma krav som de kommunala. Varje företag
måste upprätta en ”budget” över hur miljöfarliga ämnen skall hanteras i den
egna verksamheten och var de slutligen hamnar.
I takt med att industrin förändras och tekniken förbättras måste hela tiden
givna tillstånd av länsstyrelsens naturvårdsenhet omprövas. En kombination
av skärpta gränsvärden med ekonomiska styrmedel såsom miljöavgifter
påskyndar den miljötekniska utvecklingen i industrin. Nya industrietableringar
med miljöfarlig verksamhet bör därför inte tillåtas koncession utan att
absolut bäst kända teknik utnyttjas. Här bör miljöskyddslagen tillämpas
strikt. I detta fall anser vi att de koncessionstillstånd som givits Saabs fabrik i
Malmö inte uppfyller dess kriterier enligt miljöskyddslagen. Istället för de
65 ton lösningsmedel som Saab enligt koncessionsnämnden ges tillstånd att
släppa ut innebär användningen av känd teknik att enbart 10 ton per år bör
accepteras.
Mot. 1988/89
Jo750
7
Trafiksystemet måste bli miljövänligare
Trafiken är idag den dominerande föroreningskällan i våra tätorter. Också
när det gäller försurning och långväga effekt från luftföroreningar är trafiken
av stor betydelse. I Västeuropa svarar transportsektorn för mer än hälften av
utsläppen av kväveoxider och kolväten. Det är mot denna bakgrund som den
ökade satsningen på ett spårbundet kommunikationsnät i Europa bör ses.
Luftföroreningar, läckage av oljor liksom slitage av däck och vägbanor gör
att vägtrafiken i hög grad bidrar till förorening av dagvatten. I flera länder
svarar trafiken för 40—80 % av det totala utsläppet av kväveoxider. Resten
kommer från industriprocesser och från värme- och elkraftverk. I Sverige är
trafikens andel närmare 70 %. I Sverige produceras årligen närmare 300 000
ton kväveoxider per år. Kväveoxiderna och andra delar av bilavgaserna
skadar både natur och människor. Avgaserna kan också bilda skador både på
natur och människor. Avgaserna kan också bilda nya ämnen som är mycket
skadliga. Det gäller t ex ozon som bildas av kväveoxider och kolväten som
särskilt drabbar skogen.
Olika luftföroreningar i kombination förstärker varandras skadeverkningar.
I tätorter utsätts växterna för en blandning av luftföroreningar. Skador
inträffar redan vid låg koncentration av ozon. Det är inte bara fordonen
själva som släpper ut skadliga ämnen. Också bensinen avdunstar och avger
kolväten på sin väg från tankbåtar och raffinaderier, via bensinstationer och
till bilens bensintank. Avdunstningen sker här främst under de varma
sommarmånaderna. Ett av målen för en ny trafikpolitik måste vara att
minska mängden farliga utsläpp. Ny teknik som katalytisk rening är ett steg
på vägen. Miljövänliga och energisnåla motorer måste utvecklas med nya
miljövänliga bränslen.
Metoder för att återföra bensinångor vid depåer och bensinstationer i
större tätorter måste introduceras före 1993. Kombinationen ny teknik och
en satsning på alternativ till landsvägstrafiken är det enda möjliga sättet att
skapa långsiktiga positiva effekter. Valfrihet och alternativa kommunikationssätt
inom länet måste skapas. Här spelar utbyggnaden ev kollektivtrafiken
en viktig roll. Trafikens miljöproblem är nu så betydande och fordrar så
genomgripande insatser att planerna och investeringarna i de framtida
trafiksystemen spelar en avgörande roll. I Malmöhus län bor ca 1 miljon
människor. Flertalet av dessa är koncentrerade till tätortsområdena i
sydvästra Skåne. Till detta kommer en betydande inpendling från övriga
delar av länet. Kommunikationssystemet i Malmöhus län har under de
senaste decennierna i ökad utsträckning koncentrerats till landsvägstrafiken
och då framförallt till privatbilismen, medan det befintliga järnvägsnätet
successivt reducerats eller ersatts med busstrafik. Detta är vare sig ur
miljösynpunkt eller ur ekonomiskt synpunkt en tillfredsställande utveckling.
En målsättning måste vara att minska vägtrafikflödet genom en kraftig
satsning på ett modernt inomregionalt kollektivtrafiksystem. En utbyggnad
av den järnvägsbundna kollektivtrafiken i länet är därför en viktig och
angelägen miljöfråga. Ansvariga myndigheter och företrädesvis Länstrafikbolaget
bör upprätta en handlings- och tidsplan för en sådan satsning.
Mot. 1988/89
Jo750
8
Nej till bro - j a till tunnel
Det är bl a mot bakgrund av den akuta luftvårdssituationen i framför allt
södra Skåne som centern bestämt säger nej till en landsvägsbro över
Öresund. Den ökade privata biltrafiken, som en landsvägsbro över Öresund
skulle innebära och som också Öresundsdelegationens utredning visar,
skulle ytterligare drastiskt öka utsläppen av framför allt kväveoxider och
kolväten. Undersökningar som från danska myndigheter gjorts i samband
med projekteringen av en fast förbindelse vid Stora Bält visar vilka negativa
följder på vattenströmmarna i Östersjön och Öresund ett brobygge skulle
kunna få. Eftersom Stora Bält och Öresund ingår i samma havsvattensystem
kan motsvarande effekter av en Öresundsbro förväntas. Istället bör en fast
förbindelse över Öresund i första hand ske i form av en borrad järnvägstunnel
vid den s k KM-leden. Enligt vår uppfattning är en borrad järnvägstunnel
under Öresund i förhållande till en landsvägsbro lönsammare ur företagsoch
samhällsekonomisk synpunkt. Det är det också ur miljöpolitisk synpunkt
och som del i ett effektivt person- och godskommunikationssystem. Ett
inomregionalt moderniserat järnvägssystem i regionen och utbyggnaden av
SJs stamnät skulle tillsammans med utbyggnaden av gods- och persontrafiknätet
med snabbtåg som sker i Europa med bl a den s k Euro-tunneln under
Engelska kanalen kunna skapa ett miljövänligt intereuropeiskt kommunikationsnät.
Vår uppfattning är att målsättningen bör vara att skapa ett modernt,
inomregionalt trafiknät med järnvägen som stomme. En vidareutveckling av
det s.k. pågatågsnätet bör på sikt kunna svara för en betydande del av den
inomregionala pendlingstrafiken. För att kunna åstadkomma ett effektivt
inomregionalt trafiksystem bör en huvudman skapas för läns- och tätortstrafiken
i Malmöhus län. I samband med omorganiseringen av SJ och
länshuvudmännens övertagande av vissa delar av bannätet bör Malmöhus
läns landsting bli den huvudman som svarar för hela länstrafiken inom länet.
Med tanke på den förväntade expansion och utveckling som storstadsregionen
Malmö-Lund-Helsingborg kan väntas få de närmaste decennierna är ur
inte minst miljösynpunkten utbyggnad av ett effektivt kommunikationssystem
viktigt. En utbyggnad av ett miljövänligt kommunikationssystem i
storstadsregionen Malmö-Lund måste därför vara av riksintresse.
I likhet med vad som skett för länstrafiken i Storstockholmsområdet bör
särskilt statsbidrag utgå för utbyggnad av länstrafiken i Malmöhus län.
Flygets miljöpåverkan måste minska
I en nyligen genomförd undersökning av väg- och trafikinstitutet (VTI) visas
att av alla transportmedel avger flyget mest avgaser och drar mest energi per
personkilometer. Framför allt är det ämnena kolväten och koloxid som är
betydande från flyget. Ett annat växande problem är de kväveavrinningar ut i
vattendragen och markerna som åstadkommes genom ämnet urea, som
används för att smälta isen på flygbanorna under vintern. På Sturups flygplats
sprids årligen ca 50 ton urea för att smälta isen på flygbanan. Denna mängd
motsvarar ca 23 ton bundet kväve. Resultatet blir betydande kväveutlakningar
i vattendrag och marker. Ämnet urea har visat sig bidra till en betydande
Mot. 1988/89
Jo750
9
kväveavrinning till de runtomliggande sjöarna. Vidare används årligen på
flygplatsen i Sturup ca 40 m3 glykol för avisning av flygplanen. Även på detta
område är det viktigt att åtgärder vidtas för att minimera eller helt eliminera
utsläppen. En fast anläggning för avisning av flygplan bör därför byggas på
Sturups flygplats.
Jordbruket som resurs
Malmöhus län har ett av världens bästa och mest effektiva åkerjordar. Istället
för att se Skånes jordbruk i rådande livsmedelssituation som en överskottsproducent
kan jordbruket som bransch aktivt medverka till att lösa
miljöproblemen inom andra områden i samhället. Genom att leverera bl a
råvaror för drivmedelsproduktion i form av energigrödor och råvara till
kemiska, biotekniska och medicinska industrin så kan jordbruket göras till en
offensiv del i det framtida skånska näringslivet. Det gäller framför allt
biobränslen och vegetabiliska oljor som kan bidra till ett minskat beroende
av olja och kol. Nya grödor som med ny teknik kan användas för nya ändamål
kan på sikt få stor betydelse för industrisamhällets försörjning av råvaror. Vi
anser därför att en handlingsplan för en stor satsning på alternativa grödor
och till alternativ användning av nuvarande grödor för exempelvis energioch
industriändamål bör komma till stånd. Centern har sedan länge i
riksdagen krävt att inhemska bränslen som etanol ska skattebefrias.
Dricksvattnet måste VDN-deklareras
Riskerna med förekomsten av olika miljöskadliga och hälsovådliga ämnen i
vårt dricksvatten måste bättre uppmärksammas än hittills. Vattnet är vårt
viktigaste livsmedel. Framförallt gäller detta riskerna med för höga halter av
nitrater, tungmetaller och rester av bekämpningsmedel i vårt brunn- och
grundvatten. Även det dricksvatten vi hämtar från våra insjöar har i vissa fall
visat sig otjänligt. Vatten från Ringsjöverket med både Ringsjö- och
Bolmenvatten har visat sig otjänligt för bevattning av grönsaker. Orsakerna
till detta är ännu okända. Statens livsmedelsverk har här ett speciellt ansvar.
Omfattande utredning måste ske. Forskningen och kunskapen om vårt
dricksvatten måste öka. Målsättningen måste vara att dricksvatten vid
tappstället ska kunna kvalitetsgaranteras och VDN-deklareras.
Skåne - viktigt för den framtida energiförsörjningen
I samband med avvecklingen av kärnkraften föreslår centern i sin förnyelseplan
en kraftigt ökad satsning på de miljövänliga energikällorna och då
framför allt biobränslena. Centern säger bestämt nej till ökad användning av
de fossila bränslena olja och kol som ersättning för kärnkraften.
I 1975 års energipolitiska proposition som låg till grund för satsningen på
det nuvarande kärnkraftsprogrammet bedömdes det totala energibehovet
1985 uppgå till 540 TWh. Senare bedömningar som redovisats av det totala
energibehovet har i likhet med ovannämnda prognoser kraftigt överskattats.
Den totala slutliga energianvändningen i det svenska samhället var 1987 384
TWh. Det är framför allt oljeanvändningen som kraftigt minskat. I jämförel
Mot. 1988/89
Jo750
10
se med 1979 har oljeanvändningen minskat i det svenska samhället med 130
TWh, vilket är dubbelt så mycket energi som vi idag får från de tolv
kärnkraftverken. Även elanvändningen har ökat betydligt långsammare än
vad som förutsågs vid 1970-talets mitt. Skillnaden mellan prognos och faktisk
utveckling är över 60 TWh - dvs lika mycket som våra nuvarande
kärnkraftsreaktorer producerar. Med framför allt fortsatta satsningar på
hushållning och effektivare energianvändning, energisparande genom ny
teknik såsom varvtalsreglering inom industrin och värmeåtervinning inom
bostadssektorn är en realistisk bedömning att den slutliga energianvändningen
framåt år 2000 kommer att plana ut vid en nivå på ca 300 TWh. Av denna
kan elvanvändningen beräknas uppgå till ca 100 TWh. I centerns förnyelseplan
skulle den slutliga energianvändningen fram till år 2000 uppgå till 300
TWh. Den fördelas enligt följande: Elström producerat av vattenkraft,
vindkraft, mottryck med kraftvärme och solceller 100 TWh. Bränslen såsom
biobränslen, solenergi, gas och olja 120 TWh, drivmedel - olja, etanol och
vätgas - 80 TWh.
Biobränsle allt viktigare
I centerns förnyelseplan för det svenska energisystemet skall elanvändningen
för uppvärmning minimeras. Fram till år 2000 ska den ha minskat med 10-12
TWh. Bl a ska installation av direktverkande el i nyproducerade bostäder och
lokaler upphöra. Centern föreslår inrättandet av en energins utvecklingsfond
som skall ställa bidrag till förfogande för att stimulera effektivare energianvändning.
Denna kompletteras med avdragsrätt för småhusägare och bostadsrättsinnehavare
som investerar i energisparande. Inhemska bränslen såsom biobränslen
och vegetabiliska drivmedel ska svara för en betydande del av den
svenska energibalansen. Trots de senaste årens låga oljepriser och den
socialdemokratiska regeringens underlåtenhet att fullfölja satsningen på
inhemska bränslen måste biobränslena komma att spela en viktig roll i det
framtida energiförsörjningssystemet. Skogsråvaran är det viktigaste inhemska
bränslet som snabbast kan ersätta oljan och som dessutom redan tagit en
betydande del av värmemarknaden. Den totala biobränsleanvändningen är
idag över 60 TWh eller motsvarande hela kärnkraftsprogrammet. Huvuddelen
av biobränsleanvändningen sker inom industrin. Andra inhemska
bränslen som under de närmaste decennierna kan få betydelse för energianvändningen
är t ex halm och olika typer av energigrödor inom jordbruket.
Trädbränsle är ett annat biobränsle som i förhållande till sin tillgänglighet
utnyttjas till en mycket liten del. Huvuddelen av det trädbränsle som lämnas
efter avverkning av timmer och massaved samt röjningsvirke och övrigt
trädavfall och som ej duger som industriell råvara men är användbart som
biobränsle beräknas uppgå till ca. 20 miljoner m3 per år. Detta tillskott
motsvarar lika mycket energi som 7 av våra kärnkraftverk producerar.
Ytterligare biobränslen är biogas som produceras från organisk substans i
form av ved, flis, gräs, avfall, gödsel etc. Andra energikällor på sikt är
solenergi och s k solceller. Vindkraften bedöms kunna bidraga med 5-10
TWh vid sekelskiftet. Framförallt bör satsningen framöver ske på mindre
Mot. 1988/89
Jo750
11
vindkraftverk i storleksordningen mellan 50 och 300 kW. Biobränslenas
ökade betydelse både ur energiförsörjningssynpunktoch miljösynpunkt bör
innebära en ökad användning av den skånska åkermarken för energiproduktion.
Centern vill i sin fömyelseplan för vårt energisystem satsa på den effektiva
kraftvärmen (produktion av både el och värme) och kan därför för den
bränslebaserade elproduktionen som behöver byggas i samband med kärnkraftsavvecklingen
använda inhemska förnybara bränslen. En satsning på
kraftvärme kräver inte nödvändigtvis omfattande utbyggnad av fjärrvärmenät.
Genom att bl.a. utnyttja modern teknik för förgasning av biobränslen
kan el och värme samproduceras även i mycket små anläggningar. Jämfört
med den kolkondens som kraftindustrin vill använda som enda alternativ
innebär centerns alternativ ca 15 miljoner ton mindre kolanvändning per år,
vilket innebär kraftigt minskade utsläpp. Vi vill därför i en aktiv miljöpolitik
för länet eftersträva att varje kommun inom länet i sina kommunala
energiplaner fram till år 2000 planerar för en kraftig satsning på småskaliga
kraftvärmeverk baserade på inhemska förnybara bränslen. Vid sidan om
naturgasen som förväntas ge ett bidrag på ca 15 TWh i den totala
energibalansen bör målet vara att de biobränslebaserade kraftvärmeverken
skall spela den viktigaste rollen i de kommunala energiförsörjningssystemen
vid sekelskiftet.
Nya drivmedel
En viktig del i förnyelsen av energisystemen är en satsning på alternativa
drivmedel för att därmed försöka minska användningen av fossila oljeprodukter
av såväl ekonomiska som miljö- och sysselsättningsskäl. Här spelar
framför allt de vegetabiliska bränslena en central roll. En rad undersökningar
och försök visar att en inblandning av ca 5 % etanol i bensinen ger betydande
positiva miljöeffekter. En 5-procentig etanolinbiandning beräknas minska
utsläppen i luften med mellan 5 och 10 %. Det innebär att en etanolinbiandning
i denna omfattning gör ungefär lika mycket för miljön som katalytisk
avgasrening. Med utgångspunkt från kostnaderna för katalytisk avgasrening
kan etanolens miljövärde vid en 5-procentig inblandning beräknas till ca 1:70
litern. Detta innebär självfallet att en kombination av katalytisk avgasrening
och låginblandning av etanol skapar ännu bättre förhållande ur miljösynpunkt.
Användningen av ren etanol framförallt som dieselersättning speciellt
för bussar i tätortstrafik - kan betyda avgörande miljöförbättring.
Den totala driftskostnaden för bussar är f.n. ca. 150 kr per vagnmil vid
dieseldrift. Med enbart etanol som drivmedel ökar med nuvarande skatter
och priser kostnaden med 10—15 kr per vagnmil. Beräkningar visar att de
samhällsekonomiska miljöbesparingarna med etanolalternativet i stadstrafik
motsvarar ca 10 kr per vagnmil. Vid ett slopande av etanolskatten, som f.n. är
80 öre, som centern länge krävt, blir de ekonomiska vinsterna än större.
Rapsolja är ett annat intressant alternativt drivmedel som redan vid försök
har visat sig vara en effektiv motorolja.
Mot. 1988/89
Jo750
12
Miljövänliga bussar i länets tätorter
Enligt vår uppfattning måste de vegetabiliska bränslena i ett nytt energisystem
få spela en framträdande roll. I en medveten energipolitik, där de
inhemska miljövänliga bränslena skattemässigt favoriseras, är det idag redan
tekniskt möjligt att i full skala satsa på inhemska bränslen. Inhemsk
produktion av biobränslen som etanol ger även andra positiva effekter såsom
ökad försörjningstrygghet, ökad sysselsättning och ett bättre utnyttjande av
tillgänglig åkermark. I samband med samordningen av länstrafiken måste
målsättningen också vara att åstadkomma en gemensam fordons- och
trafikpolitik avseende såväl den landsvägsbaserade länstrafiken som den
kommunala kollektivtrafiken med hänsyn till miljöaspekterna. I en sådan
samordnad trafik- och miljöpolitik för Malmöhus län måste den nya
vagnpark, som tas i anspråk fr.o.m. 1990 i såväl den kommunala kollektivtrafiken
som den länsbaserade busstrafiken innebära en övergång till i första
hand fordon som drivs med inhemska, miljövänliga drivmedel. Ett förverkligande
av en sådan målsättning skulle innebära ett effektivt bidrag till
minskningen av kväveoxidutsläpp i länets tätorter.
Malmöhus län en framtida viktig energiproducent
Med en förändring av den svenska energipolitiken i linje med centerns
förnyelseplan, kommer Malmöhus län att vara en större energiproducent än
vad som idag är fallet. Trots avvecklingen av de båda Barsebäcksreaktorerna
som f.n. producerar ca 8-9 TWh kommer länet i centerns energibalans att till
det totala energisystemet fram till år 2000 tillföra ca 8-15 TWh. Ökningen
kommer framför allt att ske på bränsle- och drivmedelssidan. Förutom detta
tillskott tillkommer sedan utbyggnaden av naturgasen som i centerns
energiplan fram till år 2000 beräknas tillföra ca 15 TWh.
Elproduktionens minskade betydelse på värmemarknaden gör att biobränslenas
roll kommer att öka. Framför allt kan Malmöhus län komma att
spela en betydande roll för odling av energigrödor för vegetabiliska
drivmedel såsom etanol. Energigrödor i länet för drivmedel och oljor kan
beräknas komma att svara för ca 5—10 TWh. Övriga biobränslen för 3 TWh
och vindkraft och solenergi för ca 2 TWh.
Miljövänliga produkter blir en lönsam affär
Det omedelbara sambandet mellan ökad miljöhänsyn och ekonomisk tillväxt
måste genomsyra såväl den ekonomiska politiken som miljöpolitiken inom
alla områden. En förutsättning för en fortsatt ekonomisk och materiell
välfärdsutveckling är att miljöfrågorna ges högsta prioritet. Insikten och
kunskapen har ökat om miljöförstöringens negativa påverkan på luften vi
andas, vattnet vi dricker, havet vi badar i, skogsdöden som innebär
miljonförluster för skogsindustrin, förlust av värdefulla naturvärden eller
innehållet i den mat vi äter. Allmänhetens ökade krav på kvalitet gäller också
på miljöområdet. Ett ökat konsumentkrav kommer framdeles inte att
acceptera varor eller tjänster som föranlett eller kommer att föranleda en
ökad miljöförstöring. Kraftfulla insatser krävs på teknikområdet för att
Mot. 1988/89
Jo750
13
komma till rätta med miljöproblemen inom skilda områden. Inom detta
område har forskning och näringsliv en stor utmaning. I en miljöbaserad
marknadsekonomi kommer produktionsprocesser, som tar hänsyn till hela
produktionscykeln, att vara mest framgångsrika. Förutom effektivare miljöskyddslagstiftning
och användandet av miljöavgifter bör även från samhällets
sida övervägas åtgärder som stimulerar näringslivet att investera i
miljön.
En sådan åtgärd är att pröva införandet av s k miljösponsring för
näringslivet.
Det innebär att företag som för sin egen verksamhet eller till andra
miljöinsatser i samhället avsätter vinstmedel, skall få göra detta skattefritt.
Försök med detta bör på försök prövas i Malmöhus län.
Med Skåne och Malmöhus läns geografiska läge, tillgången till betydande
forskningsresurser och ett framgångsrikt, framtidsinriktat näringsliv har
länet vid sidan av sina miljöproblem betydande förutsättningar och möjligheter
att bli en spjutspets i utvecklingen av ny miljövänlig teknik. I likhet med
forskarbyn Ideon skulle näringsliv, banker och myndigheter tillsammans
skapa ett miljötekniskt centrum i Skåne och med möjligheter att kunna bli ett
utvecklingscentrum för att komma till rätta med miljöproblemen såväl inom
landet som ute i Europa. Lunds universitet bör i en sådan satsning bli
världens första internationella miljöuniversitet.
Mot bakgrund av de nödvändiga åtgärder som här redovisats för att
komma till rätta med miljöproblemen i Malmöhus län måste miljömyndigheten
vid länsstyrelsen ges kraftigt ökade resurser för att kunna fungera som en
effektiv rådgivnings-, tillstånds-, tillsyns- och kontrollmyndighet. Rollfördelningen
mellan de olika miljömyndigheterna koncessionsnämnd, naturvårdsverk,
länsstyrelse och hälsovårdsnämnderna måste bättre klargöras.
Sammanfattning
Utifrån vad som här anförts föreslås ett handlingsprogram för miljöförbättrande
åtgärder i Malmöhus län som kan sammanfattas enligt följande:
att Malmöhus län blir ett miljöskyddsområde
att skärpta svavelkrav vid förbränning av andra bränslen än olja snarast
införs i länet
att de totala svaveldioxidutsläppen i länet minskas från nuvarande 19 000
ton till 3 000 ton per år fram till 1995
att kväveoxidutsläppen i länet minskas från nuvarande nivå på 31 000 ton
till 7 000 ton per år fram till 1995
att freon förbjuds och att en importavgift införs under avvecklingsperioden
att konsekvensanalyser genomförs av länsstyrelsen för alla nya anläggningar
inom länet som kan bidra till nya miljöutsläpp. Det kan gälla såväl
förbränningsanläggningar som industrianläggningar
att skatter och avgifter på drivmedel utformas på att sätt som gynnar
kollektivtrafiken och användningen av miljövänliga fordon
att användningen av naturgas utvecklas och att den fram till år 2000 skall
svara för 15 TWh
Mot. 1988/89
Jo750
14
att vindkraft, spillvärme, industrins mottryckskraft och biobränslen framför
allt i kraftvärmeverk får en ökad roll i den totala energibalansen
att minst en fullskaleanläggning för etanolproduktion etableras till Malmöhus
län före 1991
att konsekvensanalyser av befintliga tillståndsprövade anläggningar inom
länet inom en 3-årsperiod blir föremål för omprövning och åsätta nya
gränsvärden
att inventering och konsekvensanalyser sker av anläggningar som idag
saknar tillstånd enligt miljöskyddslagen eller enbart utgjorts av s k anmälningsärenden
att regionalt system för övervakning av luftkvaliteten byggs ut i länet
att kommunernas trafikplaneringsprogram för orter med mer än 15 000
invånare blir föremål för länsstyrelsens prövning för att begränsa bilavgaserna
att kollektivtrafiken i länet byggs ut och moderniseras
att i samband med det förändrade huvudmannaskapet för det regionala
järnvägsbannätet en gemensam huvudman för kollektivtrafiken i Malmöhus
län skapas
att statsbidrag utgår för en rejäl satsning på kollektivtrafiken i regionen i
likhet med vad som gjorts för Storstockholm
att Malmöhus läns landsting blir huvudman för kollektivtrafiken i länet
att en fast Öresundsförbindelse utformas som en borrad tunnel i KM-leden
för spårbunden trafik - en satsning som bör integreras med det europeiska
trafiksystem som byggs i Europa där den s k Euro-tunneln ingår
att hastighetsövervakningen skärps på länets riks- och länsvägar
att en bättre samordning sker när det gäller att planera, bygga ut och driva
kollektivtrafiken mellan de båda Skånelänen
att i kommunernas energiplaner miljövänligare energislag såsom vindkraft
och biobränslen får en utökad roll. Framför allt gäller det biobränslenas roll i
utbyggnaden av kommunala kraftvärmeverk och satsningen på nya drivmedel
att kollektivtrafiken i tätorterna i länet successivt övergår till miljövänligare
fordon. Nya bussar som upphandlas fr o m 1990 bör drivas med
vegetabiliska bränslen eller andra miljövänliga drivmedel
att kommunala energiverk driver en taxepolitik som stimulerar användningen
av miljövänligare teknik
att inventering sker av hanteringen inom industri av kemikalier, lösningsmedel
och färger
att Sverige tar initiativ till en Östersjökommission för att komma till rätta
med miljöproblemen i Östersjöområdet
att ett Östersjölaboratorium inrättas
att alla större reningsverk i länet fram till 1995 skall uppnå 95 % reduktion
av organisk substans och fosfor
att mindre reningsverk skall uppnå 90 % reduktion fram till 1995
att särskild kvävereduktion införs vid alla reningsverk i länet så att
75-procentig reduktion kan ske fram till 1995
att reningsverkens utsläpp av miljöfrämmande ämnen och tungmetaller
minskas kraftigt fram till 1995
Mot. 1988/89
Jo750
15
att till reningsverken inte tillföra sådant industriellt avloppsvatten som inte
är behandlingsbart i verken
att utsläpp av närsalter såsom fosfor från de oorganisk-kemiska industrierna
utmed Öresundskusten minimeras
att motsvarande reningskrav som ställs på de kommunala verken också
ställs på industrins avloppsvattenutsläpp
att användningen av bekämpningsmedel minimeras
att kontroll av bekämpningsmedelsrester i avloppsvatten och grundvatten
kontinuerligt genomförs
att iordbrukets växtnäringsläckage halveras till 1995
att avfallsproblemen uppmärksammas redan i produktionsprocessen
att ren granplantering minimeras och bland- och lövskogsplantering ökar
att avfallsanläggningar i länet uppfyller högt ställda krav på miljösäkerhet
att källsortering införs i samtliga avfallsanläggningar fram till 1995
att länsstyrelsens naturvårdsenhet ges kraftigt ökade resurser både avseende
kontroll och tillsyn som rådgivning och förebyggande åtgärder, samt
att öppna hearings ordnas av länsstyrelsens naturvårdsenhet i samband
med tillståndsgivning för större utsläppskällor inom länet med berörda
myndigheter och tillståndssökande
att Lunds Universitet inrättas som världens första internationella miljöuniversitet
att marinbiologisk forskning upprätthålls i södra Sverige och ett Östersjölaboratorium
inrättas vid den skånska sydkusten
Hemställan
Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om såväl behovet av en ny inriktning av energi- och
miljöpolitiken som åtgärder på energi- och miljöområdet för att
förbättra naturmiljön i Malmöhus län,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Malmöhus län bör förklaras som särskilt föroreningskänsligt område i
enlighet med vad som anförs i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en handlingsplan
för miljöförbättrande åtgärder i enlighet med vad som anförs i
motionen,
[att riksdagen till länsstyrelsen för budgetåret 1989/90 anvisar ett i
förhållande till regeringens förslag med 10 milj. kr. förhöjt förslagsanslag
om totalt 1 258 156 000 för miljöfrämjande åtgärder i Malmöhus
län i enlighet med vad som anförts i motionen.1]
Stockholm den 20 januari 1989
Håkan Hansson (c)
Ulla Tillander (c) Bertil Fiskesjö (c)
1 1988/89 :Bo305
Mot. 1988/89
Jo750
16
gotab 16585. Stockholm 1989