Motion till riksdagen
1988/89:Jo728

av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s)
Miljörevisorer

Det primära ansvaret för miljöskyddsarbetet i företagen bygger på företagens
egenkontroll. För att miljöfarlig verksamhet skall kunna bedrivas inom
ML:s tillåtlighetsregler kräver detta att företagen ifråga bygger upp en
egenkontroll av sådan omfattning att verksamheten med säkerhet kan ske
enligt de villkor som fastställts.

Riksdagen antog våren 1988 regeringens proposition 1987/88:85 (Miljöpolitiken
inför 90-talet) som bl.a. innebären skärpning av företagens egenkontroll.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta
i fråga om kontrollen. En miljörapport skall årligen inlämnas till tillsynsmyndigheten
för sådan verksamhet som kräver tillstånd. Rapporten skall
innehålla en redogörelse för vidtagna miljöskyddsåtgärder och resultaten av
dessa åtgärder.

Även om miljöhänsynen nu ges ökad tyngd vid tillämpningen av ML och
tillsynsmyndigheterna tillförs ytterligare resurser kan befaras att dessa
åtgärder är otillräckliga för att förebygga miljöskador.

Två autentiska ”miljöfall” kan illustrera problemet.

1. Ett företag i Mellansverige släppte under en längre tid ut miljöfarliga
ämnen och överskred kraftigt gällande gränsvärden. I domen mot företaget
anfördes bl.a. att det ”inte kan vara fråga om ringa överträdelse”. När det
gällde att bedöma brottslighetens svårighet fäste tingsrätten särskilt avseende
vid två omständigheter. ”Länsstyrelsen har, av utredningen i målet att
döma, i sin egenskap av tillsynsmyndighet visat en anmärkningsvärd undfallenhet
gentemot bolaget. Härigenom kan man å ena sidan ha bidragit till en
föreställning hos bolagets företrädare att det inte varit så allvarligt med de
otillåtna utsläppen, medan man å andra sidan genom sin underlåtenhet att
ingripa låtit utsläppen fortsätta under lång tid... Med hänsyn till dessa omständigheter
framstår brottsligheten ej som så allvarlig att annat straff än
böter är påkallat.”

Domstolen kom med andra ord till den minst sagt märkliga slutsatsen att
den som bryter mot miljöskyddslagen skall få strafflindring om tillsynsmyndigheten
inte skött sitt arbete.

2. Ett företag i nordvästra Skåne förnekade under lång tid utsläpp
av tungmetaller till omgivningen. Dessa tungmetallutsläpp fanns inte upptagna
i det gällande tillståndet från koncessionsnämnden. Efter en intensiv
debatt i massmedia och lokala politiska instanser medgav företaget så
småningom att miljöproblemen existerade och förutskickade en miljöinvestering
i storleksordningen 40 miljoner kronor för att dels förbättra miljökvaliteten
i befintlig produktionsanläggning och dels förse en planerad nyan

läggning med modern miljöteknisk utrustning. Denna sammanlagda investering
kan ses som en dold miljökostnad.

Nämnda exempel kan mångfaldigas. De illustrerar båda med all önskvärd
tydlighet att det inte räcker med skärpt egenkontroll och ytterligare satsning
på resurser hos tillsynsmyndigheten för att förebygga miljöproblem.

Inom många företag som bedriver miljöfarlig verksamhet saknas tillräcklig
kompetens för att i tid kunna ingripa mot förekommande miljöproblem. I
prop. 1987/88:85 skriver miljö- och energiministern bl.a. ”.... att det borde
vara värdefullt för många företag att kunna förfoga över en oberoende
person med kunskaper om miljöskyddsarbete och med insikter i näringsverksamhet.”

Ett sådant system, d.v.s. införande av miljörevisor i företagen, föreslogs av
utredningen ”För en bättre miljö” (SOU 1987:32). Flera remissinstanser
uttalade sig klart positivt om detta förslag.

En miljörevisor skulle förutom rent granskningsarbete också kunna ge
företagen en kvalificerad rådgivning beträffande tekniska miljöskyddsåtgärder.
Därigenom kan miljörevisorsfunktionen få en förebyggande och
utvecklande roll i företagets miljöskyddsarbete. Erfarenheterna av miljörevisorer
är mycket goda i USA, där en undersökning av naturvårdsverket
EPA visar att företag med miljörevisor kan visa potentiella investerare att de
har miljöproblemen under kontroll, vilket underlättar deras tillgång på
kapital.

Miljörevisorer skulle, som Lunds Universitet föreslog i sitt remissvar till
utredningen, med fördel kunna införas som en tidsbegränsad försöksverksamhet.
En sådan försöksverksamhet borde kunna starta den 1 januari 1990.
Denna försöksverksamhet kan sedan bilda underlag för beslut om miljörevisorernas
arbets- och ansvarsområden, deras utbildningsbehov och skyddandet
av deras integritet.

Samtidigt bör kraven på den miljörapport företagen numera är skyldiga att
årligen avge till tillsynsmyndigheten skärpas. Redovisningen bör omfatta
inte enbart vad man gjort för att uppfylla de krav som redan finns utan också
hur miljökvaliteten i produktionsprocessen och anläggningar avses förbättras.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om tidsbegränsad
försöksverksamhet med miljörevisorer i företagen med början den 1
januari 1990,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om företagens miljörapportering.

Stockholm den 19 januari 1989

Bengt Silfverstrand (s) Birthe Sörestedt (s)

Mot. 1988/89
Jo728

10