Motion till riksdagen
1988/89:Jo722

av Lars-Erik Lövdén och Kurt Ove Johansson (båda s)
Översyn av miljörätten

Hotet mot miljön är ett av dagens allvarligaste samhällsproblem. För att
trygga miljön för kommande generationer krävs åtgärder inom en lång rad
olika områden. En viktig, för att inte säga nödvändig, förutsättning är att vi
har ett väl fungerande system när det gäller att upptäcka och ingripa mot
överträdelser av gällande lagar och föreskrifter. Det finns idag en lång rad
brister i detta hänseende.

Bristerna beror inte endast på bevissvårigheter och olämpligt utformade
straffskalor utan i hög grad också på att det straffrättsliga sanktionssystemet
inte har den konsekvens och överskådlighet som är önskvärd.

Problemen illustreras väl i organisationsutredningens betänkande (SOU
1987:32) För en bättre miljö. Redan efter en ”schematisk och inte alls
heltäckande” genomgång av vissa miljöförfattningar konstateras där bl a
följande:

”När det gäller den centrala miljörättslagstiftningen kan olika kravnivåer
på den verksamhet som regleras ge egendomliga konsekvenser. Likartade
beteenden kan komma att föranleda olika straffrättsliga bedömningar. För
vissa beteenden och verksamheter gäller flera lagar parallellt, vilket understryker
vad som nu sagts. Det kan vara straffbart enligt LKP att hantera en
kemisk produkt, trots att tillstånd till den verksamhet där det förekommer
meddelats enligt miljöskyddslagen och tvärtom.

En del miljöförstörande beteenden täcks inte av någon lagstiftning, t ex att
orsaka skada på själva verksamhetsområdet för en miljöfarlig verksamhet ML
gäller omgivningsstörning och NVL gäller inte verksamheter som har
tillstånd enligt ML.

Joniserande strålning faller utanför både ML och LKP. Strålskyddslagen,
som skall ge skyddsregler ifråga om sådan strålning, ger enligt gällande
lydelse inte något ekologiskt skydd utan behandlar endast skydd för
människor. En ändring härvidlag har dock föreslagits av utredningen om
översyn av strålskyddslagen (SOU 1985:58). NvL omfattar visserligen all
inverkan på naturmiljön, således även strålning, men så tillämpas inte lagen i
praktiken (exempel: prövning av ansökningar om uranbrytning i Pleutajokk
resp. SFR 1 - lagret vid Forsmark).

Om straffbestämmelsernas innehåll och utformning är vidare att säga, att
genomgången visar olika spännvid i straffskalorna, varierande krav på de
subjektiva brottsrekvisiten, olika behandling av ringa fall, att inga lagar
innehåller straffsanktionerad upplysningsplikt eller än mindre en straffsanktionerad
sanningsplikt. Som enda lag ålägger ML tillsynsmyndigheten att

verka för att brott beivras medan KtL kräver en anmälan från tillsynsmyndigheten
för att brott skall åtalas.

För de rättsvårdande myndigheterna torde det miljörättsliga systemet och
därmed straffbestämmelserna te sig både inkonsekvent och svåröverskådligt.
Redan en preliminär bedömning huruvida ett visst beteende kan vara
straffbart förutsätter en ingående undersökning, där hänförandet av gärningen
under rätt lagstiftning är ett svårt rättsligt problem. Detta illustreras
tydligt i den genomgång av anmälda brott som redovisats i BRÅ Forskning
1985:5 s 115.”

Det var bia mot denna bakgrund som utredningen i betänkandet
förordade att en genomgripande översyn av hela miljöstraffrätten borde
inledas snarast. Utredningens förslag om en sådan översyn bemöttes också
positivt av remissinstanserna.

Att lagstiftningen är synnerligen svårtillämpad visar också den undersökning
om ”Miljöbrott och straff” som Brottsförebyggande rådet (BRÅ)
nyligen publicerat.

Idag döms bara enstaka vitesförelägganden ut. Möjligheten att utdöma
miljöskyddsavgift har bara utnyttjats tre gånger hittills och företagsbot inte
alls. Bara i två fall har under senare år miljöbrottslingar dömts till fängelse i
tingsrätten, och domarna har sedan ändrats i hovrätten. I några fall har brott
mot miljöskyddslagen resulterat i domar på högst 35 dagsböter.

I miljöpropositionen (prop 1987/88:85) föreslogs vissa skärpningar av
gällande straffbestämmelser. Förslagen antogs också av riksdagen. Dessa
skärpningar är dock inte av den arten att de kan komma tillrätta med de
problem som vidhänger miljölagstiftningen och som redovisats ovan. Det
krävs här åtgärder av ett helt annat slag. Lagstiftningsmässigt är dessa
visserligen svårare och kräver en grundligare utredning än enbart justeringar
av straffskalorna eller ändringar av de subjektiva rekvisiten. När det gäller
att forma en miljöpolitik inför 90-talet är det emellertid nödvändigt att
snarast ta sig an frågor av detta slag.

Ett visst arbete har påbörjats i denna riktning av justitiedepartementet i
samarbete med miljö- och energidepartementet. En gemensam arbetsgrupp
har haft till uppgift att pröva förutsättningarna för att åstadkomma en mer
samordnad och effektiv lagstiftning när det gäller såväl straffbestämmelserna
som övriga bestämmelser på området.

I anslutning till behandlingen av miljöpropositionen avvisade jordbruksutskottet
ett motionsyrkande av undertecknade om en utredning av miljörätten.
Även miljö- och energiministern förordade i propositionen att tillsättandet
av en utredning borde anstå tillsvidare.

Med hänvisning till det förberedande arbete som hittills bedrivits och det
angelägna i att snarast få en effektivare lagstiftning bör emellertid tiden nu
vara mogen att tillsätta en utredning med uppgift att göra en genomgripande
översyn av miljöstraffrätten. Det arbete som utförts av den mellan justitiedepartementet
och miljö- och energidepartementet bör kunna tjäna som
underlag för utredningens arbete.

Mot. 1988/89

Jo722

15

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär en utredning om miljöstraffrätten.

Stockholm den 18 januari 1988

Lars-Erik Lövdén (s) Kurt Ove Johansson (s)

Mot. 1988/89

Jo722