Motion till riksdagen
1988/89:Jo718

av Lars Ernestam m.fl. (fp)
Odlingslandskapet

Vårt svenska odlingslandskap har i århundraden gett oss försörjning, trygg
förankring och en miljö full av liv och skönhet. Det har hela tiden förändrats
men aldrig så snabbt och långtgående som under de senaste 50-100 åren.
Det gamla odlingslandskapet, som präglat stora delar av vårt land, som
utgjort ett huvudinslag i vår natur och kultur, har till stor del försvunnit under
denna tid. Detta landskap karaktäriserades av ängar och hagar, små,
oregelbundna åkrar med gärdsgårdar och åkerholmar, samt ett rikt växt- och
djurliv. Det övergick via mjuka bryn i den omgivande skogen. Floran var
många gånger enastående rik, inte minst i lövängarna med sin slösande
blomsterprakt.

Det äldre odlingslandskapet har nu på de flesta håll övergått i ett
storskaligt, monotont åkerlandskap eller i tät, steril granskog. I båda fallen
innebär förändringen en stark utarmning från naturvårdssynpunkt. De små
rester av detta landskap vi idag har kvar representerar stora värden för
naturvården.

Hagar och andra typer av naturliga betesmarker har under det senaste
seklet minskat i areal från ca 2 milj. ha till drygt 50 000 ha. Den naturliga
ängen, som tillsammans med åkern bildade inägomarken, har praktiskt taget
helt försvunnit. Till att börja med skedde minskningen av hage och äng
främst genom överföring till åker, senare genom beskogning.

Åkerarealen uppgick som mest till knappt 4 milj. ha på 1920-talet för att nu
vara nere i knappt 3 milj. ha. Minskningen beror i första hand på nedläggning
och överföring till skog. Det är främst marginell åkermark, som kan ha
betydande naturvärden, som har lagts ned. Stora negativa naturvårdskonsekvenser
har också förändringarna på merparten av den återstående åkerarealen
haft, t.ex. sammanläggning till stora enheter och borttagande av
åkerholmar och andra s.k. odlingshinder.

Det äldre odlingslandskapet är av stort värde från en rad olika naturvårdssynpunkter.
Den omväxlande och lummiga naturen har stor betydelse för
landskapsbild och rörligt friluftsliv. Det ger variation av stort ekologiskt
värde i dagens monotona jordbruks- och skogsbrukslandskap och uppvisar
en rad intressanta naturtyper. Det ger livsrum för ett stort antal växter och
djur av vilka många är bundna till detta landskap. Det har betydelse för
vetenskaplig forskning, bl.a. kring äldre tiders ekologiskt väl anpassade
jordbruksmetoder. Det kulturhistoriska värdet av det landskap, i vilket våra
förfäder levde och verkade är också betydande.

Utan tvekan finns det hos flertalet svenskar en djup känsla för ekhagen,
hasselängen, strandheden, slåttermyren, den lilla åkertegen och alla andra

inslag i det äldre odlingslandskapet som nu håller på att försvinna. Den
harmoniska ursvenska bilden av björkhagar och faluröda bondgårdar är en
väsentlig del av vårt kulturarv.

De värden som det äldre odlingslandskapet representerar är borta eller
hotade över hela vårt land. Det gäller inte minst de många växt- och djurarter
som är bundna till detta landskap. Exempelvis är ca 300 av dess högre växter i
dag utrotade eller hotade. Detsamma gäller ett stort antal djurarter. Bland
de mer välkända som drabbats av odlingslandskapets förändringar kan
nämnas vit stork och mellanspett (försvunna) samt lövgroda och hasselmus
(hotade).

Det äldre odlingslandskapets försvinnande har gått mycket snabbt under
de senaste decennierna. Det har blivit en oundviklig följd av den rationalisering
som utgjort en hörnsten i jordbrukspolitiken. Processen fortsatte även
under de år på 1970- och i början av 1980-talet då takten i nedläggningen av
åkermark var låg. Ofta har omvandling till skog (i praktiken främst gran)
uppmuntrats genom statsbidrag. Under 1980-talet har exempelvis stora
naturvärden gått förlorade p.g.a. statsbidrag till överföring av igenväxande
hagmark till granskog (s.k. 5:3-bidrag). Viss granplantering på åkermark har
också inletts inom det s.k. Omställning 90-programmet.

Dessa inslag i skogs- och jordbrukspolitiken har på ett anmärkningsvärt
sätt negligerat naturvårdsintressena. Folkpartiet vill avskaffa 5:3-bidraget
och har föreslagit en satsning på lövskogsplantering i slättbygd i stället för
barrskogsplantering i skogs- och mellanbygd som i hög grad kommer att bli
följden av Omställning 90.

Det är ett starkt naturvårdsintresse att slå vakt om merparten av det som
finns kvar av det äldre odlingslandskapet. På de flesta håll återstår så små
arealer att en ytterligare minskning skulle få svåra konsekvenser för
landskapsbild, växt- och djurliv m m. Målet för naturvården i detta landskap
är att bevara representativa exempel på dess olika naturtyper i landets olika
delar i en sådan omfattning att dess växt- och djurarter kan överleva. För att
uppnå detta mål - som folkpartiet helt ansluter sig till - måste flertalet
områden med välbevarat äldre odlingslandskap (t.ex. ogödslade betesmarker)
bevaras. Därutöver måste vissa områden säkerställas som är mindre väl
bevarade men fortfarande kan restaureras. För att slå vakt om odlingslandskap
krävs inte bara skydd mot ingrepp och förändringar utan också aktiv
skötsel, helst fortsatt traditionell hävd.

Folkpartiet anser att det nu är dags att sätta stopp för den hittillsvarande
utvecklingen och vidta kraftfulla åtgärder för att rädda resterna av vårt
traditionella odlingslandskap. Sker inte detta omedelbart blir följderna för
naturvården helt oacceptabla. Det krävs nu målmedvetna insatser på en rad
områden både inom jordbruks- och naturvårdssektorn. Det övergripande
syftet måste vara att göra det ekonomiskt lönsamt för den enskilde
lantbrukaren att bevara och vårda områden med rester av äldre odlingslandskap
som har värde från naturvårdssynpunkt.

Folkpartiets ställningstagande i denna fråga innebär inte att vi vill vrida
klockan tillbaka och återskapa ett tidigare landskap. Detta är inte något att
sträva efter och är dessutom inte möjligt. Kulturlandskapet har alltid
förändrats i takt med att samhället förändrats och måste få göra så också i

Mot. 1988/89

Jo718

6

framtiden. Vad det i stället gäller är att bevara små rester av äldre tiders
landskap och i övrigt styra förändringen så att den inte får oacceptabla naturoch
miljökonsekvenser.

Enligt folkpartiets uppfattning är det viktigt att jordbruket i skogs- och
mellanbygder inte ytterligare minskar, eftersom jordbruket i dessa områden
är en viktig bas för kombinationssysselsättning. Det är också främst i dessa
bygder som rester av det äldre odlingslandskapet finns kvar.

För att bl.a. säkerställa ett framtida jordbruk i skogs- och mellanbygder
föreslår folkpartiet i en partimotion om jordbrukspolitiken att huvuddelen av
stödet till jordbruket i landet läggs om till en generell arealersättning.

Tanken bakom detta förslag är att i särskild ordning ersätta jordbruket för
de nyttigheter det tillför samhället utöver att producera livsmedel. Det gäller
inte minst vården av det öppna landskapet.

Vi vet att statens och kommunernas samlade kostnader för att hålla parker
och grönytor i våra tätorter uppgår till ca 2 miljarder kr. per år. Lars Drake
vid Lantbruksuniversitetet har i en enkätundersökning visat att en majoritet
av svenska folket tycker att det är rimligt att lantbrukarna betalas med 1 000
kr. per hektar och år för sin landskapsvårdande insats. Inkluderar vi de hagar
och naturliga betesmarker som vi vill rädda kostar en arealersättning
samhället då ca 3 miljarder kr./år.

Det finns betydande fördelar med en arealersättning. När den införs kan
produktionsersättningen för vegetabilier och mjölk/nötkött sänkas. För
övriga animalier åstadkoms en sänkning genom att produktionen till sin
huvuddel är baserad på spannmål som blir billigare genom arealersättning.
Genom ett lägre spannmålspris minskar intensiteten i jordbruket. Det blir
inte lika lönsamt med höga givor av handelsgödsel och därmed minskar
belastningen på miljön genom läckage. Alternativodlarna får bättre möjligheter
att hävda sig liksom odlingen av energi- och fibergrödor.

En arealersättning gynnar produktionsgrenarna vegetabilier och mjölk/
kött som kompletterar varandra och som kan bedrivas över hela landet. De
är särskilt lämpade för familje- och kombinationsföretag. En övergång från
intensiv spannmålsbaserad djurproduktion (djurfabriker) till mer extensiv
betesbaserad kan förväntas.

Det finns möjlighet att differentiera en generell arealersättning geografiskt
och efter markslag så att regional-, miljö- och beredskapspolitiska mål
gynnas. I detta sammanhang bör särskilt betonas att man med en arealersättning
kan bevara olika marker av stort naturvårdsvärde.

Efter bl.a. en folkpartimotion har lantmäteriverket nu i en utredning
föreslagit att fastighetsbildningslagen ändras så att s.k. bostadsjordbruk
omfattande 3—4 ha mark kan bildas på landsbygden. Detta förslag bör
genomföras eftersom det kommer att stärka naturvården och göra det
möjligt för familjer med intresse för alternativodling och betesbaserad
animalieproduktion att bosätta sig på landsbygden.

Det måste bli omedelbart stopp för statsbidrag som skadar påtagliga
naturvårdsintressen. Det gäller inte bara bidrag till åtgärder som direkt
skadar äldre odlingslandskap utan i princip också till barrskogsplantering av
övrig jordbruksmark i skogs- och mellanbygder. Här har en omfattande
landskapsomvandling redan ägt rum genom överföring till skog. Om vi inte

Mot. 1988/89

Jo718

7

nu sätter stopp för ytterligare barrskogsplantering riskerar dessa bygder att
över stora områden helt ändra karaktär och kraftigt utarmas, bl.a. i fråga om
växt- och djurliv.

För att minska jordbrukets överskottsproduktion bör istället en ökad
lövskogsplantering i slättbygder ske.

Intill dess folkpartiets förslag om arealersättning fått en från naturvårdssynpunkt
tillfredsställande lösning bör det nuvarande systemet med statsbidrag
till fortsatt hävd av värdefulla odlingslandskap (NOLA-bidrag) utökas.
Detta nyligen införda system, som bygger på frivilliga överenskommelser
med markägare, har haft en lovande start men skulle behöva omfatta
avsevärt större arealer än för närvarande. Bidragen måste också bli så stora
att de verkligen stimulerar till fortsatt hävd. Folkpartiet ser utökade
NOLA-bidrag som en grundpelare i arbetet med att bevara det äldre
odlingslandskapet. Lantbruksstyrelsen som fördelar en del av dessa medel
bör ge bidrag efter samma kriterier som naturvårdsverket.

Även om naturvårdsarbetet i odlingslandskapet i huvudsak måste bygga på
frivilliga överenskommelser med markägare och brukare, kan det uppstå
behov att avsätta vissa särskilt värdefulla och känsliga områden som
naturreservat eller naturvårdsområde.

Resurserna för att avsätta och vårda sådana områden är idag helt
otillräckliga och måste utökas avsevärt. Regeringen har under lång tid
försummat denna del av miljöpolitiken och föreslagit helt otillräckliga
summor för mark för naturvård. Folkpartiet föreslog senast våren 1988 en
mycket kraftig höjning av anslaget. Vi noterar därför med tillfredsställelse
den resursförstärkning som nu föreslås i budgeten.

Anslaget för vård av naturreservat och naturvårdsområden är däremot helt
otillräckligt och måste förstärkas. Även om dessa pengar också skall räcka
för en rad andra angelägna naturvårdsändamål, skulle en höjning avsevärt
öka möjligheterna att bevara naturvårdspärlorna i vårt odlingslandskap.

Det måste betonas att även i de fall naturvårdslagens skyddsbestämmelser
utnyttjas för att bevara odlingslandskap, måste strävan vara att markägaren
behåller marken i sin ägo och svarar för skötseln. För detta skall givetvis
skälig ersättning utgå.

En nyckelroll i arbetet med att bevara äldre odlingslandskap intas av
länsstyrelsernas naturvårdsenheter. Dessa är för närvarande hopplöst underbemannade.
En förutsättning för att den av folkpartiet krävda ambitionshöjningen
skall kunna bli verklighet är därför att enheterna får mer personal för
detta arbete. Vi föreslår att länsstyrelserna skall få ytterligare resurser för sitt
arbete med allmän naturvård. Det synes angeläget att länsstyrelserna
samarbetar med lokala LRF- och naturskyddsföreningar för att inventera
och kvalitetsbestämma återstående delar av det gamla odlingslandskapet. I
vissa kommuner har inventeringar av ängs- och hagmarker kommit i gång
genom ett samarbete mellan den berörda kommunen, länsstyrelsen och
naturvårdsverket. Sådana inventeringar bör genomföras över hela landet.

Naturvårdslagen är i viktiga avseenden föråldrad och folkpartiet har i flera
år krävt en ny lag som är bättre anpassad till dagens behov. Det är viktigt att
denna lag i större utsträckning än den nuvarande blir ett effektivt instrument
för att bevara det äldre odlingslandskapet. Det gäller särskilt att få en lag som

Mot. 1988/89

Jo718

8

underlättar frivilliga överenskommelser och stimulerar det enskilda engagemanget
i arbetet med att bevara detta landskap.

Beredskapsarbeten har länge spelat en viktig roll för att restaurera och
vårda äldre odlingslandskap. Under de senaste åren har anslagen för
naturvårdande beredskapsarbeten minskat drastiskt. Detta har i hög grad
hämmat arbetet med att bevara odlingslandskap. Folkpartiet anser att
sådana beredskapsarbeten, som är väl lämpade för äldre, lokalt bunden
arbetskraft, åter bör komma till stånd i ökad utsträckning. Så kan ske genom
omprioriteringar inom arbetsmarknadsverkets ramar.

Det är också angeläget att rådgivningsverksamheten i ökad utsträckning
inriktas på åtgärder för skydd av kulturlandskapet.

Hemställan

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer vi

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts angående riktlinjer för skydd av kulturlandskapet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om NOLA-bidraget,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om fastighetsbildningslagen och bostadsjordbruk,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om beredskapsarbeten för vård av äldre
odlingslandskap.2]

Stockholm den 17 januari 1989
Lars Ernestam (fp)

Bengt Rosén (fp) Håkan Holmberg (fp)

Anders Castberger (fp)

Mot. 1988/89

Jo718

1 1988/89:Bo401

2 1988/89 :A205

9