Motion till riksdagen
1988/89:Jo711

av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
Miljölagstiftningen, m.m.

1. Inledning

De svenska miljölagarna är för splittrade och svaga.

Bristerna är uppenbara i en rad avseenden:

- lagarna är sinsemellan illa samordnade

- vissa frågor hamnar mellan olika miljölagar

- lagarna sätter inga bortre gränser för hur långt en förorening får gå

- de bygger i alldeles för liten utsträckning på användande av ekonomiska
styrmedel

- de ger både den enskilde och ideella organisationer en alltför svag
ställning

- de innehåller med något undantag inga krav på obligatoriska miljökonsekvensanalyser

- de innehåller för svaga straffbestämmelser

- de är dessutom förenade med en tillsynsorganisation som under lång tid
fått arbeta med helt otillräckliga resurser

Dessa brister har påtalats under flera år. Svenska naturskyddsföreningen
lade redan 1986 fram ett förslag till ny naturskyddslag. Regeringen har dock
varit anmärkningsvärt passiv.

Folkpartiets förslag om införande av miljöavgifter avvisades under lång
tid. Tillsättande av en utredning i frågan förhalades ända till sommaren 1988.
Krav bl.a. från folkpartiet på en samlad översyn av hela miljölagstiftningen
avslogs i riksdagen. Förslaget om en översyn av miljöstraffrätten från
utredningen om miljövårdens organisation avvisades. Folkpartiets krav på
ökade resurser till länsstyrelsernas miljövårdsenheter motarbetades under
en lång följd av år. Våra förslag till skärpningar av miljöskyddslagen har i stor
utsträckning avvisats.

De reformer som riksdagens majoritet beslutade om i anslutning till
regeringens miljöproposition var - trots vissa förbättringar i förhållande till
miljöministerns förslag - otillräckliga.

Folkpartiet presenterade i augusti ett miljöpolitiskt handlingsprogram för
de första 100 dagarna efter 1988 års val, ”Rivstart för en bättre miljö”. I
programmet ingick en rad åtgärder i syfte att reformera miljölagstiftningen:

- Miljöskyddsavgift skall utgå automatiskt så fort en utsläppsgräns har
överskridits. Det innebär att det s k vinningsrekvisitet avskaffas.

- Tillståndsprövning av vägar införs.

- Ideella organisationer får rätt att överklaga beslut på miljöområdet.

- Straffriheten för ringa fall avskaffas.

- Utredningen om naturvårdslagen får i uppdrag att bl.a. med utgångspunkt
från SNF:s förslag se över hur miljölagstiftningen kan skärpas och
samordnas bättre. Bl.a. bör möjligheterna att i miljöskyddslagen i högre
grad ställa miljökrav utifrån vad naturen faktiskt tål utredas.

- Tilläggsdirektiv till miljöavgiftsutredningen så att den bl.a. också prövar
avgifter på kväveoxider och kväveutsläpp i vatten.

- Naturvårdsverket får i uppdrag att lägga fram förslag med anledning av
riksdagsbeslutet om införande av miljökonsekvensanalyser.

- Förändringar i naturresurslagen (NRL) bl.a. så att naturvårdsverket får
ansvaret för NRL och så att fler värdefulla älvar skyddas.

Under den socialdemokratiska regeringen har dock inga av dessa åtgärder
vidtagits. Det är därför hög tid att riksdagen på nytt tar kommandot i
miljöpolitiken och driver fram de beslut regeringen inte förmår ta initiativ
tili.

Reformerna bör följa tre huvudlinjer:

- Miljölagarna samordnas och skärps.

- Miljöavgifter införs bl.a. i syfte att stimulera förorenarna att minska
utsläppen mer än vad lagen kräver.

- Tillsynen byggs ut.

I denna motion behandlas huvudsakligen miljölagarna och miljövårdens
organisation.

2. Miljölagstiftningen

2.1 Industriellt miljöskydd

Betydande insatser har gjorts under det senaste decenniet för att minska
industriutsläpp av vatten- och luftföroreningar. Främst gäller det sådana
föroreningar som förekommer i stora mängder och som är relativt lätta att
identifiera och åtgärda, t.ex. organiskt material i vatten samt stoft och
svaveldioxid i luft. Långtgående åtgärder har också vidtagits mot utsläpp av
vissa särskilt allvarliga miljögifter, främst kvicksilver.

Däremot har arbetet inte kommit lika långt när det gäller specifika
föroreningar. Det förekommer betydande utsläpp av ett stort antal komplexa
kemiska ämnen som är dåligt kända både vad gäller sammansättning,
utsläppsmängder och effekter på miljön. I många fall är miljökonsekvenserna
sannolikt betydande. Ett exempel på sådana föroreningar med svåra
miljökonsekvenser - där krafttag för att begränsa och på sikt helt eliminera
utsläppen är nödvändiga - är klorerade ligniner från skogsindustrin.

De miljöskyddande åtgärderna inom industrin har till största delen drivits
fram med hjälp av miljöskyddslagens bestämmelser. Även lagen om kemiska
produkter och dess föregångare har haft betydelse. Det förtjänar att
understrykas att företagen har gjort och gör avsevärda insatser för att ta itu
med problemen. Arbetet med stöd av miljöskyddslagen har i betydande
utsträckning vägletts av principen om bästa tillgängliga teknik.

Följande krav är angelägna att ställa på det framtida miljöskyddet vid
industriproduktion:

Mot. 1988/89

Jo711

14

Industriprocesserna bör så långt det är möjligt vara slutna. Det innebär att
t.ex. vatten, processkemikalier och avfall tas till vara, behandlas och
återanvänds. Man bör i minskad utsträckning förlita sig till en reningsanläggning
i slutet av en industriprocess. Därmed kan de direkta miljökonsekvenserna
i omgivningen minimeras.

För att främja en sådan utveckling krävs reformer när det gäller det
industriella miljöskyddet. Exempel på åtgärder som därvid bör komma till
stånd är skärpt lagstiftning, ökad kontroll och tillsyn av miljöfarlig industriell
verksamhet, ökad tyngd åt miljövårdsintressena vid avvägning mot industriintressen
och förbättrad process- och reningsteknologi.

En första grovstädning har gjorts för att minska de totala utsläppen. Nu
måste de många mindre utsläppen av farliga föroreningar angripas. Miljökraven
bör också i större utsträckning relateras till förhållandena i det område
som påverkas av utsläppen.

Utveckling av resurssnål och miljövänlig teknik bör särskilt stimuleras. En
hög nivå på forskning och tekniskt utvecklingsarbete är en grundläggande
förutsättning också för naturresurs- och miljöpolitiken. I detta sammanhang
kommer ekonomiska styrmedel att spela en viktig roll eftersom de ger
företagen ett starkare incitament att utveckla ny och miljövänligare teknik.

2.2 Effektivare miljölagar

En viktig utgångspunkt för den svenska miljölagstiftningen bör vara de
principer som Världsstrategin för naturvård (World conservation strategy)
bygger på. Det innebär att väsentliga ekologiska processer och livsuppehållande
system skall hållas intakta, den genetiska mångfalden bevaras och arter
och ekosystem utnyttjas uthålligt.

Som framgår av Svenska naturskyddsföreningens förslag till ny naturskyddslag
är de olika lagarna på miljöområdet dåligt samordnade. Vissa
områden är inte alls lagreglerade. Det gäller främst de ekologiska effekterna
av radioaktiv strålning. Andra täcks av mer än en lag med olika ambitionsnivåer:
det gäller t.ex. kravregler i naturvårdslagen och vattenlagen i fråga om
hydrologiska ingrepp. Ibland råder det oklarhet om vilken av lagarna som
skall tillämpas. Lagen om kemiska produkter gäller bara kemiska ämnen,
inte när dessa ingår i föremål, varor etc.

I SACO/SR-tidningen nr 4/88 ger miljöjuristen Staffan Westerlund ett
annat exempel: ”Ska man välja plats för ett radioaktivt avfallslager säger
miljöskyddslagen att man ska välja den plats som är bäst ur miljösynpunkt
om detta inte medför oskäliga kostnader. Kärntekniklagen ställer däremot
inga krav på en bra plats medan vattenlagen säger att man ska välja den plats
som företagaren föreslår såvida detta ej strider mot allmänna planeringsbestämmelser.
Naturvårdslagen kräver skäliga försiktighetsmått dock utan att
hindra den föreslagna placeringen.”

Redan dessa problem talar för en genomgripande översyn av de svenska
miljölagarna. Svenska naturskyddsföreningen har genom sitt förslag till ny
naturskyddslag givit ett mycket värdefullt underlag för detta arbete. Regeringen
har hittills begränsat sig till att - flera år för sent - tillsätta en utredning
med uppgift att se över naturvårdslagen.

Mot. 1988/89

Jo711

15

I budgetpropositionen anges på ett ställe att ett översynsarbete har
påbörjats inom justitiedepartementet, på ett annat att en översyn av
miljölagstiftningen förbereds inom regeringskansliet. Vad som egentligen
skall ske - och när - är oklart.

Enligt folkpartiets uppfattning bör en parlamentarisk utredning nu få i
uppdrag att utifrån bl.a. Naturskyddsföreningens förslag se över hur hela
miljölagstiftningen - inklusive bl.a. miljöskyddslagen, naturresurslagen,
naturvårdslagen och lagen om kemiska produkter - kan skärpas och
samordnas bättre.

Två uppgifter är särskilt angelägna.

För det första är det nödvändigt att fylla igen luckorna och bringa de olika
lagarna i harmoni med varandra. Detta bör ske så att de från miljövårdssynpunkt
fördelaktigaste kravreglerna tillämpas överallt. Även miljövårdens
administration måste på motsvarande sätt samordnas bättre.

För det andra bör miljölagarna i framtiden i högre grad än nu ta hänsyn till
vad naturen faktiskt tål. Miljöskyddslagen bygger på att en avvägning mellan
olika intressen skall göras. Hänsyn skall tas till vad som är miljömässigt
motiverat samt tekniskt och ekonomiskt möjligt. Detta system har visserligen
inneburit att viktiga förbättringar successivt har skett men det ger inga
garantier för att utsläppen anpassas till vad naturen inom ett område
långsiktigt tål.

Regeringen har visserligen möjlighet att förklara särskilt känsliga områden
för miljöskyddsområden (så som t.ex. skett med Ringsjön och Laholmsbukten).
Inte heller i dessa fall finns det dock några möjligheter att sätta upp
normer för miljökvalitet (dvs regler för högsta tillåtna föroreningsnivå) och
därmed göra en annan avvägning mellan de olika intressena än den gängse. I
USA har däremot miljökvalitetsnormer bl.a. för luft spelat en avsevärd roll.

Miljöjuristen Staffan Westerlund föreslår i sin bok ”Rätt och miljö” ett
system där miljöskyddslagens kravregler kombineras med miljökvalitetsnormer.
En fördel med ett sådant system är givetvis att det sätter en gräns för hur
förorenad miljön i ett område får vara. En annan fördel är att den enskilde får
större möjligheter att hävda sin rätt till en god miljö när det finns minimikrav
fastställda. Som Westerlund framhåller är dessa möjligheter i dag orimligt
små.

Som framgår av Westerlunds redogörelse rymmer ett införande av
miljökvalitetsnormer också åtskilliga problem som måste lösas. Till dessa hör
enligt vår mening bl.a. följande: I vilken utsträckning skall normer införas
utanför särskilt drabbade områden? Vilka åtgärder skall myndigheterna
kunna vidta när miljöförhållandena är sämre än reglerna anger? Hur skall
normernas utsläppsgränser översättas till krav på de enskilda företagen? Hur
skall kraven på förutsebarhet och rättssäkerhet för tillståndshavarna kunna
upprätthållas?

I vår partimotion med anledning av regeringens miljöproposition framförde
vi tanken att miljökvalitetsnormer skulle kunna vara utgångspunkten när
miljökraven för ett miljöskyddsområde beslutas. Därmed skulle en annan
och för naturen mer förmånlig avvägning mellan miljökrav och ekonomiska
hänsyn kunna göras vid tillståndsprövning i dessa områden. Riksdagen
visade dock inget intresse för denna tanke och avvisade också vårt förslag om
en samlad översyn av miljölagarna.

Mot. 1988/89

Jo711

16

Enligt vår mening bör den utredning om miljölagstiftningen som vi tidigare
föreslagit ingående pröva frågan om miljökvalitetsnormer och en ökad tyngd
åt miljökraven i förhållande till andra hänsyn vid prövning enligt miljöskyddslagen.

Eftersom utredningen föreslås få ett omfattande uppdrag är det inte säkert
att alla uppgifter kan lösas på en gång. I så fall bör utredningen i ett första steg
lägga fram förslag om förändrade kravregler i miljöskyddslagen så att
tyngdpunkten förskjuts i riktning mot hänsyn till vad naturen tål. I ett andra
steg bör frågan om införande av miljökvalitetsnormer prövas.

2.3 Reformer redan på kort sikt

Redan på kort sikt är det möjligt och nödvändigt att skärpa miljöskyddslagen
i vissa avseenden. Det ekonomiska sanktionssystemet måste bli effektivare
och mer kännbart för den som bryter mot lagen. Miljöskyddsavgiften har
visat sig vara ett omständligt, arbetskrävande och föga effektivt miljöpolitiskt
instrument. Fram till mitten av 1988 hade koncessionsnämnden bara i
fem fall prövat frågan om påförande av miljöskyddsavgift och i tre av dessa
hade avgift utdömts.

För att ett företag skall kunna åläggas att betala miljöskyddsavgift räcker
det idag inte med att bevisa att det har brutit mot miljökraven. Det måste
dessutom bevisas att företaget haft ekonomisk vinning av utsläppet. Folkpartiet
föreslår att miljöskyddsavgift bör utgå automatiskt när ett företag
överskridit de uppsatta gränserna. Har det väl brutit mot de uppsatta kraven
skall skadan anses vara skedd. Parallellen med fortkörningsböter är tydlig:
den som överträtt en hastighetsbestämmelse är skyldig. Det behöver inte
bevisas att överträdelsen i det enskilda fallet inneburit att föraren vunnit tid
(eller orsakat trafikfara).

När vinningsrekvisitet avskaffas måste också grunderna för beräkning av
miljöskyddsavgiftens storlek ändras. Den kan inte längre relateras till den
ekonomiska vinningens storlek eftersom sådan vinning inte skall vara en
förutsättning för utdömande av miljöskyddsavgift. I stället bör avgiften
uppgå till ett visst, kännbart belopp per utsläppsmängd och tidsenhet. Vi
föreslår att riksdagen hos regeringen begär ett förslag om avskaffande av
vinningsrekvisitet och ändrade grunder för beräkning av miljöskyddsavgift.

Utredningen om den framtida miljövårdsorganisationen föreslog att
straffriheten vid miljöbrott i ringa fall skulle avskaffas. Det vore en viktig
markering av hur allvarligt samhället ser på dessa brott. Vi anser att förslaget
bör genomföras.

Vidare bör en tillståndsprövning av vägar och andra trafikanläggningar
enligt miljöskyddslagen införas.

Jordbruksutskottet instämde redan 1974 i förslag om införande av en sådan
tillståndsplikt. Eftersom denna typ av anläggningar ofta medför omfattande
problem från miljö- och naturvårdssynpunkt är nuvarande ordning inte
rimlig. Naturskyddsföreningen har också pekat på att den inneburit en
otillfredsställande prövning från miljösynpunkt.

Denna fråga behandlades i flera omgångar under föregående riksmöte. Vi
menar att tiden nu är mogen att fatta beslut om införande av tillståndsplikt. I

Mot. 1988/89

Jo711

17

samband med en sådan reform bör också möjligheter öppnas att i dessa
sammanhang tillämpa miljöskyddslagens förbudsbestämmelser.

I utredningen om miljövårdens organisation föreslogs ett system med
auktoriserade miljörevisorer, som i ett första skede skulle införas vid de
koncessionsnämndsprövade anläggningarna.

Enligt vår mening var förslaget olämpligt utformat eftersom det skulle
skapa oklara ansvarsförhållanden. Miljörevisorn skulle då ha fått en
dubbelroll med lojaliteter både mot företaget och mot det allmänna. Ett
förslag från den s.k. eko-kommissionen beträffande de ekonomiska revisorerna
för några år sedan led av liknande svagheter. Det är dessutom sannolikt
att den rådgivarfunktion miljörevisorn också är tänkt att fullgöra är långt mer
nödvändig i små företag än i de stora som redan har god miljökompetens.
Utredningens förslag måste därför bestämt avvisas.

Det betyder dock inte att tanken på någon typ av miljörevisorer bör
överges. Ett system med miljörevisorer skulle kunna ge företagens egenkontroll
ökad kvalitet och trovärdighet och förstärka främst till de mindre
företagens miljöskyddsarbete. Men det bör då byggas upp i analogi med de
ekonomiska revisorerna. Miljörevisorerna bör sålunda ha aktieägarna som
uppdragsgivare. Den externa kontrollen skall liksom tidigare skötas av helt
fristående myndigheter.

Med tanke på behovet av kvalificerad personal och de rekryteringsproblem
som miljövårdens myndigheter nu brottas med bör ett system med
miljörevisorer byggas upp successivt. Regeringen bör återkomma till riksdagen
med förslag i denna riktning.

Utredningen om miljövårdens organisation föreslog också en rätt för
ideella och vetenskapliga organisationer att överklaga beslut på miljöområdet.
Vi beklagar att regeringen och riksdagens majoritet på utomordentligt
svaga grunder avvisade detta förslag.

Det kan noteras att redan den ändring i miljöskyddslagen som genomfördes
1981 innebar att vissa organisationer - lokala arbetstagarorganisationer fick
överklaganderätt. Det är därför ingen principiell nyhet vi föreslår men
det är angeläget att nu vidga kretsen av organisationer. Därmed blir det
möjligt att bättre ta till vara det kunnande och engagemang som finns i
miljöorganisationerna och samtidigt utöka möjligheterna för miljöintressena
och medborgarna att påverka viktiga beslut i miljöfrågor.

Vidare vill vi i detta avsnitt beröra frågan om införande av obligatoriska
miljökonsekvensanalyser. På detta område finns nu en omfattande internationell
erfarenhet medan Sverige halkat efter på ett anmärkningsvärt sätt.
Den ganska utbredda uppfattningen att Sverige ligger före omvärlden i fråga
om miljövård har på denna punkt ingen förankring i verkligheten.

Två beslut illustrerar riskerna med nuvarande ordning: införande av det
s.k. 5:3-bidraget som bl.a. förstört värdefulla hagmarker samt det s.k.
trädesbidraget i jordbruket som bidrog till ett ökat kväveläckage med
åtföljande övergödning i våra kusthav. I bägge dessa fall borde miljökonsekvenserna
noga ha analyserats i förväg, inte upptäckts när skadan väl var
skedd. Detsamma kan sägas om vissa vägbyggen.

Bortsett från en ändring i väglagen har regeringen varit utomordentligt
passiv på detta område. Riksdagen tvingades därför rikta ett tillkännagivan

Mot. 1988/89

Jo711

18

de till regeringen i juni 1988 om införande av obligatoriska miljökonsekvensanalyser.
Vi utgår från att regeringen avser att följa riksdagens beslut.
Eftersom några åtgärder hittills inte har redovisats och frågan inte närmare
berörs i budgetpropositionen bör riksdagen nu rikta ett nytt tillkännagivande
till regeringen om vikten av att förslag skyndsamt läggs fram.

En förutsättning för att den enskilde skall kunna hävda sin rätt i
miljöfrågor är att det inte finns oöverstigliga ekonomiska hinder i vägen för
den som vill driva ett miljömål. 1983 begränsades möjligheterna för
fastighetsägare att få rättshjälp. I stället hänvisades till rättsskyddsförsäkringen.
Eftersom dess maximibelopp (3 basbelopp) ofta överskrids i miljömål
har beslutet i praktiken gjort det avsevärt svårare för enskilda att hävda
sin rätt i miljöfrågor.

Enligt vår mening bör därför - som föreslogs av utredningen om
miljövårdens organisation - undantagsregeln för fastighetsägare inte tillämpas
i miljömål. Vidare bör reglerna för utredningar i dessa frågor bli
generösare. Miljöskadeutredningen föreslog 1983 en regel i rättshjälpslagen
som skulle göra det lättare att få en sakkunnigutredning om tekniska och
medicinska frågor i skadeståndstvister. Vi menar att detta förslag nu bör
genomföras.

Riksdagen begärde under förra riksmötet att ett förslag om ändring av
rättshjäipsreglerna i miljömål snarast skall läggas fram. Vi vill starkt
understryka det angelägna i att rättshjälpslagen ändras på bägge de angivna
punkterna.

Förslag som rör naturvårdslagen behandlas i en särskild motion om
naturvården.

3. Miljövårdens organisation

3.1 Länsstyrelse och kommuner

Tillsynen är en svag länk i miljöskyddsarbetet. Den fungerar ofta dåligt både
där ansvaret ligger på länsstyrelsernas miljövårdsenheter och där det ligger
på kommunernas miljö- och hälsoskyddsnämnder. Orsakerna är flera, t.ex.
helt otillräckliga resurser, svårigheter att rekrytera och behålla personal,
brister i lagstiftningen och svag politisk uppbackning av tiilsynsorganen.

Enligt folkpartiets uppfattning har länsstyrelsernas miljövårdsenheter en
nyckelroll i miljövårdsarbetet vad gäller både naturvård och miljöskydd. Det
är viktigt att - även i en situation när många miljövårdsuppgifter decentraliseras
till kommunerna - slå vakt om miljövårdsenheternas totalansvar för
miljösituationen i länen. Vidare bör länsstyrelsernas instruktion och arbetsordningar
ändras så att miljövårdsenheterna på ett mer kraftfullt sätt kan
företräda miljövårdens intressen.

Länsstyrelsernas miljövårdsenheter har drabbats av betydande nedskärningar
till följd av besparingsdirektiven till länsstyrelserna. Samtidigt har en
rad nya uppgifter tillkommit. Detta har inneburit att lagreglerade uppgifter
på många håll inte kunnat utföras. Resursproblemet omvittnas inte minst i
riksrevisionsverkets rapport om tillsynsfrågorna från 1984. Än svårare har
det varit att sköta den förebyggande miljövården. Situationen har nu på de

Mot. 1988/89

Jo711

19

flesta håll blivit ohållbar. För detta bär regeringen ansvaret eftersom den
under en lång följd av år avvisat folkpartiets förslag om ökade anslag till
miljövårdsenheterna.

Regeringen föreslår nu ett påslag med 35,8 milj. kr. för miljöskydd och
tillsyn. För den s. k. gröna naturvården görs bara en mindre insats som främst
berör täktverksamheten.

Vi återkommer i en annan motion med förslag till resursförstärkningar till
länsstyrelsernas miljövårdsenheter.

Samtidigt har svagheterna i den offentliga sektorns personalpolitik, bl.a.
den stelbenta lönesättningen, slagit med full kraft mot miljövårdsenheterna.
Från flera håll rapporteras nu stora svårigheter att rekrytera och behålla
personal med den kompetens som behövs. Dessa problem måste nu angripas
genom olika personalpolitiska åtgärder bl.a. förändringar i lönepolitiken.
Sådana förslag beträffande den offentliga sektorn framläggs i en särskild
partimotion från folkpartiet.

Kommunerna har successivt fått ett större ansvar för miljöfrågorna.
Uppgifter och befogenheter har decentraliserats i allt större utsträckning och
processen fortsätter.

Det finns många fördelar med denna utveckling. Fler engageras i
miljöarbetet. Det ligger ett värde i att beslut fattas nära de närmast berörda.
Ambitionsnivån har ofta höjts. Men det finns också problem. Ibland kan
lokala exploateringsintressen strida mot miljövårdsintressen av rikskaraktär.
En annan svårighet är att den kommunala organisationen och de personella
resurserna inte anpassats till den förändring som pågår. Detta är särskilt
märkbart när det gäller den allmänna naturvården, som inget kommunalt
organ i dag har ett klart angivet ansvar för.

Det är givetvis kommunerna som själva skall besluta om sin organisatoriska
uppbyggnad. Vi vill dock framhålla att den bästa lösningen i allmänhet
torde vara att miljö- och hälsoskyddsnämnderna, som har ansvar för vattenoch
luftvård, också får hand om naturvården (förutom förvaltning av
naturvårdsobjekt). Därmed skulle man få ett politiskt organ i kommunerna
med ett samlat miljöansvar. Man skulle också på ett mer rationellt sätt kunna
tillvarata sin egen personal.

Många kommuner har i dag anställd personal med god kompetens också
för naturvårdsuppgifter. På andra håll saknas sådan personal. Det är
nödvändigt att kommunerna i takt med det ökande ansvar de får inom
miljösektorn rekryterar personal med biologisk och geovetenskaplig kompetens
- kommunekologer.

Det kommunala övertagandet av tillsynen har på många håll inneburit en
avsevärd ambitionshöjning. Liknande effekter av kommunal tillsyn kommer
att bli ännu vanligare i takt med att miljövårdens ställning i kommunerna
stärks. Vi menar mot denna bakgrund att kommunerna skall ges rätt att
överta hela tillsynsansvaret om de så önskar.

Länsstyrelsen bör samtidigt ha till uppgift att följa hur tillsynsarbetet i
kommunerna fungerar, bistå med råd och kompetens samt ingripa med
initiativ till någon typ av rättslig prövning om en kommun uppenbart
missköter sina tillsynsuppgifter. Även naturvårdsverket har en viktig roll att
spela i detta sammanhang.

Mot. 1988/89

Jo711

20

Riksdagen beslutade förra året att kommunerna skall bli skyldiga att sköta
tillsynen av samtliga anmälningspliktiga anläggningar fr.o.m. den 1 juli 1989.
Vi motsatte oss denna ordning. Enligt vår mening är ett system som bygger på
ett frivilligt kommunalt övertagande av tillsynen att föredra. Särskilt små
kommuner saknar resurser och personal för att klara denna uppgift. Vi vill
inte nu föreslå att förra årets beslut skall rivas upp men menar att
erfarenheterna bör följas noga.

3.2 Naturvårdsverket

Naturvårdsverkets resurser har successivt urholkats samtidigt som nya
uppgifter har tillkommit. Genom att personalen måste vara specialiserad kan
den inte utan vidare flyttas mellan olika befattningar. Det är angeläget att
naturvårdsverket på ett mer uttalat och renodlat sätt företräder miljövårdens
intressen och i mindre utsträckning svarar för avvägningar mot andra
intressen. Verkets instruktion bör ändras i denna riktning.

Vidare bör uppgiften att ha uppsikt över hushållningen med naturresurser
enligt NRL överföras till naturvårdsverket. Denna uppgift ligger i dag på
statens planverk men överförs enligt riksdagens beslut till det nya plan- och
bostadsverket. Detta är en olämplig ordning.

Plan- och bostadsverket, vars inrättande folkpartiet motsatt sig, representerar
ett exploateringsintresse. Man kan därför befara att miljöaspekterna
kommer att väga ganska lätt i verkets arbete.

Naturvårdsverket har en hög kompetens i naturresursfrågor. En överföring
av uppgiften att övervaka och samordna hushållningen med naturresurser
enligt naturresurslagen skulle ge miljövården ökad tyngd i detta
sammanhang och dessutom leda till att en del dubbelarbete skulle kunna
undvikas.

3.3 Miljöombudsman

Miljöförstöringen påverkar oss alla. När tecken på en drivhuseffekt skymtar,
naturens mångfald hotas, skogen visar sjukdomssymptom och haven dör är
det ytterst förutsättningarna för vår existens som står på spel.

Men vissa kan drabbas hårdare än andra. Kanske hotas deras hälsa av ett
företag som begår miljöbrott, kanske skadas deras trädgård eller jordbruk av
miljöfarliga utsläpp.

I avsnittet om miljölagstiftningen betonades vikten av att den enskilde och
de ideella organisationerna får större möjligheter att påverka miljön. En del
har gjorts under senare år. Riksdagen har bl.a. på folkpartiets initiativ begärt
förslag om förbättringar av rättshjälpen (som behandlades ovan). Miljöskadelagen
har införts och en obligatorisk miljöskadeförsäkring är på väg. Men
ytterligare åtgärder bör vidtas för att göra det lättare för den enskilde att
hävda sin rätt.

Viktigast är givetvis hur lagarna utformas. Men det är samtidigt ofta svårt
för den enskilde att veta hur de möjligheter lagen ger skall utnyttjas. En
miljöombudsman skulle här kunna fylla en funktion - som komplement till
det utomordentligt viktiga arbete som redan utförs av bl.a. Björn Gillberg
och Miljöcentrum. Miljöombudsmannen skulle bl.a. kunna ge råd och stöd

Mot. 1988/89

Jo711

21

åt enskilda som vill hävda sin rätt i miljöfrågor och dessutom själv driva
miljömål. Gränsdragningen gentemot miljövårdens övriga myndigheter
måste givetvis klarläggas innan ett ombudsmannaämbete inrättas så att
dubbelarbete och byråkrati kan undvikas.

3.4 Miljö- och naturresursdepartement

Det nya miljö- och energidepartementet har inte visat sig erbjuda någon
tillfredsställande lösning på problemet med hur miljöfrågorna skall hanteras i
kanslihuset. Fortfarande ligger viktiga miljö- och därtill kopplade naturresursfrågor
(t.ex. fysisk riksplanering i bostadsdepartementet) skilda från
miljöfrågorna i övrigt. Fortfarande saknas ett statsråd som odelat företräder
miljöintressena, med tanke på att miljöministern samtidigt har ansvar för en
exploateringsinriktad sektor: energipolitiken. Erfarenheten visar också att
miljöpolitiken fortfarande är alltför splittrad och ineffektiv.

Ett miljö- och naturresursdepartement bör därför inrättas. Därmed skulle
ett statsråd få det centrala ansvaret och kunna hävda miljöintressena utan att
redan på departementsnivå tvingas till ständiga kompromisser. Eftersom
regeringen bör bestämma sina egna arbetsformer avstår vi från att framföra
något yrkande i denna fråga. Vi vill dock starkt understryka svagheterna i
den organisation regeringen valt.

3.5 Övrigt

Den splittring som råder i regeringens hantering av miljöfrågorna återspeglas
också i den splittrade lagstiftningen och i verksorganisationen.

Under miljö- och energidepartementet ligger statens naturvårdsverk,
koncessionsnämnden för miljöskydd och kemikalieinspektionen. Under
civildepartementet ligger länsstyrelserna som har det regionala miljöansvaret.
Under arbetsmarknadsdepartementet ligger bl.a. arbetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionen.

En rad myndigheter, bl.a. socialstyrelsen och livsmedelsverket har mycket
omfattande arbetsuppgifter också inom miljöområdet. Det behövs utökat
samarbete på såväl central som lokal nivå. De förslag som utredningen om
miljövårdens organisation lämnade var otillräckliga, och det erfordras en
förutsättningslös översyn av såväl den samlade miljölagstiftningen som
samordningen av den samlade centrala miljöorganisationen.

En allvarlig svaghet i svensk offentlig miljövård är den påtagliga ovilja som
vissa myndigheter, affärsdrivande verk m.fl. vid sidan av miljösektorn - men
med uppgifter som berör miljön t.ex. att ge tillstånd till eller bedriva
miljöstörande verksamhet - visar i fråga om att beakta miljövårdens
intressen.

Det gäller både viljan att följa klara direktiv och att allmänt ta det
miljöansvar man kan förvänta sig av ett offentligt organ. Som exempel kan
nämnas det sätt på vilket domänverket satte sig över miljöintressena när det
gäller de fjällnära skogarna och Vattenfalls ständigt nya framstötar om
utbyggnad av de orörda älvarna.

Mot. 1988/89

Jo711

22

4. Hemställan

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer vi

1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppgift att
göra en samlad översyn av den svenska miljölagstiftningen i syfte att
åstadkomma en samordning, effektivisering och skärpning i enlighet
med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en miljölagstiftning som i högre grad än den
nuvarande tar hänsyn till vad naturen långsiktigt tål,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om avskaffande av
vinningsrekvisitet i miljöskyddslagens 52 § och ändrade grunder för
beräkning av miljöskyddsavgift i enlighet med vad som anförts i
motionen,

4. att riksdagen beslutar avskaffa straffriheten vid miljöbrott i ringa
fall,

[att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana lagändringar
som föranleds av vad i motionen anförts om miljöskyddsprövning av
vägar och andra trafikanläggningar och tillämpning av miljöskyddslagens
förbudsbestämmelser på dessa,1]

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om miljörevisorer,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lagändring att
ideella och vetenskapliga organisationer får rätt att överklaga beslut
enligt miljöskyddslagen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om införande av obligatoriska miljökonsekvensanalyser,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till generösare regler
för rättshjälp i miljömål i enlighet med vad som anförts i motionen,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ändring av länsstyrelsernas instruktion och
arbetsordningar,2]

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
miljöskyddslagen att kommunerna ges rätt att överta hela tillsynsansvaret
om de så önskar,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om länsstyrelsens roll gentemot de kommuner som
övertagit tillsynsansvaret,

[att riksdagen beslutar att ansvaret för uppsikten över hushållningen
med naturresurser enligt naturresurslagen överförs från plan- och
bostadsverket till naturvårdsverket,2]

11. att riksdagen hos regeringen begär att naturvårdsverkets
instruktion ändras i enlighet med vad som anförts i motionen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inrättande av en miljöombudsman.

Mot. 1988/89

Jo711

23

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en bättre samordning mellan de myndigheter
som ingår i den centrala miljöorganisationen.

Stockholm den 11 januari 1989
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)

Karin Ahrland (fp)

Charlotte Branting (fp)

Sigge Godin (fp)

Ingela Mårtensson (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)

Kerstin Ekman (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)

Elver Jonsson (fp)

Anne Wibble (fp)

Lars Ernestam (fp)

11988/89:T303.
21988/89:Bo301.

gotab 16494, Stockholm 1989

Mot. 1988/89

Jo711

24