Motion till riksdagen
1988/89:Jo615

av Börje Hörnlund (c)
Rabies

När rabies drabbar Sverige

När första fallet av rabies konstaterats i landet kommer skilda myndigheter
att omedelbart agera. Målsättningen blir då att slå ut sjukdomen helt, så att vi
blir befriade från densamma.

En tidigare aktionsplan syftade till att utrota rävstammen helt inom en
radie på 10 km. Metoderna för att åstadkomma detta var flera, bl.a. gasning
av gryt, klappjakter, snarning mm. Bekämpningsområdet är emellertid helt
otillräckligt för ett lyckosamt resultat. Merparten av de angivna metoderna
är dessutom oanvändbara i norrländska miljöer.

För att få en bättre beredskap inför rabieshotet har ett antal personer från
lantbruksstyrelsen, lokala jägarorganisationer, naturhistoriska riksmuseet
och SVA nyligen träffats uppe i Västerbotten respektive Norrbotten för att
dryfta problemen. Klart framgick då att vi vet för lite om rävens respektive
grävlingens rörelser ute i markerna för att kunna åstadkomma en god
aktionsplan.

Att ett område på 10 km radie skulle räcka för att slå ut sjukdomen, som
anges i den tidigare planen, anser biologer vara löjeväckande lite. Frågan är
hur stort område man skall ta till och vilka metoder som skall tillämpas.

För att få underlag till en acceptabel beredskap i händelse av att vi får
rabies, måste därför forskningsmedel snarast ställas till sakkunnigas förfogande.

Riskbilden

Rabies finns nu i sydöstra Finland och på Kolahalvön. I Finland utgör räv och
mårdhund de stora smittspridarna. Åtminstone mårdhund är mycket vanlig i
landet långt upp i norr.

Skabben nådde troligtvis Sverige med förrymda farmade rävar, som i stor
utsträckning rymmer från de ca 4 000 rävfarmer som finns på den finska sidan
mitt emot Umeå.

Stor risk föreligger således att även rabiesen kan nå Sverige över Kvarken
där den är som smalast. Västerbotten är således ett av de stora riskområdena.

Det andra riskområdet är Norrbotten. Rävar från Kolahalvöns smittade
område kan ta sig ner direkt till Sverige. En av en forskare märkt räv har t.ex.
vandrat 55 mil. Detta visar risken för att smittade djur skall ta sig till Sverige.

Forskningsplan

Forskningen skall gälla räv och grävling samt utveckling av effektiva
fångstredskap.

1. Bestämma arealen djuren normalt rör sig inom.

2. Bestämma hur ofta och hur långt djuren gör exkursioner ut ur sina
revir.

3. Ta reda på vilka månader djuren ger sig av för gott från hemtrakterna
och bestämma deras val av vandringsvägar, samt bestämma omfattningen av
vandrandet.

4. Utifrån kunskaper från punkterna 1—3 utveckla en matematisk modell
över hur stor areal räv respektive grävling behöver slås ut, om man antager
att man hittat ett exemplar av första, andra eller tredje generationen smittade
djur.

5. Utveckla fältmetoder för massvaccinering ifall vi skulle misslyckas med
att slå ut rabiesen.

6. Utveckla effektiva fångstmetoder för barmarksförhållanden samt träna
ett antal fångstmän på den nya tekniken.

7. Testa effektiviteten av en bekämpningskampanj.

1. Arealen

Den areal som rävar respektive grävlingar normalt rör sig inom är känd för
näringsrika marker som jordbruksbygderna i Skåne, nere på kontinenten och
i England. Viss insikt finns även för barrskogsbältet nere i västra Västmanland.

Förhållandena i de kärvare miljöerna i övre Norrland är helt okända. I
sådana biotoper har ingenting gjorts härvidlag.

Ett antal rävar skulle förses med radiosändare och därefter följas ute i
markerna. För verksamheten behövs personal, som får arbeta nattskift med
pejling. Därtill krävs bil med mottagare, radiosändare samt resurser till
bilkörning.

Projektet måste pågå i flera år, då den varierande tillgången på sork kan
påverka revirens storlek.

2. Exkursioner

I områden där tillgången på mat är god och jämn blir alla marker upptagna av
räv respektive grävling. Här gör rävarna regelbundet exkursioner på 5-15
km ut ur reviren då och då. Hur det förhåller sig därvidlag i Norrland är ej
vetenskapligt undersökt. Enligt uppgift har dock rävar fångats, som enligt
spåren gått åtminstone en mil. Om grävlingarna gör motsvarande utflykter är
ej känt.

Insikter om hur ofta eventuella exkursioner görs samt deras längd erhålls
samtidigt som revirens storlek bestäms. Så blir fallet om pejlverksamheten
kan bedrivas kontinuerligt under långa perioder.

Mot. 1988/89

Jo615

17

3. Utvandring

Kan ett tillräckligt antal djur förses med radiosändare kan man bestämma när
på året de stora utvandringarna sker. Kunskaper om vägval, målmedvetenhet
och tempo erhålls även.

Djur som drar iväg långa sträckor kan man lätt tappa bort då mottagningsförhållandena
är svåra från marknivå. För att följa långvandrare behövs
möjligheter att pejla djuren från flyg.

En rätt omfattande märkning av djur ger oss kunskaper om vandringens
omfattning. Här måste många djur fångas under skilda årstider. Ersättning
för transporter blir en stor utgift, då hjälp från många fångstmän krävs.

Kunskaper från ett sådant projekt informerar om hur pass brådskande det
är att komma igång med bekämpningen i fält. Känner man vilka vägar djuren
väljer att vandra, kan extra krafter sättas in för att stoppa allt som kommer
längs dessa stråk.

4. Matematiska modeller

Om det första rabiessmittade djur man hittar skulle vara landets första fall
kan det ha hunnit smitta sina grannar. Rabiesen kan då finnas inom ett
område med en diameter av tre ”rävrevir”.

Men nu vet man ju inte ifall man hittade den första räven i centrum av dess
revir eller i kanten.

Uppehöll den sig i kanten vet man inte åt vilket håll reviret sträcker sig.
Rabiesen kan alltså finnas var som helst inom ett område med fem rävrevirs
diameter. Men är det troligt att man finner landets första fall?

Om man hittar ett exemplar av andra generationen rabies, eller tredje
generationen, blir den misstänkta arealen mycket större.

Till den här spridningsbilden med granne till granne, skall läggas risken för
snabbare spridning orsakad av exkurerande djur.

Hur stor riskarealen är under olika förutsättningar kan beräknas matematiskt
- åtminstone om de biologiska parametrarna är kända. Resurser för att
låta en matematiker analysera de här problemen noggrannare vore av värde.

5. Utveckla fältmetoder för massvaccinering samt

7. Testa effektiviteten i en bekämpningskampanj

De här problemen testas lämpligast vid samma tillfälle, och behandlas därför
samtidigt.

Utläggning av beten inom en mycket stor areal om 3x3 mil, helst inom 5x5
mil, bör utföras under skilda år med olika ekologiska betingelser. Betena
skulle då förses med en markör, varigenom cementet i tänderna blir
grönfärgat. (Färgen sitter kvar i cementet under djurets hela liv.)

En tid efter ”grönmärkningen” fångas så många djur som det bara är
möjligt, och från var och en tar man en liten tand varefter djuret öronmärks
och släpps.

Av förändringen i andelen märkta individer i de efterföljande fångsterna
kan antalet djur inom hela området beräknas. Hur många man fångat vet

man också, då alla märks kontinuerligt.

Mot. 1988/89

Jo615

18

Djuren åldersbestäms sedan genom snittning av tänderna, och de som ätit
på de utlagda betena kan bestämmas. Härigenom får man reda på hur stor
andel djur man skulle nå med ett vaccin, ifall man skulle behöva tillgripa den
metoden i framtiden.

Utläggningstekniken vi har idag skulle kunna förbättras avsevärt med
hjälp av den utökade kunskap vi skulle erhålla från delprojekten 1 och 2 här
ovan.

Projekten 5 och 7 kräver stora personella resurser och förutsätter frivilliga
insatser från fångstmän. Ersättning för bilresor är emellertid en förutsättning.
Kostnaden blir stor då de blir både många och långa.

Andra kostnader blir för snaror, mikroskop med specialutrustning som vi
inte har idag mm.

Lönemedel för assistenter som skall ta hand om kropparna från skjutna
utvandrade rävar och för snittning av alla tänder blir en annan kostnad.

6. Utveckling av fångsttekniken

Det finns tre effektiva metoder att minska rävstammarna med: gift samt
fångst med saxar eller fotsnaror. De två första bör inte få komma ifråga. Då
återstår således fotsnarorna.

Snaran är dock med sin nuvarande utformning endast lämplig vid goda
snöförhållanden. Skulle rabiesen komma in i landet under våren-sommaren
måste vi således vänta ett halvår med en bekämpning eller ta till helt
oacceptabla metoder som gifter eller saxar. Metoderna skulle emellertid med
all rätt uppröra många människor engagerade i miljöfrågor respektive
djurskydd.

Fotsnarans uppfinnare Jan Åberg från Skellefteå borde därför få i uppdrag
att utveckla snaran för barmarksförhållanden samt för fångst av grävling.
Kostnaderna för detta är måttliga.

Då vi helt saknar tradition att fånga på barmark måste ett antal fångstmän
utbildas i den tekniken. Även det måste göras innan rabiesen når vårt land.

Konsekvenser av svensk rabies

En fast stam av rabies över hela landet skulle ge många negativa konsekvenser
för en stor del av befolkningen. Risken att bli biten och bli sjuk är
därvidlag det minsta problemet.

Jakten kommer kanske att försvåras, då risken att hundar blir smittade blir
alltför stor. Samtliga hundar som släpps fria i markerna måste därför
vaccineras.

I Sydamerika dör årligen ca 1 miljon hästar och kreatur av rabies,
huvudsakligen smittade av fladdermöss. Även om frigående kreatur inte är
så vanligt i Sverige längre och smittkällan här huvudsakligen torde bli räv
samt i viss mån grävling, finns risken. Försäkringskostnaderna för djur skulle
komma att öka.

Vid rabieskonferensen i Umeå förra veckan framhölls att kostnaden för
varje vaccination var ca 150 kr. Man framhöll även att två injektioner
behövdes första gången. Därefter måste omvaccinering ske varje år.

Med en hundstam på mellan 0,5 och 1 miljon djur och därtill ett okänt antal

Mot. 1988/89

Jo615

19

katter blir vaccinationskostnaderna mycket stora. Även om djur som hålls
under sträng uppsikt undantas, blir nog antalet vaccineringar som måste
göras över 500 000.

Första behandlingsomgången torde därför komma att kosta inemot 100
milj. kr. Därefter blir den årliga kostnaden ca hälften därav. Dessa kostnader
kommer att kvarstå ända till dess rabiesen är utrotad i landet. Väl etablerad
lär det senare vara i det närmaste omöjligt att åstadkomma.

För att dämpa omfattningen av en allmänt spridd epidemi kommer
ytterligare aktioner att genomföras. I flera länder som Finland och Tyskland,
för att nu nämna ett par, genomförs massvaccineringar av vilda djur. De
projekten är mycket kostsamma.

Sammanfattningsvis kan därför sägas att kan vi inte hålla rabiesen utanför
landets gränser, kommer kostnaderna för diverse aktioner att bli mycket
höga. Utgifterna återkommer dessutom varje år! Än viktigare är det
emellertid att förebygga rabies utifrån djurens lidanden och att hålla
naturupplevelser fria från rabiesrädsla.

Satsa på förebyggande rabiesforskning

Rabies är en mycket allvarlig sjukdom som kan drabba vilken person som
helst. På landsbygden kan man bli smittad av vilda djur eller tamboskap, och i
städer och förorter kan man smittas av hundar eller katter. Att hålla
sjukdomen utanför landets gränser är därför en angelägenhet för varje
svensk medborgare. Resurser för forskning, så att vi kan lyckas med detta,
bör därför bekostas av skattemedel.

Avslutningsvis vill jag framhålla att ifall forskningsresultaten kan försena
sjukdomens etablerande i landet med ett enda år, så betalar bara räntan på
det årets vinst hela forskningsprojektet! Förhoppningsvis skall forskningsresultaten
leda till att rabies aldrig skall få fäste i vårt land.

Ovanstående sakuppgifter har jag erhållit från ovannämnda konferenser
men framför allt från docenten Jan Englund vid sektionen för vertebratzoologi
vid naturhistoriska riksmuseet. Jag anser att Jan Englund skall
tilldelas erforderliga forskningsresurser för att tillsammans med norrländska
jägare och ”naturvärnare” genomföra här skisserat forskningsprojekt.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ett
omfattande forskningsprojekt för att förebygga rabies i vårt land
snarast bör igångsättas på sätt som anförts i motionen.

Stockholm den 24 januari 1989

Börje Hörnlund (c)

Mot. 1988/89

Jo615

20