Motion till riksdagen
1988/89:Jo55

av Bengt Rosén m.fl. (fp)

med anledning av prop. 1988/89:140 om reglering
av priserna på jordbruksprodukter, m.m.

Inom frihandelsorganisationen GATT (General Agreement on Tariffs and
Trade) har sedan två år förts förhandlingar om marknadsanpassning av
jordbruket och övergång till frihandel. I början av april i år nåddes — något
oväntat — en uppgörelse med innebörd att nationellt stöd till jordbruket
liksom handelshinder successivt skall minskas. Denna händelse har satt sin
prägel på årets prisregleringsproposition.

Det finns stor anledning att se positivt på genombrottet i GATT-förhandlingarna
på jordbrukets område.

I det vida perspektivet innebär varje internationell överenskommelse ett
framsteg för mänskligheten. De är viktiga för utvecklingen av fred, mänskliga
rättigheter och miljöarbetet. Att den nationellt så betydelsefulla men
komplicerade livsmedelsproduktionen — som tidigare stått emot alla försök
att få till stånd internationella handelsöverenskommelser främst med
hänvisning till beredskapsskäl — nu successivt kommer att avregleras och
avsubventioneras visar att det internationella samarbetsklimatet är bättre
än någonsin. Flera öststater har deltagit i förhandlingarna.

För svenskt vidkommande innebär GATT-avtalet ett viktigt trendbrott.
Allt sedan vi i slutet av 1800-talet införde ett gränsskydd för jordbruksprodukter
har regleringar ständigt fött nya regleringar och jordbruksnäringen
har kommit att alltmer avlägsna sig från marknadsekonomi. Åtskilliga år av
utredningar har avsatt tusentals textsidor, men ansträngningarna att minska
jordbruksbyråkratin har misslyckats. Men nu har vi äntligen anträtt vägen
ur regleringsekonomin och mot en marknadsekonomi där statsmaktens
huvudsakliga uppgift blir att ange ramarna ur miljö-, djurskydds- och regionalpolitiska
aspekter.

GATT-avtalet innehåller bestämmelser som skall tillämpas på lång sikt
och på kort sikt. Det långa perspektivet tar sin början 1991, då en successiv
neddragning av olika former av jordbruksstöd och handelshinder inleds.
Fortsatta förhandlingar, som skall vara avklarade senast hösten 1990, skall
bl.a. klarlägga hur långt avregleringen skall gå och den årliga takten härför.
USA ställde i inledningen kravet att målet skulle vara total avreglering men
fick i slutförhandlingarna ge upp detta. Avtalstexten talar nu om ”betydande
successiva minskningar”. En väl grundad gissning torde vara att avregleringen
kommer att gå mycket långt och vara genomförd fram till sekelskiftet.

På initiativ av de nordiska länderna innehåller GATT-dokumentet en

bestämmelse som ger möjlighet för de länder som ställer längre gående krav
på t.ex. miljö- djurskydds- eller regionalpolitisk hänsyn att få kompensera
sitt jordbruk för ökade kostnader i samband härmed. Denna bestämmelse
kan visa sig mycket värdefull i ett internationellt arbete för ökad miljö- och
djurskyddshänsyn. Det kan t.ex. vara lättare för ett enskilt land att införa
längre gående miljöhänsyn än att acceptera att konkurrentlandet tillåts
kompensera sina jordbrukare för ökade kostnader.

På kort sikt innebär GATT-avtalet en frysning av nuvarande produktpriser.
Den kostnadskompensationen som statens jordbruksnämnd föreslagit
för kommande budgetår — totalt 1.170 milj. kr., vilket motsvarar drygt 3%
av produktionskostnaderna — kan inte som tidigare läggas ut som prishöjningar
på produktionen. I valet av kompensationssätt — som enligt GATTavtalet
ej heller får vara produktionsstimulerande — föreslår regeringen i
årets prisproposition att det betalas ut per djur och i den mindre mån det
berör vegetabilier per areal. Regeringen har försäkrat sig hos jordbruksnämnden
och SCB att det går att korrigera den senaste statistiken för ägaroch
produktionsförändringar.

Även om den valda metoden att kostnadskompensera jordbruket är något
trubbig accepterar vi förslaget. En annan möjlighet som har övervägts är
att betala ut kompensationen enbart i form av arealbidrag. Det tar dock
något år innan ett arealbidrag kommer animalieproducenterna — som skall
ha huvuddelen av aktuell kompensation — till del i form av lägre fodersädspriser
och därför är metoden inte användbar för budgetåret 89/90. Folkpartiet
har i tidigare motioner påvisat betydande fördelar med arealersättning i
en ny jordbrukspolitik och förslaget kommer att bearbetas av den parlamentariska
jordbruksgruppen i höst. Det finns möjlighet att betala ut kostnadskompensationen
för budgetåret 90/91 per areal.

Genombrottet i GATT-förhandlingarna innebär dock inte att alla problem
för det svenska jordbruket är lösta och att det endast återstår en transportsträcka
fram till ett internationellt avreglerat jordbruk med konkurrens
på lika villkor. Jordbruket kommer att ställas inför betydande problem
under den närmaste framtiden.

För det första är inte våra lantbrukare vana vid att uppträda som företagare
på en fri marknad. De har varit verksamma inom en näring där staten
garanterat priser och avsättning. Prisnivån har visserligen varit pressad
p.g.a. överproduktionen men den svårigheten har större delen av lantbrukarkåren
bemästrat genom att arbeta fler timmar och skaffa inkomstkällor
utanför jordbruket. När nu förutsättningarna ändras och förmågan att göra
marknadsbedömning och andra allmänna företagaregenskaper i större utsträckning
kommer att påverka resultatet så är det troligt att ett relativt stort
antal vill lämna jordbruket för andra yrkesuppgifter. Det kommer för
många att upplevas som en smärtsam omställning och det är viktigt att
samhället lämnar det stöd som behövs för att det skall kunna ske under
socialt accepterade former.

Vidare måste vi ha klart för oss att arbetet med att minska överproduktionen
av livsmedel måste bedrivas målmedvetet från alla länders sida även
under den tid då en successiv avreglering skall äga rum. Skulle man internationellt
slå sig till ro med de neddragningar som hitintills uppnåtts och gå

Mot.1988/89

Jo55

10

över i ett avreglerat och avsubventionerat jordbruk med nuvarande överskott
så kommer vi aldrig att få uppleva ett jordbruk i internationell konkurrens
på lika villkor. Överskotten skulle orsaka en turbulens av den omfattningen
att förmodligen hela GATT-avtalet skulle raseras. Skall avtalet kunna
förverkligas fullt ut måste det föreligga en någorlunda balans mellan
utbud och efterfrågan på livsmedel i världen när de sista regleringarna
släpps. Sedan kommer den fria konkurrensen att förändra livsmedelsproduktionen
i olika länder men det kommer förhoppningsvis att ske i en takt
som ger enskilda lantbrukare möjlighet till anpassning och omställning.

Vi har i Sverige kommit en bra bit på väg när det gäller balans mellan
produktionen och konsumtion av animalier, men tyvärr svänger nu utvecklingen
åt fel håll och överskotten börjar åter att öka. När det gäller spannmålsöverskottet
så har i stort sett ingenting hänt under den femåriga omställningstid
som riksdagen beslutade om 1985. Den minskning som har
skett härör från tillfälliga åtgärder såsom betald träda. Det mest hoppingivande
för framtiden vad avser alternativ till den för stora spannmålsarealen
har uppenbarat sig under det senaste halvåret i form av ett koncept för
energiskogsodling som utvecklats av Örebro Lantmän. För att energiskogsodling
skall kunna utvecklas och fliseldning bli ett kommersiellt alternativ
för energiproduktion i samband med kärnkraftsavecklingen har det bedömts
nödvändigt att före 1992 ha fått till stånd försöksodling på sammanlagt
ca. 10.000 ha i Götaland och Svealand. Eftersom det är fråga om en
pionjärinsats behövs ca. 90 milj. kr. i planteringsstöd. Folkpartiet föreslog i
årets partimotion att nämnda belopp skulle ställas till förfogande under en
treårsperiod av s.k. regleringsmedel och glädjande nog meddelade regeringen
i början av april att man i år kommer att överlämna 50 milj. kr. som
kan användas för detta ändamål. Vi räknar med att återstående medel tillskjuts
kommande år.

När man läser årets prisregleringsproposition så får man intrycket att
regeringen tror att GATT-avtalet kommer att lösa alla problem för det
svenska jordbruket. Regeringen anser att nuvarande trädesprogram skall
avbrytas, den framhåller att det är sista året som staten är med och betalar
för överskottsarealen och att bidraget nu skall räknas på halva överskottskvantiteten
vid normalskörd. Det är oroande om regeringen inte inser att vi
fortfarande dras med olösta överskottsproblem och att jordbruket kommer
att ställas inför stora påfrestningar innan GATT-avtalet är uppfyllt. Vi
kommer i fortsättningen att kommentera delar av propositionen och redovisa
folkpartiets syn och förslag.

Överskottsarealen

Riksdagen beslöt våren 1985 att samhällets delansvar för överskottsarealen
under en femårsperiod skall vara 40 procent räknat vid normalskörd. I
prop. 1984/85:166 redovisas den beräkning som livsmedelskommisionen
(LMK) gjort: ”Samhällets kostnader beräknas första året bli 160 milj. kr. för
att därefter minska. En uppskattning av kostnaderna beräknas för en femårsperiod
till 600 milj. kr.”

Av LMK:s rapport framgåratt kommittén utgått från en överskottskvan

Mot.1988/89

Jo55

ll

titet om 1 milj. ton vid normalskörd till en beräknad exportkostnad av
40 öre/kg. Vidare framgår av rapporten att LMK räknade med att världsmarknadspriserna
på spannmål skulle öka realt och att vår överskottskvantitet
skulle minska genom att lantbrukarna förväntades övergå till odling av
andra alternativ, bl.a. för energiändamål. Vår bedömning är att det var med
anledning av att världsmarknadspriserna på spannmål förväntades öka och
exportkvantiteten minska som LMK räknade med sjunkande exportkostnader.

Våren 1986 beslöt riksdagen att statens andel av de totala exportkostnaderna
för 1985 års skörd skulle fastställas till 40 procent å 1 milj. ton till den
faktiska exportkostnaden 84,5 öre/kg. Därmed gick riksdagen emot jordbruksministern
som hävdat att det var den exportkostnad om 40 öre/kg
som LMK två år tidigare räknat med som skulle gälla.

I förra årets prisproposition — prop 1987/88:165 — angav jordbruksministern
att han beräknat statens ansvar för 1988 års skörd till 250 milj. kr.
Han sade sig därvid ha utgått från riksdagens beslut ”att statens delansvar
skall utgöra 40 % av kostnaderna för exportöverskottet vid normalskörd
(1 000 milj. kg.) och att delansvaret skall trappas ned under den femårsperiod
för vilken staten påtagit sig detta ansvar”.

Med vpk:s hjälp fick regeringen majoritet i riksdagen för nämnda ståndpunkt.
Det väckte stort uppseende att vpk av någon anledning fann det
förenligt med sina intressen att plötsligt gå emot sitt eget yrkande i tidigare
avlämnad partimotion. Och att regeringen hävdade att riksdagen 1985 beslutat
att successivt trappa ned statens 40-procentiga ansvar därför att man i
jordbruksutskottets betänkande redovisade LMK:s prognos om sjunkande
exportkostnader, som tyvärr visade sig vara helt felaktig.

Regeringen återkommer till avtrappningsresonemanget i årets prisregleringsproposition
med en ny innovation. Nu har man kommit fram till att
det var överskottet om 1 milj. ton vid normalskörd som riksdagen 1985
beslöt att trappa ned; för årets skörd skall statens ansvar beräknas på 0,5
milj. ton och beloppet anges till ca. 200 milj. kr.

Nu är det möjligt att beräknade 200 milj. kr. visar sig räcka även utan
avtrappat statligt ansvar. Regeringen har nämligen utgått från en exportkostnad
av 1 kr./kg men eftersom världsmarknadspriserna är på väg upp
kan det visa sig att 50 öre/kg blir tillräckligt. Vi anser från folkpartiet att
staten för det sista år som omfattas av det livsmedelspolitiska beslutet 1985
till regleringsorganet Svensk Spannmålshandel i höst skall inbetala ett belopp
som motsvarar 40 procent å den beräknade exportkostnaden för överskottet
vid normalskörd, dvs. 1 milj. ton.

Sedan får regeringen och företrädare för näringen ta beslut om statens
bidrag till viss del skall användas för att stimulera alternativ till den för
stora spannmålsodlingen. Den ordningen gällde fram till förra året, då
regeringen omotiverat ensidigt beslutade om användningssätt. Eftersom
statens representant har vetorätt i Svensk Spannmålshandels styrelse har
regeringen den fulla kontrollen över vad medlen användes till. Med anledning
av den stora omställning som svenskt jordbruk står inför är det angeläget
att inte regeringen fattar ”diktatoriska beslut” som stör relationerna till
näringen.

Mot.1988/89

Jo55

12

Vi vänder oss också från folkpartiet emot att regeringen nu inte föreslår
någon förlängning av ”Omställning 90”. När regeringen och LRF hösten
1987 träffade överenskommelse om besådd träda var tanken att systemet
skulle tillämpas en bit in på 90-talet och kunna fånga upp möjligheter till
permanent omläggning från spannmålsodling, därav namnet. När jordbruksministern
i årets prisregleringsproposition konstaterar att Omställning
90 gav ca. 150 milj. kr. i positiv nettoeffekt 1988 och att den för 1989
beräknas ge 100—150 milj. kr. så är slutsatsen att den nu bör avskaffas
förvånande. Regeringen har visserligen tillsatt en parlamentarisk arbetsgrupp
som skall utvärdera den femårsperiod som riksdagen 1985 beslutade
om och lägga förslag till en ny jordbrukspolitik. Men denna grupp har inga
möjligheter att ägna sig åt den dagsaktuella jordbrukspolitiken; uppdraget
att på kort tid lägga förslag om framtidens jordbrukspolitik är svårt nog. Vi
har tidigare konstaterat att vi knappast kommit någon vart med långsiktiga
förändringar av den för stora spannmålsodlingen och med hänsyn härtill
anser vi att regeringen omgående bör uppta överläggningar med LRF om
förlängning av Omställning 90. Sedan får den parlamentariska arbetsgruppen
lägga förslag om statens framtida medansvar för överskottsarealen.

Mjölkproduktionen

Förra våren beslutade riksdagen om avskaffande av tvåprissystemet för
mjölk från den 1 juli 1989. Folkpartiet medverkade till detta beslut men
hade ett särskilt yrkande om att 100 milj. kr. av överskott från tidigare
införselavgifter skulle reserveras för att hålla mjölkpriset inom stödområdet
uppe för den händelse tvåprissystemets avskaffande skulle leda till höjd
produktion och sänkta producentpriser.

Folkpartiets förslag vann icke riksdagens bifall utan nämnda medel
drogs in till statskassan. Regeringen utlovade dock att jordbruksnämnden
skulle få i uppdrag att utarbeta förslag till åtgärder som innebär att mjölkproducenter
inom stödområdet och mindre producenter i övriga Sverige
kan skyddas mot sänkningar av producentpriset.

Nu konstaterar jordbruksministern dock i prisregleringspropositionen
att jordbruksnämnden inte har kommit med något förslag och han nöjer sig
med att uttala att nämnden måste särskilt följa utvecklingen och ha hög
handlingsberedskap. Vi Finnér detta lugn anmärkningsvärt. Jordbruksnämnden
har beräknat att mjölkproduktionen med anledning av tvåprissystemets
avskaffande kommer att öka med 2 — 3%, SMR:s bedömningar ligger
högre. Detta innebär ofrånkomligt ett lägre producentpris på mjölk
eftersom näringen har hela ansvaret för att betala det ökande exportbehovet.

Till detta kommer att regeringen i kompletteringspropositionen föreslagit
slopande av återstående mjölksubventioner, vilket innebär att mjölkpriset
— med tidigare beslutad höjning — stiger med ca 2 kr/l från 1 juli i år.
Även om barnfamiljerna — som utgör den största gruppen mjölkkonsumenter
— enligt regeringens förslag kommer att kompenseras för de ökande
kostnaderna så innebär det att mjölkkonsumtionen kommer att minska

Mot.1988/89

Jo55

13

Mot.1988/89

Jo55

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställer vi

1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i denna del som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statens
delansvar för överskottsarealen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att statens
bidrag till kostnaden för överskottsarealen bör utbetalas till regleringsorganet
Svensk Spannmålshandel,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Omställning 90,

4. att riksdagen beslutar att tillställa statens jordbruksnämnd ett
förslagsanslag om 50 milj. kr. av budgetmedel för att förhindra att
producentpriset på mjölk sjunker inom stödområdet.

Stockholm den 9 maj 1989

Bengt Rosén (fp)

Lars Ernestam (fp) Håkan Holmberg fp)

Anders Castberger (fp)

hos övriga grupper. Genomförs förslaget så innebär det ytterligare exportöverskott
och sänkt producentpris.

Vi har beräknat att kostnaden för att motverka sänkt producentpris på
mjölk inom stödområdet med anledning av tvåprissystemets avskaffande
för nästa budgetår kan uppgå till 50 milj. kr. Vi finner det nödvändigt att
medel reserveras och föreslår att statens jordbruksnämnd tillförs ett förslagsanslag.

14