Motion till riksdagen
1988/89:Jo521
av
Dricksvattnet
Utan vatten klarar vi oss inte. Cirka 2,5 liter vätska om dagen behöver vi alla.
Vårt vatten, vårt livsmedel ska vara rent. Det finns alltid olika ämnen lösta i
vattnet, det kan vara kalcium, natrium, fosfor eller järn. Men vattnet ska inte
innehålla vare sig bakterier eller kemikalier som gör oss sjuka.
Sverige är till cirka 9 procent täckt av vatten. Det finns ungefär 80 000
sjöar. Förutom sjöarna finns det älvar, åar och bäckar till en ungefärlig längd
av 60 000 kilometer. Nederbörden mäter cirka 750 mm per år.
Kommunernas vattenverk producerar cirka en miljard kubikmeter vatten
per år. Hälften av vattnet utgörs av ytvatten. Resten består av naturligt eller
konstgjort grundvatten. Konstgjort grundvatten får man genom att leda
vatten från exempelvis en sjö till en grundvattentäkt där vattnet filtreras
genom sand.
Ytvatten används av ett mindre antal orter men också i orter med hög
befolkningskoncentration, exempelvis Göteborg, Stockholm, Borås, Norrköping
och Östersund. Landets dricksvattenförsörjning är till cirka tre
fjärdedelar baserad på råvatten från större öppna vattendrag och sjöar.
Dessa fungerar också som recipienter (mottagare) för olika utsläpp från såväl
kommunala avloppsreningsverk och dagvattenavledning som industriell
verksamhet. I delar av landet belastar också jordbruket sådana recipienter
genom ytavrinning etc. 1 den mån kemisk bekämpning tillämpas inom
jordbruket, påverkar detta recipienten och därmed riskeras också råvattenkvaliteten.
Speciellt utsatt är befolkningen i landets större centra. Göteborg tar
råvatten till sitt dricksvatten från Göta älv. Endast några kilometer uppströms
intaget vid Alelyckan finns kemisk industri lokaliserad, med dokumenterad
påverkan på recipienten. Det gäller exempelvis Bohus Eka och
Neste Polyester. Så sent som den 21 december 1988 kunde man i lokalpressen
läsa om utsläpp av styren och xylen från Nestes anläggningar, vilket orsakade
en stängning av råvattenintaget vid Alelyckan. Intaget stängdes först efter att
allmänheten hört av sig till vattenverket och klagat på vatten som luktade och
smakade lösningsmedel. I fyra dygn plågades delar av Göteborg av kvarvarande
styrenhaltigt vatten på grund av att säkerhetssystemet inte fungerat
och att stängningen av vattenintaget gjordes för sent. Vattenintaget var
sedan stängt till efter nyårshelgen för sanering av älven. Denna händelse
visar på stora osäkerhetsfaktorer i säkerhetssystemet. Vad hade hänt om
ämnena som släppts ut varit lukt- och smakfria?
I Trollhättan har Volvo Flygmotor AB för något år sedan släppt ut cyanid
från en ytbehandlingsanläggning direkt i älven. Utsläppet var oavsiktligt och
av liten omfattning, utan någon direkt påverkan på råvattenintag som finns
nerströms älven. Händelsen visar emellertid också den sårbarhet som finns
genom att utsläpp tillåts ske till recipienter som samtidigt är råvattentäkter.
Längre upp längs älven, i Lilla Edet och Vargön, finns massa- och
pappersindustri, som belastar älven med stora utsläpp av fibrer och
bakterier. Utsläppen resulterar i ett större behov av halogenering (tillsättande
av klor eller brom) av det inkommande råvattnet, vilket i sin tur leder till
ökade risker för halogenerade organiska ämnen i dricksvattnet.
Användningen av kemiska ämnen i industri och andra tillämpningar har
ökat mycket kraftigt. Många av ämnena är starkt giftiga, andra är svårnedbrytbara,
eller omvandlas till starkt giftiga ämnen i bakteriella eller andra
biologiska processer i naturen. Ingen har idag överblick över vilka risker som
är förknippade med dessa utsläpp och i vilken utsträckning sådana farliga
ämnen återfinns i dricksvattnet, vårt viktigaste och mest använda livsmedel.
Vattenanalyser utförda vid avloppsreningsverk, massafabriker och exempelvis
textilfärgningsanläggningar visar emellertid på förekomsten av tusentals
kemiska ämnen, varav många med starkt fettlösliga egenskaper, många av
dem cancerogena.
Vpk anser att en hållbar strategi för att trygga dricksvattenkvaliteten måste
ha som utgångspunkt att utsläppen till sjöar och vattendrag som tjänar som
råvattenkällor måste upphöra. Idag finns såväl tekniska som ekonomiska
förutsättningar för detta genom att tillämpa s k ren teknologi. Genom att
återföra de processrester som idag lämnar anläggningarna, genom att
minimera vattenåtgången i processer och genom att ta ut processavfallet i
form av en fast rest, kommer utsläppen till recipienten att kunna bringas ner
kraftigt.
Denna typ av åtgärder skulle också ge avsevärda förbättringar i arbetsmiljön.
Det är rimligt att insatser av detta slag bekostas av de verksamheter som
idag förgiftar och förstör tillgången till friskt vatten samt genom tvingande
lagstiftning.
Sverige har cirka 2 000 vattenverk. Kontrollen av kvaliteten sker sällan
och de prover som tas sker ofta vid själva vattenverken innan vattnet pumpas
ut i långa, med avlagringar fyllda ledningar. Standardmodellen för kontroll
lär vara från 1967 och klarar ej av att mäta en rad kemiska substanser. I Växjö
har problemen med vattnet varit så stora under lång tid att befolkningen varit
tvungen att koka sitt hushållsvatten. Vattnet i Växjö innehöll mögelsvamp.
Tjocka avlagringar finns i rostande ledningar, där vattnet kan bli stående lång
tid innan det når konsumenten. Förutom bakterier, mögelsvamp och
industriutsläpp påverkar försurningen vattnets kvalitet. Försurat vatten kan
lösa ut metaller såsom bly, koppar eller kadmium ur ledningarna. Åtgärder
mot försurning behandlas i särskild motion.
Under 1988 preparerades och underhölls vattenledningsnäten för 897
miljoner kronor. Detta är en marginell ökning från 1987. Med denna
reparationstakt tar det 300 år att byta ut ledningar som håller i 50-100 år. Vpk
har redan tidigare krävt införandet av ett ROT-program för VA-sidan. Vpk
återupprepar detta krav. Villkoren för lån och bidrag för ett VA-ROT
Mot. 1988/89
Jo521
11
program bör utformas på liknande sätt som bostadsförbättringsprogrammet.
Kommunernas vattenverk är ofta både ålderstigna och primitiva. För att få
ett råvatten som innehåller för mycket bakterier eller virus ”drickbart”
tillsätts klor eller brom. Kloret bildar biprodukter i förening med humus
varav en del kan förändra våra arvsanlag och andra åter är cancerframkallande.
På senare tid har framförts liknande risker för brom. Genom att använda
bättre teknik i vattenverken och mer bry sig om råvattenkvaliteten är det
möjligt att på sikt avveckla halogeneringen. 1983 slutade man att klorera
dricksvattnet i Amsterdam trots att man tar råvattnet från Rhen. Sanddynerna
vid havet används som filter och sedan filtreras vattnet ytterligare gånger
med sand. Vpk anser att halogeneringen av dricksvattnet på grund av
hälsoriskerna bör avvecklas inom en tjugoårsperiod.
Sedan budgetåret 1985/86 har det varit möjligt att få statsbidrag för att
åtgärda surt dricksvatten från enskild vattentäkt. Det största problemet med
försurat eller naturligt surt grundvatten är att det ofta orsakar korrosion, en
avfrätning av koppar och rostangrepp eller avzinkning av förzinkat stål i
vattenledningar eller hydroforer. Korrosion leder, förutom att rören så
småningom går sönder, till utlösning av metaller ur materialet. Det är i första
hand koppar, järn och zink, men i vissa fall också kadmium och bly.
Resultatet blir att koncentrationen av dessa metaller ökar i dricksvattnet.
Ett annat problem är att surt brunnsvatten ofta kan innehålla mycket
aluminium, järn och mangan. Detta beror på att surt grundvatten kan lösa ut
dessa metaller ur markens mineral. På en del håll, där man har extremt surt
grundvatten (med pH omkring 4,5), har man även funnit ökad utlösning av
markens förråd av metaller, främst zink, koppar, bly och kadmium.
För att bidraget till åtgärder mot surt brunnsvatten ska utbetalas måste
följande villkor uppfyllas:
- pH-värdet skall understiga 6,5
- vätekarbonathalten skall understiga 60 mg/l
- kvoten mellan vätekarbonathalt och sulfathalt skall vara mindre än 1 mätt
i mg/l och/eller skall
- kopparhalten i nattståndet ledningsvatten överstiga 3 mg/l.
Enligt dessa kriterier bedömde Naturvårdsverket 1987 att uppemot 70 000
enskilda vattentäkter hos permanentboende kunde uppskattas vara i behov
av åtgärder.
Det finns fler metoder för att behandla surt vatten. Vanligast är insättning
av syrningsfilter. Man kan också dosera alkaliska ämnen direkt i ledningsvattnet
och på så sätt höja pH-värdet. Det sistnämnda förekommer främst
vid större anläggningar. Kostnaden för den enskilde beräknades till 10 000
kronor 1987. Statsbidrag har utgått med 50%. Regeringen föreslår i
budgetpropositionen 1989 att anslaget skall avskaffas. Detta är enligt vpk:s
mening felaktigt. Med hänvisning till folkhälsan bör bidraget vara kvar
samtidigt som Naturvårdsverket och kommunernas miljö- och hälsoskyddsförvaltningar
borde gå ut med mer information om bidragets existens. Få har
hittills utnyttjat bidraget. Det sura vattnets hälsovådlighet underströks
nyligen av två, av varandra oberoende, forskningsprojekt som redovisades i
den internationellt erkända brittiska medicintidskriften The Lancet.
Mot. 1988/89
Jo521
12
Resultaten visade på ett klart samband med antalet Alzheimersjuka och
mängden aluminium i vattnet. Risken att drabbas ökar med 50% om
aluminiumhalten stiger från under 0,01 mg/l vatten till över 0,11 mg/l vatten.
Det är vanligt att sjövatten tillsätts med aluminiumsulfat innan det blir
dricksvatten. Detta sker för att fälla fosfor och att göra vattnet klarare.
Sydvatten tillsätter 30 gram aluminiumsulfat per kubikmeter Bolmenvatten.
Resterna av aluminiumsulfatet går att spåra i dricksvatten för cirka 250 000
hushåll i Skåne. Aluminiumsulfat har en försurande effekt på vattnet.
Hemställan
Med anledning av vad som i motionen anförs hemställs
1. att riksdagen till Bidrag för åtgärder mot surt brunnsvatten för
budgetåret 1988/89 anslår 20 000 000 kronor,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag i syfte att förbjuda
användning av aluminiumsulfat samt användandet av aluminium som
vattenkemikalie,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en aktionsplan för
höjd dricksvattenkvalitet,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förbud av industriella
utsläpp till recipienter som samtidigt är råvattentäkter,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om översyn och
skärpta regler för äldre anläggningars utsläpp,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en tjugoårig
avvecklingsplan för halogenering av dricksvattnet,
[att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett ROT-program
för kommunerna.1]
Stockholm den 23 januari 1989
Lars Werner (vpk)
Bertil Måbrink (vpk)
Lars-Ove Hagberg (vpk)
Margo Ingvardsson (vpk)
Viola Claesson (vpk)
Berith Eriksson (vpk)
Bo Hammar (vpk)
Hans Petersson (vpk)
Annika Åhnberg (vpk)
Mot. 1988/89
Jo521
11988/89:Bo243
13