Motion till riksdagen
1988/89:Jo518

av Viola Claesson och Annika Åhnberg (båda vpk)
Avveckling av pälsdjursfarmarna

Bakgrund

Mink och räv är de vanligaste burfarmade djuren i Sverige. I landet
produceras årligen ca 2 miljoner minkskinn och 60 000 rävskinn. Antalet
pälsdjursfarmer var 1988 ca 650 stycken. Djuren lever i nätburar med en
burbottenyta på 0,24 kvm för mink och 1 kvm för räv. Burgolvet består även
det av nät.

Mink och räv har farmats i knappt 100 år och måste betraktas som vilda
djur. Exempel på domesticerade djurarter, dvs till människan anpassade, är
nötkreaturen som människan tog till sig för 8 000 år sedan och hunden som vi
haft i vår närhet i 14 000 år. Jämförelsen visar att räv och mink inte kan
betraktas som anpassade husdjur.

Dessa båda djurslag är rovdjur, till största delen ensamlevande och med
behov att röra sig över stora markytor. Minken är en god simmare som lever
och jagar vid vattendrag.

I farmerna tvingas djuren leva i burar tätt tillsammans, vilket ger hög
stressnivå och stor känslighet för yttre störningar. Exempelvis resulterar
överflygningar mycket ofta i aborterade eller ihjälbitna valpar.

Överväganden

Pälsdjursuppfödningen har ofta kritiserats under senare år, bl a av länsveterinärerna
i Gävleborgs och Kopparbergs län. I båda fallen har man stött på
grova försummelser av djurens skötsel på ett flertal farmer. De båda
länsveterinärerna har ansett förhållandena vara så allvarliga att man genom
skrivelser till lantbruksstyrelsen (LBS) krävt snara förbättringar.

Kopparbergs läns länsstyrelse framhåller dessutom i skrivelser till jordbruksdepartementet
och LBS (november 1988) att pälsdjursfarmningen bör
förbjudas, eftersom den inte är förenlig med nya djurskyddslagen. Man vill
därför att regeringen snarast låter utreda hur och inom vilken tid avveckling
av befintlig uppfödning av pälsdjur skall kunna ske.

Nya bestämmelser för pälsdjuren har utarbetats av LBS djurmiljögrupp
och beräknas kunna tas i bruk i juli 1989. De förbättringar som föreslagits är
ytterst marginella och innebär inga större förbättringar för djuren.

LBS djurmiljögrupp framhåller i sin rapport (1988:11) att mink och räv,
som är utpräglade rovdjur med stort rörelsebehov, ännu inte är domesticerade.
Att hålla dessa djur i bur avviker enligt gruppen radikalt från djurens

naturliga förhållanden. Man föreslår - onekligen något motsägelsefullt - att
näringen skall få tio år på sig att utveckla förhållanden som motsvarar
djurskyddslagens krav.

4 § i lagen lyder:

”Djur som föds upp eller hålls för produktion av livsmedel, ull, skinn och
pälsar skall hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det
främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt.”

I lagens 2 § sägs också:

”Djur skall behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och
sjukdom.”

Nuvarande uppfödning står helt i strid med dessa paragrafer. Några förslag
på alternativ djurhållning av mink och räv finns inte och skulle med all
säkerhet inte var möjlig av ekonomiska skäl.

Till detta kommer att päls inte på något sätt är nödvändig för människans
existens, utan dess främsta uppgift är att fungera som statussymbol.

Under senare år har opinionen växt sig starkare mot alla former av
djurförtryck, i hög grad också mot pälsdjursuppfödning. Som följd har
försäljningen av päls och handeln med skinn minskat betydligt.

Näringen försvaras ofta med att den ger arbete i glesbygden. Hela
pälsindustrin ger ca 4 000 arbetstillfällen, endast en mindre del av dessa i
glesbygden. Farmningen drivs ofta som komplement till traditionellt jordbruk
och är arbetsintensiv endast under pälsningen (ca 3 månader), vilket gör
att man inte kan erbjuda några fasta anställningar.

Hemställan

Med anledning av det i motionen anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar om avveckling under en tioårsperiod av
uppfödning av pälsdjur i bur,

2. att riksdagen beslutar om ett nyetableringsstopp av pälsdjursföretag.

Stockholm den 23 januari 1989

Viola Claesson (vpk) Annika Åhnberg (vpk)

Mot. 1988/89
Jo518

7