Motion till riksdagen
1988/89:Jo504

av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (båda s)
Skyddet av vårt dricksvatten

Vättnet är vårt viktigaste men samtidigt vårt sämst kontrollerade livsmedel.
Kvalitetskontroller, som enligt livsmedelsverket borde ske dagligen, görs på
många håll i landet bara ett par gånger om året. De människor, som förgiftas
av dåligt dricksvatten, är långt fler än de som blir sjuka av skämda matvaror.

Under åren 1974—1983 inträffade 21 vattenburna epidemier med ungefär
10 000 sjuka. Från 1984 till och med första halvåret 1986 rapporterades inte
mindre än 32 epidemier och minst 8 000 insjuknade. Enligt statens bakteriologiska
laboratorium (SBL) räknar man med åtminstone ett stort sjukdomsutbrott
med minst 500 sjuka varje år.

I Sälen insjuknade 1987 4 000 skidturister, sedan avloppsvatten trängt in i
dricksvattnet. Mer än 1 500 infekterades av en tarmparasit och mer än 100 av
den allmänfarliga sjukdomen amöbadysenteri. Ifjol drabbades 2 000 personer
i Boden av akuta magplågor till följd av dåligt dricksvatten.

I Skåne har de ofta höga nitrathalterna i dricksvatten länge utgjort ett stort
problem. Inte sällan uppmäts nitrathalter över det hygieniska gränsvärdet 50
mg/l i många vattentäkter. Man räknar med att 100 000 personer idag dricker
eget vatten med så höga nitrathalter att det inte får ges till barn under ett års
ålder.

Samtidigt oroar sig forskare mer och mer för försurningens effekter.
Metaller fälls ut i vattnet och påverkar på sikt vår hälsa. För högt
aluminiuminnehåll misstänks ge upphov till Alzheimers sjukdom. Koppar
från vattenledningarna är en vanlig orsak till långvariga diarréer hos små
barn. Allt fler undersökningar tyder dessutom på att vårt botemedel mot
föroreningsproblem, klorering av vattnet, också kan ge allvarliga skador,
t.ex. mag- och tarmcancer.

År 1987 uppgick konsumtionen av kommunalt vatten till 967 miljoner
kubikmeter. Förlusterna är varje år ca 20 procent av förbrukningen. Detta
måste anses som oacceptabelt slöseri med tanke på att vatten är en begränsad
naturresurs. De svenska hushållen köpte 1987 vatten för fyra miljarder
kronor, utan att egentligen veta vad de fick för pengarna.

Till skillnad från andra livsmedelstillverkare har kommunerna ingen
skyldighet att varudeklarera sin produkt. Vad den innehåller, när den når
mottagaren, vet ofta inte tillverkaren själv, långt mindre konsumenten.

För detta vårt vanligaste och viktigaste livsmedel av högst varierande
kvalitet betalar vi också högst varierande priser. Priset styrs dock inte av
kvaliteten på det dricksvatten man får i sina kranar utan på i vilken kommun

man råkar bo. En kommuninvånare i Tibro i Västergötland kommer undan
med en vattenkostnad på mindre än en tusenlapp per år, medan den som bor i
Höganäs kommun i Skåne får betala nästan tre gånger så mycket. Vi dricker
normalt ca en liter vatten per dygn (barn ca hälften).

Förorenande utsläpp i vattentäkterna, sönderfallande ledningsnät och
tekniska brister i förening med dålig kontroll vid många vattentäkter är de
viktigaste orsakerna till vårt ofta kvalitetsmässigt undermåliga dricksvatten.

Sedan 1983 betraktas dricksvatten som ett livsmedel. I och med detta fick
livsmedelsverket ta över det centrala ansvaret. Den första åtgärden var att
samla alla gällande regler och råd för dricksvatten i en gemensam lag dricksvattenkungörelsen
- som kom samma år. Men reglerna för provtagning
överfördes oförändrade från den nu 30 år gamla hälsovårdsstadgan. Reglerna
för kvalitetsbedömning av dricksvatten kopierades rakt av från de
allmänna råd som dåvarande medicinalstyrelsen gav ut 1967. Dessa är inte
ens bindande.

I mer än fem år har livsmedelsverket arbetat med att ta fram nya regler för
kontroll av dricksvatten. Jordbruksutskottet förutsatte i sitt betänkande
1987/88:17 ”att den av livsmedelsverket föranstaltade undersökningen
rörande dricksvattenförsörjningen resulterar i ett åtgärdsprogram för tryggad
och förbättrad dricksvattenkvalitet”.

Så har tyvärr inte skett. Arbetet med att ta ny dricksvattenkungörelse har
nu dragit så långt ut på tiden att ett uttalande från riksdagens sida torde vara
nödvändigt. För att åstadkomma en helhetslösning på de alltmer uppenbara
problem som är förknippade med kontrollen av vårt dricksvatten måste
regering och riksdag ålägga ansvariga myndigheter att skärpa kraven på
varenda länk i produktionskedjan från råvattnet via reningsverken till
konsumtion.

Ett program för en bättre dricksvattenkvalitet måste omfatta följande
åtgärder:

1. Samordning av naturvårdsverkets och livsmedelsverkets regelarbeten
inom VA-området.

2. Skärpta krav på provtagning av råvatten och renvatten i vattenverk samt
införande av krav på regelbunden provtagning ute i vattenledningsnätet.

3. Översyn och skärpning av gällande skyddsföreskrifter för vattentäkter
och påskyndande av åtgärder för att fastställa skyddsområden för de
vattenförsörjningsanläggningar som ännu inte omfattas av sådana.

4. Översyn av gällande gränsvärden för metaller och kemiska ämnen i
dricksvatten. Fastställande av gränsvärde för nitrit med 1 mg/l resp. 0,4 mg/l
för barn under ett år.

5. Krav på hygien och utrustning i vattenverk jämställs med förhållandena i
slakterier och livsmedelsbutiker.

6. Införande av kommunal skyldighet att varudeklarera dricksvattnet.

7. Ökad satsning på forskning kring vårt dricksvatten (denna forskning är
kraftigt eftersatt i Sverige).

Mot. 1988/89
Jo504

6

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av åtgärder för en bättre dricksvattenkvalitet.

Stockholm den 20 januari 1989

Bengt Silfverstrand (s) Birthe Sörestedt (s)

Mot. 1988/89
Jo504

7