Motion till riksdagen
1988/89:Jo436

avAlfWennerforsm.fi.
Skärgårdsbornas rätt till fiske, m.m.

Stockholms skärgård omfattar 25 000 öar, holmar och skär. Stockholms
skärgård och dess unika natur torde ha få motsvarigheter utanför Norden.

Våra skärgårdar har fått sin prägel av människors arbete under århundraden.
Med alla sina skiftningar har skärgårdssamhället formats i samspel med
naturen. Ett ohämmat tillgodoseende av tätorternas rekreationsbehov och
det rörliga friluftslivets intressen kan leda till att de värden som skapats
genom generationernas arbete nöts ner och bryts sönder. Å andra sidan kan
skärgårdens säregna struktur, den rika faunan och floran icke hävdas enbart
genom naturreservat och fågelskyddsområden. Den ekologiska balansen kan
lätt gå förlorad. Förbuskningen förkväver snabbt med sly och snår det öppna
kulturlandskapet. Alltför länge har skärgårdspolitiken präglats av naturromantik
och strävanden att av skärgården skapa ett enda stort strövområde
och utan beaktande av skärgårdsbornas betydelse för landskapets vård och
bevarande.

Skärgårdspolitiken måste bygga på kunskaper om skärgårdens speciella
kultur- och näringsgeografiska betingelser. Olika intressen måste balanseras
mot varandra. Detta måste åstadkommas genom en politik som utgår från
den bebyggelsestruktur och från de traditioner och rättigheter som skärgårdsborna
och deras ättlingar hävdar. Den bofasta befolkningen måste
således ges möjligheter att leva kvar i skärgården och förutsättningar måste
skapas för människor att flytta ut i skärgården för bosättning året runt.
Samtidigt skall det rörliga friluftslivets och de fritidsboendes intressen
tillgodoses på sådant sätt att den genuina skärgårdsmiljön inte går förlorad.

Fisket

Skärgårdsbornas sysselsättningsförhållanden och försörjningsmöjligheter
har under de senaste årtiondena i väsentliga hänseenden förändrats och
försämrats. Medan skärgården på grund av naturens givna förutsättningar
tidigare i hög grad byggde på smärre jordbruk i kombination med fiske, har
jordbruket i allt väsentligt nedlagts och skärgårdsborna i stället blivit ett
mångsysslande folk. Fritidsbebyggelsen har skapat nya arbetstillfällen. I stor
utsträckning försörjer sig skärgårdsborna genom service av olika slag, genom
bryggbyggen, reparationsarbeten, skogsarbete, transport- och taxirörelse
och andra liknande sysslor som äger mer eller mindre direkt samband med
den ändrade struktur som skärgården fått under innevarande sekel och inte
minst till följd av den politik som främst socialdemokrater och kommunister
stått för.

Oavsett vilka arbetsuppgifter som skärgårdsborna i dag ägnar sig åt, spelar
likväl fisket alltjämt en grundläggande roll för deras tillvaro och försörjning.
Det är emellertid inte minst då det gäller skärgårdsbefolkningens månghundraåriga
rätt till fiske och skärgårdsvatten som den socialdemokratiska
politiken medfört allvarliga följder. 1950 berövades skärgårdsborna sin
fiskerätt på de stora fjärdarna. Den enskilda äganderätten till fiske begränsades
i stort sett till vatten belägna inom 300 meter från större öar och kobbar.

Bara några år efter det fria handredskapsfiskets införande och sedan det
visat sig att det fria spöfisket medfört betydande skador på flora och fauna
restes krav på förbud för skärgårdsborna att ägna sig åt nätfiske i de egna
vattnen. Det gjordes gällande att nätläggning och ryssjor var ett hinder för
sportfiskarna att ägna sig åt spinnfiske.

Dessa tankar utvecklades till ett förslag inom länsstyrelsen i Stockholms
län att fiskestadgan skulle ändras. Förslaget innebar en begränsning av
skärgårdsbornas av ålder bestående rätt till nätfiske i allmänna vatten.

Tack vare en vaken opinion bland både skärgårdsbor och politiker
hamnade förslaget så småningom i papperskorgen, men tendensen är tydlig.
Samtidigt som det högtidligen talas om en ”levande skärgård”, genomförs
politiska åtgärder som alltmer begränsar skärgårdsbornas möjligheter att
utöva det näringsfång som av ålder satt sin prägel på skärgården och dess
befolkning.

De bestämmelser som trätt i kraft om båtregister bidrar dessutom till att
öka byråkratin och kostnaderna för den skärgårdsbefolkning som är i hög
grad beroende av tillgång till en eller flera smärre fiskebåtar för sitt
näringsfång.

I en annan moderat motion har framförts yrkande om ändring i de beslut
om konfiskation av skärgårdsbornas fiskerätt som införandet av det s.k. fria
fisket med handredskap innebar samt om ändrade och mer preciserade
ersättningsregler.

Oavsett om och när i motionen begärda åtgärder vidtas, bör under alla
förhållanden snarast möjligt en omprövning av ifrågavarande besluts räckvidd
komma till stånd. Det "fria fiskets” befarade skador på flora och fauna
har snarast blivit allvarligare än vad man tidigare räknade med. Påtagliga och
betydande för framtiden alltmer oroväckande skadeverkningar har drabbat
främst ytterskärgårdens känsliga växt- och fågelliv. Det finns därför all
anledning att - oavsett vad nyss berörda motion kan komma att leda till omgående
i så måtto ompröva det ”fria fiskets” omfattning att natur- och
fågelreservat samt för flora och fauna särskilt ömtåliga öar och ögrupper i de
yttre skärgårdsvattnen undantas från det ”fria fisket”.

Regeringen bör snarast förelägga riksdagen förslag till sådana begränsningar.

Taxeringsvärden på skärgårdsfastigheter

Under 1983/84 års riksmöte hemställde riksdagsman Gunnar Biörck i
Värmdö i en motion (1983/84:592) att riksdagen hos regeringen skulle begära
rimligare fastighetstaxeringsregler för jordbruksfastigheter i skärgårdarna.
Speciellt berördes den orimliga upptaxering som skett i fråga om stugor, som

Mot. 1988/89

Jo436

5

- på grund av framställningar från om fritidsfrågorna angelägna myndigheter

- uppförts på dylika fastigheter. En ohållbar situation hade för många av
ursprungsfastighetens ägare uppkommit till följd av taxeringen av dessa
stugor, vilket lett till ofta orimliga skattehöjningar, förlorade bostadsbidrag
och omöjliggjorda förbättringslån. Följden hade blivit att ägaren tvingats
sälja delar av sitt fastighetsbestånd. Särskilt stötande hade skärgårdsbon
funnit den höjning av taxeringsvärdena vara som föranletts av den uppräkning
som härrörts från ”strandtillägg” för sjöutsikt och liknande för
skärgårdsbonden besynnerliga tillägg.

Skatteutskottet anförde i sitt betänkande SkU 1983/84:48 (s. 12) att RSV:s
riktvärden icke vore att anse som bindande föreskrifter utan som ”anvisningar”,
men medgav att ”kritik kunde riktas mot enskildheter i systemet”. De
grundläggande värderingsfrågor som upptagits i ovannämnda (och andra)
motioner borde ”givetvis uppmärksammas i samband med den översyn av
reglerna som utskottet begärt”.

Under 1984/85 års riksmöte återkom motionären med samma förslag i
motion 1984/85:1194.1 motionen påpekades att skatteutskottets nyssnämnda
uppfattning inte hjälpte bönderna och fiskarna i skärgården i deras kamp mot
en orimlig fastighetstaxering. Motionären underströk också att länsstyrelsen
i Stockholms län i skrivelse hemställt att de ifrågavarande taxeringsreglerna
snarast måtte ändras.

Motionären ansåg att det fanns två sätt att angripa problemet i sak. Det ena
var att för högt satta taxeringsvärden vid 1981 års taxering skulle överprövas
och sänkas genom en ”särskild fastighetstaxering”. Det andra var att medge
en tillfällig reduktion av taxeringsvärdena genom tillämpning av en väsentligt
lägre procentsats än 75 % av beräknat marknadsvärde för den tid som
förflutit och kunde komma att förflyta mellan det skattemässiga genomslaget
av 1981 års fastighetstaxering och tidpunkten för en genomförd ”översyn” av
de ifrågavarande reglerna, senast i samband med 1988 års fastighetstaxering.

Sistnämnda motion behandlades av skatteutskottet i betänkandet SkU
1984/85:36. Utskottet anförde att de av motionen väckta frågorna ingick som
ett naturligt led i pågående utredningsarbete. I bostadskommitténs delbetänkande
framhölls att frågorna rörande fastigheter i attraktiva områden ”skulle
komma att tas upp i kommitténs slutbetänkande senare i år”.

I dag kan vi konstatera att bostadskommittén inte behandlade dessa
fastighetstaxeringsfrågor. Det har med andra ord inte hänt något på området
trots skatteutskottets och riksdagens uttalande 1985.

I anslutning till frågor om fastighetstaxeringen vill vi särskilt understryka
att mark- och byggpolitiken måste ta hänsyn till de bofastas rätt att förfoga
över sina mark- och vattenområden. Om ägandet till mark inskränks genom
åtgärder från samhällets sida, skall full kompensation erhållas för åsamkat
intrång.

T axeringsvärde på skärgårdsfastigheter

1990 skall allmän fastighetstaxering genomföras. Utgångspunkt för denna är
marknadsvärdena 1988. De bedömningar som nu kan göras tyder på en

Mot. 1988/89

Jo436

6

50-procentig ökning av taxeringsvärdena för hela landet. Men ökningarna
kommer säkerligen att variera kraftigt mellan olika regioner. Den kraftiga
efterfrågan av hus i skärgårds- och kustområdet kan förmodligen medverka
till ännu större höjningar och därmed till avsevärda skatteskärpningar.

Denna utveckling är oacceptabel. Den kan medföra att tiotusentals
småhusägare i framför allt Storstockholmsregionen och i Stockholms skärgård
inte har råd att bo kvar i sina hus. Några av de åtgärder som bör vidtagas
är att progressiviteten i schablonbeskattningen avskaffas och att förmögenhetsskatten
måste justeras.

Sysselsättning och trafik

Den bofasta befolkningen i vår skärgård har minskat med 40-50 % sedan
andra världskriget. Under senare år har befolkningsutvecklingen varit
konstant. En levande skärgård förutsätter sysselsättnings- och inkomstmöjligheter
i skärgården. Både fritidsboende och rörligt friluftsliv bidrar till
sådana möjligheter. Jordbruk, fiske, småindustri- och reparationsverksamhet
samt uppgifter i trafik- och transportnäring bör också kunna ge
sysselsättning. Skärgården är dessutom ett för vårt försvar viktigt och
ömtåligt glesbygdsområde. Därför bör myndigheterna främja nyföretagande
och utvidgning av befintlig verksamhet, bl.a. genom medverkan till lån och
krediter på rimliga villkor.

En väl fungerande trafikapparat utgör ett villkor för en levande skärgård.
Under senare år har skärgårdstrafiken utvecklats och blivit allt bättre. Såväl
de bofasta som fritidsboende och övrigt fritidsfolk förutsätter att trafikstandarden
vidmakthålls och om möjligt ytterligare förbättras.

Bebyggelsefrågor

Sorn tidigare i denna motion redovisats har Stockholms skärgårds unika
natur och miljö utsatts för betydande förändringar under de senaste
årtiondena. Öar och ögrupper, som tidigare avspeglade gångna tiders
kulturtraditioner, har alltmer växt igen, förslyats och blivit mer eller mindre
otillgängliga. Den landskapsbild som varit betecknande för skärgårdslivet
riskerar för varje år att alltmer omgestaltas, till men inte bara för landskapsbild
och naturvård, utan också för den alltjämt bofasta befolkningen och inte
minst för det rörliga friluftsliv, vars ökande omfattning i inte ringa grad
medverkat till igenväxt och nedslitning.

Det finns ett klart samband mellan den ”eroderingsprocess” vi här
beskrivit och den utomordentligt starka restriktivitet som präglat de senaste
årtiondenas byggnadspolitik och som inneburit att till och med bofasta
skärgårdsbor förhindrats att komplettera den gamla bebyggelsen med nya
bostäder för barn och anhöriga, som skulle kunna genom åretrunt- eller
fritidsboende bidra till att hålla landskapet levande.

Betecknande för främst den yttre mellanskärgårdens och ytterskärgårdens
bebyggelsestruktur under århundraden har varit att bebyggelsen ägt rum i
sammanhållna byar. Detta har varit motiverat främst av den gemenskap som
det karga och hårda skärgårdslivet krävt för social samvaro och trygghet i
livets olika skeden.

Mot. 1988/89

Jo436

7

När PBL och den nya naturresurslagen antogs av riksdagen, torde denna
omständighet ha beaktats då det gäller de uttalanden som bostadsministern
gjorde i propositionen och till vilka riksdagen sedermera anslöt sig.

Den starka restriktivitet i fråga om fritidsbebyggelsen som skulle iakttas i
vissa skärgårdsområden skulle, hävdade bostadsministern, kunna eftersättas
då det gällde ”komplettering av befintlig bebyggelse”. Därmed avsåg han
sådana tillskott till tidigare bebyggelse som innebar "en naturlig avrundning”
eller ”förtätning”.

Dessa undantag var med hänsyn till gamla bebyggelsetraditioner och av
miljöhänsyn i hög grad befogade. Genom förtätning av gamla byar och
tillkomsten av kompletterande bebyggelse skulle självfallet ökade möjligheter
komma till stånd att även i fortsättningen hålla den tidigare kulturbygden
öppen.

Genom gemensamma insatser av byalag och av för ändamålet särskilt
bildade föreningar skulle röjnings- och utdikningsmöjligheter komma till
stånd, ägnade att föra vidare de bytraditioner som präglat berörda skärgårdsområden.
Det experiment som på sin tid gjordes genom att skapa Sveriges
första nationalpark i Ängsö i Furusundstrakten bekräftade hur omöjligt det
var att bevara ängsmarker och kulturtraditioner utan de mänskliga odlingsinsatser
som en gång format naturen och gjort den tillgänglig.

Det har emellertid visat sig att trots bostadsministerns och riksdagens
uttalanden om möjligheten att genom förtätning och kompletterande
bebyggelse skapa förutsättningar för de miljövårdande insatser det här är
fråga om, vissa kommunala myndigheter intagit en klart negativ attityd och
icke ställt sig till efterrättelse de riktlinjer som i detta hänseende uppdragits.

Den nya PBL och den nya naturresurslagen bör självfallet icke av
kommunerna tillämpas så att betydelsefulla natur- och miljöintressen
försvåras. För både den bofasta skärgårdsbefolkningens försörjning och
skärgårdslandskapets öppenhet är det angeläget att vederbörande lokala
byggnadsmyndigheter iakttar vad riksdagen uttalat.

Det bör enligt vår mening ankomma på regeringen att vidta lämpliga
åtgärder i syfte att ännu tydligare än vad som hittills skett för kommunerna
klarlägga de intressen som naturresurslagen har att tillgodose.

Skolfrågor

I ett glesbygdsområde som skärgården spelar frågan om samhällsservice en
viktig roll. För de unga barnfamiljerna är skolfrågan den viktigaste. Kan inte
barnen beredas skolundervisning, flyttar ofta hela familjen. Vi anser att
skärgårdsskolorna måste få vara kvar. Elevantalet får inte utgöra enda
grundvalen för en skärgårdsskolas framtid.

Färjetrafiken genom skärgården

Färjetrafiken mellan Sverige och Finland har för varje år ökat i omfattning.
Detta har lett till ett växande utbyte av människor mellan de två länderna av
stor betydelse för våra folk. Med åren har emellertid samtidigt riskerna för
främst miljön i Stockholmsskärgårdens trånga leder ökat i en utsträckning
som saknar motsvarighet i Ålands och Finlands skärgårdar. Den ofta höga

Mot. 1988/89

Jo436

8

hastighet med vilken färjorna framförs och de allt större fartygen har lett till
att svall och främst sug från färjorna skadat och eroderat inte bara stränder
och strandvegetationen utan även ömtålig vattenvegetation, betydelsefull för
fiskens reproduktion. Färjornas avfall skapar också fortfarande vissa problem.

Nya, större färjor planeras och väntas bli insatta under kommande år.
Inför dessa planer och med tanke på de miljö- och andra risker som icke
rimligen i längden kan lämnas obeaktade, är det angeläget att klarhet skapas
om hur och under vilka förutsättningar sådana risker kan och måste
förebyggas.

Bör med andra ord restriktioner införas för största storlek eller högsta
hastighet för passage i trånga och därför särskilt utsatta vatten? Kan annan
linjesträckning eller andra längre ut från innerstaden belägna färjeterminaler
komma till stånd eller bör eftersträvas andra konstruktioner eller andra typer
av fartyg?

Dessa och andra frågor bör snarast utredas, bl.a. därför att färjetrafikens
utövare bör ges en klar bild av förutsättningarna för fortsatt utveckling.

Tyvärr har regeringen och naturvårdande myndigheter på regional och
central nivå alltför länge försummat att vidta de klarläggande och utredande
åtgärder som med åren blivit alltmer angelägna.

Enligt vår mening bör därför riksdagen hemställa om snarast möjliga
utredning i här angivna och andra därmed sammanhängande hänseenden.

Sjösäkerhets- och övriga trygghetsfrågor

Under de senaste 30 åren har myndigheterna vid ett flertal tillfällen försökt
dra in en eller flera lotsplatser i Stockholms skärgård. Detta har misslyckats,
om man undantar viss befogad rationalisering.

Även om vi kan ha förståelse och respekt för sjöfartsverkets ambition att
minska de offentliga utgifterna, avvisar vi försöken att dra in ytterligare
lotsplatser. Lotsen behövs. Detta kan vara en fråga om liv eller död.
Utomskärs är lotsen vår förste och kanske ende räddare i sjönöd. Lotsstationernas
huvuduppgift är att ge service åt yrkessjöfarten. Men samtidigt ökar
lotsarnas betydelse för sjöräddningen. En bemannad lotsutkik är ett
”vakande öga”. Den optiska mänskliga utkiken kan inte ersättas av teknik
eller radar. Icke minst efter de senaste årens ubåtskränkningar har behovet
av så många ”vakande ögon” som möjligt förstärkts. Varje skärgårdsbo har
härvidlag en viktig uppgift.

Båtlivet har ökat enormt. Men samtidigt har fortkörning, avsaknad av
lanternor, smuggling, båtfylleri och busliv ökat. Övervakning, kontroll och
kraftfulla åtgärder krävs. Det skötsamma skärgårds- och fritidsfolket skall
känna trygghet. Djurlivet skall inte störas. Därför erfordras kustbevakning
och sjöpolis.

Natur och miljö

Skärgården erbjuder - som redan sagts - storslagna och unika naturupplevelser.
Floran och faunan är enormt rik. Vår generation skall njuta härav, men
inte så att naturen utsätts för nerslitning.

Mot. 1988/89

Jo436

9

Allemansrätten, den speciella sedvanerätt som utbildats i vårt land, ger oss
unika möjligheter till direktkontakt med naturen. Allemansrätten ger
emellertid inte bara rättigheter utan också skyldigheter. Endast om allemansrätten
fullt ut respekteras kan umgänget med naturen och mellan
befolkning, fritidsboende och det rörliga friluftslivets utövare ske friktionsfritt.

Stockholms skärgård har inte bara ett regionalt intresse. Skärgårdslandskapets
natur och kultur har riksintresse. Detta gör det än viktigare att slå
vakt om dess miljövärden. Vi måste på alla sätt minimera riskerna för
oljeutsläpp. Vi måste motverka nedsmutsning och nedskräpning. Vi har ett
gemensamt ansvar gentemot efterkommande generationer.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om de bofasta skärgårdsbornas rätt såväl till fiske
med handredskap som till nätfiske i egna och allmänna fiskevatten,

[att riksdagen hos regeringen hemställer om översyn av taxeringsreglerna
för skärgårdsfastigheter och andra fastigheter i attraktiva
områden,1]

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna det "fria
fiskets" skador på flora och fauna i naturreservat och andra ömtåliga
utskärgårdar och på grund härav nödvändiga åtgärder,

[att riksdagen hos regeringen begär åtgärder i syfte att ännu
tydligare än vad som hittills skett för kommunerna klarlägga de
intressen som naturresurslagen har att tillgodose,2]

3. att riksdagen hos regeringen begär utredning om färjetrafikens
skador i form av bl.a. svall, sug och erodering,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
övrigt anförts i motionen.

Stockholm den 24 januari 1989

Alf Wennerfors (m)

Görel Bohlin (m)

Gunnar Hökmark (m)

Allan Ekström (m)

Jerry Martinger (m)

Jan Sandberg (m)

Gösta Bohman (m)
Knut Billing (m)
Lars Tobisson (m)
Inger Koch (m)
Birgitta Rydle (m)

Mot. 1988/89

Jo436

1 1988/89:Sk825

2 1988/89:Bo553

10