Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:Jo419

av Lars Norberg och Carl Frick (båda mp)
Fiskodlingen i kassar

Mot.

1988/89

Jo419-426

På senare år har intresset för fiskodling i s.k. kassar ökat starkt i takt med att
det kustnära fisket alltmer försämrats. Försämringen, som yttrar sig i
minskad tillgång på fisk samt en stor ökning av andelen sjuka fiskar, är när
det gäller ål ibland rent katastrofal. Försämringen av det kustnära fisket har
med all sannolikhet med den tilltagande nedsmutsningen av våra hav och
sjöar att göra.

Man vet t.ex. att de syrefria, döda bottnarna i Östersjön nu upptar en yta
av 100 000 kvadratkilometer, eller ca 25 % av Östersjöns yta, och att de ökar
år från år. Samtidigt minskar siktdjupet, vilket framgår av att blåstången
numera växer endast ned till åtta meters djup mot tidigare 11 meter. Orsaken
är främst utsläppen av kväve, fosfor och syreförbrukande substans, men
andra miljögifter spelar förmodligen också en roll. Det gäller därför att
minska utsläppen av dessa ämnen från alla källor som bidrar. För att
återställa Östersjön skulle utsläppen av kväve behöva nedbringas till en
fjärdedel och fosforutsläppen till en åttondedel. Då skulle man nå nivåer som
överensstämmer med de av naturen givna. Östersjöstaterna har i en
konvention åtagit sig att halvera sina utsläpp till år 2000. Detta är, som
Greenpeace i förra årets Östersjö-aktion påpekat, helt otillräckligt och
kommer att resultera i att Östersjön år 2000 är ett dött hav. Situationen i
Kattegatt är likartad eller om möjligt värre.

Problemen gäller inte bara Östersjön i stort utan också i högsta grad de
kustnära områdena, som ju drabbas först av utsläppen. Även här noteras
ökande områden av döda bottnar. Situationen i Hanöbukten kan utan vidare
betecknas som katastrofal, men också i Östergötlands skärgård är situationen
alarmerande. Mätningar utförda av SMHI av pH och bottenkvalitet
bekräftar vad fiskare och allmänhet redan erfarit, nämligen att exempelvis
Slätbaken är att beteckna som helt ”död” och att samma sak gäller en
betydande andel bottnar kring Norra Finnö. Innan man uppnått detta
stadium noterar man på alla håll i de inre skärgårdarna kraftigt ökad växt av
gulgröna alger på tång och vass.

Från regering och riksdag har utgått klara signaler att åtgärder snabbt
måste sättas in för att rädda både Östersjön och Kattegatt. Algblomning och
säldöd har i år blivit kraftiga påminnelser om att haven är allvarligt sjuka. Det
ställs nu allt hårdare krav på kommuner, industrier, jordbruk och s.k.
djurfabriker att minska sina utsläpp av växtnäring och syreförbrukande
material.

I detta sammanhang måste även fiskodling i kassar beaktas. Dessa kan 1

1 Riksdagen 1988189.3 sami. NrJo419—426

jämställas med ”djurfabrikerna” på land, med den skillnaden att när det
gäller kasseodling så går 100 % av exkrementerna direkt ut i vattnet. En
kasseodling på 10 ton per år bör därför från miljösynpunkt vara en betydligt
allvarligare miljöbelastning än ett svinstall med 100 svin.

Enligt Naturvårdsverkets skrift ”Fiskodling” kan man räkna med att
fosforutsläppen under odlingssäsongen svarar mot 30 till 50 personekvivalenter
per ton odlad fisk (personekvivalent är det statistiska medelvärdet på en
persons orenade utsläpp av hushållsvatten). När det gäller syreförbrukande
material så kan man räkna med 70 till 180 personekvivalenter. Användes s.k.
våtfoder blir utsläppen 50 till 100 % större.

Om man anser fosfor vara det från miljösynpunkt mest belastande,
betyder exempelvis en 150 tons fiskodling som den vid Lagnöströmmen i S:t
Anna 4 500 till 7 500 personekvivalenter eller utsläppet från en stad med
45 000 till 75 000 invånare med 90-procentig rening. Fosforutsläppen blir ca
två ton per år, vilket kan te sig obetydligt i jämförelse med de 80 000 ton som
årligen tillförs Östersjön (och som borde nedbringas till 10 000 ton). Lokalt
har dock utsläpp av denna storleksordning en påtaglig miljöeffekt, vilket
noterats av de boende kring Lagnöströmmen. När det gäller Östersjön i stort
så måste dessa utsläpp adderas till alla andra utsläpp från fiskodlingar runt
Östersjön och blir då ej längre försumbara.

Vi vill också framhålla, att vi ifrågasätter om kasseodling av fisk kan
betecknas som en samhällsnyttig verksamhet. Det krävs som bekant 1,5 till 2
kg torrfoder, svarande mot tre till fyra kilo färskt fiskkött, för produktion av
ett kilo regnbågslax. Fodret framställs vanligen av lodda från Norra Ishavet
eller av fisk fångad vid u-ländernas kuster. När det gäller loddan håller den
som bekant på att bli utfiskad. Man skyller den stora säldöden i Nordnorge på
att loddan tagit slut och att sälarna simmar in i vikarna under sin jakt på föda
och omkommer där. U-länderna, som ofta lider av proteinbrist, borde
förmås att använda sin fisk för inhemska behov. Fiskodling är utan tvivel ett
extremt slöseri med protein. (Samma anmärkning kan riktas mot vissa andra
typer av djurfabriker.) Protein är som bekant det näringsämne som
världsbefolkningen lider brist på. Saken blir inte bättre av att lax är en
utpräglad lyxföda, där marknaden till stor del är beroende av restaurangernas
representationsmåltider. Dessa är som bekant skattemässigt avdragsgilla
i motsats till svenskens vardagsföda, som betalas med beskattade pengar,
alltså en dold skattesubvention till en ekologiskt tvivelaktig lyxkonsumtion.

Det yrkesmässiga kustnära fisket har ytterligare skadats av det för några år
sedan införda fria fisket med handredskap, och om man vill stödja
näringsverksamheten i skärgården bör man verka för en återgång till tidigare
ordning. Om ”hela Sverie skall leva” bör olika former av nytttig verksamhet
stödjas, och vi hoppas att länsstyrelserna vill verka för att sådan verksamhet
som förbättrar miljön i skärgårdsområdena på alla sätt understöds. Hit hör
olika former av husdjursskötsel i måttlig skala såsom fåravel, uppfödning av
ungdjur och hållande av mjölkkor. Trädgårdsodling borde kunna utvecklas
om man satsar på att förbättra vattenförsörjningen. Till dessa verksamheter
kan sedan knytas olika former av förädling av produkterna. Genom en
levande skärgård med egen produktion och en god miljö blir skärgården

Mot. 1988/89

Jo419

2

också attraktiv för turism. Döda bottnar och övergödda, illaluktande
stränder har motsatt effekt.

Om man trots ovanstående invändningar ändå anser att fiskodling bör
förekomma, så anser vi att den bör bedrivas i dammar med kontroll och
rening av avloppsvatten och recirkulation av huvuddelen av vattnet, så som
exempelvis sker i Danmark.

När nu kraftåtgärder sätts in för att rädda både kustvattnen och haven i
stort, får fiskodlingarna givetvis inte undantas. Om inte det naturliga
fiskbeståndet skall dö ut, krävs nytänkande. Vi kräver därför att länsstyrelserna
får i uppdrag att ompröva givna tillstånd till kasseodling. Samtidigt vill
vi påpeka att vi anser det vara självklart att inga nya tillstånd till kasseodling
beviljas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförs i motionen.

Stockholm i januari 1989

Mot. 1988/89

Jo419

Lars Norberg (mp)

Carl Frick (mp)