Motion till riksdagen
1988/89:Jo321

av Lars Werner m.fl. (vpk)
Skogsbruk och naturvård

Sveriges skogar stod i mitten av fyrtiotalet inför en mycket omfattande
upprustning. Decenniers plockhuggningar, brist på vägar, otillräckliga
återbeskogningsinsatser och ren misskötsel skulle äntligen få ett slut.
Kalhyggeskogsbruk var på många ställen där virkesförråd låg på tio till
femton kubikmeter per hektar den enda möjliga metoden. Kalhyggena
bredde ut sig över väldiga områden. Hormoslyrbesprutning för att bekämpa
lövsly var en populär metod biand skogsförvaltare och direktörer. Ingreppen
i skogen blev brutala.

Efter omfattande debatt och miljökamp har viss förbättring skett.
Skogsvårdsstyrelserna och dess personal har fått bättre kunskaper i naturvård.
Skogsarbetarna har också efterhand fått utbildning i samma ämne.
Regeringen föreslår i årets budget 100 miljoner till mark för naturvård och
hoppas därmed kunna rädda de arealer som utgör den kvarvarande urskogen
i vårt land. Detta anslag räcker för i år men får ej betraktas som
engångsanslag.

De kemiska bekämpningsmedlen mot lövsly är i huvudsak stoppade i vårt
land. Men visst återstår mycket ännu: Stora mängder kväve lakas ut till
vattendrag och hav från skogsmark och odlingsmark, översvämningar
inträffar som en följd av stora kalhyggen, skogsdikningar på grund av att
flottningsdämningarna upphört. Ofta används maskiner med alltför högt
marktryck som gör svårutplånliga spår i marken. Alltför stora ingrepp görs
också många gånger vid markberedning inför sådd eller plantering men
Contortaplanteringen fortsätter. Renbetesinventeringarna har i princip
endast inletts. Det finns tecken som tyder på att den mekaniserade gallringen
skadar de kvarvarande träden i alltför hög grad och att felaktiga gallringar
ofta lett till stormfällda bestånd.

När regeringen i årets budgetproposition lägger fram förslag om ökade
resurser för att trygga mark för naturvård, utbildningsinsatser i naturvård för
skogsbrukare och minskade anslag till dikningar har regeringen närmat sig de
ståndpunkter som vpk intog i sin partimotion om skogsbruket 1987/88:Jo786.
Det behövs en nationell naturvårdsstrategi.

Upprätta en nationell naturvårdsstrategi!

För att samordna skyddet av hotade arter, unika naturområden och områden
med representativ natur behövs en samordnad, landsomfattande naturvårdsstrategi
som kan fungera som underlag för rangordning av skyddsinsatserna
och som plan för genomförande av åtgärderna.

Länsstyrelsernas naturvårdsinventeringar, den riksomfattande våtmarksinventeringen,
naturvårdsverkets och skogsstyrelsens urskogsinventering
samt underlagsmaterial för den fysiska riksplaneringen bör ge tillräckligt
underlag för att en sådan strategi skyndsamt ska kunna utarbetas.

Ett viktigt mål för strategin bör vara, att ett representativt urval av svenska
skogsmiljöer, tillräckligt stora för att kunna fungera som referensområden
för forskningen, skall säkras för framtiden. Strategin bör också syfta till att
alla i Sverige spontant förekommande växt- och djurarter bevaras i livskraftiga
populationer över hela sina naturliga utbredningsområden. Dessa frågor
behandlas också i separata motioner, istället för 5:3, bidrag, naturvården i
Sverige, om regnskogar samt miljömotioner.

Restaurera våtmarker

Ur naturvårdssynpunkt är dräneringen av våtmarker en stor förlust. På
senare tid har även våtmarkernas betydelse ur miljösynpunkt framstått allt
tydligare. Våtmarkerna fungerar som ett reningsorgan - en lever - i naturen
och samlar upp och omvandlar många skadliga ämnen, som annars skulle
ansamlas i vattendrag. Den omfattande markavvattning som genomförts från
1950-talet har förändrat odlingslandskapet. Den långsamma avrinningen vår
och höst har ersatts med en snabb avrinning. Områden som tidigare
markavvattnades har förlorat sin produktivitet som jordbruksmark. Statens
naturvårdsverk måste få till uppgift att lämna förslag på hur värdefulla
våtmarker kan restaureras. Idag pågår markawattningsföretag framför allt
inom skogsbruket, och restriktiviteten måste där ökas, särskilt i landets södra
och mellersta delar.

Bygg ut fauna-/floraregistren!

I flera län har uppgifter om lokaler för sällsynta växt- och djurarter samlats in
och ställts till skogsvårdsorganisationens förfogande. Dessa s k faunaoch/eller
floraregister har i några fall sammanställts huvudsakligen genom
ideella initiativ, av ornitologer eller naturvårdsorganisationer. I andra fall
har länsstyrelserna haft huvudansvaret.

Kunskap om förekomsten av hotade och sällsynta arter är en nödvändig
förutsättning för att hänsyn ska kunna tas vid planering och genomförande av
olika skogsbruksåtgärder. Fauna- och floraregister måste därför byggas upp i
alla län. Metoderna för förmedling av information av detta slag mellan
länsstyrelserna och skogsvårdsstyrelserna måste utvecklas, och skogsvårdsorganisationens
personal måste tränas i att använda registren i sin planerings-,
rådgivnings- och tillsynsverksamhet. Särskilda resurser bör tilldelas länsstyrelserna
och skogsstyrelserna för detta ändamål.

Stoppa contortatallen!

Den omfattande planteringen av den nordamerikanska tallen Pinus contorta
i delar av Svealand och^orrland har lokalt och regionalt inneburit en mycket
radikal omvandling av skogslandskapet. En skogsmiljö kan knappast förändras
mer genomgripande än genom ett byte av trädslag. Vilka effekter detta

Mot. 1988/89

Jo321

11

får på markkemin och på skogens växt- och djurliv vet man ännu mycket lite Mot. 1988/89

om- Jo321

Det har nyligen konstaterats att contortan, tvärt emot vad som påstods när
trädslaget introducerades i Sverige, sätter frö och sprider sig sponant även i
vårt land. Risken för en okontrollerad spridning av detta trädslag föreligger
därmed.

Under det senaste året har också rapporterats att contortan, främst i
höjdlägen, drabbats av svåra angrepp av en svamp (Gremmeniella) och att
många planteringar slagits ut till följd av svampangreppen. En av de farhågor
som contortasatsningens kritiker redan från början gett uttryck för tycks
därmed vara på väg att besannas.

Vpk menar att satsningen på Pinus contorta är ett oacceptabelt risktagande
med skogen, både som naturmiljö och som virkesproducent. De senaste
årens händelser understryker detta. Fortsatt plantering av Pinus contorta
måste förbjudas.

Ökade förädlingsinsater

Förädlingsarbetet för Norrlands inland bedrivs av Institutet för skogsförbättring
inom ramen för ett samlat program för hela Sverige. Arbetet sker dels i
form av ett treårigt ramprogram, som finansieras med lika delar av staten och
branchen (DV, skogsbolag, skogsägareföreningar m fl), dels i form av
anslagsforskning och uppdragsverksamhet. Ramprogrammet täcker in förädlingsarbetet
med tall och gran, medan förädlingen av björk och contortatall
sker med anslag respektive i form av uppdrag. Långsiktigt borde hela
förädlingsverksamheten föras in i ramprogrammet med staten som delfinansiär.
Förhandlingarna inför nästa treårsperiod, som inleds den 1 juli 1990,
påbörjas i augusti 1989.

Förädlingsmålen för våra skogsträd omfattar förbättrad härdighet, tillväxt
och virkeskvalitet. Härdigheten är en nyckelegenskap och en förutsättning
för det totala målet. Den är den viktigaste egenskapen för Norrlands inland.

Förädlingsarbetet i Norrland startade senare än i södra Sverige. Det
inleddes med plusträdsurval och fröplantageverksamhet i slutet av 1940- och
början av 1950-talet. År 1970 inkluderades områden över 400 meter och norr
om polcirkeln i arbetet. Först om några år, dvs 20 år efter fröplantageanläggningen,
kommer dessa att ge användbara fröskördar. Dessa första fröskördar
är emellertid inte härdigare än motsvarande beståndsfrö från det område
plusträden kommer. Plusträdsurvalet i fält förbättrar enbart tillväxt- och
kvalitetsegenskaper.

För att ytterligare förbättra dessa egenskaper samt härdigheten krävs ett
omfattande testprogram, där avkommor från plusträd planteras i experimentplanteringar
spridda på många lokaler i Norrlands inland. På basis av
dessa tester kan säkra urval göras för en lång rad egenskaper som mäts på
träden när de växt upp i den miljö där de skall användas. Med ledning av
testresultaten kan träd välj as till fröplantager eller för korsningsändamål, där
syftet är att kombinera goda egenskaper i nästa generation. Den egentliga
förädlingsverksamheten är nu under uppbyggnad.

I början av 1980-talet valdes en mycket stor förädlingsbas ut, med flera

tusen plusträd från norra Sverige och norra Finland, och nya skarpa
testmetoder utvecklades. Med frystester av unga plantor kan härdigheten
värderas på tio månader istället för tio år. För tillväxt och kvalitet behövs
fortfarande fältförsök. Under 1980-talet har därför hundratusentals testplantor
planterats ut i Norrlands inland.

Med detta nya plusträdsmaterial och frystestresultat kan vi nu välja träd till
fröplantager, som förväntas öka överlevnaden med mer än 25 procentenheter.
I det pågående plantageprogrammet, som finansieras av markägarna,
planteras dessa föräldraträd just nu ut i plantager på olika ställen längs
Norrlandskusten. Samtidigt skall dessa träd få bli basen för det egentliga
förädlingsarbetet, där de härdiga träden korsas samman till en ny förädlingsgeneration.

Problemet för skogsbruket är att härdighetsförädlat frö från nya plantager
först kan skördas om ca 20 år, när plantagerna vuxit upp. Ur skogsbrukets
synvinkel är det därför omedelbart önskvärt att forskningsresurser satsas på
att förkorta väntetiden mellan förädlingsframsteg och den praktiska tillämpningen.
Här behövs teknik för sticklings- eller vävnadsförökning samt teknik
för intensivt skötta fröplantager i växthus och metoder som möjliggör att
pollineringen i intensivplantager eller vanliga plantager kan styras.

Ur långsiktig förädlingssynpunkt behövs resurser för att bibehålla den
höga ambitionsnivån vad gäller anläggning och utvärdering av fältförsök
samt för att göra korsningar och skapa en ny generation försök, i vilka det
framtida högförädlade materialet skall väljas.

Den lokala genetiska variationen måste behållas. Det ovärderliga och
oersättliga ”genetiska kapitalet” är ju inte bara de olika arternas genuppsättningar
utan lika mycket variationerna inom arterna. Skogsbruket har inte
beaktat detta tillräckligt.

Välskötta högproduktiva skogar minskar miljöförstöring

Överskottet av koldioxid i atmosfären kan leda till dramatiska förändringar
genom den s k drivhuseffekten. Övergödning av jordbruksmark samt nedfall
av kväve från luften har delvis bidragit till havsföroreningen i Nordsjön.
Svavel- och kvävenedfall från luften försurar skogsmark och vattendrag.
Följden av detta blir fiskdöd och skador på ekosystemen. Tillståndet i skogen
har stor betydelse för effekterna av många miljöhot.

Flera åtgärder i det moderna skogsbruket medför ökad kväveutlakning till
yt- och grundvatten: kalhuggning, avverkning med skördare som lägger
hyggesavfallet i ”kompostliknande” högar, övergång till alltmer omfattande
markberedning, utdikning av våtmarker samt tillförsel av kväve genom
skogsgödsling.

Läckaget från jordbruket är per hektar mycket större än från skogsbruket,
men skogsmarken är i Sverige tio gånger större, så därför är allt som händer
med skogen oerhört betydelsefullt. Skogsbruket måste därför ges en
inriktning som minimerar kväveläckaget.

För storskaliga kalkningsförsök bör skogsstyrelsen få ett anslag på 10
miljoner kronor.

Mot. 1988/89

Jo321

13

Snabbväxande lövskog som planteras utmed bäckar och sjöar i jordbruksområden
kan ta upp en del av kväveläckaget, men den stora mängden kväve
som kommer via våra skogsälvar påverkas bara av ett annat skogsbruk.

Hemställan

Med anledning av det i motionen anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en nationell naturvårdsstrategi,

2. att riksdagen beslutar förbjuda fortsatt plantering av Pinus
contorta,

3. att riksdagen hos regeringen begär att statens naturvårdsverk får i
uppdrag att lämna förslag på hur värdefulla våtmarker kan restaureras,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
forskningsresurser satsas på förädling mm inom skogsbruket,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den
lokala genetiska variationen måste behållas,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
skogsbruket måste ges en inriktning som minimerar kväveläckaget,

7. att riksdagen till skogsstyrelsen under rubrik D 7, bil. 11, prop
88/89:100, anslår ett förhöjt anslag om 10 miljoner kronor för
kalkningsförsök.

Stockholm den 24 januari 1989

Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Berith Eriksson (vpk)

Lars-Ove Hagberg (vpk) Bo Hammar (vpk)

Margo Ingvardsson (vpk) Hans Petersson (vpk)

Paul Lestander (vpk) Annika Åhnberg (vpk)

Mot. 1988/89

Jo321

14

gotab 16892, Stockholm 1989