Motion till riksdagen
19888/89:Jo317

av Sven Eric Lorentzon m.fl. (m)
Skogsbruket

Mot.

1988/89

Jo317-318

Inledning

Inom skogsindustrin råder en högkonjunktur. Kapacitetsutnyttjandet är
högt och lönsamheten god. Skogsnäringen är den näringsgren som uppvisar
det största nettot i vår handel med utlandet. År 1988 beräknas detta netto till
ca 50 miljarder kronor. Genom prisökningar på råvaran, stimulanser av olika
slag och genom ökad information och rådgivning har virkesuttagen ökat.
Denna ökning har huvudsakligen skett inom privatskogsbruket och förefaller
att ytterligare öka under pågående virkessäsong. Detta visar att den av
moderata samlingspartiet förordade politiken är den rätta. Parterna på
virkesmarknaden har tagit ansvar för virkesförsörjningen och statens insats
främst inriktats på stimulans och rådgivning.

Tillväxten i landets skogar har aldrig varit större än nu och kommer att
ytterligare öka. Avverkningarna måste inte minst ur skogsvårdssynpunkt
öka. En hög intensitet inom skogsbruket ger råvara till en lönsam skogsnäring
som i sin tur ger landet inkomster att bl.a. förbättra miljön. Den ökade
tillväxten sker främst i södra Sverige och redan nu måste avsättningsmöjligheterna
för denna ökade virkesfångst planeras. Sådan planering pågår men
samtidigt ser vi hur svenska företag arbetar för en etablering inom
EG-området. Bristande tilltro till regeringens förmåga att klara energiförsörjningen
till den energikrävande industrin är orsaken till detta.

Skogsnäringens betydelse för folkhushållet gör skogen och skogsmarken till
Sveriges viktigaste naturresurs. Denna resurs förvaltas bäst genom privat
ägande och genom att marknadsekonomiska principer får råda.

Skogen är en förnyelsebar naturresurs. Målet måste vara att skapa
förhållanden som leder till att denna resurs sköts på sådant sätt att dess
producerande förmåga inte bara vidmakthålls utan också förbättras till gagn
för kommande generationer. Detta kräver långsiktighet, uthållighet och
stabilitet. Skogspolitiken blir trovärdig endast om dessa krav tillgodoses.

Regionalpolitisk! är skogsbruket av stor vikt. På många orter svarar
skogen och skogsindustrin för de flesta sysselsättningstillfällena.

Sveriges skogsmark ägs till hälften av enskilda, till en fjärdedel av det
allmänna och till en fjärdedel av bolag, virkestillgången har under senare år
ökat och medger därför en ökad avverkning. Genomgående arbetar det

Skogen

1 Riksdagen 1988/89. 3 sami. NrJo317-318

privata skogsbruket med högre virkesförråd än övriga kategorier skogsägare.
Detta får emellertid inte tas till intäkt för att tvångsvis öka privatskogsbrukets
avverkningar. I stället bör olika stimulanser användas för att öka
tillgången på råvara.

Privatskogsbrukets större virkesförråd utgör ingen nackdel utan kan på
sikt gynna skogsindustrins kvalitetskrav. Omloppstiden är ofta längre och
olika brukningsmetoder används som ger en mångfald i råvaruutbudet.
Detta kompletterar storskogsbrukets mera ensidiga skogsskötsel.

Enskilt ägande

Erfarenheten visar att det enskilda ägandet är grundläggande för utveckling
och förbättring av en naturresurs som skogen. Enskilt ägande har betydelse
både privatekonomiskt och nationalekonomiskt genom att ägande normalt
medför att skogen sköts väl.

Den skogsägare som inte på rätt sätt tar hand om skogen får räkna med
sämre tillväxt och därmed på sikt lägre inkomster samt ett sjunkande
fastighetsvärde.

Genom den detaljrika styrning som i dag sker av skogen övertar det
allmänna en del av anvaret för skogens förvaltning, vilket leder till att det
aktiva ägarintresset för vård och underhåll minskar.

Utbor beskylls ofta för lägre aktivitet i skogen jämfört med dem som bor på
sin fastighet. Flera undersökningar visar emellertid att utbor sköter skogen
väl så bra som de ägare som bebor fastigheten.

Aktiviteten i skogen ökar ofta vid ett generationsskifte. Det är därför av
stor betydelse att sådana underlättas. En ökad omsättning på skogsfastigheter
bör stimuleras. Vi föreslår, att förvärvsprövningen tas bort vid försäljning
till fysiska personer. Det skulle medföra en ökad bosättning i glesbygden och
stimulera till försäljning av fastigheter. För att slå vakt om det enskilda
ägandet anser vi emellertid att förvärvsprövning av juridiska personers köp
skall kvarstå. Sådana förvärv bör prövas restriktivt, i enlighet med vad som
tidigare anförts.

Domänverket skall successivt avyttra sitt skogsinnehav till enskilda
personer. På så sätt stimuleras sysselsättning och ett ökat boende på
landsbygden.

Marknadsekonomins fördelar

Marknadskrafterna är effektivare än statlig styrning när det gäller skogsindustrins
råvaruförsörjning. Det har visat sig att de olika typer av stöd som
infördes under 1970-talet som ett försök från statsmakternas sida inte
resulterat i en förbättrad virkesförsörjning.

Skogsindustrins produkter prissätts på en världsmarknad där tillgång och
efterfrågan är styrande för priset. Det är därför logiskt att också skogsbrukets
produkter prissätts på en fri marknad. Detta förutsätter att köparna fritt
konkurrerar om råvarutillgångarna och att inte karteller eller regionalt
dominerande inköparorganisationer ensidigt kan sätta prisnivån. Risken är
uppenbar att råvaruproducenterna i ett sådant läge sänker virkesuttagen.
Detta kan i sin tur av staten tagas som skäl för ingrepp i enskilt ägande och för

Mot. 1988/89

Jo317

2

tvångsåtgärder mot skogsbruket för att öka skogsuttagen. Staten skall inte
påverka virkespriserna. Det leder bara till skevheter och ineffektivitet.

Att helt utesluta virkesimport är inte möjligt och inte heller önskvärt.
Export och import varierar över tiden. En fungerande marknadsekonomi
löser problemet med tillgången på råvara. Blir nettoersättningen för
skogsägaren tillräckligt stor ökar avverkningsbenägenheten.

Staten skall inte heller ställa direkta krav på avverkning. Det är ägaren som
på grundval av sin ekonomiska situation och marknadens prissignaler i första
hand skall påverka avverkningsintensiteten. Det är dock viktigt att påpeka
att ägaransvaret innebär att skogen skall avverkas och föryngras vid rätt
tidpunkt.

Skogsvårdslagens nuvarande krav på avverkning och ransonering bör
avskaffas. Vidare bör en lagändring ske som omöjliggör statligt prisstopp på
råvara.

Stimulans och rådgivning - inte tvång och regleringar

Moderata samlingspartiet har alltid motsatt sig styrning och tvångsåtgärder
för att tvinga fram råvaran. I stället har vi förordat stimulanser och färre
regleringar.

Med utgånspunkt från moderata värderingar är information och rådgivning
viktiga medel i skogspolitiska sammanhang. Det utvecklar och stimulerar
skogsägare till engagemang och ansvar.

Den enskilde skogsägaren saknar ibland erforderliga kunskaper. Insatser
bör därför inriktas på att undanröja detta förhållande. En övergripande
målsättning är att uppnå ett bra resultat med en hög och jämn tillväxt som
även säkrar de kommande generationernas tillgång på skogsråvara. Större
resurser måste därför satsas på information och rådgivning för att öka
kunskapen hos alla kategorier skogsägare. Därmed kan också den politiska
styrningen i form av lagar och förordningar minska betydligt.

Den nuvarande situationen när det gäller information och rådgivning inom
skogssektorn präglas av många aktörer: skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna,
skogsägarföreningarna, virkesköpande företag, forskningsstationer
m.fl. Alla är verksamma inom information och forskning. Detta är en styrka.
Det finns emellertid ingen sammanhållande länk i kedjan mellan forskning
och praktisk rådgivning. Den skogsforskning som pågår är mycket betydelsefull.
Det är därför viktigt att resultatet kommer till praktisk tillämpning.
Samhällsekonomiska vinster skulle erhållas om sambandet förstärktes.

Rådgivning och information skall inte endast omfatta de skogliga åtgärderna
utan även skatteområdet. Bankerna bör utnyttjas för sådan information.

Den enskilde skogsägarens skattesituation påverkar avverkningsbenägenheten
och viljan till insatser i skogen. Här bör rådgivning ske med inriktning
på sådan information om gällande regler som kan stimulera olika kategorier
skogsägare till aktiviteter. Passiva ägare kan genom rådgivning stimuleras till
insatser som gör att dessa kan ses som en resurs och inte som en belastning.

Mot. 1988/89

Jo317

3

1* Riksdagen 1988189.3 sami. NrJo317-318

Skatter och avgifter

En ökad och uthållig lönsamhet inom skogsbruket är en förutsättning för
jämn avverkning. Ett sätt att förbättra lönsamheten är att minska kostnaderna.
Skogsvårdsavgiften är betungande och orättvis och har blivit en
specialskatt på jordbruket.

Professor Sören Wibe vid Sveriges Lantbruksuniversitet har visat att
skogsvårdsavgiften tar en orimligt stor del av rotnettot. Avgiften är en skatt
som är så konstruerad, att den bortåt hundra år årligen måste betalas innan
man får en positiv avkastning av verksamheten. Detta innebär att större
delen av verksamhetens vinst äts upp innan den uppstår.

Den höga skogsvårdsavgiften upplevs i sin nuvarande form som djupt
orättvis av skogsbrukarna. Vid kommande fastighetstaxering befarade
höjningar av skogsbruksvärdena kommer avgiften vid oförändrad uttagsprocent
att ytterligare belasta skogsbruket. Tidigare användes avgiften för att
finansiera vissa för skogsbruket gemensamma ändamål. Den har numera
kraktären av en ren skatt. Moderata samlingspartiet har tidigare år förordat
en kraftig sänkning av avgiften. Därefter borde man - i samråd mellan
näringen och staten - kunna finna en lösning innebärande att avgiften på sikt
avskaffades. Riksdagen har inte bifallit dessa förslag.

Vi föreslår nu att skogsvårdsavgiften slopas. Den 1 juli 1989 bör den
fastställas till 0.3 procent av skogsbruksvärdet och resterande del föreslås
avskaffas den 1 juli 1990.

Rundgången i fråga om avgifter och bidrag måste bort. Bidrag till
skogsvård bör endast förekomma inom områden, där privatekonomisk
lönsamhet saknas och optimal markanvändning är samhällsekonomiskt
motiverad. Dessa bidrag är oftast av regionalpolitisk karaktär och bör
finansieras som sådana. En översyn och minskning av bidragen kommer
också att innebära att den del av skogsvårdsorganisationens verksamhet, som
är knuten till bidragsgivningen, på sikt kommer att minska. Detta innebär
besparingar inom den offentliga sektorn vilket sedan länge från moderata
samlingspartiet framförts som önskvärt och som nu också regeringen uttalat
sig för. En effektivisering nås oftast bäst genom att hela sektorer av en
verksamhet lyfts bort och att arbetet därefter koncentreras på de viktigare
områdena.

Bidraget till skogsvägar och skogsdikning bör avvecklas. I stället bör
kostnaderna för dessa åtgärder vara direkt avdragsgilla vid inkomsttaxeringen.

Avverkningsbenägenheten har påverkats positivt av de speciella regler
som temporärt införts beträffande insättning på skogskonto. Vi anser därför
att dessa regler bör permanentas. Dessutom föreslår vi att avsättningstiden
på skogskonto förlängs till femton år.

De nya arvsreglerna kan betyda stora skatteskärpningar. Enligt dessa
tillfaller kvarlåtenskapen den efterlevande maken som ensam dödsboägare.
Avkastningen av jordbruksfastigheten beskattas i fortsättningen hos den
efterlevande. Det innebär att de reserver som finns på exempelvis skogskonto
utfaller omedelbart till beskattning. Riksdagen har uttalat att regeringen

Mot. 1988/89

Jo317

skyndsamt skall vidta åtgärder som innebär att ej avsedda effekter av de nya
arvsreglerna undvikes efter den 1 januari 1988.

I enlighet med riksdagens beslut anser vi således att tidigare regler
beträffande upplösning av bl.a. skogskonto i samband med dödsfall skall
gälla även i fortsättningen.

Skogsvårdslagen

Skogsbruket är i dag alltför mycket styrt av regler och förordningar.

Moderata samlingspartiet anser att den av riksdagen antagna träfiberlagen
skall avskaffas. Den styr bl.a. virkesutnyttjandet och motverkar utvecklingen
av skogsindustrin. I en tid med balans eller överskott mellan råvara och
prduktion är den till en nackdel och kan komma att förhindra en ekonomiskt
riktig utveckling inom näringen.

Det kan ifrågasättas om statliga planeringsorgan är bättre skickade att
bedöma möjligheterna till råvaruförsörjning än de människor som arbetar i
skogsnäringen. Enligt vår mening kan skogsindustrin och skogsbruket klara
detta.

Skogsvårdslagen med förordningar och tillämpningsanvisningar reglerar i
stort alla i skogsbruket normalt förekommande åtgärder. Detta medför
onödiga samhällskostnader och ökad kontroll. För den enskilde skogsägaren
innebär det både kostnader och en osäkerht om vad som är tillåtet eller
förbjudet. Sammantaget medverkar detta till en minskad intensitet i
skogsskötseln.

Rådgivning och information bör, enligt vår mening, ersätta stora delar av
regleringen och författningarna.

Skogsvårdslagen måste förenklas och renodlas. Den bör vägleda skogsägaren
till en god skogsvård och resurstillväxt och därmed till en framtida ökad
avkastning. Principiellt bör lagen ha sin utgångspunkt i skogen som en
naturresurs. Det betyder att den skall vara ett skydd mot överexploatering
och ett stöd för en långsiktig utveckling av skogen. Detta synsätt leder till att
skogsvårdslagen endast skall innehålla regler för återbeskogning efter
avverkning och ett skydd mot för tidig avverkning.

Skogsvårdslagens regelverk har inneburit att skogsskötselåtgärderna efter
hand har likriktats. Skogsbeståndet blir ensidigt. Mångfalden och variationsrikedomen
försvinner. Osäkerheten inför framtidens efterfrågan och kvalitetskrav
minskar om olika trädslag och skötselåtgärder tillåts variera. Det är
även från miljösynpunkt viktigt att en anpassning till lokala förhållanden kan
ske.

De åtgärder som skogsbruket vidtar i dag har stor påverkan på produktionen
under flera decennier. Vi vet inte något om maknadsförhållandena i
framtiden. En större flexibilitet erhålls om mångfalden gynnas på bekostnad
av den likformighet som i dag breder ut sig.

Det virkesproducerande skogsbruket, friluftslivet och naturvården kan
samsas på huvuddelen av skogsmarken. Det blir också resultatet av en god
och framsynt skötsel av naturresursen skogen. Emellertid finns det områden
som behöver ett särskilt skydd. Det kan gälla områden med hotade arter,
unika miljöer m.m. Det är ett samhällsintresse att dessa områden skyddas.

Mot. 1988/89

Jo317

5

Den enskilde ägaren skall erhålla full ersättning vid ett eventuellt statligt
intrång. Den enskildes ansvar och vård av naturresursen skogen är i många
avseenden överlägsen statliga ingripanden.

Forsknings- och utvecklingsarbete

Det skogliga forsknings- och utvecklingsarbetet behöver förstärkas och
utbildningsinsatserna måste öka för att på sikt säkra våra skogstillgångar.
Ytterligare forskning behövs för att främja såväl skogsproduktion som
miljö.

Forskningen måste vara inriktad mot såväl problemområden där resultaten
uppnås på lång sikt, som mot mera näraliggande områden som teknik och
ekonomi där det krävs kortare försöksperioder.

Det är statens uppgift att svara för den mera grundläggande och långsiktiga
skogliga forskningen.

När det gäller mera kortsiktigt inriktat forsknings- och utvecklingsarbete
har skogsbruket självt ett ansvar. Forskningsresultaten ligger ofta nära
praktisk tillämpning. Det krävs därför enkla och effektiva former för nära
samverkan mellan forskare och praktiker. Det gynnar båda parter.

För att förstärka forskningsinstitutionerna och anpassa forskningens
villkor och arbetsformer till de krav som ställs är det nödvändigt att en större
del av forskningsmedlen går direkt till de forskande institutionerna. En
alltför stor del av de statliga medlen slussas i dag ut genom forskningsråd,
ämbetsverk och sektorsorgan. Detta är tidsödande och tar resurser från
forskningsarbetet genom att stor möda läggs ner på pappersexercis i stället
för produktivt arbete.

En ökad satsning direkt på forskningsinstitutionerna är en förutsättning
för att den långsiktiga och framtidsinriktade forskningen skall komma till
stånd och nödvändig kompetensuppbyggnad ske.

Utbildning är ett effektivt medel för att sprida ny kunskap och få ut
forskningsresultat i praktisk tillämpning. Utbildningsinsatserna inom näringen
måste förstärkas. Det bör också ske en ökad satsning på utbildning och
information till samhället i övrigt om skogsnäringens betydelse och villkor.

Jordbrukets överproduktion - skogsplantering

För att uppnå en rimlig balans i Sveriges jordbruksproduktion måste
troligtvis stora arealer tas ur den direkta jordbruksproduktionen. I ett
långsiktigt perspektiv torde därför åkermark i viss utsträckning behöva
användas för skogsplantering. Om valet av trädslag avpassas på ett ansvarsfullt
sätt minskar riskerna för en markant förändring av kulturlandskapet.

Statens åtgärder bör inriktas på att underlätta denna process för den
enskilde. Information och råd är viktiga inslag. Vi anser därför att
skötsellagen bör förändras så att den medger att plantering av skog på
åkermark kan ske utan särskilt tillstånd. Skogsplantering bör stimuleras via
gynnsamma skatteregler i stället för bidrag.

Energiskogsodling kan vara ett annat alternativ till jordbruksproduktion.
Energiskogens möjligheter ligger i mycket goda odlingsbetingelser i kombination
med en långtgående teknikutveckling. Dagens erfarenheter visar att

Mot. 1988/89

Jo317

6

skogsbränsleflis utvecklar mer energi än energiskogsflis. Detta talar för att
skogsbränsleflis kan vara väl så intressant för markägaren.

Fjällnära skogar

Vi har i tidigare motioner fört fram vår uppfattning att det fjällnära
barrskogsbältet står för så stora naturvärden och har så stor betydelse för
rennäringen och turismen att det i sin helhet bör undantas fråns storskaligt
skogsbruk.

De fjällnära skogarna ägs till största delen av domänverket (ca 53% av
arealen eller nära 800 000 hektar). Vissa delar av denna areal, ca 300 000
hektar är avsatta till naturreservat och domänreservat.

Enligt vår mening bör övrig skog avyttras till enskilda i de områden som
berörs. Försäljningen av denna skog bör vara avslutad inom en femårsperiod.

Försäljning bör även kunna ske till gemensamhetsskogar ägda av samebyar
och lokalbefolkning.

Detta skulle sannolikt garantera ett småskaligt, arbetsintensivt skogsbruk
med ökad naturvårdshänsyn. Mångfalden i skogsbruket främjas genom spritt
enskilt ägande. Inför denna försäljning bör domänverket åläggas största
möjliga begränsning av avverkningarna i dessa områden.

En betydande del av avverkningarna i fjällnära skogar har skett med direkt
statligt stöd i form av bidrag till skogsbilvägar och som bidrag till avverkning
av lågproducerande bestånd. (5:3-skog).

Detta är inte acceptabelt. Vi yrkar att dessa bidrag upphör.

Det bör vidare utredas hur riksdagens krav på stor återhållsamhet med
skogsbruket i dessa områden utfallit.

Enligt vår mening kan i den fjällnära skogen trots mycket betydande
avsättningar till reservat fortfarande finnas urskogsarealer av stort värde för
naturvården. I dessa urskogar kan även ett småskaligt skogsbruk föröda
naturvärden.

Anslagsfrågor

Under anslaget D4 föreslås ett bidrag till fröplantager med 5,5 miljoner
kronor. Det finns ingen anledning för staten att bidra till dessa fröplantager.
De investeringar som där görs måste vara motiverade av marknadsmässiga
skäl. Investeringskostnaden skall tas ut på plantpriset. Genom att våra
skatteförslag innebär lägre skogsbeskattning kan skogsbrukarna lättare tåla
den kostnaden. Anslaget D4 bör därför minska med 5,5 miljoner kronor.

Under anslaget D5 anslås medel till olika verksamheter för finansiering av
bidrag för skogsodling efter lågproducerande bestånd. Regeringen föreslår
en minskning till 100 miljoner kronor. Vi föreslår att anslaget helt avskaffas.
Vidare föreslår vi också att det av regeringen till 5,5 miljoner kronor
minskade beloppet för bidrag till dikning avskaffas. Regeringen förslår 61
miljoner kronor för täckande av kostnader för den översiktliga skogsinventeringen
(ÖSI). Moderata samlingspartiet har i tidigare motioner ifrågasatt
behovet av dessa inventeringar. Dessa täcker dock nu så stora områden att de
bör fullföljas. Viktigt är att det redan nu planeras för en avveckling så att ej

Mot. 1988/89

Jo317

7

skogsvårdsorganisationen drabbas av kostnader för bl.a. personal. Vi
föreslår en lägre detaljeringsgrad och förenklingar av planerna. Bidraget till
ÖSI föreslås därför minska med 20 miljoner kronor.

Under anslaget D6 föreslås att 55 miljoner kronor anslås till byggande av
skogsbi 1 vägar. Knappast någon investering inom skogsbruket torde vara så
lönsam som just byggandet av skogsbilvägar. Anslaget bör helt avskaffas.

Vi föreslår liksom tidigare år att vid byggande av skogsbilväg i likhet med
skogsdikning avdrag vid beskattning medges redan första året för samtliga
kostnader. Liknande krav har under senare tid framförts från Lantbrukarnas
Riksförbund till regeringen.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förändringar i
skogsvårdslagen med den inriktning som anges i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om stimulans och rådgivning inom skogsbruket,

[att riksdagen beslutar att skogsvårdsavgiften skall vara 0,3
procent från och med den 1 juli 1989 samt att den helt slopas från den 1
juli 1990,']

[att riksdagen beslutar att förlänga avsättningstiden för skogskonto
till 15 år samt att permanenta nuvarande regler,1]

[att riksdagen beslutar att avskaffa träfiberlagen,2]

3. att riksdagen beslutar att ändra skötsellagen så att plantering av
skog på åkermark kan ske utan särskilt tillstånd,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om överförandet av fjällnära skogar till enskilda
skogsägare eller gemensamhetsskogar,

5. att riksdagen beslutar att till anslaget D4 Skogsvårdsorganisationen:
Investeringar för budgetåret 1989/90 anslå 17 635 000 kronor,

6. att riksdagen beslutar att till anslaget D5 Bidrag till skogsvård
m.m. för budgetåret 1989/90 anslå 122 500 000 kronor,

7. att riksdagen beslutar att anslaget D6 Stöd till byggande av
skogsbilvägar avskaffas,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att kostnader för
byggande av skogsbilvägar samt investeringar i skogsdikning är direkt
avdragsgilla,

[att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag i anledning
av vad som i motionen anförts om de nya arvsreglerna.1]

Mot. 1988/89

Jo317

t

8

Stockholm den 25 januari 1989
Sven Eric Lorentzon (m)
Jens Eriksson (m)

Ingvar Eriksson (m)

Carl G Nilsson (m)

Ivar Virgin (m)

Mona Saint Cyr (m)

Mot.

Jo317

Anders Andersson (m)

Hans Dau (m)

Ingrid Hemmingsson (m)

Anders G Högmark (m)

Karl-Gösta Svenson (m)

1 1988/89: Sk425

2 1988/89: N334