Motion till riksdagen
1988/89: Jo310
av Bengt Westerberg m. fl. (fp)
Skogspolitiken
1 Inledning
Skogen är en av Sveriges viktigaste nationaltillgångar. Mer än hälften av
landets yta består av mark som till övervägande delen är lämpad för
skogsproduktion. Skogsnäringen (skogsbruk och skogsindustri) är den enskilda
bransch i Sverige som ger det största exportnettot. Förädlingsvärdet
motsvarar nästan 5% av bruttonationalprodukten. Antalet sysselsatta är
nästan 200000, varav åtskilliga i Norrlands inland.
Större delen av våra skogsprodukter exporteras. Nettovärdet av exporten
ligger kring 50 miljarder kr./år och näringen kommer tveklöst att
behålla sin ställning som en hörnsten i Sveriges ekonomi.
Eftersom den svenska skogen och skogsindustrin i hög grad har olika
ägare går närmare 3/4 av den årliga avverkningen i handel på virkesmarknaden.
Ett affärsmässigt samband mellan efterfrågan, utbud och prissättning
av virkesråvara är därför viktigt för skogsnäringens funktion.
Men skogen har också andra värden.
Den är vår areellt sett viktigaste naturtyp. Med sin skiftande utformning
bildar den en rad olika naturmiljöer som är hemvist för många växt- och
djurarter. Den utgör därigenom en viktig genbank — och som sådan en
oersättlig naturresurs vars betydelse bara kommer att öka. Vidare spelar
skogen en viktig roll bl. a. som luftrenare och reglerare av vattenbalans och
lokalklimat.
Den erbjuder oss människor omistliga värden i form av naturupplevelser,
vila och rekreation. Den producerar bär, svamp och vilt. Dess betydelse
för det rörliga friluftslivet kan knappast överskattas. Skogen bör också i
ökad utsträckning kunna bidra till turismens utveckling. I norra delen av
landet utnyttjas den också som betesmarker för rennäringen.
Skogen är inte bara natur. Den utgör också en del av vår kultur, bl. a.
som ett huvudelement i det landskap omkring oss som ingår i vårt kulturarv.
Många människor har en stark känslomässig bindning till skogen.
Skogens roll som råvara för den traditionella skogsnäringen får därför
inte skymma det faktum att också de övriga nyttigheter den producerar har
stor betydelse för samhället, även om de bara till en del kan värderas i
pengar. Om skogspolitiken enbart skulle betrakta skogen som råvarukälla
för industrin skulle flera av skogens viktiga värden riskeras. Ofta sammanfaller
produktionsaspekterna med övriga intressen. Då intresse står mot
intresse måste dock en sammanjämkning ske och skötselmetodema modifieras.
Skogen har utnyttjats på olika sätt under skilda perioder. Konflikter
kring utnyttjandet är något som inte är begränsat till vår tid utan också har
förekommit tidigare. Utarmningen av de genetiska resurserna — den
kanske allvarligaste anledningen till konflikt mellan virkesproduktion och
andra anspråk på skogen — har dock aldrig utgjort ett så allvarligt problem
som just nu. Samtidigt har vi i dag mer skog och större tillväxt än någonsin
tidigare i historisk tid.
Svenskt skogsbruk har länge varit ett internationellt föredöme i fråga om
satsning på återväxt och betoning av långsiktig hushållning med virkesresursema.
Politiken har här varit mycket framgångsrik (trots att man periodvis
satsat på metoder som i efterhand visat sig vara mindre lämpliga).
Flertalet industriländer ligger långt efter oss i dessa avseenden och skillnaden
gentemot dagens skogsskövling — orsakad av fattigdom och stora
skogsbolag — i u-länderna är avgrundslik.
Skogen har från rent skogliga synpunkter utvecklats mycket positivt
under 1900-talet, även om orosmoln också finns (t. ex. luftförorening och
försurning). Däremot har skogsbrukets förändringar under de senaste 30—
40 åren gjort att konflikterna med framför allt naturvården ökat starkt.
Många faktorer har bidragit till denna utveckling, t. ex. kalhyggestekniken,
satsningen på likformiga barrbestånd, skogsvägnätets förtätning och ianspråktagandet
av nya marker (bl.a. fjällskogar).
Skogsdöden i Europa stämmer till eftertanke. Den har ännu inte drabbat
vårt eget land men skogsskador till följd av luftföroreningar och försurning
har ändå konstaterats, bl. a. i anslutning till försurande industrier. Det
faktum att tillväxten är god, delvis beroende på kvävenedfallet, får inte
invagga oss i en falsk känsla av trygghet. Skogsskadorna är redan ett
allvarligt miljöproblem. Om vi inte tar itu med det nu kan de på längre sikt
orsaka enorma skador på skogsnäringen.
2 En ny skogsvårdslag
Den socialdemokratiska skogspolitiken sedan regeringsskiftet 1982 har
haft som huvudsyfte att söka tvinga fram en ökad avverkning. Därför
kompletterades skogsvårdslagen från 1979 omedelbart efter regeringsskiftet
(1983) med en serie nya regleringar, däribland krav på slutavverkning i
bestämd omfattning, gallringstvång och obligatoriska skogsbruksplaner.
Tillsammans med regeringens förordning och skogsstyrelsens olika föreskrifter
bildar skogsvårdslagen nu ett detaljerat och svåröverskådligt regelverk
som starkt beskär den enskilde skogsägarens handlingsfrihet. Detta
system har en rad svagheter.
För det första är det svårt för den enskilde skogsägaren att hitta rätt i
regelsystemet. Mängden av regler kan leda till osäkerhet om vad som är
tillåtet och därmed sänka avverkningsnivån.
För det andra riskerar den detaljerade regleringen att minska skogsägarnas
motivation och intresse att engagera sig i det egna skogsbruket.
För det tredje kan försöken att styra hela skogsbruket enligt de idéer som
för tillfället är förhärskande leda till storskaliga misstag och till att enskilda
skogsägares intresse för att utveckla nya och för dem ändamålsenliga
metoder hämmas.
Mot. 1988/89
Jo310
7
Skogspolitiken bör läggas om i två centrala avseenden: Detaljregleringen
bör försvinna. Samtidigt bör miljöanpassningen öka.
Enligt vår mening krävs nu en genomgripande förändring av skogsvårdslagen.
Den bör lämpligen genomföras i samband med en samlad översyn
av skogspolitiken. Denna bör syfta till en förenklad lagstiftning, begränsad
byråkrati, ökat hänsynstagande till miljövården och till att åstadkomma
ett mer ståndortsanpassat skogsbruk. Detta innebär ett skogsbruk som
arbetar med varierande trädslag och skogsbruksmetoder lokalt för att
utnyttja de skiftande vatten-, närings- och ljusförhållandena i landskapet.
Skogsbruket bör också bättre än i dag beakta skogens mångsidighet och
olika funktioner.
Skogsvårdslagen är i dag skriven för att tillgodose en rad olika krav.
Ursprungligen kom den till för att värna skogen som naturresurs. Till de
regler som har detta syfte hör bl. a. kravet på återbeskogning. Senare har
den kompletterats med krav på naturvårdshänsyn i skogsbruket som delvis
har samma syfte bl. a. genom att främja mångfald, genetisk variation och
artrikedom i skogen.
En betydande del av regelverket syftar dock till att förmå skogsägaren att
bedriva ett rationellt skogsbruk med inriktning på hög produktion. Till
dessa bestämmelser hör bl. a. gallrings- och slutavverkningskyldigheten
och de regler som föreskriver hyggesskogsbruk som den helt dominerande
skötselformen.
Därtill kommer att lagen och dess tillämpningsföreskrifter oftast reglerar
inte bara vilket resultat som skall åstadkommas utan också vilka
metoder som skall användas.
En ny skogsvårdslag bör alltså i första hand syfta till att värna en
långsiktig hushållning med skogen som naturresurs. Utgångspunkten skall
vara den enskilde skogsägarens rätt och ansvar att bruka sin skog. Skogsägaren
skall liksom nu vara skyldig att ta hänsyn till naturvårdens intressen
i skogsbruket och att skydda skogens förmåga att ge en hög, värdefull
och uthållig avkastning. Arter och ekosystem skall bevaras. Det gäller både
att värna ursprungliga miljöer och dem som formats under tusentals år av
mänskliga ingrepp i landskapet.
Lagen bör däremot befrias från de inslag som syftar till att tvinga fram
en snävt näringspolitiskt motiverad avverkningsnivå. Enligt vår uppfattning
är skogsvårdslagen ett både olämpligt och ineffektivt instrument på
detta område. Skogsindustrins behov av regelbunden virkesförsörjning
måste tillgodoses med andra metoder bl. a. en effektiv rådgivning och
service, åtgärder för att åstadkomma ökad konkurrens på virkesmarknaden,
en liberalisering av jordförvärvslagen, åtgärder mot olämplig arrondering
och mot hämmande skatteregler som de höga marginalskatterna.
Efter sådana utbudsstimulerande åtgärder bör industrins efterfrågan på
en fungerande marknad vara tillräcklig för att åstadkomma en motsvarande
avverkning. Det är direkt olämpligt att låta kortsiktiga industriintressen
motivera regler om särskilda skogsbruksmetoder i en näring som arbetar i
ett 100-årsperspektiv. Vilka produktionsmetoder som skall användas bör i
första hand avgöras av skogsägaren.
Skogsvårdslagen skall alltså ställa minimikrav på skogsbruket i syfte att
Mot. 1988/89
Jo310
8
värna skogen som naturresurs. Reglerna skall ställa krav på resultatet
snarare än på metoderna.
Reproduktionsplikten skall finnas kvar. Det skall ställas krav på lägsta
godtagbara foryngringsresultat vid en viss tidpunkt, däremot inte på hur
detta skall åstadkommas. I ett avseende bör kravet på återbeskogning
lättas. Markägaren skall ha möjlighet att avstå från hög virkesproduktion
för att i stället prioritera naturskyddssynpunkter. Han/hon skall t. ex. ges
möjligheter att bevara från naturvårdssynpunkt värdefulla löv- och blandskogar
bl. a. en del s. k. skräpskogar (§ 5:3) — ofta hemvist för hotade arter.
Eftersom denna typ av områden försvinner i snabb takt finns det skäl att
redan nu — utan att avvakta den mer genomgripande översyn av skogspolitiken
och skogsvårdslagen som här förordas — ändra lagen så att möjligheterna
att på detta sätt frivilligt ta större naturvårdshänsyn ökar.
Styrningen mot dagens angivna slutavverkningsålder bör upphöra. Det
bör även i fortsättningen finnas regler om lägsta tillåtna slutavverkningsålder.
Skogsägaren bör dock få större frihet att välja lämplig ålder. Reglerna
bör ha karaktär av minimikrav.
Röjningsskyldigheten har ett samband med reproduktionplikten och bör
därför behållas även om den kan mjukas upp jämfört med nuvarande
bestämmelser. Dagens regler om gallringsskyldighet bör avskaffas eller
modifieras avsevärt. Det hindrar inte att röjning och gallring ofta är
nödvändiga åtgärder, men detta bör främst styras av skogsägarens egna
överväganden. Möjligheter att ingripa mot uppenbar vanvård av skogen
måste alltid finnas.
Det finns vidare skäl att i högre grad än nu godta andra skogsföryngringsmetoder
än hyggesskogsbruk. Kravet bör ställas så att skogen efter
avverkning skall ge en kvantitativt och kvalitativt tillfredsställande virkesproduktion.
Nuvarande kategoriska regler hindrar flexibilitet och därmed
bästa ekonomi för skogsägaren samt en utveckling mot ett mer ståndortsanpassat
skogsbruk.
Kraven på slutavverkning i bestämd omfattning och ransoneringen av
avverkningsbar skog är av den karaktären att de inte hör hemma i en
naturresursinriktad skogsvårdslag. Ransoneringsbestämmelsen torde dessutom
snarast bidra till att hämma utbudet av virkesråvara, som statsmakterna
i andra sammanhang anser sig vilja främja.
Reglerna har vidare visat sig ineffektiva för det syfte de var avsedda. De
bör därför slopas helt. Det kan noteras att likartade slutsatser dras i bilaga
6 till 1987 års långtidsutredning, ”Skogen vår räddningsplanka”.
Den utformning av skogsvårdslagen vi föreslår gör det lättare för skogsägare
att ta frivilliga hänsyn till naturvårdens intressen utöver vad lagen
föreskriver. Det blir t. ex. möjligt att bevara glesbeskogade marker av
värde för hotade arter. Det blir även lättare att satsa på lövskog.
Anmälningsplikten för avverkning bör finnas kvar för att ge myndigheterna
möjlighet att ta ställning till vilka krav på naturvårdshänsyn som
skall ställas och för uppföljning av skogsvårdslagen.
Det bör klart framgå av skogsvårdslagen att det också finns andra lagar,
däribland naturvårdslagen, som påverkar och sätter ramar för skogsbruket.
Mot. 1988/89
Jo310
9
Skogsvårdslagen bör liksom hittills också ge möjlighet att ställa krav på
skogsodlingsmaterial och introduktionen av främmande trädslag. Det
finns betydande risker för bakslag vid experiment. Skogsbruket är en så
långsiktig näring att resultatet inte i rimlig utsträckning kan vara känt på
förhand. Då dessutom införande av t. ex. ett nytt trädslag kan påverka vår
ursprungliga flora och fauna finns det skäl att inte helt lämna över dessa
avgöranden till skogsägarna.
De översiktliga skogsinventeringarna (ÖSI) kan ge ett bra underlag för
rådgivningen till skogsägarna. Det finns dock skäl att varna för tendenser
att med utgångspunkt från ÖSI och de obligatoriska skogsbruksplanerna
övergå till mer av planhushållning i skogsbruket. Den nuvarande översiktliga
skogsinventeringen bör fullföljas. ÖSI bör dock inte betraktas som
någon permanent verksamhet. Frågan om en eventuell fortsättning bör
prövas när nuvarande inventering genomförts.
Skogsbruksplaner är ofta till fördel både för skogsägaren och skogsnäringen.
Det finns dock ingen anledning att genom obligatoriska skogsbruksplaner
söka stöpa alla skogsägares verksamhet i samma form. Det
obligatorium som infördes av den socialdemokratiska regeringen 1983 bör
avskaffas.
Skogsvårdslagen skall vara så skriven att regeringen inte kan ge skogsstyrelsen
frihet att utforma detaljerade föreskrifter. Det är angeläget att
skillnaden mellan råd och regler tydligt framgår i de skrifter som ges ut för
användning bl. a. av skogsägarna.
Skogsvårdsorganisationens rådgivning och information spelar en viktig
roll för att uppmuntra passiva skogsägare att öka sin avverkning och för att
stimulera en aktiv skogsvård. Skogsvårdsstyrelserna bör dock inte ha
någon monopolliknande ställning i detta avseende. Även skogsägarorganisationernas
och uppköparnas rådgivning och service har stor betydelse.
I anslutning till att en ny skogsvårdslag utarbetas bör skogsvårdsorganisationen
ses över. Stor restriktivitet bör gälla i fråga om affärsverksamhet
och utrymme ges för privata initiativ.
3 Skogsbeskattningen
Medan skogsbruk i vårt land är en hundraårsnäring, där avverkningstidpunkten
utan större våld på den biologiska eller skogsekonomiska kalkylen
kan förskjutas tiotals år, har skogsindustrin med sina anställda, anläggningar
och marknader ett ganska jämnt råvarubehov under året och mellan
åren. Inomårsvariationen klarar man genom kostsam överlagring från
våren till hösten.
Visserligen ökar produktionen av trävaror, massa, skivor och papper
och därmed råvarubehovet under högkonjunktur och sjunker under lågkonjunktur,
men det sammanlagda råvarubehovet inom skogsindustrin
mellan hög- och lågkonjunktur skiljer inte mer än ± 10%. Skogen är inte
självklart biologiskt eller skogsekonomiskt ”mogen” i den jämna takt
industrin efterfrågar virke.
En minskad avverkning i samband med lågkonjunktur åstadkommes
lätt genom sänkta virkespriser medan en ökad avverkning kan åstadkom
Mot. 1988/89
Jo310
10
mas genom virkesprisökningar och/eller andra stimulansåtgärder. Eftersom
närmare 60% av avverkningsmöjligheterna finns hos privatskogsägare
— utan direkt koppling till egen skogsindustri — är denna grupps
agerande på virkesmarknaden synnerligen viktig för industrins råvaruförsörjning.
I och med att skogsinkomsterna hos privatskogsägarna i allt
högre utsträckning läggs samman med inkomst av annan tjänst, pension
eller dylikt, och i minskad utsträckning med jordbruksinkomster, spelar
skatteplanering mot annan stadig inkomst en allt viktigare roll i beslutet
om skog skall avverkas eller inte.
För ett skogsbestånd som är biologiskt och skogsekonomiskt avverkningsmoget
fr. o. m. nu och 15 — 20 år framåt är det ägarens privatekonomiska
kalkyl, som i hög grad påverkas av skattereglerna, som avgör när
avverkning skall ske.
Det centrala instrumentet för skogsägarens ekonomiska planering är
skogskontot. Vårriksdagen 1986 höjde som en del av det s.k. stimulanspaketet
tillfälligt insättningsmöjligheterna på skogskontot från 60% till 90%
av såld avverkningsrätt och från 40% till 70% av leveransvirkesintäkterna
för avverkningar 1986 — 88.
Åtgärden hade effekt. 1 en undersökning vid Sveriges Lantbruksuniversitet
(SIMS-rapport 22, 13 mars 1987) över orsakerna till ökad avverkning
hos privatskogsägarna i södra Sverige 1986/87 angav nära 25%, att de
förbättrade skogskontoreglerna varit av avgörande betydelse för avverkningsbeslutet.
Skogsägare avverkar uppenbarligen mer, om skatten i nuet
kan minskas. Vid återgång till lägre insättningsprocenter torde avverkningen
komma att gå ner. Det var därför positivt att riksdagen i höstas
beslutade om en förlängning.
F. n. är den maximala tiden för placering på skogskonto 10 år, varefter
pengarna senast skall tas fram för beskattning. Vid utgången av 1976 stod
1,286 miljarder kr. på skogskonto, vid utgången av 1986 stod 3,960 miljarder
kr. på skogskonto, en ökning med 2,674 miljarder kr. under tioårsperioden,
vilket är en 30-procentig ökning i 1976 års penningvärde. Den
31/12 1987 uppgick den sammanlagda skogskontohållningen till 4,821
miljarder kr., en ökning under 1987 på ca 860 miljoner kr. i löpande priser.
Eftersom tioårsperioden uppenbarligen inte räcker till för en ordnad avveckling
av skogskontot, fungerar kontot i slutändan avverkningshämmande,
då skogsinkomster faller ut utan avverkning.
Den viktigaste utbudsstimulerande åtgärd som kan vidtas är dock en
rejäl skattereform med en kraftig sänkning av marginalskatterna. Då minskar
behovet av olika specialkonstruerade lösningar för att fördela inkomster
över flera år såsom skogskontot.
Folkpartiet har föreslagit en skattereform med kraftigt sänkta marginalskatter
och ett marginalskattetak på 50%. Enligt vår mening bör möjligheten
att behålla medel på skogskonto förlängas från nuvarande 10 år till
dess att en marginalskattereform av denna omfattning är fullt genomförd.
Skogsvårdsavgiften höjdes 1984 från 0,5% till 0,8%. De insatser inom
skogsbruket som avgiften är tänkt att finansiera ligger på ett lägre belopp
än de 400 milj.kr. avgiften beräknas inbringa. Avgiften har därmed förlorat
det direkta samband med skogspolitiken som den tidigare haft och fått
Mot. 1988/89
Jo310
11
en mer fiskal karaktär än tidigare. Denna skillnad kommer att bli än mer
markant när taxeringsvärdena på jordbruksfastigheter så småningom ändras.
Det finns därför skäl att sänka skogsvårdsavgiften. Denna fråga bör
behandlas i samband med att de tre pågående skatteutredningarna blir
fardiga med sitt arbete.
Reavinstbeskattningen av jordbruksfastigheter medger i dag uppskovsrätt
om vinsten sätts in i en ersättningsfastighet — en schablonbeskattad
villa eller en annan jordbruksfastighet. Folkpartiet har i andra sammanhang
föreslagit ändringar av beskattningen så att realisationsvinster fritt
kan flyttas mellan bostadsrätter och egnahem. En konsekvens av detta
synsätt är att uppskovsrätt bör medges vid försäljning av jordbruksfastighet
även om vinsten placeras i en bostadsrätt. Detta skulle också kunna
bidra till en viss — om än begränsad — ökning av omsättningen på
jordbruksfastigheter.
4 Skogen som försörjningskälla
Mångå människor har — direkt eller indirekt — skogen som försörjningskälla.
I skogsbruket är ca 45 000 och i trävaru-, pappers- och massaindustrin
ca 140000 personer sysselsatta. Ovanpå detta kommer också anställda
inom bl. a. transportväsendet och serviceverkstäder.
Skogsnäringen utgör en ryggrad i svensk ekonomi men har också stor
regionalpolitisk betydelse. Den erbjuder sysselsättning och försörjningsmöjligheter
i många bygder som i övrigt brottas med stora avfolkningsproblem.
Både skogsbruk och sågverk har en avsevärd betydelse för våra
glesbygders framtid.
Men även orörd skog kan rätt utnyttjad ge underlag för sysselsättning.
Värdefulla naturområden som undantagits från exploatering kan öppna
möjligheter för en växande turism. I takt med att miljöförstöringen alltmer
uppmärksammas som ett stort samhällsproblem ute i Europa kan intresset
öka för våra orörda naturområden.
Med tanke på den viktiga roll skogen spelar för den svenska samhällsekonomin
är det angeläget att slå vakt om och vidareutveckla en skogsforskning
av hög kvalitet. I princip bör skogsforskningen finansieras av
budgetmedel. Den bör inte finansieras av miljöavgifter från jordbruket.
Som framhållits ovan har staten anledning att med lagstiftning värna
skogen som naturresurs. Det finns vidare skäl att med ekonomiska stödåtgärder
söka stimulera skogsvårdsinsatser som är samhällsekonomiskt lönsamma
även om de är privatekonomiskt olönsamma.
Men det bör starkt understrykas att de skäl som talar mot en omfattande
statlig styrning och reglering av näringslivet och för konkurrens och en
fungerande marknadsekonomi är giltiga även i fråga om skogsnäringen,
inte minst om strävan är att få en samhällsekonomiskt optimal tillgång till
skogsråvara. Näringspolitiken bör därför även på detta område inriktas på
att åstadkomma en fungerande marknad, inte på att driva fram nya
regleringar.
Mot. 1988/89
Jo310
12
Under mycket lång tid har frågan om hur en ökad skogsavverkning skall
kunna åstadkommas för att tillförsäkra industrin tillräckligt med råvara
stått i den skogspolitiska debattens centrum.
Inom de ramar vi föreslår för skogsbruket är det möjligt och från
samhällets synpunkt önskvärt att öka avverkningsnivån. Vi avvisar föreställningen
att tvingande lagregler skulle vara en lämplig och framkomlig
väg. En ökad avverkning bör stimuleras genom att utbudshinder tas bort.
Vi menar att ändrade skatteregler med kraftigt sänkta marginalskatter med
all sannolikhet är den viktigaste utbudsstimulerande åtgärd som nu kan
vidtas. Det måste vidare framhållas att virkesimport i sig inte är något
problem om den ger underlag för lönsam förädling.
Det finns dock ytterligare åtgärder som skulle kunna undanröja utbudshinder.
Åtskilliga av instrumenten finns i uppköparnas händer. En bättre
fungerande virkesmarknad med ökad konkurrens är en viktig förutsättning
för ett ökat utbud av virkesråvara.
Tendensen till att företag förenar sig i kartelliknande inköpsorganisationer
bör hållas under uppsikt. Näringsfrihetsombudsmannen ser för
närvarande över förhållandena på virkesmarknaden. Det är angeläget att
såväl sälj- som köpkarteller motverkas.
En annan betydelsefull åtgärd i utbudsstimulerande syfte gäller handeln
med skogsmark som i dag regleras i jordförvärvslagen. De nuvarande
reglerna begränsar otvivelaktigt försäljningen av skogsmark från passiva
till aktiva skogsägare. Möjligheterna att ytterligare liberalisera jordförvärvslagen
bör därför prövas.
Ett särskilt problem utgör flerägande av skogsmark, bl. a. i dödsbon.
Enligt den statliga dödsboutredningen ägdes i slutet på 1970-talet 10% av
alla jordbruksfastigheter helt eller delvis av dödsbon. När flera personer
äger skogsmark tillsammans blir det ofta en komplicerad och utdragen
process att fatta beslut om avverkning. Om delägarna är oense kan ingenting
göras. Utredningen föreslog 1987 en rad åtgärder mot dessa problem
bl. a. införande av ett system med ställföreträdare för dödsbon. Även
flerägande av andra typer medför liknande svårigheter.
Riksdagen beslöt i höstas om en rad åtgärder för att komma åt de
problem dödsboägande och flerägande av jordbruksfastigheter har skapat.
På några punkter ville folkpartiet göra mera. Vi menar att ett dödsbo
under avvecklingstiden skall företrädas av en ställföreträdare. Vi menar
vidare att lagen om förvaltning av vissa samägda jordbruksfastigheter bör
göras tillämplig redan då två personer som inte är gifta eller sambor
gemensamt äger en jordbruksfastighet. Riksdagen bör besluta om lagändringar
i denna riktning.
Träfiberlag och biobränslen
Riksdagen beslöt våren 1987 att ersätta tidigare bestämmelser i byggnadslagen
med en ny lag om träfiberanvändning. Den nya lagen syftar bl. a. till
att åstadkomma en central prövning av hur stor del av råvaran som skall få
användas som bränsle i förhoppningen att detta skulle förbättra skogsindustrins
virkesförsörjning.
Mot. 1988/89
Jo310
13
Lagen innebär att sågverkens biprodukter i hög grad specialdestineras
till massaindustrin utan att det finns alternativa avsättningsmöjligheter.
Detta kan visserligen bidra till att minska behovet av importerad råvara
men kanske till priset av ökad bränsleimport.
”De risker för konkurrens om råvaran som utredningen oroar sig för ser
vi tvärtom som något positivt. Konkurrens är i regel en samhällsekonomiskt
önskvärd företeelse och därför inte något som bör regleras bort,
särskilt inte mot bakgrund av de koncentrationstendenser som idag finns
inom cellulosaindustrin”, heter det med all rätt i den skogspolitiska bilagan
till LU87.
Enligt folkpartiets uppfattning bygger riksdagsbeslutet på en övertro på
centrala myndigheters förmåga att fördela resurser på ett ändamålsenligt
sätt. Hur råvaran skall fördelas bör i stället avgöras på marknaden genom
samspelet mellan tillgång och efterfrågan vid fri prisbildning i gängse
ordning. Bara då kan risken för onödiga resursuppoffringar och välfärdsförluster
undvikas. Lagen om träfiberråvara bör därför avskaffas.
Biobränslen av olika slag är inhemska, förnybara, sysselsättningsfrämjande
och relativt miljövänliga energikällor bl. a. mot bakgrund av att
förbränning inte ökar koldioxidhalten i atmosfären och leder till mycket
begränsade utsläpp av svavel. Flis, avverkningsrester, sågspån m. m. bör
därför utnyttjas i ökad utsträckning i svensk energiförsörjning. Även energiskog
bör användas. En utveckling mot ökad användning av biobränslen
underlättas när varje energikälla genom miljöavgifter får bära kostnaderna
för de miljökostnader de orsakar. Ett avskaffande av lagen om träfiberråvara
skulle också ge biobränslena en bättre chans. Frågan om biobränslen
behandlas utförligare i folkpartiets energipolitiska motion.
Statsbidrag
De ordinarie statliga bidragen till främst skogsvård och skogsbilvägar
uppgår budgetåret 1988/89 till ca 350 milj.kr. Här ingår bl. a. bidrag till
särskilda skogsvårdsåtgärder i det skogliga stödområdet, det s. k. 5:3bidraget
(dvs bidrag till skogsodling efter avverkning av lågproducerande
bestånd), dikning och översiktliga skogsinventeringar.
I princip bör statsbidrag till skogsbruket utgå till insatser som är samhällsekonomiskt
lönsamma även om de är privatekonomiskt olönsamma.
Till den kategorin hör restaurering av glesa och skadade skogar. Denna typ
av åtgärder är motiverad också med tanke på att de återställer en naturresurs
för kommande generationer och för att de redan nu ger ett — om än
begränsat — tillskott av virke. Statsbidrag får dock inte utgå till åtgärder
som strider mot starka naturvårdsintressen. Vi återkommer till denna
fråga i avsnittet om skog och miljö.
Skogsbilvägarna har stor betydelse framför allt för att skogsbruket skall
kunna bedrivas rationellt men de innebär också att skogen med dess andra
värden blir mer lättillgänglig för allmänheten. Byggande av skogsbilvägar
är i allmänhet lönsamt för skogsägaren. Statsbidragsgivning kan dock
ibland vara motiverad för att myndigheterna skall kunna stimulera från
samhälls- och naturvårdssynpunkt mer nyanserade vägdragningar samt för
att åstadkomma samverkan mellan berörda skogsägare.
Mot. 1988/89
Jo310
14
Det är positivt att skogsstyrelsen har fastställt regler om ökad naturvårdshänsyn
vid byggande av skogsbilvägar. Med tanke på en del kontroversiella
beslut som fattats på senare tid är det angeläget att utvärdera hur
bidragsgivningen nu fungerar från miljösynpunkt.
Vissa statliga bidrag till skogsvård och skogsbilvägar har åtminstone
delvis regionalpolitisk karaktär. Det är naturligt med tanke på skogsnäringens
betydelse i våra glesbygder. Det bör samtidigt understrykas att
beslut om hur regionalpolitiska insatser skall utformas i större utsträckning
bör fattas på regional nivå där kunskapen om de lokala förhållandena
finns. Höjda regionalpolitiska ambitioner bör därför leda till utökade
länsanslag. Det bör övervägas om inte länsanslagen också, när länsstyrelserna
anser det lämpligt, skulle kunna användas till regionalpolitisk! motiverade
insatser i skogsbruket.
Statens marker omfattar ungefär en femtedel av skogsarealen. Dessa
förvaltas av domänverket. Domänverket kommer även i framtiden att
spela en viktig roll som markförvaltare. Vi anser dock att domänverkets
nuvarande tillgångar i betydande utsträckning bör överföras i enskild ägo.
Detta bör vara ett led i strävandena att stärka och komplettera det enskilda
jord- och skogsbruket och därmed skapa ökade möjligheter för människor
att bo kvar och försörja sig i glesbygder. Frågan om försäljning av domänföretagen
och av delar av domänverkets markinnehav behandlas i en
särskild motion från folkpartiet, centerpartiet och moderata samlingspartiet.
5 Skog och miljö
Skogsbruket skall bedrivas rationellt men det måste ta hänsyn till att
skogen fyller många funktioner för naturen och därmed för oss människor.
Frågan om miljöpolitiken i skogsbruket behandlas utförligare i andra
motioner från folkpartiet, i första hand partimotionen om naturvård. Här
skall dock vissa riktlinjer anges.
De miljöpolitiska instrument som i första hand bör användas för skogens
del är:
— Utbildning, rådgivning och information för att främja från naturvårdssynpunkt
positiva skogsbruksmetoder.
— Bevarandebeslut för skydd av värdefulla skogsmarker.
— Miljökonsekvensanalyser så att effekterna för miljön av olika ingrepp
och brukningsmetoder klarläggs.
— Miljöavgifter på förorenande utsläpp för att bekämpa luftföroreningar
och försurning.
Om hänsyn till naturvården får spela en större roll än hittills i skogspolitiken
innebär det vissa ytterligare begränsningar av skogsägarnas handlingsfrihet
på detta område. Dessa begränsningar måste accepteras med
tanke både på kommande generationer och på skogens framtida produktionsförmåga.
I gengäld innebär förslagen i övrigt i denna motion väsentligt
färre regler och ökade möjligheter för den enskilde skogsägaren att ta
ansvar för sin skog.
Mot. 1988/89
Jo310
15
De begränsningar folkpartiet föreslår gäller framför allt bevarandebeslut
som skall kombineras med ersättning för intrång i pågående markanvändning.
Vad gäller skogsbruksmetoder är det vår uppfattning att stimulansåtgärder
— såsom information, rådgivning och viss bidragsgivning — i
första hand skall komma i fråga.
Redan i dag finns därtill vissa bestämmelser som styr vilka skogsbruksmetoder
som får användas. Det kan givetvis inte uteslutas att reglerna på
detta område ibland måste skärpas men den metoden bör utnyttjas med
försiktighet. Det på senare år starkt växande intresset för naturvård bland
dem som är verksamma i skogsbruket är en mycket stor tillgång som måste
utnyttjas i miljöarbetet. Den enskilde skogsbrukarens vilja och engagemang
är av avgörande betydelse för att skogens naturvärden på rätt sätt
skall tas till vara.
Som framhölls i avsnittet om skogsvårdslagen bör skogsägarnas möjligheter
att frivilligt bedriva ett mer naturvårdsinriktat skogsbruk öka. 1 vissa
fall bör även ett särskilt bidrag — av ungefär samma slag som nu utgår för
naturvårdsåtgärder i odlingslandskapet — utgå till markägare som vill ta
mer långtgående naturvårdshänsyn än lagen kräver. Folkpartiet föreslår i
en annan motion att 30 milj.kr. anslås för detta ändamål.
Även om intresset för naturvård har ökat starkt inom skogsbruket återstår
avsevärda brister på en del håll. På 1/3 av hyggena tas det enligt en
undersökning inga naturvårdshänsyn alls. De nuvarande hänsynsreglerna i
skogsvårdslagen med tillämpningsföreskrifter bör i och för sig vara tillräckliga
för att nå våra syften om reglerna efterlevs i praktiken. Men det är
angeläget att med utbildning, rådgivning och information ytterligare stärka
respekten för naturvården och förbättra uppföljningen av hur hänsynsreglerna
följs.
Ett syfte bör vara att åstadkomma att de mest radikala metoderna inte
används i områden med särskilda natur- eller friluftsvärden, att hyggenas
storlek begränsas, att man låter bli att avverka i vissa känsliga områden
och att ursprungliga skogstyper bevaras. Det är också angeläget att införande
av nya starkt markomvandlande brukningsmetoder föregås av miljökonsekvensanalyser.
Samma krav måste ställas vid införande av främmande
trädslag i Sverige. Restriktiviteten bör vara stor och tillräckliga
skyddszoner till nationalparker och naturreservat säkerställas.
Kampen mot försurning och luftföroreningar måste bedrivas med långt
större kraft och beslutsamhet än hittills. Målen måste sättas högre än
regeringen varit beredd att göra. Ett handlingsprogram mot försurningen
bör upprättas med utgångspunkt från vad naturen tål på lång sikt. Dessa
frågor behandlas vidare i en särskild motion om luft- och vattenföroreningar.
Vid en internationell jämförelse har Sverige skyddat förhållandevis begränsade
skogsarealer. Strävan bör vara att bevara både ovanliga skogstyper,
främst urskogar och urskogsliknande områden, och representativa
exempel på olika kulturpåverkade skogar. Behovet av ytterligare skydd är
olika i olika delar av landet. Särskilt i södra och mellersta Sverige krävs
snabba och omfattande åtgärder.
Mot. 1988/89
Jo310
16
Samtliga kända urskogar i södra och mellersta Sverige bör ges ett tillfälligt
skydd i avvaktan på ett ambitiöst bevarandeprogram. Dessa skogar
utgör hela och relativt opåverkade ekosystem som är hemvist för många
hotade arter. De har också stor betydelse som referenser för skoglig forskning.
Det finns även en hel del andra skogsområden som rymmer mycket
stora naturvärden t. ex. sumpskogar och skärgårdsskogar.
Trycket mot urskogarna är hårt samtidigt som resurserna för att bilda
naturreservat är helt otillräckliga. Med nuvarande takt i bevarandebesluten
kommer ett stort antal av våra få kvarvarande urskogar att gå förlorade.
Därför behövs snabba åtgärder och avsevärt ökade resurser för nya
naturreservat. Den höjning som regeringen nu sent omsider föreslår efter
många års framstötar från folkpartiet är därför välkommen. Statlig mark
av stort naturvårdsvärde bör vidare kunna föras över till naturvårdsfonden.
Det löses genom att domänfonden skrivs ner och naturvårdsfonden
skrivs upp.
Med ett program av det här slaget skulle man på sikt kunna uppnå målet
om skydd för 1 % av den produktiva skogsmarken (sammanlagt ca 200000
ha) nedanför de fjällnära barrskogarna. De skyddsbeslut som här avses bör
i första hand gälla de delar av landet där inte redan stora arealer undantagits
från skogsbruk.
Det finns för närvarande ett glapp mellan skogsvårdslagens hänsynsregler
och naturvårdslagens skyddsinstitut. SVL används i allmänhet inte för
skydd av större ytor och NVL inte för mindre arealer. Därför är biotopskyddet
av t. ex. strandzoner och branter svårt att tillgodose.
Den viktigaste åtgärden för skydd av sällsynta eller hotade arter är att
säkerställa deras livsmiljöer, deras biotoper. Men i regel krävs stora
samverkande naturvärden för att naturreservat skall komma i fråga. Därtill
kommer att det är mycket svårt att med naturvårdslagens hjälp tillfälligt
skydda en lokal som endast under några år är häckningslokal för en
hotad art. För att skydda alla våra mest hotade djur- och växtarter skulle vi
behöva något tusental skyddade småområden (under 10 ha).
Gapet mellan skogsvårdslagens hänsynsregler och naturvårdslagen bör
därför tätas. Möjligheterna att bilda mindre reservat bör utökas, eventuellt
genom införande av ett särskilt och mer lätthanterligt skyddsinstitut i
naturvårdslagen.
Statligt stöd bör inte utgå till skogsvårdsinsatser som skadar väsentliga
naturvårdsintressen. Det gäller t. ex. vissa skogsbilvägar och stöd till avverkning
av s. k. skräpskogar (5:3-bidraget).
5:3-bidraget har lett till att värdefulla hagmarker liksom en del
skyddsvärda skogar av särskild betydelse för olika fågelarter har förstörts.
5:3-bidraget bör avskaffas och ersättas med en bidragsform som har till
syfte att restaurera skadad och felaktigt avverkad skog, särskilt i norra
Sverige. För detta ändamål (och för de begränsade naturvårdsinsatser som
i dag görs med skogsvårdsmedel) bör 50 milj.kr. anslås. För att undvika
risken att hittills okända men värdefulla områden drabbas bör det samtidigt
slås fast att bidrag inte skall utgå om länsstyrelsens naturvårdsenhet
säger nej. Vi noterar med förvåning att regeringen — trots de utfästelser
som gjorts i valrörelsen — inte avskaffar 5:3-bidraget.
Mot. 1988/89
Jo310
17
De fjällnära barrskogarna är unika inte bara för att de rymmer stora
urskogsområden utan också för att de utgör en sammanhängande relativt
orörd miljö.
Skyddet för de värdefulla fjällnära skogarna bör förstärkas. En långsiktig
lösning bör bygga på en naturvårdsgräns längs fjällkedjan (väster om
skogsodlingsgränsen) och skydd för värdefulla urskogar genom reservatsbildning.
En sådan lösning innebär att den gamla skogsodlingsgränsen kan
avskaffas som administrativ gräns. I princip bör skogsbruket nedanför
naturvårdsgränsen kunna bedrivas på samma sätt som i övrigt i området
för svårföryngrad skog - under hänsynstagande till rennäringens intressen.
På detta sätt kan den omfattande och kostnadskrävande samrådsverksamheten
också begränsas.
Naturvårdsgränsen skall dras väster om den f. d.. skogsodlingsgränsen.
Utformningen bör ske i nära kontakt med berörda kommuner och företrädare
för andra lokala intressen, inte minst skogsbrukarna. Ovanför gränsen
skall ett till naturvärdena anpassat och mera småskaligt skogsbruk
kunna förekomma — blädning och mindre hyggen i stället för kalavverkning
t. ex.
Skogsägare som drabbas av inskränkningar skall självfallet kompenseras,
i första hand med annan mark. En möjlighet vore att träffa överenskommelser
där markägaren åtar sig att bedriva ett anpassat skogsbruk mot
ekonomisk ersättning från staten. Speciella regionalpolitiska insatser bör
kunna bli aktuella i områden där naturskyddsbesluten är särskilt omfattande
— inte minst för att stimulera turismen.
Folkpartiets förslag beträffande de fjällnära skogarna utvecklas i en
partimotion om naturvården.
Hemställan
Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer vi
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en samlad översyn av skogspolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en reformering av skogsvårdslagen i enlighet
med de riktlinjer som anges i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana ändringar
i skogsvårdslagen att möjligheterna att frivilligt ta större naturvårdshänsyn
än lagen kräver ökar i enlighet med vad som anförts i
motionen,
4. att riksdagen beslutar avskaffa kravet på obligatoriska skogsbruksplaner,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en förlängning av skogskontotiden från 10 år
till dess att en sänkning av marginalskatterna i enlighet med vad
som anges i motionen genomförts fullt ut,1]
[att riksdagen beslutar om sådan lagändring att ett dödsbo
under avvecklingstiden skall företrädas av en ställföreträdare,2]
Mot. 1988/89
Jo310
18
[att riksdagen beslutar om sådan ändring av lagen om vissa
samägda jordbruksfastigheter som föreslås i motionen,2]
[att riksdagen beslutar avskaffa lagen om träfiberråvara,3]
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att statsbidrag inte bör utgå till ändamål som
strider mot starka naturvårdsintressen,
6. att riksdagen beslutar avskaffa det s. k. 5:3-bidraget dvs. bidraget
till skogsodling efter avverkning av lågproducerande bestånd
m. m.,
7. att riksdagen beslutar om en ram på 50 milj.kr. för bidrag till
ersättning av skadad skog m. m. i enlighet med vad som anförts i
motionen,
8. att riksdagen till Bidrag för skogsvård m.m. för budgetåret
1989/90 anslår 50 milj.kr. mindre än regeringen föreslagit eller
således 198 milj.kr.,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skogsbilvägarna och en utvärdering av bidragsgivningen
från miljösynpunkt.
Stockholm den 23 januari 1989
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karin Ahrland (fp)
Charlotte Branting (fp)
Sigge Godin (fp)
Ingela Mårtensson (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)
Kerstin Ekman (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Elver Jonsson (fp)
Anne Wibble (fp)
Lars Ernestam (fp)
Mot. 1988/89
Jo310
1 1988/89: Sk370
2 1988/89: L502
5 1988/89: N259
19
rrycken. Stockholm 1989