Motion till riksdagen
1988/89:Jo291

av Leif Olsson och Kenth Skårvik (båda fp)
Bidragsfrågor inom jordbruket

Sedan gammalt präglas det bohuslänska jordbruket av en betydande djurhållning.
Klimat och topografiska förutsättningar gynnar en animalieinriktad
produktion.

Genom olika jordbrukspolitiska åtgärder och andra faktorer har antalet
företag i storleksgruppen 2—10 ha minskat drastiskt. På en dryg 15-årsperiod
har denna grupp reducerats med nära 1 500, vilket motsvarar runt 1 200
ägare/lantbrukare.

Ryggraden i den bohuslänska djurhållningen är fortfarande mjölkkobesättningarna
och kalvuppfödning. Såväl antalet kor som besättningar har
dock gått kraftigt tillbaka i antal. Här som på de flesta andra håll i landet
har dock medelkoantalet per besättning ökat och var år 1987 14 1.

Att antalet mjölkleverantörer går starkt tillbaka i Sverige visas av såväl
invägningsresultat som det förhållandet att vi i landet har över 2 000 s.k.
mjölkpensionärer och att antalet mjölkproducenter nu ligger under 30 000.

Det finns, som angetts inledningsvis, flera skäl till en utveckling som med
givna undantag måste ses som negativ för djurägarna och för det små och
medelstora jordbruket. De sociala villkoren spelar en stor roll. För mjölkproducenter
är det svårt att få ledigt, då det råder stor brist på avbytare.

Enligt uppgift befinner sig Lantbrukarnas avbytartjänst i något som börjar
likna kris. I Bohuslän var läget i slutet av år 1988, att ett 40-tal lantbrukare
stod utan hjälp beroende på avbytarbrist. För hela landet behövs 3 000
nya avbytare, räknat på en period fram till 1992, varav Bohuslän behöver 12
varje år för att hålla takten. Det besvärliga avbytarläget har sin största orsak
i debatten om jordbrukets framtid, vilket lett till minskat intresse från ungdomens
sida. För att lösa problemet behövs en ökad satsning på jordbruksutbildning.
En väg att gå är att arbetsmarknadsstyrelsen ordnar grundutbildning
för avbytare i form av 20-veckorskurser.

En annan fråga av stor aktualitet för djurhållarna gäller lagring av gödselvolymer.
Bakgrunden är aktionsplanen mot havsföroreningar. För att
motverka omfattande skador på havsmiljön måste utsläppen minska; kväve
och fosfordelen måste reduceras. Enligt den s.k. Gullmarnutredningen
bedömdes att hälften av kväveutsläppen kommer från jordbruket. En bättre
gödselvård minskar utsläppen och leder också till ett bättre ekonomiskt
resultat för lantbrukaren.

Å andra sidan är inte lantbrukets del i belastningen på havsvattnen klarlagd
— behovet av forskning är fortfarande mycket stort. En väsentlig faktor,
som hittills inte beaktats i tillräcklig grad, är de betydande skillnader
som finns i jordarterna mellan olika regioner i landet. 1 Västergötland finns

en urlakning på drygt 15 kg kväve per ha och år, medan Bohuslän med Mot. 1988/89

tyngre jordar ligger lägre. Djurtäthet, användande av handelsgödsel, åker- Jo291

koncentration blir t.ex. mer intensiv i Halland (Laholmsbukten) än i det
småbrukarpräglade Bohuslän. Det leder fram till ett rimligt antagande att
Bohusläns jordbruk påverkar havsmiljön i mindre utsträckning. Detta
konstaterande får inte hindra, att allt skall göras för att också i Bohuslän få
ner utsläppen till så låg nivå som det är ekonomiskt möjligt för lantbrukarna.

Enligt en undersökning, som gjorts av länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län omfattande 8 kommuner och med jordbruksföretag över 5 djurenheter,
saknar 75 % urinbehållare. Nära 20 % saknar gödselplatta. Avloppen
är ofta bristfälliga. Undersökningens slutsats är att omfattande åtgärder
behövs för att förbättra gödselhantering. Tidigare utgående statsbidrag
till miljövårdande åtgärder har i mindre grad tagits i anspråk.

Frågan om förorening av marina miljöer är som vi förut framhållit inte
klarlagd i alla delar. Aktionsplanens konsekvenser, för i detta fall bohuslänska
djurhållare, medför ett sämre lönsamhetsläge. Det är ur rättvisesynpunkt
angeläget med neutralitet mellan producenter av i stort samma produkter.
Landskapets djurhållare skall inte straffas för att de bor i en kustregion.

Därför måste stödet till lantbrukarna vara av sådan omfattning, att man
uppnår balans mellan landets olika regioner och därtill skall stödet snarare
stimulera till en utvecklad produktion än tjäna som en fördröjande faktor
inför en planerad eller oplanerad avveckling.

Kampen mot havsföroreningama, som vi till alla delar stöder, får inte i
sina yttersta konsekvenser leda till, att en för natur- och miljövården viktig
grupp som lantbrukarna slås ut.

Som vi bedömer frågan bör gödseldeponeringen ägnas all uppmärksamhet,
vare sig antalet djurenheter är färre eller större. Önskvärt hade varit om
bestämmelserna varit någorlunda likartade över hela landet. När det gäller
det statliga bidraget kräver vi att det skall utgå med 50 % till företag med 10
djurenheter och mer och med lagringskapacitet höjd från 6 till 8 resp. 10
mån. för svin. (Nuvarande bidrag på 20 % anser vi helt otillräckligt). Bidraget
med 50 % bör i kronor begränsas till 50 000. För brukningsenheter som
ligger under den lägre nivån på 10 djurenheter föreslår vi, att företagen ges
rätt söka bidrag enligt ovanstående storlek, om särskilda skäl föreligger,
t.ex. företagets belägenhet, topografiska förhållanden m.m.

Vi har tidigare berört mjölkproduktionens betydelse som en mycket viktig
del av det bohuslänska jordbruket. Tyvärr är produktionen vikande och
mjölkproducenternas antal minskar. Det är alldeles uppenbart att bristande
lönsamhet spelar in, svårigheter att få avbytare och sociala skäl. Om målsättningen
skall vara att hålla landsbygden levande och öppen, måste samma
beslutsfattare som ställer upp målsättningarna också vara beredda att
betala priset härför. Lantbrukets situation i norra Bohuslän är särskilt besvärlig,
men också i en så ”dynamisk” kommun som Tjörn är djurhållningen
starkt avtagande.

Vår mening är att mjölkproducenterna måste få en snabb förbättring av
lönsamheten genom att det s.k. Norrlandsstödet också omfattar bohuskom- 13

munerna Strömstad, Tanum, Sotenäs, Munkedal, Lysekil, Uddevalla, Ste- Mot. 1988/89

nungsund, Orust, Tjörn och Kungälv. Vårt förslag grundar vi också på att Jo291

riksdagen i 1985 års jordbrukspolitiska beslut slagit fast, att animalieproduktionen
skall bibehållas i skogs- och mellanbygderna. Prisstödet till bohuskommunernas
jordbruk föreslår vi differentieras i anslutning till stödområdesindelningen.
Således föreslår vi, att kommunerna Strömstad, Tanum,
Sotenäs och Munkedal föres till stödområde 3, medan övriga angivna
kommuner föres till stödområde 4.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att arbetsmarknadsstyrelsen ordnar
utbildning i form av 20-veckorskurser för avbytare i lantbrukets
tjänst1,]

1. att riksdagen hos regeringen begär att statsbidrag skall utgå till
lantbruksföretag, som är skyldiga att anordna gödseldepåer med
50 % av kostnaden, dock maximalt 50 000 kronor,

2. att riksdagen hos regeringen begär att statsbidrag för gödseldepåer
skall kunna utgå med samma belopp till företag som ligger på
den lägre lagringsnivån 6 månader, om särskilda skäl föreligger,

3. att riksdagen hos regeringen begär att kommunerna Strömstad,

Tanum, Sotenäs och Munkedal föres till prisstödsområde 3 och kommunerna
Lysekil, Uddevalla, Stenungsund, Orust, Tjörn och Kungälv
till prisstödsområde 4.

Stockholm den 20 januari 1989

Leif Olsson (fp) Kenth Skårvik (fp)

11988/89:A284

14