Motion till riksdagen

1988/89:Jo277

av Bengt Silfverstrand m.fl. (s)
Jordbruks- och livsmedelspolitiken

Mot.
1988/89
Jo277 —279

Det tycks nu finnas en ganska stor insikt i vida kretsar av det svenska
samhället om att också jordbrukssektorn i större utsträckning än hittills
måste anpassas efter marknadens förutsättningar och att en avreglering av
nuvarande system måste påskyndas. Utvecklingen i Västeuropa och EGländernas
allt aktivare engagemang för att effektivisera jordbrukssektorn
ställer också större krav på en omläggning av det genomreglerade svenska
jordbruket.

En första förutsättning för en verklighetsanknuten debatt om nödvändiga
förändringar av jordbruks- och livsmedelspolitiken och för väl underbyggda
politiska beslut är att relevanta jämförelser kan göras med motsvarande
förhållanden i våra konkurrentländer. I detta avseende lämnar den
svenska statistiken mycket övrigt att önska.

I vår statistik räknas enheter på ner till 2 ha åker som jordbruk, och detta
utan hänsyn tagen till ev. egen skog och dess tillväxtvärde som företagsenhet
och inkomstkälla. Som jämförelse kan nämnas att man inom EG utgår
från minst en helårsengagerad jordbrukare för att enheten skall betraktas
som jordbruk. EG utgår från familjejordbruk med 40—60 ha åker, och med
1—3 helårsengagerade som sysslar med animalieproduktion eller specialväxtodling
som det mest konkurrenskraftiga och lönsamma jordbruksföretaget.
Gårdar med mer än 100 ha åker anses inom EG inte ge några konkurrens-
och lönsamhetsfördelar.

För vår del skiljer man på jordbruk med mer eller mindre än 1 600 årsarbetstimmar.
Inom detta vida storleksintervall ryms alltifrån deltids- och
fritidsjordbruk till de största slättgodsen. Därför blir det fråga om mycket
grova uppskattningar när vi skall försöka värdera skillnader i vårt egentliga
jordbruk beträffande drifts- och konkurrensförutsättningar, lönsamhet per
hektar åker och var den optimalt mest önskvärda gårdsarealen ligger inom
detta vida fält när det gäller att ta ställning till eventuellt stöd och tullskydd
och inte minst till vilken produktionsform som samtidigt ger bästa ekologiska
balans.

Dessutom anser vi det väsentligt att på ett relevant underlag kunna göra
jämförande analyser mellan våra närmast jämförbara grannländer Danmark
och Finland. Här torde Svealands och Norrlands jordbruksproduktion
närmast vara jämförbar med förutsättningarna i Finland, medan Götalands
slättbygder uppvisar med Danmark jämförbara förutsättningar. Den
genomsnittsstatistik som det ofta hänvisas till i svensk jordbruksdebatt le

1 Riksdagen 1988/89. 3 sami. Nr Jo277—279

der ibland till ren förvirring, eftersom t.ex. produktionsförutsättningarna är Mot. 1988/89

så avsevärt olika i Norrland å ena sidan och i södra Sveriges slättbygder å Jo277

den andra. En sådan inhemsk uppspaltning är också nödvändig med tanke
på EG:s stöd till jordbruk som bedrives under speciella svårigheter jämfört
med centrala Europas slättbygder och nyaktivitetsstöd i glesbygd i EG-regi.

Två omständigheter innebär att livsmedelskedjan måste ses som ett sammanhängande
system i högre grad än vad som är motiverat vid motsvarande
beskrivning av andra branscher eller näringsgrenar. Den ena gäller prisregleringen,
som ursprungligen skulle vara till fördel för såväl bönder som
konsumenter, men som i praktiken inte fungerar på detta sätt. Prisregleringen
har uppenbarligen fastnat i de förhållanden som rådde för mer än 20 år
sedan, och då extremt förmånliga kostnader för energi och lånat kapital var
för handen. Fullt klart är också att de dyraste produkterna och produktionsformerna
fått full kostnadskompensation.

Den andra omständigheten har att göra med lantbrukskooperationens
vertikala integration bakåt och framåt från jordbruket och med stark monopolistisk
dominans på viktiga områden. För viktiga insatsvaror som handelsgödsel
och köpfoder är föreningsrörelsens marknadsandel minst 80%.

För kvarnar, slakterier och mejerier uppgår denna andel till 80—100%.

En bristande förnyelseförmåga och strukturomvandling inom hela livsmedelskedjan
har blivit den kanske allvarligaste bieffekten av jordbruksregleringen.

Genom den hittillsvarande regleringen har marknadsmekanismerna
satts ur spel liksom konsumentinflytandet, vilket bl.a lett till stora skillnader
mellan inhemska priser och världsmarknadspriser. Problemen avspeglas
också i konkurrensförmågan och i värdena på jordbruksenheterna. Dessa
kapitalvärden ingår samtidigt i den självkostnadskalkyl som utgör underlag
för kompensation enligt jordbruksavtalen. Regelsystemet innehåller på det
här sättet mekanismer som automatiskt leder till ökad förmögenhet och
stigande kapitalkostnader. Systemet har efter hand gett upphov till permanenta
överskottsproblem, främst vad gäller spannmål. Den allt intensivare
användningen av handelsgödsel och bekämpningsmedel har blivit en allt
svårare belastning för den yttre miljön.

Spannmålsöverskotten är en direkt följd av att det marknadsekonomiska
sambandet mellan producent- och konsumentled sedan länge saknats. Exportförlusterna
uppgår för 1987 års spannmålsskörd till ca 1,5 miljarder
kronor, oräknat spannmålsförluster som inte redovisas som exportkostnader
för animalieprodukter, vars basfoder är spannmål (slaktgrisar till ca
80% av fodermedlen och kött- och mjölkvaror till ca 50% av fodermedlen)
och oräknat det pris konsumenterna tvingas betala i butiksledet för dessa
exportförluster. Enligt uppgift gav detta års spannmålsexport ett intäktsnetto
av 3 öre per kilo säd, vilket motsvarar ungefär 10% av bränslevärdet
jämfört med stenkol. Normalt spannmålspris, 1:25 per kg kunde åstadkommits
genom förädling och leverans av griskött till Västtyskland med 15 — 20
miljoner i årsimport av slaktgrisar, och i konkurrens med främst danska och
holländska bönder. Detta illustrerar på ett nästan övertydligt sätt hur överskyddat
svenskt jordbruk är.

Det är givetvis varken möjligt eller eftersträvansvärt att åstadkomma en

helt marknadsstyrd jordbruks- och livsmedelssektor. Däremot torde det Mot. 1988/89

vara fullt realistiskt att skapa förutsättningar för marknadsmässiga inslag Jo277

som ökad konkurrens och produktutveckling inom denna sektor, samtidigt
som miljövänligare odlingsmetoder måste prioriteras.

Eftersom EG inte tillåter monopol- och kartelliknande företagsbildningar
finner vi det angeläget att åtgärder med det snaraste vidtages för att
avveckla det monopolsystem som utvecklades här för att kringgå riksdagsbeslutet
år 1967 om en import- och exportkonkurrens på 20% av den svenska
konsumtionen av livsmedel. Ett sådant beslut skulle också innebära att den
centrala statliga reglerings- och beslutsbyråkratin kring jordbruk och livsmedel
decentraliserades. I detta sammanhang bör också RRV :s förslag om
att nuvarande statsanslag till SLU avseende jordbrukets information, rådgivning
och försöksverksamhet borde decentraliseras till läns- och kommunnivå
övervägas.

Miljöforskning

Det svenska jordbruket från norr till söder har högst olika odlingsbetingelser.
Därför är det inte möjligt att uppställa några generella regler för att
minimera natur- och miljöpåverkande effekter av t.ex. näringsläckage. Av
denna anledning torde det finnas behov av en genomgripande decentralisering
på forsknings-, undervisnings- och rådgivningsområdet. Att synkronisera
reglerna för s k alternativ produktionsteknik av livsmedel med de nordiska
grannländerna vore också till stor fördel, inte minst mot bakgrund av
kommande konkurrenskrav gentemot EG-marknaden.

Användningen av bekämpningsmedel enbart i Skåne har fördubblats
under en tioårsperiod. I Danmark finns sedan lång tid tillbaka ett gränsvärde
på maximalt 0,5 mikrogram sprutrester/bekämpningsmedel i dricksvatten,
vattendrag och sjöar. I Sverige saknas ett sådant gränsvärde. Undersökningar
har visat att det i skånska vattendrag förekommit resthalter av bekämpningsmedel
på upp till 16 mikrogram, dvs. 32 gånger högre halter än
vad som maximalt är tillåtet i Danmark.

I Sverige besprutas grödorna mot insekter, svampangrepp och ogräs utan
att jordbrukarna på ett tillfredsställande sätt informeras om alternativen,
dvs. billigare giftfri teknik. I Danmark rekommenderas och förekommer i
större utsträckning mekanisk och billigare bekämpning i stället för kemisk
för exempelvis kvickrot.

I Aktuellt från lantbruksuniversitetet 374 - Sortval 1989 informeras bl.a.
om bekämpning av vårvete. Effekterna av denna besprutning anses ha varit
betydande, och statistiska uppgifter om merskörd med hjälp av kraftig besprutning
anges. Däremot finns i denna skrift inga uppgifter om kostnaderna
för denna besprutning eller besked om alternativ och billigare teknik
utan dessa sprutmedel eller med lägsta möjliga giftdoseringar.

Det är mot denna bakgrund svårt att se hur riksdagens beslut om en
halvering av kemikalieanvändningen i jordbruket skall kunna uppnås inom
föreskriven femårsperiod.

Om vi begränsar användningen av kemiska bekämpningsmedel så skulle
detta leda till att vi fick en ändrad inriktning på försöks- och forsknings- 3

verksamheten. Den skulle då sannolikt i stället ta sikte på att försöka lösa Mot. 1988/89

problemen med andra metoder, t.ex. resistensförädling och bioteknik. En Jo277

sådan utveckling fördröjs nu p g a den stora satsning som görs på konventionell
kemisk bekämpning. Stora mängder kemikalier och bekämpningsmedel
kan t.ex. skada daggmaskarna och deras viktiga arbete för att bibehålla
jordens långsiktiga produktionsförmåga.

Förslag: Forskningspengar decentraliseras till lokala utvecklingsprojekt i
Skåne för uppstartnings- och demonstrationsförsök på officiellt ägda jordbruk
vid t.ex. hushållningssällskap och lantbruksskolor inriktade på alternativa
odlings- och produktionsmetoder för minimal användning av kemiska
bekämpningsmedel. Här skulle en anknytning med fördel kunna göras
till Höganäs kommun — med ett omfattande och intensivodlat jordbruk —
som just tagit beslut om att starta ett större ekologiskt projekt, en idé som
backats upp av såväl länsstyrelsen i M-län som vetenskaplig expertis på
området.

Energiaspekten

Det är väl känt att industrin har halverat sitt oljeberoende sedan 1960-talet,
liksom att man rationaliserat och effektiviserat produktionen till ökad internationell
konkurrensförmåga. Någon motsvarande utveckling och minskat
oljeberoende har inte skett inom jordbrukssektorn. Detta sammanhänger
med bristande krav på konkurrens och en utvecklingshämmande regleringsbyråkrati,
vilket påpekats i bl.a. statskontorets analysrapport —

”Färre regler, bättre jordbruk”.

Den dominerande bilden av svenskt jordbruk är fortfarande densamma
som utvecklades under 1950- och 60-talen tack vare dåtida extremt låga
kostnader för el, olja, konstgödsel och transporter. Stora, helt kemiberoende,
spannmålssäljande enheter, gods och herrgårdar, stora foder- och
spannmålsindustrier och stora djurfabriker hör denna epok till och är fortfarande
normala inslag i vårt jordbruk. Dessa produktionsformer är också
extremt energikrävande. Men de motåtgärder som sattes in inom EG för tio
år sedan, har ännu inte fått genomslagskraft i vårt land. EG:s jordbruksekonomiska
expertis kunde direkt påvisa att orsaken till 70-talets snabbt stigande
livsmedelspriser låg i de snabbt stigande energipriserna och därtill kopplade
snabba prisökningar också för konstgödsel, transporter, artificiell
torkning av spannmål o.dyl. Därför upphörde 1979 de automatiska merkostnadskompensationerna
för spannmålsodlare. De fick också besked om
att själva ta ett ökat delansvar för spannmålsexportförluster med sänkta
spannmålspriser och med ökande produktansvarsavgifter. De uppmanades
också att sluta sälja sin säd till spannmålsindustrier och djurfabriker och i
stället behålla den hemma på gården till egna, nyanskaffade djur, om de
fortsättningsvis ville göra förtjänst på sin spannmålsodling. Några liknande
signaler har hittills inte lämnats till våra spannmålsbönder eller till fodermedels-
och spannmålsindustrin.

Vi finner det anmärkningsvärt att svensk jordbruksekonomisk expertis
hittills inte kunnat ge riksdag och regering de analyser som krävs för en
nödvändig omläggning av jordbrukspolitiken. Detta torde åtminstone del- 4

vis ha sin orsak i svenska lantbruksuniversitetets unika monopolställning Mot. 1988/89

som jordbrukets toppexpertorgan. En decentralisering av denna forskning Jo277

på jordbrukets område är en reform av hög angelägenhetsgrad.

Ett exempel kan illustrera problemet. Enligt jordbruksnämndens beslut,
kungjort i meddelande av den 23 december 1988, skall pristillägg för slaktgrisar
utgå med 20 kronor per styck för en årsproduktion av 2 000 grisar,
dvs. maximalt 40 000 kronor. Denna slutsumma är identisk med årsproduktionen
för en grisfabriksenhet av 1960-talsmodell med ca 900 grisboxplatser,
vilken fortfarande dominerar slaktgrisproduktionen i vårt land.

Alla smågrisar köpes, liksom i regel allt svinfoder, i form av fabrikstillverkat
helfoder, den dyraste produktionsformen med nu aktuella energioch
konstgödselkostnader. Denna stödform verkar direkt i konserverande
och kostnadshöjande riktning och saknar dessutom den för bönder förmånliga
ekonomiska och ekologiska direktanknytningen åker—gröda—djur.

Rimligare vore att detta merpris begränsades till att gälla maximalt för
1 000 slaktsvin per år, producerade med egen spannmål från de egna åkrarna
och vid jordbruk med maximalt 60 ha åker, EG:s maximala storlek för
familjejordbruk, och med maximalt 50—60 suggor och deras fullviktiga
avkomma.

Förslag: Regeländringar som tar hänsyn till utvecklingen i vår omvärld
enligt ovannämnda beskrivning måste snarast komma till stånd.

Brödsäd — mjölskatt — exportavgifter

1967 års jordbruksavtal innebar bl.a. att spannmålsodlarna fick rätten till
inhemskt spannmålspris för dubbelt så hög produktion av brödsäd än den
som användes under fredstid. De slapp därmed ifrån det egna ansvaret för
exportförlusterna för denna överkvantitet brödsäd — ca 600 000 ton per år.

Denna exportförlustgaranti utvecklades sedan till obegränsade mängder
och kostnader.

Exportförlusten finansieras bl.a. genom en s.k. förmalningsavgift, som
tas ut i kvarnledet och betalas av konsumenterna över disk i detaljhandelsledet
som ett merpris för mjöl, bröd, o.dyl. Den ungefär halva miljard kronor
som årligen inbetalas på detta sätt motsvarar i stort sett 20 öre per kg
försåld vete för odlarna.

Ett grovt bröd kostar i Danmark 2:50 — 6:50 per kg. I Sverige kostar
samma typ av bröd ungefär 16—18 kronor per kg. Detta innebär att förmalningsavgiften,
den extra brödmjölskatten, som finansierar vår förlustbringande
export, på ca 1 kr per kg vete, har tiofaldigats mellan kvarn och butik.

Ännu tydligare ser man prisökningen från bonde till bord, om man tar
knäckebröd som exempel. Ett kilo knäckebröd kostar mellan 25 och 35
kronor, varav råvarukostnaden — ett kilo råg — ger bonden 1:40 kronor.

Större delen av det som tillfaller regleringskassan av bl.a. denna mjölskatt
synes också ha använts för att betala livsmedelstillägg för fodervetekvaliteter
som ligger under i grannländerna accepterad miniminivå med
avseende på brödsädskvalitet. Detta kan man se av spannmålshandelns
inköpsregler, som tillåter merpris för ner till 7% proteinhalt i Sverige. Reglerna
leder till klart kvantitetsprovocerande teknik med onödigt stora ex- 5

portförluster sorn följd, samtidigt som de motverkar merpriser och odling Mot. 1988/89

av moderna kvalitetssorter med hög protein- och bakningskvalitet. I dessa Jo277

sorter har växtförädlarna prioriterat proteinhalt och den för bakningen så
viktiga glutenhalten. Glutenhalten saknas för övrigt helt i svensk vetekvalitetsvärdering
i motsats till vad som är fallet i våra närmaste konkurrentländer.

Som jämförelse kan nämnas att finska vårvetesorter normalt ligger på
14—16% protein, medan motsvarande normalvärde i Sverige är 12—13%, och
under besvärliga år som 1987 ännu lägre.

Regleringssystemet har också blockerat odlingen av stråstyva och mer
sjukdomsresistenta fodervetesorter med hög avkastningsnivå och utan behov
av stora mängder sprutmedel.

Inom EG kan heller inte jordbruksindustriernas biprodukter höjas i pris
motsvarande tullskyddet i Sverige, eftersom tullskydd för biprodukter saknas
inom EG. Kvaliteten på brödmjölet hade kunnat ökas väsentligt om
kvarnindustrin inte medgivits denna extra inkomst på biprodukterna.

Det är hög tid att göra en genomgripande översyn av hela systemet med
förmalningsavgifter. Som ett första steg kunde alternativt odlad säd befrias
från förmalningsavgift liksom från de exportavgifter som går direkt eller
indirekt som slaktdjursavgifter respektive foderavgifter. Eftersom något
överskott av gris- och nötkött inte längre existerar räknat på konsumtionen
finns inte längre något behov av slaktdjursavgifter. Slaktdjurspriserna inklusive
slaktdjursavgifter och foderavgifter bör därför omgående kunna
sänkas med en summa motsvarande de senaste årens genomsnittligt uttagna
avgifter per kilo griskött. Därmed skulle konsumtionsmöjligheterna förbättras
i riktning mot europeisk konsumtionsstandard vad gäller köttprodukter.
En annan positiv effekt skulle bli en minskning av spannmålsöverskottet.

Det bör understrykas att denna jordbruksnämndens extra, momsliknande
mjölskatt på ca 1 kr per kg, motsvarar ca 1:25 per kg mjöl, vilket innebär
ca 17% på butikspriset.

Förslag: En översyn av systemet med förmalnings- respektive slaktdjursavgifter
och en avveckling redan nu av de delar av systemet som inte längre
motiveras av några överskott (gris- och nötkött).

Jordbruksnämndens ”extra matmoms”

Det är angeläget att också analysera och redovisa hur EG:s system för
jordbruksstöd ser ut jämfört med vårt, inte minst mot bakgrund av debatten
om sänkning resp. slopande av mervärdeskatten på baslivsmedel.

EG ^jordbruksstöd finansieras med ca 1,5% av momsen på alla handelsprodukter
och inte som hos oss enbart med avgifter för livsmedel och jordbruksprodukter.
Detta EG-stöd kostar genomsnittligt EG-invånarna ca 500
kronor årligen, motsvarande en totalkostnad på 4 miljarder kronor överfört
till svenska förhållanden. Denna summa skall jämföras med jordbruksnämndens
årsintäkter på ca 14 miljarder enbart genom denna extra matskatt.
Mervärdeskatten för motsvarande baslivsmedel uppgår till en kostnad
av ca 8 miljarder. Det är mot denna bakgrund synnerligen märkligt att 6

debattens vågor går höga om en mervärdeskatt på 8 miljarder kronor vilken Mot. 1988/89

kommer hela folkhushållet till del, medan det hittills varit helt tyst om en Jo277

”extra matmoms” på hela 14 miljarder, vilken tillkommit för att skydda en
genomreglerad jordbrukssektor från konkurrens utifrån.

Låt oss syna denna ”extra matmoms”, som kom till redan 1933, närmare i
sömmarna. För t.ex. vispgrädde utgår en ”extra matmoms”, s.k. försäljningsavgift,
med 10 kronor per liter, vilket motsvarar en extra matskatt
uppgående till hela ca 35% av butikspriset, ca 30 kronor per liter. Motsvarande
mervärdeskatt är ca 20%. Ursprungligen var avsikten att ekonomiskt
stödja renodlade smörmejerier med hjälp av avgifter för konsumentmjölkprodukter
och ost. Dessa smörmejerier försvann i denna form för 30 år
sedan, då detta smörstöd drogs in, men stödet har tydligen ändå stannat
kvar i mejerimonopolet, till synes för exportbidrag till extremt lågbetalda
mejerivaror, som torrmjölk och smör, medan däremot export av välbetald
kvalitetsost saknas.

Denna gräddskatt bidrog sannolikt också till att mjölkbönderna tvingades
tvångsslakta drygt 50 000 mjölkkor för några år sedan, för att, som det
sades, bringa ner mjölköverskottet. Mjölkförsäljningsintäkterna minskade
som en följd härav med ca en miljard kronor. Genom gräddskatten blev den
äkta gräddmjölken för dyr i glassfabrikerna, som i stället använde billigare
margarin, skummjölk och vasslepulver (s.k. mjölkråvara) i glasstillverkningen.

För lättmjölk och standardmjölk uppgår den ”extra matmomsen” till ca
1:40 resp. ca 1:- per liter (av butikspriser på ca 5:- resp. 5:20 per liter). För
lättmjölken uppgår alltså den ”extra matmomsen” till ca 28% av butikspriset
och för standardmjölken till ca 19%. I sammanhanget kan tilläggas att
om staten som t.ex. i Finland hade avkrävt mejerierna att prisskillnaden
mellan lättmjölk och standardmjölk skulle motsvaras av smörfettvärdet,
skulle vårt lättmjölkpris varit mer än 50 öre lägre per liter än standardmjölkpriset.

Vad vi kan förstå tar jordbruksnämnden in (främst till mejerimonopolet)
minst lika stora extra avgifter av konsumenterna, som statsmakterna subventionerat
konsumtionsmjölken med. Samtidigt som denna ”extra matmoms”
blir föremål för omprövning är det lämpligt att analysera orsakerna
till att svenska mjölkbönder inte, i likhet med EG-bönderna, tillåtes att
direktleverera dagsfärsk egen mjölk (eller andra mejeriprodukter) till närliggande
butiker. En sådan möjlighet skulle kunna innebära stora fördelar
också för glesbygdernas utveckling.

Förslag: Utvärdering av mejerimonopolets konsekvenser i ovan beskrivna
hänseenden och omprövning av ”extra matmomsen”, dvs. försäljningsavgifterna
för mjölk och mjölkprodukter.

Lantbrukets skatteförmåner

Kostnaderna för renovering av bostadsdelen i en jordbruksfastighet är avdragsgilla.
Det gäller t.ex. byte av hushållsmaskiner, tapetsering etc. Lantbrukarnas
bostadsförmåner enligt taxeringsvärdering motsvarar ungefär
tjänstebilsförmånen för en anställd. Teorin bakom dessa förmåner har varit 7

att låg skatt ger låga kostnader för jordbrukaren och därmed låga Mot. 1988/89
livsmedelspriser. i olli

Redan 1978 upptäckte man i Danmark att denna teori i praktiken hade
rakt motsatt effekt. Med omedelbar verkan slopades därför rätten för de
danska bönderna att avdragsgillt byta ut hushållsmaskiner eller renovera
bostäder. Samtidigt bestämdes att skattemyndigheterna skulle värdera bostadsförmånen
efter bostadens räntevärde. Vi finner det angeläget att jordbrukets
beskattningsregler klart skiljer mellan passivt ägande (för utarrendering)
och aktivt jordbrukande. Det är viktigt att ”passivt” ägda gårdar
som ger mindre än halva årsinkomsten, blir beskattade som t.ex. sparkapital
och aktier, till fulla dagsvärdet och med beräknad full ränta som inkomst,
utan skattemässiga bostads- och fritidshusförmåner. Arrendatorers
bostäder bör dessutom skattemässigt likställas med andra hyrda bostäder.

Angeläget är också att beskattningen av jordbruk inte ger skuldfria och lågt
skuldsatta ekonomiska fördelar som är till nackdel för nyetablering av kapitallösa
ungdomar.

Underbeskattning ger också incitament till passivt spannmålsjordbruk
baserat helt på kemiteknik och överlåtelse av skötseln av gården till maskinstationer.
Av antalet traktorer i svenskt jordbruk, ca 175 000, kan också dras
slutsatsen att maskininköpen till stor del varit ett sätt att minska den beskattningsbara
inkomsten. Pågående skatteutredningar måste se till att dessa
blockeringar av utvecklingen neutraliseras till förmån för utvecklingen
av rationella och konkurrenskraftiga jordbruk.

Förslag: Nuvarande beskattningsregler vad gäller lantbrukets bostadsförmåner
blir föremål för en översyn.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av en omläggning av den svenska jordbrukspolitiken.

Stockholm den 25 januari 1989
Bengt Silfverstrand (s)

Bo Nilsson (s) Gunnar Nilsson (s)

Jan Andersson (s) Maja Bäckström (s)

Birthe Sörestedt (s)

8