Motion till riksdagen
1988/89:Jo255

av Sven-Eric Lorentzon och Ingrid Hemmingsson
(bådam)

Rådgivningen inom lantbruket

Få näringar är utsatta för så stora krav på förändring och anpassning som
lantbruksnäringen.

Produktionsinriktningen måste förändras för att minimera kostnaderna
för överproduktion. Miljökraven ökar. Det medför behov av nya metoder
och mera forskning både när det gäller gödning och växtskyddsmedel.

Konsumenterna blir alltmer kvalitetsmedvetna. Dessutom skiljer sig
innebörden i kvalitetsbegreppet mellan olika människor, det är således inte
något entydigt begrepp.

Bondens ekonomi har försvagats. Det innebär att han måste bli duktigare
och effektivare både när det gäller att producera och planera och sköta sin
ekonomi. Det råder osäkerhet om hur den framtida jordbrukspolitiken skall
utformas och vilka förutsättningar som skall gälla.

Under sådana förhållanden är det nödvändigt med en effektiv och väl
anpassad rådgivning och forskning som kan ge lantbrukaren hjälp att klara
alla omställningar och även de ekonomiska problem som kan uppstå. Inför
en omställningsperiod framstår forskning som särskilt nödvändig. Det är
framför allt viktigt att resultatet sprids ut i landet och får en praktisk
uppföljning.

Det borde finnas kanaler för regional information från universiteten. Både
forskning och rådgivning behöver en regional prägel. Förhållanden och
förutsättningar skiljer sig mellan norra och södra delarna av vårt land.

Den rådgivning som i dag ges till lantbrukarna ger en splittrad bild.
Rådgivningen är uppdelad på många olika organ: lantbruksnämnd, hushållningssällskap,
näringen själv med LRF och lantbrukets driftbyrå, ekonomiska
föreningar. Lantbruksskolorna har stor betydelse på grund av att de
bedriver en lokalt anpassad kursverksamhet, och som en följd av detta byggs
en kunskapsbank upp som sedan efterfrågas.

Det finns ett behov av samordnad rådgivning utan att för den skull bygga
upp en ny verksamhet. Staten satsar i dag medel till olika typer av rådgivning.
Det borde därför ligga i statens intresse att med satsade medel åstadkomma
största möjliga nytta för näringen.

Det finns olika vägar att gå för att åstadkomma en bättre samordning. Det
kan även mycket väl tänkas att lösningarna blir olika i länen beroende på
varierande förutsättningar.

I samarbete med stat, landsting och näring borde resurserna kunna samlas
till ett lantbrukscentrum. Till ett sådant kan man också förlägga lokalt
utvecklingsarbete.

En tänkbar lösning är att koncentrera rådgivningsverksamheten kring
länens lantbruksskolor. Där finns resurser som inte alltid utnyttjas helt, först
och främst personella men även en etablerad kursverksamhet som kan
komplettera rådgivningen.

Hushållningssällskapen är också en resurs som har stor betydelse. Många
hushållningssällskap har en lång tradition inom rådgivningsverksamhet och
en stabil organisation. De bör kunna bli en betydelsefull del av ett samlat
lantbrukscentrum. Det är viktigt att man inom varje län är överens om vad
som bäst gagnar jordbruksnäringen och inte i första hand tar till vara
organisationernas eller institutionernas intressen. Den splittrade rådgivningen
i dag är dyrbar, och en samordning kan bidra till att resurserna ger ett
bättre utbyte.

Regeringen bör tillsammans med näringen, lantbruksutbildningen och
lantbruksuniversiteten se över lantbrukets rådgivning och lägga ett förslag på
en samordnad och effektiviserad rådgivning.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag om en samordning och
effektivisering av lantbrukets rådgivning.

Stockholm den 23 januari 1989

Sven-Erik Lorentzon (m) Ingrid Hemmingsson (m)

Mot. 1988/89
Jo255

6