Motion till riksdagen
1988/89 :Jo244

av Ingvar Eriksson och Karl-Göran Svenson
(bådam)

Lagstiftningen inom de areella näringarna

Under de senaste fyrtio åren har jord- och skogsbruk belastats med ett antal
lagar, med syftemålen att stärka allemansrätten, att bevara vårt kulturella
arv, att bevara vårt lands försörjning med livsmedel i olika situationer av
fred, avspärrning och katastrofer. Senast har ledningsrätts- och PBL
tillkommit, skötsellagen förnyats.

Jord- och skogsbrukare i vårt land, med den civiliserade statens skyldighet
att försvara individens rätt till utnyttjande av sin egendom, tvingas konstatera
att samhällets ingripanden nu har en sådan omfattning och administreras
av så många olika myndigheter att tillämpningen av de olika lagarna inte bara
skadar individen-ägaren utan fastmer landets och folkets intressen.

I dagsläget uttalar statens företrädare önskemål om en minskad livsmedelsproduktion,
ökad skogsproduktion, en förbättrad miljövård genom
fånggrödor och fångodlingar av skog och växter mellan åkerfält och
vattendrag, nya användningsområden för våra rika tillgångar på såväl åkersom
skogsmark.

Så snart en enskild markägare vill förändra sin markanvändning i den
riktning som riksdagen förordat möter vederbörande ett omedelbart motstånd
från ett stort antal myndigheter, som alla stöder sig på gällande
lagstiftning och förbjuder varje förändring av markanvändningen.

Det är inte bara vissa lantbruksnämnder som förbjuder plantering av skog
på åker eller julgransplantering på småbitar, som skulle kunna utnyttjas för
en odling med c:a sju års omloppstid utan minsta störning av den långsiktiga
produktionen.

Det finns ju exempel på hur naturvårdsintressen hindrar att marken utmed
vattendrag beskogas eller läggs i annan användning än åker trots att detta
förfaringssätt effektivt skulle hindra växtnäringsläckage till vattendraget.

Att anlägga en golfbana på åkerjord har visat sig nära nog omöjligt p.g.a.
att den myndighet som bevakar fornminnesintressena tvingar fram oftast
fullkomligt orealistiska hänsynstaganden utan verklighetsunderlag.

PBL har redan visat att dess goda syften förvanskas på vägen från
lagstiftaren till den allmänna tillämpningen.

Det är ur alla synpunkter helt orimligt att den svällande byråkratin lägger
en död hand över all utveckling av svensk landsbygd.

En samordnande länsmyndighet, t.ex. länsstyrelsen, har att sammanfatta
olika myndigheters synpunkter på ett ärende av ovan nämnda slag och efter
sammanjämkning till den sökande lämna ett klart besked om vad som skall
iakttagas, varvid även för näring och samhälle ekonomiska aspekter tillgodoses.

Det är av yttersta vikt att det sammanfattande utlåtandet grundas på en
ömsesidig kontakt mellan intressena och att ärendena och dess konsekvenser
fasställs med största skyndsamhet, dvs. efter 3-6 månader.

Därigenom skulle kostnaderna för såväl staten som allmänheten kunna
minskas samtidigt som allmänheten återfick förtroendet för myndigheter och
lagar.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts ang. motsägelsefull och konsekvensfrånvarande
lagstiftning som drabbar markägare och areella näringar,

2. att riksdagen av regeringen begär förslag om att gällande och
pågående lagstiftning på i motionen berört område tillämpas resp.
utformas så att olägenheterna upphör.

Stockholm den 24 januari 1989

Mot. 1988/89
Jo244

Ingvar Eriksson (m)

Karl-Gösta Svenson (m)