Motion till riksdagen
1988/89:Jo24

av Lars Werner m.fl. (vpk)

med anledning av prop. 1988/89:68 om

livsmedelskontroll

I propositionen föreslås ändringar i livsmedelslagen. Dessutom bereds
riksdagen tillfälle att ta del av det som jordbruksministern framför i
propositionen.

Det är hög tid att samhällets livsmedelskontroll förbättras. En rad
missförhållanden har avslöjats. Fusk med datummärkningen är bara ett
exempel på detta. Dessutom innebär den ökande internationella handeln
med livsmedel att behovet av livsmedelskontroll blir allt större.

Fram till nu har livsmedelstillverkningen byggt på metoder som människan
utvecklat genom årtusenden. Genom praktiska erfarenheter har hon lärt sig
vad som är nyttigt och gott. Industrialiseringen av vårt samhälle förändrade
till en början inte dessa grundläggande drag. Tillverkningen skedde på
samma sätt fast i mycket större skala. Nu står vi emellertid i början på ett helt
nytt skede. På syntetisk väg produceras ”falska” livsmedel, konstgjort kött,
tillsatser som imiterar naturliga födoämnen men saknar deras näringsvärden.
Den bioteknologiska utvecklingen är på många sätt hotfull och den ligger
idag långt framför metoderna att garantera dess säkerhet. Det betyder att vi
nu i allt högre grad får en livsmedelstillverkning som inte bygger på
tusenåriga erfarenheter utan istället är ny och okänd. Enligt vår mening
måste de ursprungliga metoderna för livsmedelstillverkning bevaras och
användas. Vi måste vara mycket mer restriktiva när det gäller sådana
förändringar, som ovan beskrivs. Livsmedelskontrollen måste gälla även
detta.

Ett annat relativt nytt inslag är att livsmedelstillverkande företag köps upp
av andra företag som varken har intresse eller kunskap när det gäller
livsmedelstillverkning. För dem är vinstmotivet avgörande. Då spelar det
ingen roll om vinsten beror på biltillverkning eller mat. Men risken finns att
livsmedelsföretaget istället för att få investera i tex forskning och utveckling
får överföra sina vinster till andra delar i företagsgruppen. Även på dessa
förhållanden måste livsmedelskontrollen vara uppmärksam.

Regeringen föreslår att livsmedelsverkets roll stärks. Dels genom att
verket ges det direkta tillsynsansvaret när det gäller större livsmedelsanläggningar
och dels genom att verkets roll som central tillsynsmyndighet stärks.
Vi anser att de kommunala miljö- och hälsoskyddsnämnderna med sina
förvaltningar skall stå för den lokala tillsynen även när det gäller större
anläggningar. För närvarande pågår en utveckling där kommunerna tar över
miljötillsynen. Argumenten har varit att det i kommunerna finns en gedigen
lokal kännedom. Det är naturligt för kommuninnevånare att vända sig till sin

kommuns miljö- och hälsoskyddsförvaltning med frågor och synpunkter. Mot. 1988/89

Den centrala tillsynen har inte visat sig fungera tillfredsställande. Av samma Jo24

skäl är det lämpligast att miljö- och hälsoskyddsförvaltningarna också stårför
livsmedelskontrollen. Vi avslår därför förslaget om ändring av livsmedelslagens
24§ och 26§. Där kommunen övertagit miljötillsynen kan förslaget i
denna proposition leda till att tillsynen över samma anläggning sköts av olika
samhälleliga instanser - kommunen när det gäller miljötillsynen och
livsmedelsverket när det gäller livsmedelskontrollen, vilket inte är bra.

Vi delar däremot uppfattningen att livsmedelsverkets roll som central
tillsynsmyndighet behöver stärkas och att livsmedelsverket bör bli mer aktivt
när det gäller att bistå kommunerna med experthjälp, utbildning m m. För
små kommuner där behov av utökad livsmedelskontroll uppkommer, kanske
genom att en avancerad livsmedelsanläggning lokaliseras dit, bör livsmedelsverket
kunna bistå genom konsultinsatser, projektanställningar m m. Det
bör också ankomma på livsmedelsverket att se till att kontrollen hålls på
samma nivå i hela landet och vidta åtgärder om så inte är fallet. Det bör
dessutom vara livsmedelsverkets uppgift att bevaka och ingripa när det gäller
utvecklingen av livsmedelstillverkningen och förändringen av ägarstrukturerna,
som ovan berörts.

Livsmedelskontrollen har utan tvekan varit otillräcklig i en del kommuner.

Detta beror enligt vår mening på de bristande resurser som kommunerna har
til) sitt förfogande. Många kommuner har en eller två miljö- och hälsoskyddsinspektörer.
Under senare år har uppgifterna för miljö- och hälsoskyddsförvaltningarna
vuxit explosionsartat. Det krävs därför en förstärkning av
resurserna. Propositionens förslag är att verksamheten finansieras genom att
en årlig fast avgift tas ut av i ”princip alla livsmedelsföretag”. Avgifterna skall
tas ut av kommunerna, som sedan skall lämna delar av avgifterna vidare till
central (livsmedelsverket) och regional (länsstyrelserna) nivå. Vi kan inte
acceptera detta förslag. För det första är förslaget alltför vagt och opreciserat
för att kunna beaktas, för det andra har ingen konsekvensutredning gjorts.

Vilka blir effekterna för stora, små, komplicerade, enkla, arbetsintensiva,
arbetsextensiva företag? Hur skall den kommunala uppbörden ske? Via
miljö- och hälsoskyddsinspektörer eller via kommunernas ekonomienheter?

Hur stor del skall kommunerna behålla respektive föra vidare? Trots att
dessa frågor ställdes av en lång rad remissinstanser redan då livsmedelskontrollutredningen
framförde förslaget, så ställs förslaget på nytt lika vagt.

Regeringen vill ha en in blanco-fullmakt att själv bestämma hur avgiftssystemet
ska konstrueras. Men här gäller det dels viktiga principiella frågor, dels
frågor av stor praktisk betydelse för kommunernas verksamhet. Vi anser inte
att riksdagen ska ta ställning till den föreslagna förändringen förrän ett klart
och tydligt förslag föreligger.

I avvaktan på ett sådant förslag anser vi att en förstärkning av samhällets
livsmedelskontroll ska finansieras över statsbudgeten. Vi har därför för
budgetåret 1989/90 föreslagit förstärkningar till kommunerna, livsmedelsverket
och KRAV på sammanlagt 15 000 000 kronor.

I den lokala tillsynen är det särskilt viktigt att storköken uppmärksammas,
både restauranger och de i samhällets regi. Dels därför att den enskildes

möjligheter till kontroll är obefintliga, dels därför att en mycket stor del av 15

livsmedelsburna infektioner och förgiftningar kommer härifrån. Mot. 1988/89

När det gäller sanktionerna mot den som inte fullgör sina skyldigheter vill Jo24

vi framhålla det angelägna i att livsmedelskontrollen görs offentlig. Det mest
effektiva medlet att se till att föreskrifter och regler följs torde vara insikten
om att eventuella fel och brister offentliggörs. Vi föreslår att protokoll,
undersökningsresultat m m skall hållas tillgängliga för kunderna i butiker,
restauranger eller andra undersökta anläggningar.

I propositionen föreslås att informations- och rådgivningsinsatserna ökas.

Även här anser vi att livsmedelsanläggningarna, i den mån de är öppna för
allmänheten, t ex butiker, är lämpliga forum. Väggytor för affischer och plats
för samhällets informationsbroschyrer skall upplåtas. Information om näringsvärden,
vikten av minskat fettintag m m kan spridas. Men också
information om produktionsmetoder, svenska och i andra länder, så att
konsumenterna får en korrekt grund för sina val mellan t.ex. inhemska och
importerade produkter.

Förbjud import av bestrålade livsmedel

I propositionen föreslås en förändring av livsmedelslagen § 11 i syfte att göra
det möjligt för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att
förbjuda införsel till landet av livsmedel om det behövs för att tillgodose
konsumentintresset. Avsikten sägs vara att skapa en klarare grund för beslut
att förbjuda import av bestrålade livsmedel. Om syftet är att klargöra just
detta, så anser vi inte att man lyckats. Vi delar uppfattningen att import av
bestrålade livsmedel skall förbjudas men anser att det tydligast uttrycks
genom att riksdagen förbjuder sådan import. Med utgångspunkt från att
samma krav måste ställas på inhemska och importerade livsmedel så skall
import av bestrålade livsmedel förbjudas. I den mån det inte går att mäta i
produkten om strålning förekommit så skall import från länder där metoden
förekommer kunna förbjudas. Sedan metoden att bestråla livsmedel togs
fram på 40-talet har den mött ett hårdnackat motstånd från konsumenterna.

Dess, av en del forskare, påstådda ofarlighet har inte kunnat bevisas. Det är
en metod som i sig motverkar mycket av det som är önskvärt att uppnå när
det gäller livsmedelsproduktion: färskhet, naturlighet och lokal produktion.

Vi vill med detta inte avvisa den föreslagna ändringen av § 11, men anser
att riksdagen utöver detta också bör besluta om förbud för import av
bestrålade livsmedel.

Importförbud

I propositionen sägs upprepade gånger i olika sammanhang att vi från svensk
sida bara kan ställa krav på slutprodukten och att ett exportlands produktionsmetoder
inte kan vara grund för importförbud. Vi delar inte den
uppfattningen. Det faktum att vi inte kan mäta effekter i produkten ger oss
inga garantier för att produkterna inte är ohälsosamma eller rent av skadliga.

Därför måste vetskapen om att man använt metoder och tillsatser som vi inte
tillåter i kombination med att dess effekter inte kan mätas vara tillräcklig
grund för importförbud.

16

Propositionen i övrigt

Utöver de föreslagna ändringarna i livsmedelslagen innehåller propositionen
en lång rad mer eller mindre uttalade förslag, synpunkter, aviseringar om
kommande utredningar och förslag. Detta bereds riksdagen ta del av. Enligt
vår mening finns det andra metoder för regeringen då den vill delge riksdagen
sin mening i största allmänhet och propositioner bör förbehållas det de är
avsedda för: nämligen att vara konkreta förslag som riksdagen har att ta
ställning till. Det är ur demokratisk aspekt inte bra att regeringen presenterar
en sådan väldig ordmassa utan att klart ange dess status.

Information och rådgivning

Mycket av det som regeringen anför är tilltalande, t ex behovet av ökade
kunskaper kring livsmedel, deras näringsvärden och produktionsmetoder.
Vi vill framhålla skolornas betydelse i det avseendet. Skolorna måste ge
användbar kunskap dels på lektionstid, dels genom utformningen av
skolmåltider. Det går inte att i ord lära ut vikten av noggrant tillagad mat som
äts direkt under lugna förhållanden, som tillagats av råvaror och inte
halvfabrikat och sedan ha skolmåltider som i praktiken lär ut något helt
annat. Nämligen att mat framför allt ska vara billig. Den ska transporteras
runt och hållas varm länge. Den ska ätas snabbt i en stressande miljö.
Skolorna måste ges resurser för att från grunden kunna lära ut en gedigen
livsmedelskunskap.

Märkningen av livsmedel

I propositionen aviseras att märkningen av livsmedel skall ändras så att den
blir lättare tillgänglig och till större nytta för konsumenterna. Bl.a. skall
förpackade varor som importerats märkas med ursprungsland. Enligt vår
uppfattning bör märkningsbestämmelserna ändras så att kravet på ursprungsland
gäller såväl förpackade som oförpackade livsmedel. Den
frivilliga överenskommelsen med handelns organisationer när det gäller
oförpackade produkter har inte fungerat tillfredsställande. Ursprungsmärkningen
bör avse det egentliga ursprungslandet och inte en mellanstation där
varan förpackats. Sådana ompackningar kan i och för sig också uppges men
får inte dölja det egentliga ursprunget. Varan skall också ha en kontaktadress
till importör eller grossist. Det måste alltid finnas någonstans dit konsumenten
kan vända sig med frågor eller synpunkter/kritik när det gäller en
produkt. Detta gäller även inhemska produkter, där producenten eller om
detta inte är meningsfullt förädlarens namn och adress/telefon, skall uppges.

Marknadsföring av miljöbegreppet

I en tid då allt fler konsumenter frågar efter produkter som är alternativt
odlade, utsätts begreppen ”miljövänlig”, ”naturenlig” m.m. för en hårdför
marknadsföring av mindre seriösa tillverkare och grossister. Regler för hur
dessa och liknande begrepp får användas bör utarbetas i samarbete med
KRAV, kontrollföreningen för alternativ odling.

Stöd till KRAV

KRAV bör dessutom, i enlighet med vad vpk föreslår för budgetåret 1989/90
ges statliga bidrag för att bygga ut sin kontrollverksamhet av alternativt
odlade produkter. Det sker nu en snabb ökning av antalet alternativodlande
jordbruk, med hjälp av det (tyvärr alltför kortsiktiga) stöd till omläggning,
som regeringen beslutat. Ur konsumentsynpunkt är det ytterst angeläget att
kontrollen av de alternativt odlade produkterna ges resurser så att den kan
utföras i tillräcklig omfattning och med tillräcklig kvalitet.

Förpackningar

Enligt propositionen skall livsmedelsverket ges befogenhet att meddela
föreskrifter när det gäller förpackningsmaterial för livsmedel. Vi har inget att
invända mot detta men anser att livsmedelsverket bör ges i uppdrag att
snarast göra en översyn av de nu förekommande förpackningarna och se till
att de sämsta försvinner. Förpackningar innehållande PVC bör omedelbart
förbjudas och vara borta ur handeln inom ett år.

Utbildningen

Utbildningen av miljö- och hälsoskyddsinspektörer berörs i propositionen.

Regeringen aviserar en eventuell förändring av utbildningen på så sätt att en
särskild livsmedelsteknisk linje inrättas. Vi vill framhålla behovet av att
miljö- och hälsoskyddsinspektörerna har en bred utbildning. Många kommuner
har inte resurser för att ha specialister utan behöver generalister. Det är
mest angeläget att samhället avsätter goda resurser för vidareutbildning. Så
att det blir möjligt att i en kommun anpassa sig till det aktuella behovet.

Dricksvatten

Vårt viktigaste livsmedel, dricksvattnet, berörs inte i propositionen. Men det
finns all anledning att förstärka kontrollen av dricksvattnet. Forskning visar
på ett tydligt samband mellan höga aluminiumhalter och Alzheimers
sjukdom (en form av senil demens). Kloreringen av dricksvatten är ur
hälsosynpunkt diskutabel. Många dricksvattentäkter befinner sig farligt nära
utsläppspunkter från industrier, kommunala reningsverk eller andra utsläppskällor.
Många kommuner har gamla ledningsnät med korrosion från
rören av metaller och andra problem. Livsmedelsverket som har det centrala
ansvaret bör snarast utarbeta ett program för nödvändiga åtgärder på olika
plan för att värna dricksvattnet.

Köttkontrollen

Vi delar den i propositionen framförda uppfattningen att en förbättrad
köttbesiktning inte kan tillåtas hota uppbyggnaden av småskalig slakteriverksamhet.
Propositionen är emellertid otydlig på den här punkten varför
riksdagen särskilt bör uttala sitt stöd för en småskalig slakteriverksamhet och
begära en utredning som visar hur dessa båda mål skall kunna uppnås
samtidigt. 18

Mot. 1988/89
Jo24

I propositionen förs ett resonemang kring behovet av en mer likformig Mot. 1988/89
importkontroll i livsmedelsverkets regi. Vi delar uppfattningen att en sådan Jo24
förändring behövs. Vi anser inte att detta ytterligare behöver kartläggas. Det
är angeläget att kontrollen utförs lika i hela landet och att samma krav ställs
på det importerade som på det inhemska köttet.

Det internationella arbetet

De förändrade ägarstrukturerna (även över nationsgränser), de nya tillverkningsmetoderna
och den ökande internationella handeln gör det nödvändigt
med ett internationellt arbete för frågor kring livsmedelskvalitet och
kontroll. En internationell arbetsgrupp med uppgift att analysera utvecklingen,
peka på risker och utarbeta rekommendationer, borde sammankallas.

Sverige bör ta initiativ till ett sådant arbete.

Det krävs omfattande insatser från samhällets sida för att upprätthålla en
effektiv livsmedelskontroll. Ändå kommer vi aldrig att kunna garantera att
inte oegentligheter förekommer. Ju mer av storskalig avlägsen livsmedelsproduktion
vi får, desto svårare blir den att kontrollera. Det kommer alltid
att vara svårare att kontrollera de importerade livsmedlen än att kontrollera
de inhemska. Om vi bygger upp en livsmedelsproduktion som är väl
differentierad över hela landet, som inte baseras på massiv användning av
handelsgödsel och bekämpningsmedel, som inte kräver långa transporter,
lång lagring och därmed långa hållbarhetstider så kommer vi inte heller att
behöva så mycket kontroll av så många led. En lokal produktion kortar också
av avståndet mellan producent och konsument och ökar därmed konsumenternas
möjligheter till insyn och påverkan. Frågan om livsmedelskontroll kan
därför aldrig isoleras från frågorna kring hur vi vill ha vår livsmedelsproduktion
i stort.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet att värna ursprungliga tillverkningsmetoder
och restriktivitet med nya metoder och tillsatser,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
livsmedelskontrollen även bör beakta förändringar i ägarstrukturen
när det gäller livsmedelsföretag,

3. att riksdagen avslår de föreslagna ändringarna i livsmedelslagens
§ 24 och § 26,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om livsmedelsverkets roll,

5. att riksdagen avslår den föreslagna § 29 a i livsmedelslagen,

6. att riksdagen begär att regeringen skall återkomma med förslag
till avgiftssystem för livsmedelskontrollen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kontrollen av storkök,

8. att riksdagen beslutar om offentlighet i livsmedelskontrollen i
enlighet med vad som föreslås i motionen.

9. att riksdagen hos regeringen begär att förhandlingar skall upptas Mot. 1988/89
med handelns organisationer i syfte att i butiker och andra livsmedels- Jo24
anläggningar som är tillgängliga för allmänheten avsätta utrymme för

samhällelig information i enlighet med vad som sägs i motionen,

10. att riksdagen beslutar om importförbud av bestrålade livsmedel,

11. att riksdagen beslutar om grunder för importförbud i enlighet
med vad som anförts i motionen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skolornas roll för ökade kunskaper om livsmedel,
samt om deras behov av resurser för detta ändamål,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ursprungsmärkning av livsmedel,

14. att riksdagen begär att regeringen skall utreda och utforma
förslag för hur begreppet ”miljövänlig” m m får användas i marknadsföring,

15. att riksdagen beslutar förbjuda PVC i förpackningar,

16. att riksdagen beslutar att PVC-haltiga förpackningar inom ett år
skall ha försvunnit ur livsmedelshanteringen,

17. att riksdagen hos regeringen begär att livsmedelsverket får i
uppdrag att göra en översyn över livsmedelsförpackningar och lämna
förslag om hur och när olämpliga sådana kan ersättas,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utbildningen av miljö- och hälsoskyddsinspektörer,

19. att riksdagen hos regeringen begär att livsmedelsverket skall
utarbeta ett åtgärdsprogram för att värna dricksvattnet,

20. att riksdagen hos regeringen begär en utredning med förslag
som värnar den småskaliga slakteriproduktionen vid en förändrad
köttbesiktning,

21. att riksdagen beslutar att livsmedelsverket skall ansvara för
importkontrollen av kött,

22. att riksdagen begär att regeringen skall inbjuda till en internationell
arbetsgrupp för frågor kring livsmedelskvalitet och kontroll.

Stockholm den 15 februari 1989

Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Berith Eriksson (vpk)

Lars-Ove Hagberg (vpk) Bo Hammar (vpk)

Margo Ingvardsson (vpk) Hans Petersson (vpk)

Annika Ahnberg (vpk)

20