Motion till riksdagen
1988/89:Jo232
av Lennart Brunander m.fl. (c)
Jordförvärvslagen
Våren 1987 antog riksdagen ett förslag om ändring i jordförvärvslagen
(1979:230). Jordbruksministern framförde att det framlagda förslaget skulle
vara så utformat att det skulle
- slå vakt om familjejordbruket
- begränsa juridiska personers förvärvsrätt
- tillvarata sysselsättningsmöjligheterna i jord- och skogsbruket i glesbygder,
samt
- främja skogsbrukets rationalisering
I propositionen föreslogs också en ändring av prisprövningen. I den
tidigare lagstiftningen kunde förvärvstillstånd vägras om köpeskillingen eller
annan ersättning inte endast obetydligt översteg egendomens värde med
hänsyn till dess avkastning och övriga omständigheter. Lagen stadgade också
att förvärvstillstånd skulle vägras om det kunde antas att förvärvet huvudsakligen
syftade till en placering av kapital.
Enligt den nu gällande lagstiftningen får förvärvstillstånd vägras om det är
uppenbart att köpeskillingen eller annan ersättning avsevärt överstiger
egendomens marknadsvärde. Skyddet mot kapitalplacering avskaffades
således.
Under behandlingen av propositionen observerade jordbruksutskottet
detta och anförde i ett betänkande JoU 1986/87 följande: ”Ett av huvudsyftena
med jordförvärvslagstiftningen är att stärka sambandet mellan brukande
och ägande. Av motiveringen i propositionen framgår att även den reviderade
priskontrollbestämmelsen är avsedd att motverka köp som görs i kapitalplacerande
syfte. I likhet med jordbruksministern vill utskottet framhålla
att denna bestämmelse inte är den enda som motverkar kapitalplaceringar
som strider mot lagens syfte. Av särskild betydelse är de begränsningar som
enligt 5 § gäller för förvärv av juridiska personer samt de krav på bosättning,
brukande och yrkeskunskap som gäller enligt 6 §. Utskottet konstaterar
således dels att det framlagda lagförslaget inte innebär någon ändrad syn på
förvärv i kapitalplaceringssyfte, dels jordförvärvslagen även framgent ger
möjlighet att förhindra sådana förvärv.” Så långt jordbruksutskottet.
Av detta framgår sådeles att ett beslut om ändring i jordförvärvslagen i
enlighet med propositionens förslag därmed inte skulle innebära någon
ändrad syn på förvärv i kapitalplaceringssyfte. Som tidigare skulle sådana
förvärv motverkas och förhindras. Riksdagen följde utskottet.
Lantbruksstyrelsen fick i uppdrag att utfärda rekommendationer och
föreskrifter för lagens tillämpning. Av en promemoria från 1987 framgick
bland annat följande: ”Det framgår vidare att någon risk för allmän osund
prisutveckling för närvarande inte anses föreligga, varför avslag av denna
anledning inte bör förekomma förrän förhållandena i detta avseende ändras.
Avslag bör därför endast förekomma då både högt pris och kapitalplacering
samtidigt är för handen. Detta innebär att avslag enligt §4 första stycket 4
åtminstone i ett inledningsskede bör förekomma i få fall.”
Under 1988 presenterade lantbruksstyrelsen föreskrifterna för lagens
tillämpning. Föreskrifternas utformning visar att lantbruksstyrelsens tolkning
av lagen avviker då det gäller prisprövningen från intentionerna i
riksdagsbeslutet.
Samhället har klart slagit fast att familjejordbruket, där kombinations-,
deltids- och fritidsjordbruk ingår skall värnas. Ett familjejordbruk är ett
företag där företaget är beroende av företagets avkastning för sin försörjning.
Prisutvecklingen
Priserna för alla slag av jord- och skogsfastigheter har ökat. Det gäller särskilt
de allra minsta fastigheterna, de medelstora och stora familjejordbruken
samt för skogsfastigheter. I närheten av de största städerna har köpeskillingen
ofta uppgått till mångdubbelt taxeringsvärdet.
Ökningen som drabbat de mindre fastigheterna kan i vissa fall hänvisas till
en prisanpassning till de rådande villapriserna på orten.
För familjejord- och skogsbruken är situationen en helt annan. En
yrkesverksam familjejordbrukare har idag små möjligheter att delta i
köpslåendet på fastighetsmarknaden. Han är beroende av ett pris på
fastigheter som står i relation till fastighetens avkastningsvärde. I ett antal fall
har det också förekommit att jordbrukare vänt sig till lantbruksnämnden för
att få garantilån och därvid fått besked att nämnden inte kan godkänna lån till
det belopp som sedemera blir köpeskillingen. I dessa fall har samma
lantbruksnämnd inte funnit anledning att vägra den kapitalstarka köparen
förvärvstillstånd trots att det vid köpetillfället stått helt klart att köparen inte
haft för avsikt att bruka fastigheten och att det varit osäkert om han ens avsett
att någonsin bosätta sig på den.
Bo-bruka-principen hävdas därmed inte i någon utsträckning. Förvärvstillstånd
kan medges under förutsättning att köparen bosätter sig på
fastigheten. Lantbruksnämnderna har dock små möjligheter att utöva
påtryckning mot köparen att uppfylla villkoren. Endast i vissa speciella fall
kan nämnden häva köpet.
Ett villkorat förvärvstillstånd måste kunna hävdas. Regleringen av lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämndernas arbete bör därför kompletteras
med särskilda insatser för att hävda villkoren. Detta kan ske genom att
lantbruksnämnderna får befogenheter att vid vite kräva villkorsuppfyllelse.
Vitets storlek bör anknyta till fastighetens taxeringsvärde, utgå årligen till
dess att villkoren uppfyllts eller fastigheten frisålts, samt vara av en storlek
som medför kännbara ekonomiska effekter för den försumlige.
För skogsfastigheter gäller, enligt jordförvärvslagens nuvarande utformning,
en prioritering av enskilda köpare, därefter för juridiska personer
verksamma på orten (dvs lokala skogsföretag och sågverk) och i sista hand
Mot. 1988/89
Jo232
4
juridiska personer i allmänhet. Skogsbrukare som är intresserade av att köpa
till skogsmark konkurreras dock ut på grund av för högt pris. Inte heller de
lokala skogsföretagen kan hävda sig i konkurrensen. Köpare av en till
försäljning utbjuden skogsfastighet blir vanligen ett skogsbolag som inte har
minsta anknytning till orten. Därmed saknar prioritetsordningen effekt på
förvärven.
Detta gäller regelmässigt om den salubjudna fastigheten har mogen skog.
Även när det gäller skogsfastigheter gäller att fastighetsköp genomförs för att
placera kapital och på detta sätt undgå förmögenhetsbeskattning.
Sammanfattningsvis finns det nog fog för att påstå att tillämpningen av
jordförvärvslagen står i dålig överrensstämmelse med riksdagens beslut,
vilket kan leda till en förändring av jord- och skogspolitiken i en riktning som
strider mot riksdagens fastlagda mål.
Hemställan
Men hänvisning till vad i motionen anförts hemställer vi
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tillämpningen av jordförvärvslagens stadganden
om prisprövning m.m.,
2. att riksdagen beslutar att jordförvärvslagens (1979:230) 4 § skall
tillföras en punkt 5 med lydelsen: om det kan antas att förvärvet sker
huvudsakligen för kapitalplacering,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skärpta tillämpningsbestämmelser vad gäller
villkorsuppfyllelse.
Stockholm den 19 januari 1989
Lennart Brunander (c)
Karl Erik Olsson (c)
Sven-Olof Petersson (c)
Marianne Jönsson (c)
Karin Starrin (c)
Stina Gustavsson (c)
Göran Engström (c)
Mot. 1988/89
Jo232