Motion till riksdagen

1988/89: Fi83

av Rosa Östh m. fl. (c)

med anledning av prop. 1988/89:150 med förslag
till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret
1989/90, m.m. (kompletteringspropositionen)

I Sverige berömmer vi oss gärna av att vi har en välutvecklad sjukvård och
en bra äldreomsorg. Det är riktigt så till vida att vi har det medicinska
kunnandet och de tekniska resurserna. Vad det däremot råder stor brist på
är personal som utför alla de uppgifter som krävs för att man skall kunna
tala om vård och omsorg.

Enbart befolkningspyramidens utseende indikerar att problemen kan
öka under den närmaste framtiden. År 1973 gick det 10,7 personer i åldern
20 — 64 år per individ över 75 år. 1990 beräknas motsvarande antal vara
7,1 och år 2000 6,6. Det är framför allt ungdomskullarna som minskar
under den här perioden, samtidigt som antalet personer över 80 år kommer
att öka med ca 100000 fram till sekelskiftet.

Till detta kommer att kvinnor i betydligt större utsträckning än tidigare
väljer andra yrken än inom vården, yrken som är högre betalda, har bättre
arbetstider och erbjuder fler utvecklingsmöjligheter.

Den ”hemmafrugeneration” som tidigare fanns som arbetskraftsreserv
har dessutom nära nog försvunnit.

Under en period har nedrustningsivem vad gäller ”institutionsboende”
varit påfallande. Genom den ensidiga utformning av statsbidragssystemet
som tidigare gällde påskyndades nedläggningen av ålderdomshem. Också
sjukhem, både offentliga och privata, har minskat i antal.

Alla dessa faktorer plus att den medicinska landvinningen leder till nya
krav och förväntningar har lett till att det allt oftare och på allt fler platser
blivit befogat att tala om ”kris”. Människor som söker akut vård drabbas
av långa väntetider, allt medan ”fardigbehandlade” patienter, ofta äldre,
upptar en mycket stor andel av sjukhussängarna i brist på lämpliga boendealternativ.

Den socialdemokratiska regeringen har inte visat vare sig vilja eller
förmåga att ta itu med de verkliga problemen. Den till omfånget digra s. k.
kompletteringspropositionen skulle gett utrymme för en välkommen viljeinriktning
när det gäller att komma till rätta med svårigheterna inom vård
och omsorg. Så är emellertid inte fallet. Istället ägnar sig regeringen om
igen åt att beskriva och uppförstora de rent organisatoriska frågorna. Det
är en skenmanöver som inte kan försvaras. Antalet personer som arbetar
inom vården blir inte fler för att ansvarsfördelningen ändras mellan kommuner
och landsting. Inte heller torde det vara huvudmannaskapet i sig

som avgör om det tillkommer boendeformer som kan vara alternativ till Mot. 1988/89
sjukhusvård för äldre ”färdigbehandlade” personer. Fi83

Trots att äldreomsorgen i propositionen förklaras vara ett prioriterat
område, lämnas inga förslag, utöver organisationsförändringarna, på hur
äldreomsorgen skall klaras på ett sätt som är förenligt med en välfärdsstat.

Regeringens övertro på att organisationsförändringar och effektivisering
av verksamheter skall lösa alla problem är påfallande. ”Genom en effektivare
användning av de resurser som avsatts för den offentliga sektorn kan
välfärden i det svenska samhället öka”. Detta konstateras samtidigt som
regeringen fortsätter sina indragningar av miljardbelopp från kommuner
och landsting. De ”effektiviseringar” som flera landsting tvingats genomföra
har lett till stängda vårdavdelningar, ökade köer och därmed ökat
mänskligt lidande. Detta visar att smärtgränsen ligger nära och i flera fall
överskrids.

Enligt centerpartiets uppfattning måste krav från statens sida på en ökad
välfärd åtföljas av ett ökat ansvarstagande. Utöver kommunernas och
landstingens ansträngningar att tillhandahålla bra verksamheter, måste
regering och riksdag fatta beslut som möjliggör en utbyggnad av välfärden.

Som tidigare har sagts räcker det alltså inte med organisatoriska förändringar
för att komma till rätta med problemen inom vårdområdet. För att
kraftfulla åtgärder skall kunna vidtagas för att klara vårdkrisen anser vi att
hälso- och sjukvården samt omsorgen om de svaga i samhället måste få en
större andel av samhällets samlade resurser. Mot den bakgrunden har vi
från centerpartiet till årets riksmöte föreslagit att 500 milj kr skall anslås
till byggande av gruppbostäder för äldre.

Om vi framöver skall kunna påräkna att människor i tillräcklig utsträckning
väljer vårdyrken måste dessa yrken tillmätas större värde än idag
både vad gäller lön och status. Det behövs därför omgående offensiva
insatser också från statens sida. Arbete med vård och omsorg måste bli
framtidsyrken och inte korta genomgångsjobb. Utöver de åtgärdsprogram
som tillkommer genom kommunernas och landstingens försorg måste det
finnas ett övergripande som fastslår statens ansvar i sammanhanget. Ett
sådant program bör innehålla åtgärder för att utöka utbildningskapaciteten,
förstärka kvaliteten i utbildningen, öka fortbildningsinsatserna och ge
möjlighet till utveckling i arbetet. Vårdarbete måste med andra ord bli
attraktivt för både kvinnor och män.

Vi anser också att staten bör underlätta försöksverksamheter för att
komma till rätta med rekryteringsproblem inom vården, exempelvis genom
förkortad arbetsdag. 1 förekommande fall bör därför särskilda medel
kunna anslås för ändamålet.

Utöver en väl fungerande hemvård måste det finnas små sjukhem,
modernt utrustade ålderdomshem, servicehus och gruppbostäder. Framför
allt för de senildementa är gruppbostäderna ofta den allra bästa boendeformen.
Det är angeläget att kommunerna stimuleras till att bygga ut
gruppboendet. Som ovan framhållits vill centerpartiet att 500 milj kr
satsas för detta ändamål.

9

Hemställan

Med stöd av vad som ovan anförts hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om äldreomsorgen.

Stockholm den 10 maj 1989
Rosa Östh (c)

Karin Israelsson (c)

Rune Backlund (c)
Roland Larsson (c)

Kersti Johansson (c)

Mot. 1988/89
Fi83

Ulla Tillander (c)
Göran Engström (c)
Marianne Jönsson (c)

10