Motion till riksdagen
1988/89:Fi78

avDanielTarschysm.fi.
med anledning av prop. 1988/89:150 med förslag till
slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret
1989/90, m.m. (kompletteringsproposition)

Barnomsorg måste finnas i de former och vid de tider som föräldrarna
efterfrågar den. Folkpartiet anser det därför vara en viktig uppgift att
barnomsorgen byggs ut till full efterfrågetäckning. Vi vill i detta sammanhang
hänvisa till folkpartiets partimotion (1988/89:So622) där vi har begärt
ett förslag till ett ”krispaket” för barnomsorgen, vilket riksdagen nyligen
behandlat.

Tyvärr motverkar regeringen målet om den fulla efterfrågetäckningen på
flera sätt. Detta sker dels genom att den uppreser spärrar mot vissa former av
barnomsorg, dels genom att man successivt urgröper statsbidragen.

1. Under de senaste årtiondena har socialdemokraterna först motsatt sig
men senare accepterat statsbidrag till familjedaghem samt daghem i ideell
regi. Motståndet mot barnomsorg i enskild regi kvarstår och har lett till den
s.k. lex Pysslingen.

Enligt vår övertygelse måste olika former av barnomsorg av hög kvalitet
välkomnas. En sådan öppen och positv attityd gagnar också utbyggnaden av
barnomsorgen. Inte minst i en tid då personaltillgången är svag är det viktigt
att det finns ett väl tilltaget utrymme för förnyelse och tjänsteutveckling inom
barnomsorgen.

2. Statsbidragen till barnomsorgen har under de senaste fem åren
successivt urgröpts.

Ett av socialdemokraternas fyra ”heliga” vallöften i 1982 års valrörelse var
att höja den statliga kostnadstäckningsnivån från 40 till 49 procent. Detta
löfte infriades, t.o.m. med råge, genom det statsbidragssystem som infördes
1984. Därefter har emellertid täckningsgraden stegvis sänkts och ligger f.n.
på cirka 36 procent. Detta är lägre än den nivå som socialdemokraterna
angrep i 1982 års valrörelse.

Enligt kommunförbundets beräkningar uppgick den kumulerade urgröpningen
från 1984 omräknad i 1988 års penningvärde till drygt 5,5 miljarder
kronor. Detta motsvarar 80 000 helt finansierade daghemsplatser. Urgröpningen
har tillgått så att beloppen för statsbidragen har fastställts med flera
års mellanrum varvid mellanliggande penningvärdeförsämring endast delvis
har kompenserats.

Det nu framlagda förslaget följer helt detta mönster. Regeringen föreslår
en viss uppräkning av statsbidragen fr.o.m. 1990, men påslaget är så blygsamt
tilltaget att det reala värdet av statsbidragen fortsätter att sjunka. Dessutom

finansieras hela höjningen av kommunerna själva via den föreslagna Mot. 1988/89
höjningen av skatteutjämningsavgiften på 9 öre/skr. Fi78

Folkpartiet motsatte sig konstruktionen av det nya statsbidragssystemet
1987 och vidhåller även nu sin kritik. Ett nytt system bör utarbetas som bör
vara så administrativt lätthanterligt som möjligt samt neutralt gentemot olika
huvudmän. Staten bör inte ha ambitionen att föreskriva vilka omsorgsformer
och vistelsetider som är lämpliga. En del av det statliga stödet till barnomsorgen
bör kanaliseras via föräldrarna i form av vårdnadsbidrag. Lex Pysslingen
bör upphävas. Statsbidragssystemet bör inte ensidigt gynna långa vistelsetider.
I likhet med regeringen anser vi att särskilda stimulanser kan behövas för
att öka utbudet av barnomsorg på obekväma tider, men detta stöd bör inte
enbart knytas till institutioner. Särskilda bidrag kan också erfordras för att
stödja integrationen av barn med behov av särskilt stöd.

Under uppbyggnadsfasen anser vi det vara nödvändigt och naturligt att
statsbidragen till barnomsorgen ökar. Eftersom vi förutsätter att utbyggnaden
blir ännu snabbare med den vidgade etableringsfrihet och ökade
valfrihet för föräldrarna som vi förordar utgår vi från att påslaget under
1991/92 kommer att behöva bli större än de 900 milj. kr. som regeringen nu
beräknar. Anslagsfrågan har riksdagen emellertid inte att pröva vid detta
tillfälle.

Hemställan

Mot bakgrund av det anförda hemställer vi, med avstyrkan av regeringens
förslag i bil. 4 avsnitt 3.5 p. 1-2,

att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett nytt statsbidragssystem
i enlighet med de riktlinjer som anges i motionen.

Stockholm den 10 april 1989

Daniel Tarschys (fp)

Barbro Westerholm (fp) Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)

Ulla Orring (fp)

14