Motion till riksdagen
1988/89:Fi77

avUllaTillanderm.fi.

med anledning av prop. 1988/89:150 med förslag till
slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret
1989/90, m.m. (kompletteringsproposition)

Familjepolitikens inriktning

I regeringens proposition 1988/89:150 fortsätter den ensidighet som hittills
har utmärkt socialdemokratisk familjepolitik. Centerns familjepolitiska
förslag om ett vårdnadsbidrag medför många fördelar som det socialdemokratiska
saknar. Det skapar nya möjligheter för den enskilda familjen att
välja den barnomsorgsform som tillgodoser dess behov. Vårdnadsbidraget
ger chansen att bättre anpassa förvärvsarbete med omsorgen om de egna
barnen. Denna möjlighet till anpassning, som är ett av många efterfrågat
alternativ, erbjuds under hela förskoletiden eller till dess att skolan börjar.
Vårt förslag innebär också en rättvisare regionalpolitisk fördelning av de
resurser som barnomsorgen tar i anspråk. Ser man på fördelningen mellan
familjerna så är vårt förslag rättvisare. Det ger lika mycket till alla oberoende
utav förvärvsinkomst.

Vårt förslag om vårdnadsbidrag ger också föräldrarna en enastående
möjlighet att välja den form av barnomsorg man önskar för sina barn. Det
öppnar dörren för en mångsidighet som vi har anledning att välkomna och
mångsidigheten skulle också ge den effekten att antalet platser i barnomsorgen
kan öka mycket kraftigt och detta utan att man behöver sänka kraven på
kvalitet.

Hela denna utvecklingsväg för barnomsorgen i vårt land som bygger på
kooperativt eller enskilt initiativ eller i regi av föreningar och organisationer
har socialdemokraterna i stort sett förbisett. Från en inställning som har varit
direkt fientlig eller avvisande har man motvilligt svängt till en attityd som kan
betecknas som ett svalt restriktivt accepterande. Efter att vi i centern under
många år arbetat för att alternativen också skall erkännas som jämbördiga
med den kommunala barnomsorgen, så har socialdemokraterna fått ge med
sig på vissa punkter.

Vårt vårdnadsbidrag ger föräldrar den rätt de självklart borde ha att utöva
inflytande över barnens fostran. Det är ytterst inte riksdagen eller socialstyrelsen
eller byråkrater i förvaltningarna som skall bestämma. Den gamla
övertron på överheten borde för länge sedan ha förpassats till historien och
ersatts av en modell för decentraliserat inflytande.

Vi för vår del kommer att fortsätta att arbeta för en familjepolitik som ger
ökat utrymme för föräldrarnas inflytande och därmed är det också sagt att

vårdnadsbidraget, som väl tillgodoser dessa krav, också i fortsättningen Mot. 1988/89
kommer att vara en viktig del av vår familjepolitik. Fi77

Inför 1991

År 1991 har blivit en viktig milstolpe när det gäller barnomsorgen och det är
angeläget att behovet av barnomsorg blir tillgodosett. Den socialdemokratiska
satsningen med inriktning på år 1991 motverkar tyvärr sitt syfte genom
den ensidiga satsningen på i stort sett enbart kommunal barnomsorg.

Vad som enligt vår uppfattning saknas och länge saknats är en statlig och
kommunal viljeinriktning som förbättrar de ramar inom vilka alternativ
barnomsorg kan verka. Underlåtenheten att stimulera alla de initiativ, som
ändå kräver en god jordmån för att spira, kalhugger många enskilda initiativ.
Här finns ett vitt fält som ligger outnyttjat.

Problemet är att socialdemokraterna med sin politik visar att man inte ser
möjligheterna. Lösningen är en ändrad inriktning från centralt reglerad,
uppifrån styrd, ensidigt inriktad barnomsorg till en decentraliserad, nedifrån
behovsanpassad, mångsidigt utbyggd barnomsorg. Ett flagrant exempel på
denna underlåtenhet att låta behov och efterfrågan styra utbyggnaden är
regeringens avvisande av svenska kyrkan som huvudman för barnomsorg.
Det är fullständigt klart att en tillräckligt stor efterfrågan av sådan
barnomsorg föreligger och att den över hela landet verkande organisation
som kyrkan har skulle kunna ge ett kraftigt tillskott av barnomsorgsplatser.
Ett enigt kyrkomöte har ställt sig bakom ett sådant förslag. Av oförklarliga
skäl har regeringen hittills vägrat att låta svenska kyrkan driva barnomsorg
på samma villkor som övriga kyrkliga samfund och andra religiösa sammanslutningar.

Regeringen har när det gäller alternativen i barnomsorgen, som påpekats
tidigare, efter mångårigt motstånd tvingats till reträtt. Bristande information
om olika alternativ bekräftar bilden av en regering som halvhjärtat accepterat
alternativ men som saknar intresse för att sprida kunskap och stimulera
tillväxten av dem.

För vår del är det angeläget att kraven på den alternativa barnomsorgen
ställs lika högt som kraven på den kommunala barnomsorgen. Det är en
förutsättning för att man helhjärtat ute i kommunerna kan stimulera till
mångfald där naturligtvis den kommunala barnomsorgen ingår som en viktig
del men för den skull inte måste vara allenarådande. Vi tror att en framtida
fantasi och kreativitet får komma till sin rätt. En sådan mångfald kommer att
ömsesidigt utöva en påverkan som ett positivt resultat.

Därför eftersträvar vi ett statsbidragssystem som är neutralt i förhållande
till omsorgsform och som ger kommunerna möjlighet att disponera resurserna
efter lokala behov och förutsättningar.

Barnen i centrum

Här har pekats på ensidigheterna i regeringens förslag. Centern har länge
påtalat en sådan stötande ensidighet, men för döva öron. Det gäller den
sneda fördelningen av platserna i barnomsorgen där socialgrupp 1 och 2
kunnat utnyttja daghem och familjedaghem proportionellt sett i långt högre

grad än t.ex. arbetarfamiljerna. Vetskapen om denna snedfördelning har Mot. 1988/89
långt om länge nått upp till regeringen. Fi77

Den åtgärd som nu föreslås för att motverka denna snedfördelning bär
tyvärr också den prägeln av en regering som ser och inser för sent och när den
äntligen gör något så blir åtgärden ett nytt exempel på ensidigheten. För att
hyfsa statistiken, vilket är praktiskt nödvändigt när det gäller arbetarfamiljers
anlitande av den kommunala barnomsorgen, föreslås i propositionen ett
stimulansbidrag för daghemsavdelningar med förlängt öppethållande. Förslaget
läggs i fullt medvetande om att det framför allt riktar sig till
ensamstående kvinnor med små barn som har obekväm arbetstid. Det är ute i
kommunerna man bäst kan avgöra behovet av barnomsorg och inriktningen
av den. Enligt vår uppfattning är det därför fel att dra in resurser från
kommunerna för att sedan öronmärka dem.

Man kan visserligen säga att situationen nu är sådan att något måste göras
för att underlätta för människor som befinner sig i en besvärlig situation. Men
förslagets avigsidor måste tydligt levandegöras och andra lösningar diskuteras
innan ett beslut cementerar ett i grunden oacceptabelt förhållande. Barn
som rycks upp för tidigt på morgonen, hårt ansträngda ensamstående
föräldrar, utan möjlighet till alternativ, tvingade till obarmhärtiga arbetsförhållanden
- ett resultat av regeringens sociala omsorg! Återigen är det en
svag grupp i samhället som drabbas och får betala ett högt pris i långa loppet.

Regeringen borde ha stämt i bäcken, inte som nu i ån. Det innebär att kraven
på förändringar måste ställas på arbetsgivare, statliga, kommunala, enskilda,
i högre utsträckning än som nu är fallet. Det föreliggande förslaget bygger
helt på ett accepterande av den starka partens villkor. Ställer man barnet i
centrum är det inte acceptabelt att förlänga vistelsetiderna på daghem så som
nu föreslås, särskilt som det selektivt kommer att drabba en liten grupp.

Lösningen på svårigheterna måste sökas dels långsiktigt, dels kortsiktigt.

De kortsiktiga åtgärderna som snabbt bör sättas in mot en situation som har
tillåtits uppkomma kan bestå i flexibla åtgärder, t.ex. familjedaghem och en
anpassning av arbetstiderna efter småbarnsföräldrars behov. Det väsentliga
är att åtgärderna inte har den karaktären att samhället vänjs till att acceptera
förhållanden som inte är acceptabla.

Långsiktigt måste en prioritering av samhällets resurser ske med den
målsättningen att samhälle och arbetsliv är till för människornas skull, i
synnerhet de människor som behöver samhällets stöd. Om däremot en sådan
grupp, dit hör i utpräglad grad barnen, får betala ett för högt pris för krav som
samhället ställer har man kommit i strid med en rimlig prioritering och
målsättning.

Konkreta åtgärder

Centern vill värna om barnfamiljerna och föreslår därför en rad åtgärder i
detta syfte, vårdnadsbidrag, en utbyggd barnomsorg med satsning också på
alternativa former, kvantitativt och kvalitativt, höjda barnbidrag och därmed
förhöjt flerbarnsstöd samt sänkning av moms på baslivsmedel. En familjepolitik
för 1990-talet måste enligt vår uppfattning innehålla dessa inslag. I övrigt
hänvisas till centerns partimotion med anledning av prop. 1988/89:150.

Hemställan

Mot. 1988/89
Fi77

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om familjepolitikens inriktning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om alternativa former av barnomsorg,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om barnomsorg i svenska kyrkans regi,

4. att riksdagen om sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett nytt och neutralt statsbidragssystem till
barnomsorgen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förlängt öppethållande på daghemmen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om konkreta åtgärder för 1990-talets famil jepolitik.

Stockholm den 9 maj 1989

Ulla Tillander (c)

Karin Israelsson (c)

Rosa Östh (c)

Göran Engström (c)

Rune Backlund (c)

Marianne Jönsson (c)

Roland Larsson (c)

Kersti Johanson (c)

12