Motion till riksdagen
1988/89:Fi715

av Rune Rydén och Per Stenmarck (båda m)
Konkurrensen mellan privata och offentligägda
företag

När de yttre omständigheterna är gynnsamma, som under de senaste åren,
hävdar sig svenska företag, särskilt de välkonsoliderade exportföretagen,
mycket väl på både svenska och utländska marknader. För de framgångar
som uppnåtts är det i allmänhet privata företag som svarat.

Samtidigt kan konstateras att företagssektorn - näringslivet - idag är en
kvarts miljon färre än för tjugo år sedan. Men tillbakagången har drabbat
bara näringslivets privata del. Antalet anställda personer i offentligt ägda
företag har i stället ökat kraftigt. I statliga företag fanns ca 330 000 anställda
och i kommuner och landsting ca 145 000. Sammanlagt återfinns alltså ca
475 000, eller mer än var femte anställd inom näringslivet i företag som ägs av
stat, kommun eller landsting.

Denna utveckling är knappast överraskande. Det är uppenbart att privata
företag i Sverige för tjugo år sedan verkade i ett gynnsammare företagsklimat
än idag. Samtidigt har statliga och kommunala företag, liksom kommunala
förvaltningars direkta företagarverksamhet i egen regi, på flera olika sätt fått
en privilegierad ställning. Vi vill här ge några exempel.

- Några statliga företag, främst vissa affärsverk, baserar delar av sin
verksamhet på monopol. Det är en resultatmässigt säker verksamhet,
eftersom den saknar konkurrens. Den täcker stora delar av dessa företags
fasta kostnader och underlättar satsningar på företagens övriga konkurrensutsatta
affärsområden. Privata företag har svårt att hävda sig i den
konkurrensen. Många anmälningar till näringsfrihetsombudsmannen
styrker detta konstaterande.

- I kommuner och landsting är det inte undantag utan regel att affärsverksamheterna
har monopolkaraktär. Det gäller t.ex. försörjningen med el
och vatten, renhållningen, sotningen, bostadsförsörjningen etc. På en del
av dessa områden upprätthåller privatföretagen en viss verksamhet, men i
stort sett är deras konkurrenssituation svag.

- Enskilda företags ställning kan också undermineras utan att något
formellt monopol föreligger. De allmännyttiga företagen har t.ex. under
de senaste 50 åren övertagit de privata byggföretagens roll på bostadsmarknaden.

- Stat och kommun har vidare haft en tendens att bilda egna företag, som
sedan fått i uppdrag eller tillåtits överta uppgifter som tidigare skötts av
privata företag. Det finns t.ex. numera inte mer än tre kommuner som
anlitar fristående revisionsbyråer för sin fackrevision trots den mängd
kvalificerade revisorer som länge funnits i vårt land. Alla andra anlitar

Kommunförbundets revisorer. Även på många andra områden har stat Mot. 1988/89

och kommun visat förkärlek för att anlita egna eller ”närstående” företag Fi715

utan att rationella motiv för detta uppenbarats. Är SCB alltid lämpligaste

leverantör av statliga opinionsundersökningar? Är det SIPU som är bäst

på att utbilda statens tjänstemän? Är det alltid Kommundata som bäst

löser alla kommunala dataproblem?

- Staten förhindrar ibland att enskilda företag får komma in på för dem
utecklingsbara verksamhetsområden. Företagarna har visserligen - som
exempel - tillåtits driva begränsade verksamheter inom utbildning och
vård. Men alla försök att medverka vid skötseln av daghem förhindrades
effektivt genom riksdagens beslut att inte ge bidrag till privata sådana.

- Särskilt allvarlig är den utveckling som på senare tid kunnat observeras
vad gäller vissa kommuners och landstings kommersiella verksamheter
utanför det s.k. kompetensområdet. Den konkurrens som här möter
privatföretagen blir lätt övermäktig, eftersom dessa kommunala respektive
landstingskommunala verksamheter faktiskt inte behöver täcka alla de
fasta kostnader som borde belasta de offererade varorna eller tjänsterna.

- På en rad områden har nya lagar under de båda senaste decennierna
försvårat de privata företagens situation. Redan själva mängden av lagar
och den relativa okänsligheten gentemot företagen som präglat deras
introduktion har påverkat företagsklimatet. Många lagar har gått företagen
emot på ett direkt demonstrativt sätt. En av de mest uppmärksammade
gällde löntagarfonderna. Men också lagar och regler som mött
företagens förstående och gensvar har ibland förblivit bristfälliga eller
besvärande i sin detaljutformning för företagarna trots påstötningar från
deras företrädare. Det gäller t.ex. mervärdeskatten, som trots vissa
förbättringar och kompletteringar under senare år ingalunda är helt
konkurrensneutral i alla branscher, särskilt i förhållande till kommuner
och landsting.

Den höga andelen offentligt företagande i Sverige överstiger nästan alla
andra industriländers. Dessutom har många av våra främsta konkurrentländer
inlett en målmedveten avnationalisering av de statliga företagen. Och i
ett antal socialistiska länder, t.ex. Kina, Vietnam och Ungern, har man
börjat tillåta etablering av privata företag i kombination med försök till
marknadsprissättning av varor och tjänster. Anledningen till denna utveckling
är uppenbar. Man har överallt funnit att offentligt företagande tenderar
att bli ineffektivt, ett hinder för tillväxt och framåtskridande.

I Sverige har det under senaste åren lagts fram en rad utredningar som
mycket klart visar att verksamheter som drivs i den offentliga sektorn inte
kan mäta sig med sina motsvarigheter i den privata. Medan lönsamhetskrav
och konkurrens driver fram en ständig produktivitetsökning i privata företag,
verkar offentliga verksamheter utsättas för en - nästan - lika regelbunden
försämring av produktiviteten. Det tycks dessutom vara så, att delar av
Sveriges offentliga sektor, huvudsakligen inom kommunområdet, uppvisar
en väsentligt lägre produktivitet än t.ex. våra nordiska grannländers, vilket
antyder att det i Sverige finns särskilt allvarliga systemfel.

Att den enskilda sektorn är den offentliga överlägsen som producent (av
varor och tjänster) är egentligen inte särskilt överraskande. Det finns flera 17

skäl till detta. I mycket korta drag kan man säga att staten och - framförallt - Mot. 1988/89
kommunerna och landstingen inte har de rätta förutsättningarna. De Fi715
offentliga organen är främst myndigheter med myndighetsuppgifter och det
är naturligt att de inte har lätt att hävda sig som administratörer och ägare till
enheter som skall vara affärsdrivande och säljande. Stat och kommun
erbjuder inte den rätta miljön för de senare verksamheterna.

Den närmast självklara slutsatsen av detta konstaterande är att statliga och
kommunala verksamheter som är producerande och affärsdrivande på sikt
och i lämpliga former bör ”flyttas över” till den enskilda företagssektorn.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär en allsidig översyn av de olika
förhållanden som påverkar konkurrensen mellan privata och offentliga
företag.

Stockholm den 23 januari 1989

Rune Rydén (m) Per Stenmarck (m)

18