Motion till riksdagen
1988/89:Fi703

av Birger Hagård (m)
Ett särskilt försvarslån

En allt större del av svenska folket har med oro sett hur vårt försvar har
urholkats under de senaste decennierna. Flottan har halverats sedan
1960-talet, flygvapnet har avsevärt försvagats - det ifrågasätts ju till och med
ibland hur vi skall ha råd att fullfölja planerna beträffande JAS Gripen - och
nyligen påstods, att delar av armén i en krissituation skulle stå utan
ammunition.

Den hittills förda alliansfria politiken, som syftar till neutralitet i krig, har
som främsta förutsättning ett starkt försvar, som kan avskräcka från angrepp.
Om denna förutsättning allvarligt försvagas, minskar inte bara omvärldens
tilltro till den svenska neutralitetsviljan utan även uppslutningen inom landet
kring en sådan politik.

Det är oacceptabelt, att brist på ekonomiska medel i det annars så rika
Sverige skall kunna få sådana försvars- och utrikespolitiska konsekvenser.
En upprustning eller i varje fall - och kanske rättare - ett stopp på den
pågående nedrustningen synes vara ett önskemål från det överväldigande
flertalet i landet, som önskar bevarad handlingsfrihet i kritiska situationer.
De värnpliktiga har rätt att ha tillgång till de bästa vapen, som finns att
uppbringa, om den situationen skulle inträffa, att de måste försvara vårt
land.

Självfallet borde det ha varit statsmakternas - regering och riksdag ansvar
att tillse, att försvaret kontinuerligt tillförts erforderliga resurser, så
att den successiva urholkningen inte hade ägt rum. Denna är dock nu ett
faktum, och det behövs miljardinvesteringar för att kunna reparera vad som
har brustit under en lång tid.

Att på kort tid via statsbudgeten - vilket i princip borde ske - anslå de för
försvarsinvesteringarna nödvändiga beloppen kan te sig politiskt vanskligt
och ekonomiskt besvärligt. Försyndelserna är stora. Det finns emellertid ett
finansieringsalternativ. Under andra världskriget emitterades 1940-1942 tre
försvarslån, obligationer, som inalles inbringade den då helt enorma summan
av två och en halv miljard kronor, ett gott betyg på den svenska försvarsviljan.
Visserligen upptogs dessa lån under exceptionella förhållanden. Mycket
tyder dock på att försvarsviljan fortfarande är god i landet och att svenska
folket inte är berett att låta försvaret urholkas ytterligare.

Ett sätt att finansiera den ofrånkomliga nyanskaffningen av vapen och
utrustning av olika slag-kanske även Gripen om situationen skulle bli alltför
brydsam - är att liksom under andra världskriget emittera ett särskilt

försvarslån. Detta kunde förknippas med särskilda förmåner, avdragsfri
ränta, vinstutlottning etc. Skatte- och allemanssparande har visat, att det
hos de svenska hushållen finns en god vilja till kontinuerligt sparande, om det
lönar sig. Om man dessutom vädjar till känslan för landets försvar, finns det
säkerligen goda möjligheter att nå framgång, även om utgångsläget nu dessbättre
- är ett annat än på 1940-talet. Även från finanspolitisk synpunkt
borde det vara tacknämligt, om på detta sätt en enligt finansministern något
”överhettad” konjunktur kunde dämpas. Liksom under andra världskriget
skulle ett antiinflationistiskt bisyfte kunna nås. Den svenska försvarsindustrin
skulle också kunna tillföras de nödvändiga beställningar, förutan vilka
det blir svårt att vidmakthålla kompetens och utvecklingsförmåga. Därtill
kommer hotet om nedläggning och arbetslöshet på de orter, där den svenska
försvarsindustrin dominerar eller har stor betydelse.

Regeringen bör utröna möjligheterna att emittera ett särskilt försvarslån
och ta erforderliga initiativ, allt i syfte att stärka det svenska försvarets behov
av nyinvesteringar i moderna vapen och annan utrustning och därmed stoppa
den fortsatta urholkningen av försvaret.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om ett särskilt försvarslån.

Stockholm den 17 januari 1989

Birger Hagård (m)

Mot. 1988/89
Fi703

5