Motion till riksdagen
avLarsTobissonm.fi.
Betalningar till och från staten
Mot.
1988/89
Fi701
Under många år har det i moderata motioner föreslagits förenklingar och
förbättringar i det statliga betalningssystemet. Dessa förslag har regelmässigt
avvisats av riksdagsmajoriteten, men i efterhand har ändå vissa steg tagits i
moderniserande riktning.
Som motiv för att avslå de moderata motionskraven har ibland hänvisats
till pågående översyns- och utvecklingsarbete inom riksrevisionsverket
(RRV). Denna myndighet överlämnade hösten 1988 till regeringen en
promemoria angående det statliga betalningssystemet. Däri redovisades en
teknisk omläggning, som bör leda till en bättre kassahållning. Vidare belystes
frågan hur ersättningen till postgirot för förmedlingen av statliga betalningar
skall utformas. Slutligen diskuterades en ökad medverkan av bankerna och
bankgirocentralen i denna verksamhet.
Betalningarna till och från staten omfattar mycket stora belopp - över
2 200 miljarder kronor per år. De statliga myndigheterna är därvid i princip
skyldiga att använda postgirot eller riksbanken. Postgirot svarar för något
mer än hälften av det nämnda beloppet och en helt dominerande del av
antalet transaktioner.
Enligt RRV fungerar det nuvarande systemet mindre bra. Det fyller inte
moderna kassahållningskrav, samtidigt som servicen till både myndigheter
och allmänhet företer brister. Dessa svagheter sammanhänger med att
postverket för sin verksamhet ansetts behöva förräntningen av den s.k. float
som uppkommer genom att in- och utbetalningarna ligger kvar i postgirot
under viss tid. Dessa intäkter kan uppskattas till ca 500 miljoner kr. Några
tekniska skäl för att behålla en float av nuvarande omfattning finns inte enligt
RRV. Dessutom skulle det innebära fördelar för såväl enskilda myndigheter
som allmänheten om bankgirot gavs ett ökat utrymme i den statliga
betalningsförmedlingen.
Moderata samlingspartiet ser det som angeläget att privatpersoner och
näringsliv har tillgång till snabba och smidiga betalningsformer. Både posten
och bankväsendet har under senare år utvecklat sin service. Som exempel
kan nämnas att bankerna ger privatpersoner möjlighet att till ett räntebärande
konto knyta olika tjänster för betalningsförmedling såsom privatgiro eller
sparbanksgiro samt kort för automatiska uttag eller betalning vid köp.
Denna övergång till rationella betalningsformer hämmas emellertid av att
staten håller fast vid sina otidsenliga rutiner. Detta är så mycket mera
allvarligt som staten gör stora förluster från kassahållningssynpunkt. Det kan
ta ända upp till fyra bankdagar, innan en betalning från ett företag eller en 1
1 Riksdagen 1988/89.3 sami. Nr Fi701
privatperson till en statlig myndighet når sin slutstation - statsverkets Mot. 1988/89
checkräkning i riksbanken - och därmed kan reducera statens upplåningsbe- Fi701
hov och därav följande räntekostnader. Beräkningar utförda på basis av
uppgifter i den statliga utredningen ”Rationellare girohantering” (SOU
1979:35) tyder på att statsverkets korta upplåning skulle kunna minskas med
inemot 5 miljarder kronor per år, om betalningar till statliga mottagare fick
gå direkt till riksbanken utan omvägen över postgirot. Räntekostnaderna för
statsskulden skulle kunna minska med ca 500 miljoner kronor per år.
Enligt vår mening bör statens betalningssystem fungera så kostnadseffektivt
och praktiskt som möjligt. Förutsättningen härför är fri konkurrens
mellan olika institut och betalningsformer. Postverket och bankerna skall då
åläggas att inleverera inkommande likvider direkt till statsverkets/myndighetens
konto i riksbanken. Utbetalningar kan på motsvarande sätt ske genom
att erforderligt belopp dras direkt på detta konto på utbetalningsdagen. Med
detta system skulle staten spara avsevärda belopp, samtidigt som myndigheter,
företag och enskilda bereds tillfälle att fritt välja post- eller bankgiro för
sina betalningar.
Postverkets behov av intäkter för att upprätthålla en rikstäckande
verksamhet är inget hållbart motiv för att bevara orationella betalningsrutiner.
Statens betalningssystem bör utformas så kostnadseffektivt och serviceinriktat
som de tekniska förutsättningarna medger. Den viktiga fråga som rör
finansieringen av postverksamheten i glesbygd får lösas i annat sammanhang.
I en tid, då avreglering och bättre kassahållning är nyckelbegrepp, är det inte
rimligt att postgirot får behålla sin sedan 1925 gynnade ställning, när
likvärdiga eller bättre betalningsformer finns att tillgå på annat håll.
Postgirots monopol vid betalningar till och från staten bör således upphävas.
Ökad användning av bankgirot
Under senare år har det blivit möjligt att vid viss skatteuppbörd göra
inbetalningar via bank/bankgiro. Det gäller källskatt (inkomst- och förmögenhetsskatt
m.m.) samt arbetsgivaravgift. Riksförsäkringsverkets utbetalningar
av barnbidrag, sjukpenning, pensioner m.m. kan också ske genom
insättningar direkt på bankkonto. Att detta uppskattas av mottagarna
framgår av att de i flertalet fall väljer att utnyttja denna möjlighet.
På andra - ofta närliggande - områden föreligger emellertid inte denna
valfrihet. Nedan anges ett antal exempel på betalningar, där möjlighet bör
öppnas för betalningar direkt via bank.
Moms och punktskatter borde kunna betalas på samma sätt som källskatt
och arbetsgivaravgift, vilket skulle innebära en väsentlig förenkling för
många företag och privatpersoner. Det skulle också ge dem fördelar från
räntesynpunkt, eftersom inbetalningen då kan göras på förfallodagen direkt
från bankkontot i stället för dagen före, vilket nu krävs när överföring måste
ske från exempelvis checkkonto till postgirot. Skatteutskottet har i betänkande
1984/85:49 uttalat förståelse för detta önskemål om förenklat inbetalningssätt.
Återbetalning av skatt bör kunna ske direkt till bankkonto. Det gäller
återbetalning av moms och punktskatter. Men störst betydelse skulle
förändringen få vid återbäring av inkomstskatt m.m. En utbetalningsavi för Mot. 1988/89
överskjutande skatt kan numera lösas in på bankkontor likaväl som på Fi701
posten. Men utsändningen via posten är en onödig omgång, som leder till
extra kostnader för statsverket och ränteförluster för betalningsmottagarna.
Större delen av de medel som skatteväsendet i dag betalar till postverket för
denna hantering torde kunna inbesparas genom att man övergår till en
kontorutin.
Säkerhetsskäl motiverar också en ändring av nuvarande utbetalningsrutiner
för skatteåterbäringen. Detta understryks av brottsförebyggande rådet,
som i sina båda utredningsrapporter om ökat skydd för värdetransporter
(BRÅ PM 1979:1 och 1983:2) framhåller att kontantlösa betalningsrutiner
bör användas i ökad omfattning. I fråga om skatteåterbäringen framhåller
rådet följande (PM 1983:2, s. 19):
Nuvarande utbetalningssystem innebär att stora kontanta värdemängder
upplagras och hanteras. Återbetalningen av överskjutande skatt är den
största punktutbetalningen årligen. Post och banker rekvirerar då mycket
stora summor från riksbanken vilka sprids över landet under loppet av någon
vecka.
Antalet löne- och pensionskonton i bankerna som är tillgängliga för
automatiska betalningar av detta slag utgör drygt 5 miljoner, vartill kommer
drygt 1 miljon postgirokonton. Förutsättningarna för ökad användning av
kontantlösa betalningsrutiner är därför mycket goda. Tillgång till ett
rationellt och säkert utbetalningssystem finns. Detta måste utnyttjas bättre
än vad som är fallet i dag.
Om den skattskyldige i samband med självdeklarationen anger ett postgiro/
bankkontonummer, kan eventuellt förekommande överskjutande skatt
utbetalas direkt till detta. Denna metod - som tillämpas i Finland med gott
resultat - sparar tid, är betydligt säkrare och torde dessutom få en viss
sparstimulerande effekt.
Deklarationsblanketter bör således från 1990 innehålla en ruta för
uppgivande av kontonummer, dit vederbörande skattemyndighet åtar sig att
sända eventuell överskjutande skatt. Ett alternativ kan vara att betalningsmottagaren
ger sin bank i uppdrag att uppbära eventuell skatteåterbäring och
sätta in beloppet på hans/hennes konto på samma sätt som sker beträffande
barnbidrag m.m.
Uppbörd av studiemedelsavgift via bankernas autogiro skulle medföra
större effektivitet för centrala studiestödsnämnden och staten, samtidigt som
servicen och säkerheten ökar för låntagarna. Den möjlighet till försöksverksamhet
som öppnats på detta område bör snarast utnyttjas med sikte på
införande av en permanent ordning. Även räntor och amorteringar på
statliga bostadslån bör kunna betalas på detta sätt.
Betalningar från staten bör mer allmänt kunna avregleras. Övergången till
kontoutbetalningar av pensioner, sjukersättningar och barnbidrag torde ha
medfört en besparing för staten på ca 30 miljoner kronor per år, och
dessutom blir det säkrare och bekvämare för mottagarna. Det är därför
angeläget att andra statliga förvaltningar som gör utbetalningar kan följa
efter. Det gäller t.ex. överföringen av landstings- och kommunalskattemedlen
från länsskattemyndigheterna.
PKbankens särställning och postverkets likviditetsförvaltning Mot. 1988/89
Möjligheter föreligger numera för staten att utbetala löner, barnbidrag, Fi701
pensioner m.m. via annan bank än PKbanken. Överläggningar har också
förts med andra banker om en flyttning av betalningsuppdraget. Trots att
staten därvid erbjöds fördelaktigare villkor, träffades nytt avtal med
PKbanken. Med hänsyn till de besparingsmöjligheter som ett anbudsförfarande
skulle medföra, bör regeringen uppdra åt statens löne- och pensionsverk
att i föreskriven ordning föranstalta om upphandling avseende förmedling
av statliga löner, pensioner och utfallande belopp på grupplivförsäkringar
till kontohavare i andra banker än PKbanken.
Sedan 1987 har PKbanken inte längre monopol på förvaltningen av
postverkets likvida medel. Därmed har ett gammalt moderat krav gått i
uppfyllelse. Den gamla ordningen framstod som allt mera stötande, efterhand
som PKbanken likställdes med andra storbanker och t.o.m. partiellt
privatiserades. Förändringen har dessutom gett postverket möjlighet att
tillgodogöra sig de finansiella intäkter som tidigare tillföll PKbanken.
I samband med att postverket övertog förvaltningen av sina likvida medel
fattades emellertid beslut i vissa andra frågor beträffande postens verksamhet,
där vi företräder en annan uppfattning.
Postverket gavs, i enlighet med förslag från regeringen (prop. 1986/87:100
bilaga 1), bl.a. rätt att betala ränta till vissa postgirokonton och medge viss
övertrasseringsrätt. Dessa möjligheter vidgar postgirots tidigare uppgift att
enbart förmedla betalningsuppdrag till att också bedriva viss bankverksamhet.
Redan den tidigare ordningen, som innebar att ränta endast gavs på
juridiska personers konton, stod i strid med 1973 års riksdagsbeslut, enligt
vilket vid PKbankens tillkomst endast den del av postgirorörelsen som inte
var räntebärande skulle stanna kvar inom postverket. Den senare förändringen
genomfördes av postverket 1980 utan att regeringen eller riksdagen
godkände detta.
Grundsynen att bankverksamhet inte får utvecklas inom postverket kräver
att 1973 års principer upprätthålls samt att således postgirot inte på egen
räkning får ge inlåningsränta till några som helst kunder och att någon
övertrasseringsrätt inte får tillåtas. Riksdagens beslut våren 1987 bör därför
ändras.
I årets budgetproposition återkommer regeringen till frågan om förvaltningen
av postverkets likvida medel (prop. 1988/89:100, bil. 1). Det föreslås
att postverkets möjligheter att placera sina likvida medel skall vidgas utöver
inlåningsräkning i bank och ”guldkantade” värdepapper och att regeringen
skall bemyndigas att besluta om sådana ändringar.
Vi kan i och för sig tänka oss att postverket kan ges vidgade placeringsmöjligheter.
Men vi är inte beredda att ge regeringen handlingsfrihet på denna
punkt så länge de ovan påtalade överskridandena av gränslinjen mot
bankverksamhet kvarstår. Regeringen bör återkomma till riksdagen med
förslag såväl i dessa avseenden som beträffande nya riktlinjer för placeringsverksamheten.
4
Hemställan Mot. 1988/89
Med hänvisning till det anförda hemställs Fi701
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
postgirots gynnade ställning vid statliga betalningar bör upphävas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om snabbare överföring till och från riksbanken av
statens betalningar,
3. att riksdagen begär att regeringen ändrar bestämmelserna om
inbetalning och återbetalning av mervärdeskatt och punktskatter så
att sådan betalning kan ske via bank,
4. att riksdagen begär att regeringen framlägger förslag om utbetalning
av överskjutande skatt i enlighet med vad som i motionen
anförts,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts beträffande uppbörd av studiemedelsavgift och
betalningar på statliga bostadslån,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om betalningar från staten,
7. att riksdagen begär att regeringen uppdrar åt statens löne- och
pensionsverk att föranstalta om upphandling avseende förmedling av
statliga löner, pensioner och utfallande belopp på grupplivförsäkringar
till kontohavare i andra banker än PKbanken,
8. att riksdagen avslår prop. 1988/89:100, bilaga 1, punkt 4 och
begär nytt förslag till riktlinjer för postverkets förvaltning av sina
likvida medel i enlighet med vad som i motionen anförts.
Stockholm den 11 januari 1989
Lars Tobisson (m)
Rune Rydén (m) Inger René (m)
Filip Fridolfsson (m) Anders Andersson (m)
Knut Wachtmeister (m)
5
.
gotab 16482, Stockholm 1989