Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:Fi602

av Lars Tobisson m.fl. (m)
Hushållssparande och ägandespridning

Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 3

2 Sparandebristen i svensk ekonomi 4

2.1 Det totala sparandet 4

2.2 Den offentliga expansionens roll 6

2.3 Fördelningen på sektorer 6

3 Hushållens sparandebrist 8

3.1 Utvecklingen i Sverige 8

3.2 Internationell jämförelse 9

4 Orsaker till minskningen av hushållens sparande 10

5 Hushållens förmögenhetstillgångar 11

5.1 Finansiellt och realt sparande H

5.2 Bostadsägande 12

5.3 Aktier 13

5.4 Banksparande 15

5.5 Allemanssparande 16

5.6 Försäkringssparande 16

5.7 Obligationer 17

6 Moderat politik för sparande och ägandespridning 18

6.1 Sänkt skatt och fasta spelregler 18

6.2 Startsparande och pensionssparande i bank 19

6.3 Försäkringssparande 20

6.4 Bosparande 21

6.5 Aktiesparande 22

7 Hemställan 24

1 Sammanfattning

Det dåliga sparandet i svensk ekonomi är ett allvarligt problem. Den synliga
sparandebrist som kommer till uttryck i bytesbalansens underskott förvärras
nu enligt de bedömningar som görs i finansplanen. Men eftersom investeringsnivån
i svenskt näringsliv alltjämt är för låg, är den verkliga sparandebristen
i ekonomin långt större.

Ett viktigt inslag i den s.k. tredje vägens politik var att öka sparandet och
kapitalbildningen. Det enda som har skett sedan regeringsskiftet 1982 är
emellertid att de tidigare underskotten i de offentliga finanserna har
omvandlats till sparandeunderskott i den enskilda sektorn.

Det dåliga hushållssparande! utgör en viktig orsak till sparandeproblemet
totalt sett i svensk ekonomi, både stabiliseringspolitiskt och strukturellt.
Regeringen räknar med att hushållens sparkvot kommer att vara minus

3,2 procent under 1988 och minus 2,0 procent 1989. Från moderat sida har
länge uttryckts oro för konsekvenserna av att medborgarna inte sätter av
någon del av sina inkomster för framtiden utan tvärtom ökar sin skuldsättning.
Vi anser att staten bör bedriva en aktiv politik för att främja människors
sparande.

Ett ökat sparande förutsätter en generell politik med följande inriktning:

- Stabila regler. Den osäkerhet som regeringen skapat genom de många
försämringarna för pensionssparandet och aktiesparandet samt genom
skärpt skatt för sparande i företagsanknutna vinstandelssystem får
motsatt verkan.

En ekonomisk politik som långsiktigt ökar hushållens disponibla
inkomster, genom ökad tillväxt och minskat skattetryck, och höjer
avkastningen efter skatt på sparandet. De moderata förslagen om
reformerad kapitalbeskattning gör det t.ex. mer lönsamt att spara och
mindre lönsamt att låna.

Det är särskilt viktigt att stimulera långsiktigt bundet sparande samt att
sprida ägandet av bostäder och aktier. Inom dessa områden finns det därför
anledning att föreslå särskilda åtgärder:

Långsiktigt sparande bör stimuleras genom att ett startsparande införs
som gör det möjligt för föräldrar och släktingar att, med vissa
skattefördelar, bygga upp ett startkapital för barn och ungdomar.
Vidare bör pensionssparandet breddas så att det också kan ske i bank
med liknande skattefördelar som gäller för det nuvarande försäkringssparande!.

Försäkringssparandet bör främjas genom att genomförda försämringar
för kapitalförsäkringar återtas och genom att möjligheter till nya
försäkringskonstruktioner öppnas.

- En breddning av bostadsägandet är det bästa sättet att åstadkomma en
jämnare fördelning av förmögenhetstillgångarna. Sänkta inkomstskatter
och slopande av både nuvarande avdragsbegränsning och fastighetsskatt
är viktiga inslag i en moderat politik för att öka bostadsägandet.
Omvandling av hyreslägenheter till bostadsrätts- och även ägarlägenhe

Mot. 1988/89

Fi602

1* Riksdagen 1988/89. 3sami. Nr Fi601-604

ter bör underlättas. Ett målinriktat bosparande i bank bör stödjas med
statliga premier.

I en marknadsekonomi är det särskilt angeläget att aktiesparandet är väl
spritt bland medborgarna. Det enskilda aktiesparandet har under lång
tid straffbeskattats, vilket lett till att hushållen sålt ut betydande
aktieinnehav till institutioner. Denna utveckling måste vändas, vilket
förutsätter att nuvarande skattemässiga diskriminering av privatpersoners
aktieägande upphör. Därför bör bl a följande åtgärder vidtas:
löntagarfonderna avskaffas och tillgångarna används som sparstimulans
så att en majoritet av den vuxna befolkningen kan bli aktiesparare,
statliga företag försäljs, reavinstbeskattningen av aktier förenklas och
lindras, dubbelbeskattningen av aktieutdelningar avskaffas, taxeringsvärdet
vid arvs-, gåvo- och förmögenhetsbeskattningen sänks, omsättningsskatten
på aktier avskaffas och anställdas andel-i-vinst-system
premieras och utvidgas.

2 Sparandebristen i svensk ekonomi

2.1 Det totala sparandet

Sverige går mot växande underskott i bytesbalansen. Bytesunderskottet är
ett uttryck för bristen på sparande i landet. Den verkliga sparandebristen kan
sägas vara större än den synliga, eftersom investeringsnivån fortfarande är
för låg med hänsyn till bl.a. näringslivets utbyggnadsbehov.

Ett tillräckligt sparande - sett i ett medellångt perspektiv - kan sägas
föreligga när bytesbalansen är i jämvikt och investeringarna befinner sig på
en nivå som är förenlig med en balanserad tillväxt för ekonomin som helhet.
Med tillväxt avses i detta sammanhang inte enbart en uppgång i kapacitetsutnyttjandet
utan också den fortlöpande utveckling och utbyggnad av produktionskapaciteten
som på längre sikt bestämmer tillväxten.

Det totala sparandet har fallit trendmässigt i Sverige under flera decennier.
Det totala bruttosparandet minskade från 26,3 procent av BNP (bruttosparkvoten)
1965 till 14,3 procent 1982 och har sedan dess återhämtats till endast
knappt 18 procent 1988 (se diagram 1).

Bytesbalansens utveckling framkommer i diagram 1 såsom skillnaden
mellan bruttosparkvoten och bruttoinvesteringskvoten. Om sparkvoten
ligger över investeringskvoten föreligger ett överskott i det inhemska
finansiella sparandet, vilket kommer till uttryck i ett överskott i bytesbalansen.
Omvänt uppstår ett underskott i bytesbalansen om investeringarna
överstiger sparandet. Eftersom bruttoinvesteringkvoten (fasta bruttoinvesteringar
och lagerinvesteringar som andel av BNP) låg på nivån 25 procent
vid ingången av 1970-talet, fanns då inte något sparandeunderskott i egentlig
bemärkelse, även om bytesbalansen visade underskott på knappt en procent
av BNP.

Efter den första oljekrisen 1974 föll bruttosparkvoten till drygt 17 procent
1978, varefter den återhämtades något för att efter den andra oljekrisen
fortsätta fallet till drygt 14 procent 1982. Under samma period föll även
investeringskvoten, men inte lika mycket: från 25-procentsnivån under första
halvan av 1970-talet till som lägst drygt 17 procent 1983.

Mot. 1988/89

Fi602

Diagram 1

Bruttosparande och bruttoinvesteringar sorn andel av BNP 1970-1989

Procent av BNP
26

i nvester i ngskvot

sparkvot

1970 72 74 76 78 80 82 84 86 88 1990

Källa-, SCB och Konjunkturinstitutets decemberprognos 1988

Eftersom sparkvoten föll snabbare än investeringskvoten blev följden att
bytesbalansen uppvisade underskott under andra hälften av 1970-talet och
inledningen av 1980-talet. 1982 var bytesbalansunderskottet nästan 4 procent
av BNP, vilket kan sägas ha varit det ”synliga” sparandeunderskottet detta
år. Med hänsyn till den låga investeringskvoten, jämfört med inledningen av
1970-talet, var emellertid det verkliga sparandeunderskottet väsentligt
högre.

Av diagram 1 framgår vidare att sparandet återhämtats något jämfört med
bottennivån 1982. Enligt konjunkturinstitutets (Kl) decemberprognos
(1988) väntas bruttosparkvoten bli ca 18 procent 1989. Under samma period
har bruttoinvesteringskvoten ökat, främst till följd av en uppgång i ersättnings-
och rationaliseringsinvesteringar. Denna utveckling har lett till
förnyade bytesbalansunderskott, som enligt både Kl och regeringens finansplan
väntas öka successivt, trots en alltför låg investeringsnivå.

För att det skall vara möjligt att varaktigt nå en högre tillväxt och för att vi
verkligen skall lösa de ekonomiska problemen, krävs att den uppgång i
näringslivets kapacitetsutnyttjande som ägt rum under senare år leder vidare
också till en utbyggnad av kapaciteten. Var exakt den optimala investeringskvoten
skall ligga går inte utan vidare att bestämma, men mycket talar för att
den skulle behöva öka till den nivå som rådde vid början av 1970-talet, dvs till
ungefär 25 procent. En sådan höjning av investeringskvoten förutsätter att

Mot. 1988/89

Fi602

sparandet förbättras med drygt 6 procentenheter för att expansionen skall Mot. 1988/89
kunna ske med bibehållande av balans gentemot utlandet. Jämfört med Fi602
dagens nivå skulle således det totala sparandet behöva öka med uppemot 70
miljarder. Bristen på sparande är således totalt sett mycket stor i Sverige.

2.2 Den offentliga expansionens roll

Även i andra västliga industriländer har sparandet minskat, men inte alls i
samma omfattning som i Sverige. För hela OECD-området har sparandet
fallit med endast ett par procentenheter. Inte heller investeringskvoten har
fallit med mer än ett par procentenheter sedan början av 1970-talet.

Den svenska utvecklingen inger sålunda oro med avseende på ekonomins
långsiktiga tillväxtförmåga vid extern balans och vid en jämförelse med
utvecklingen i andra industriländer. Våra möjligheter att på nytt återta en
ledande position bland de utvecklade industriländerna, efter nästan två
decenniers tillbakagång, förutsätter en ordentlig utbyggnad av näringslivet.

Utvecklingen i vårt land har under 1970- och 1980-talen ofta bromsats av
en alltför snabb efterfråge- och konsumtionsutveckling. Ekonomin har
därmed tvingats till åtstramning till följd av ständigt återkommande externbalansproblem,
d.v.s. ett alltför lågt synligt sparande.

Bakom det låga sparandet ligger en kraftig expansion av den offentliga
konsumtionen, vilken ökat sin andel sedan mitten av 1960-talet med drygt 13
procentenheter av nationalinkomsten, medan den privata konsumtionen
minskat sin andel med 5 procentenheter. Det är således främst den offentliga
expansionen som ligger bakom sparandebristen i ekonomin. Detta problem
kvarstår.

Genom att produktivitetsutvecklingen i den offentliga sektorn varit
negativ under hela denna period har också allt större resurser åtgått enbart
för att försöka upprätthålla servicen till medborgarna. Bara under 1970-talet
måste skattekvoten höjas med nästan 6 procentenheter till följd av bristande
produktivitetsutveckling. Därmed ökade ekonomins resursåtgång med lika
mycket enbart för att upprätthålla den offentliga konsumtionsstandarden,
något som självfallet bidragit till att permanenta den nästan kroniska
sparandebristen i den svenska ekonomin.

Ofta brukar det emellertid från socialdemokratiskt håll framhållas att ett
minskat skattetryck skulle försämra sparandet och leda till ökat bytesbalansunderskott.
I själva verket förhåller det sig uppenbarligen tvärtom, eftersom
en varaktig minskning av skattetrycket också måste åtföljas av en nedgång av
den offentliga utgiftsandelen.

Ett ökat totalt sparande i ekonomin kräver således att den resursåtgång
som erfordras för viktig samhällsservice begränsas genom effektivare
utnyttjande. Detta förutsätter i sin tur att de offentliga monopolen bryts upp
och privata alternativ släpps fram. Därigenom kan skattetrycket sänkas och
det totala sparandet i ekonomin öka.

2.3 Fördelningen på sektorer

Under 1980-talet har det skett en betydande förskjutning av sparandet

mellan olika sektorer. Det mest slående i tabell 1 är att medan den offentliga 6

sektorns sparande förbättrats, har sparandet i den privata sektorn försämrats
med näst intill lika mycket sedan 1982. Socialdemokraternas tal om att den
tredje vägens politik varit framgångsrik och att detta återspeglas i en kraftig
förbättring av det statliga budgetsaldot är föga relevant, när det finansiella
sparandet i den privata sektorn försämrats i nästan lika stor utsträckning.

Tabell 1

Finansiellt sparande i olika sektorer, miljarder kronor

	1982	1984	1989	förändr 1982 1984	förändr 1984 1989	förändr 1982 1989
Offentlig sektor	-40	-20	29	+20	+49	+69
Företag	18	20	-32	+ 2	-52	-50
Hushåll	- 1	3	-11	+ 4	-14	-10
Bytesbalans = totalt inhemskt sparande	-23	3	-14	26	-17	+ 9

Källa'. Finansplanen 1989

Den nödvändiga utbyggnaden av näringslivet kräver ett ökat sparande totalt
sett, inte en omfördelning av sparandet som under den socialdemokratiska
regeringsperioden.

I andra jämförbara industriländer är det hushållen som står för det
nödvändiga sparandet. Men som framgår av tabellen är i Sverige det
finansiella sparandet i denna sektor negativt.

Den socialdemokratiska politikens uttalade syfte är att skapa bestående
överskott i den offentliga sektorn. En sådan inriktning av den ekonomiska
politiken innebär att den politiska sfären ackumulerar fordringar på övriga
sektorer. Denna väg leder mot ett successivt överförande av ägandet från den
privata till den offentliga sektorn, vilket skulle innebära en fortgående
socialisering av ekonomin. Införandet av löntagarfonderna, uttaget av
pensionsskatten och utvidgningen av AP-fondens placeringsmöjligheter är
konkreta exempel på att denna utveckling redan inletts. En fortsättning på
den inslagna vägen förutsätter fortsatt rekordhårt skattetryck med åtföljande
negativa verkningar på viljan att arbeta och spara i den privata sektorn.

I december 1988 presenterade LO krav om ökat kollektivt sparande. Bl.a.
föreslogs att s.k. ledighetsfonder och nya pensionsfonder skall byggas upp,
liksom att AP-fonden fritt skall få placera sina medel i bl.a. aktier, vilket
skulle leda till en långtgående fondsocialism i vårt land. Därigenom skulle
den privata sektorns produktionsförmåga undergrävas och skattetrycket
måste skärpas ytterligare. En sådan politik skulle leda ekonomin in i en ond
cirkel och minska förutsättningarna för Sverige att återta sin ställning som
ledande industrination.

Moderata samlingspartiet förespråkar en annan väg. Det sparande som
krävs för näringslivets utbyggnad skall ske i företagen och i hushållen. Det
offentliga sparandet bör i stort vara i balans.

Mot. 1988/89

Fi602

1 * * Riksdagen 1988189.3 sami. Nr FiöOl—604

3 Hushållens sparandebrist

3.1 Utvecklingen i Sverige

Mot. 1988/89

Fi602

Förändringar i hushållens konsumtions- och sparandemönster är av stor
betydelse för utvecklingen av det totala sparandet i ekonomin, då den privata
konsumtionen svarar för ca hälften av BNP. Förskjutningar i konsumtionsrespektive
sparandeandelen av hushållens disponibla inkomster kan alltså
leda till kraftiga genomslag på den samlade efterfrågan i ekonomin.
Sparkvotens trendmässiga utveckling är därför av stor betydelse vid uppläggningen
av den ekonomiska politiken.

Det dåliga hushållssparande! utgör ett av de allvarligaste problemen i den
svenska ekonomin. Regeringen räknar med att hushållens sparkvot summan
av hushållens reala och finansiella sparande i förhållande till den
disponibla inkomsten - kommer att vara minus 2 procent 1989. Det innebär
att hushållen fortsätter att låna och ta av sina sparmedel för att konsumera.

Det faktum att hushållen har en negativ sparkvot är en sedan 1986 ny
företeelse. Under senare delen av 1970-talet uppgick sparkvoten till mellan 4
och 5 procent, vilket internationellt sett då var en mycket låg siffra. Ändå har
hushållssparandet fallit ytterligare under 1980-talet.

I diagram 2 visas utvecklingen av hushållens sparkvot mellan 1963 och
1988. Av diagrammet framgår att det skett en trendmässig nedgång av
hushållssparandet alltsedan mitten av 1960-talet. Den inlagda linjen visar att

Diagram 2

Hushållens sparkvot 1963—1988

Trendlinjen har lutningen —0,5 (r2=0,7), vilket innebär att sparkvoten fallit trendmässigt
med en halv procentenhet per år sedan 1963.

4-*

ISIS 19*0

Källa- SCB

sparkvoten trendmässigt fallit med ungefär en halv procentenhet per år. Mot. 1988/89

Under den borgerliga regeringsperioden vidtogs viktiga sparfrämjande Fi602
åtgärder. Sparkvoten kunde därmed hållas över trendlinjen. Under de
socialdemokratiska regeringsperioderna har i stället sparkvoten fallit under
trendlinjen, varvid de senaste årens utveckling lett till ett markant fall.

En stor trendmässig förändring av hushållens sparbeteende inträffade
mellan 1964 och 1972 då hushållens sparkvot sjönk från knappt 8 till drygt 2
procentenheter. Denna nedgång kan till största delen förklaras av att den
finansiella sparkvoten föll kraftigt.

Under praktiskt taget hela 1970-talet var det finansiella hushållssparande!
negativt samtidigt som det reala sparandet låg på en förhållandevis hög och
stabil nivå. Huvudförklaringen till detta var hushållens stora investeringar i
små- och fritidshus, ofta finansierade med upplåning på kreditmarknaden.

1980-talets första hälft kännetecknades av en markant nedgång i hushållens
reala sparande. Bakom denna utveckling låg det minskade intresset för
investeringar i en egen bostad, vilket i sin tur förklaras av de skattemässiga
försämringar som genomfördes för främst småhusägarna vid denna tid. Aven
det finansiella sparandet var dåligt.

Sedan 1986, när sparkvoten blev negativ, ligger såväl det reala som det
finansiella sparandet i genomsnitt under noll.

3.2 Internationell jämförelse

Tabell 2 visar hushållssparandets omfattning i några OECD-länder. Där
framgår att sparkvoten fallit något även i andra länder men som regel inte alls
till samma låga nivå som i Sverige. Utvecklingen i Norge sammanhänger med
nedgången i oljeinkomster, och hushållssparande! återhämtas där nu
snabbt.

Tabell 2

Sparkvoter hos hushållen i 16 OECD-länder

Procentandel av disponibla inkomster
1985 1986 1987

Italien	23,4	23,9	21,9
Japan	16,0	16,6	16,8
Österrike	8,2	10,9	12,7
Förbundsrepubliken Tyskland	11,4	12,2	12,4
Belgien	11,9	13,0	12,2
Frankrike	13,8	13,3	12,1
Danmark	11,9	9,4	10,1
Canada	13,8	11,3	9,7
Spanien	8,4	8,4	8,2
Schweiz	5,7	6,8	7,9
Storbritannien	9,5	7,3	5,4
USA	4,5	4,2	3,3
Nederländerna	1,6	3,2	3,0
Finland	3,6	1,2	1,4
Norge	- 1,9	- 6,5	- 3,3
Sverige	- 1,1	- 1,0	- 3,3

Källa-, OECD

Bakom de stora skillnaderna i hushållssparande! ligger delvis olikheter i Mot. 1988/89

socialförsäkringssystemens utformning. Det höga hushållssparande i Italien Fi602

kan förklaras av - förutom kulturella och sociala faktorer - att många små

och medelstora företag räknas in i hushållssektorn. Bakom den höga

sparkvoten i länder som Japan, Frankrike och Förbundsrepubliken Tyskland

ligger ett traditionellt gott sparklimat. Dessa länder har alltid månat om en

hög sparkvot hos hushållen.

Norden avviker negativt. Detta blir än tydligare, om man tar hänsyn till att
Danmarks hyggliga placering är en följd av att så gott som allt pensionssparande
är privat.

Utanför Norden är det, förutom Nederländerna, USA som har den lägsta
hushållssparkvoten. Detta har fått betydelse för möjligheterna att rätta till
landets balansproblem. Det mycket omtalade federala budgetunderskottet
är egentligen inte särskilt stort - knappt 3 procent av BNP. Överskott på
delstatlig och kommunal nivå medför dessutom att underskottet i den
samlade offentliga sektorn blir drygt en procentenhet mindre. Men sparandet
i den enskilda sektorn räcker alltså inte till för att väga upp detta.

Problemet i den amerikanska ekonomin är således bristen på sparande
totalt sett. Det var inte många år sedan Japan hade än större budgetunderskott,
men dessa motsvarades mer än väl av ett positivt privat sparande. Till
skillnad från t.ex. dagens Italien finns det i USA inte något högt hushållssparande,
som kan fylla ut bristen i den offentliga sektorn. Följden blir det
besvärande underskott i det ekonomiska utbytet med andra länder som nu
hotar tillväxten i världsekonomin.

Danmark är ett gott exempel på att det inte räcker att återställa balansen i
statens budget. Trots att det under senare år t.o.m. förekommit budgetöverskott,
brottas landet med ett stort underskott i sina utrikes betalningar.

Utvecklingen är på väg åt samma håll i Sverige. Det är betecknande, att tre av
det fåtal OECD-länder som enligt organisationens "Economic Outlook”

(december 1988) väntas få överskott i den samlade offentliga sektorn är
Danmark, Norge och Sverige - länder som i övrigt utmärks av hårt
skattetryck, lågt privat sparande och problem med den yttre balansen.

4 Orsaker till minskningen av hushållens sparande

Den kraftiga utbyggnaden av de kollektiva skyddsnäten i Sverige har medfört
att många enskilda hushåll dragit slutsatsen att de inte själva behöver spara
för framtida behov. Motiven för hushållen att spara blir färre, när det
offentliga övertar en allt större del av ansvaret för den enskildes försörjning.

Att spara för pensionering, sjukdom, arbetslöshet, oförutsedda påfrestningar
m.m. är inte nödvändigt när staten garanterar den framtida tryggheten.

Ett eget sparande kan tvärtom i många fall leda till väsentligt sämre förmåner
än eljest. Det är sannolikt att utbyggnaden av de kollektiva försäkringssystemen
och socialpolitikens utformning har bidragit till att trendmässigt sänka
hushållens sparande i Sverige under de senaste årtiondena.

Hushållens möjligheter att spara har också påverkats av att de disponibla
inkomsterna utvecklats dåligt sedan mitten av 1970-talet. Det finns en
tendens att vilja upprätthålla en någorlunda jämn konsumtionsökning med

åtminstone någon procent från år till år. Sker inte minst motsvarande ökning
av den disponibla inkomsten, går det ut över sparandet.

Detta innebär att den kraftiga höjningen av skattetrycket, vilken syftat till
att ta i anspråk konsumtionsutrymme för den offentliga sektorns räkning, har
motverkats genom att hushållen har dragit ned sitt sparande. Även den
uppbromsning av näringslivets utveckling som skett sedan mitten av 1960talet,
med åtföljande dämpning av samhällets totala inkomstökning, har
negativt påverkat hushållens inkomster och därmed minskat deras sparande.

Till stor del sammanhänger således den trendmässiga försämringen av
sparandet med utbyggnaden av den offentliga sektorn och det hårda
skattetrycket.

Raset i sparkvoten under 1980-talet förklaras också av att det reala
sparandet - främst hushållens bostadsinvesteringar - minskat kraftigt.
Bakom denna utveckling återfinns bl.a. den begränsning av avdragsrätten för
boenderäntor som genomfördes under perioden. Lärdomen av denna
utveckling är att ytterligare begränsningar torde sänka sparkvoten än mer.

Den försämring som inträffat under de allra senaste åren kan dessutom
förklaras av att avregleringen på kreditmarknaden ökat tillgången på
krediter för hushållen, något som tillsammans med höga marginalskatter
gjort lånefinansierad konsumtion mindre kostsam än vad den annars skulle
ha varit. För att hushållens sparande skall öka krävs förutom varaktigt ökade
realinkomster också en god realavkastning efter skatt på sparandet. Det
måste helt enkelt löna sig bättre att spara än att låna.

En annan faktor bakom det dåliga sparandet är att hushållen tenderar att
tillfälligt minska sparandet när det sker en oväntad nedgång av inflationstakten,
vilket skedde under 1986 till följd av fallande internationella råvarupriser.
En bestående låg inflationstakt har däremot en gynnsam inverkan på
sparandet.

Ytterligare en viktig orsak till det dåliga hushållssparande! är den
osäkerhet om sparandets framtida avkastning som den socialdemokratiska
regeringens politik framkallat. Som exempel kan nämnas de många försämringar
av aktiebeskattningen som genomförts. På samma sätt riskerar
genomdrivandet av pensionsskatten och beslutet att kraftigt höja beskattningen
av företagsanknutna vinstandelssystem att ytterligare försämra
sparandet.

För att människor skall våga spara långsiktigt krävs att spelreglerna ligger
fast över tiden.

5 Hushållens förmögenhetstillgångar

5.1 Finansiellt och realt sparande

De svenska hushållens finansiella bruttoförmögenhet uppgick 1986 till
850 miljarder kronor. Räknas skulderna bort återstod en finansiell nettoförmögenhet
på 290 miljarder kronor. Av tabell 3 framgår att den största
tillgångskategorin utgjordes av bankmedel och kontanter. Knappt 40
procent av förmögenheten var banktillgodohavanden. Återstoden bestod av

Mot. 1988/89

Fi602

tillgångar i allemanssparande!, obligationer, börsaktier, aktiefondsandelar, Mot. 1988/89
försäkringar m.m. Fi602

Tabell 3

Hushållens finansiella förmögenhet 1986

	Miljarder kronor	Andel procent
Bankmedel och kontanter	336	39,6
Allemanssparande!	33	3,9
Obligationer	92	10,8
Börsaktier	105	12,4
Aktiefondsandelar	43	5,1
Försäkringssparande	89	10,5
Övriga finansiella tillgångar	151	17,8
Summa finansiella tillgångar	849	100,0
Skulder	559	65,8
Summa finansiell nettoförmögenhet	290	34,2

Källa: SCB

Tabell 3 upptar endast de finansiella tillgångarna. Det innebär att t.ex. småoch
fritidshus, jordbruksfastigheter och hyresfastigheter inte finns medtagna.
En uppskattning från 1982 visar emellertid att nära 50 procent av
hushållens totala tillgångar, dvs både de finansiella och reala, låg i boendet,
varav enbart små- och fritidshus svarade för drygt 45 procent. Hushållens
tillgångar i form av banktillgodohavanden och kontanter motsvarade 1982
inte mer än knappt 50 procent av det uppskattade marknadsvärdet på
fastighetstillgångarna. Även om det torde ha skett vissa förskjutningar sedan
1982, förefaller det troligt att fastighetstillgångarna alltjämt svarar för den
dominerande delen av hushållens tillgångar totalt sett.

5.2 Bostadsägande

Den viktigaste sparformen för hushållen har under lång tid varit bostaden.
Under 1970-talet uppgick hushållens reala investeringar i småhus till ca
5 procent av den disponibla inkomsten per år. Ett resultat av detta sparande
var att småhusens andel av förmögenheten växte från 35 procent 1969 till ca
50 procent 1979 (bostadsrättsandelar inräknas inte). Nedgången i småhusinvesteringarna
under första hälften av 1980-talet torde ha medfört att
småhusens andel av förmögenheterna då föll något.

Bakom förmögenhetsförändringarna i småhus ligger inte enbart ändringar
på volymsidan. En viktig orsak till att dessa förmögenhetstillgångar först
växte under 1970-talet för att sedan falla är rena priseffekter. Fram till 1979
uppvisade småhusen en snabb realvärdeökning. Under 1980-talets första
hälft föll realvärdena i stället.

En egen bostad är ett angeläget sparmål för många och dessutom det bästa
sättet att sprida förmögenhetstillgångarna i samhället. Ökat bostadsägande
medför ekonomisk trygghet för den enskilde. Dessutom förbättras vården av
bostaden, vilket medverkar till att begränsa driftskostnaderna. Detta är till

fördel från både privatekonomisk och samhällsekonomisk synpunkt.

Att småhusboendet har minskat under 1980-talet beror på att villkoren för
bostadsägande försämrats i flera avseenden. Den genomförda avdragsbegränsningen,
som skärpts ytterligare för 1989, innebär kraftigt höjda
kapitalkostnader. För villaägandet har dessutom beskattningen höjts genom
den nya fastighetsskatten, höjda taxeringsvärden, höjd förmögenhetsskatt,
fördubblad stämpelskatt på pantbrev, höjda energiskatter och införandet av
den s.k. fyraårsregeln vid försäljning. Även beskattningen av bostadsrätter
har skärpts genom införandet av en permanent realisationsvinstbeskattning.
Därtill skall läggas det höga ränteläget, höjda kommunala taxor och ökade
uppvärmningskostnader.

5.3 Aktier

Av tabell 3 framgår att aktier utgjorde 12 procent av hushållens finansiella
tillgångar. Denna siffra innebär emellertid en överskattning av hushållens
aktieägande, eftersom SCB även inkluderar stiftelser och organisationer i
statistiken. Under 1970-talet var hushållen nettosäljare av aktier under flera
år. Av diagram 3 framgår att takten i nettoförsäljningen accelererade under
första hälften av 1980-talet. En viss dämpning skedde under 1986, men
hushållens nettosparande i aktier är fortsatt starkt negativt.

Diagram 3

Hushållens nettosparande i börsnoterade svenska aktier 1970-1986
Mdr kr, 1986 års priser

-1

-2

-3

-4

-5

-6

-7

-8

-9

Källa'. Näringslivets Ekonomifakta

Den del av det samlade börsvärdet som ägs av enskilda hushåll har minskat
under en längre tid. I början av 1950-talet ägde privatpersoner ca 70 procent
av börsaktierna. År 1970 hade andelen sjunkit till 55-60 procent. Enligt de
senaste uppgifterna äger hushållen i dag inte mer än ca 20 procent av
börsvärdet genom direktägande. Därtill kommer ca 5 procents ägande via
aktiefonder.

Minskningen av det privata aktieägandet under senare år har ägt rum
samtidigt som det antal hushåll som äger aktier har ökat. Tillkomsten av nya
små aktieägare har dock inte kunnat uppväga utförsäljningen av aktier från
större enskilda aktieägare.

Mot. 1988/89

Fi602

Av diagram 4 framgår att det institutionella ägandet ökat. Försäkringsbolag,
investmentbolag, andra börsföretag, fjärde AP-fonden, stiftelser m.m.
svarar i dag för två tredjedelar av aktieägandet på fondbörsen.

Diagram 4

Direkt ägande av börsaktier. Fördelning av ägarkategorier 1979 och 1985
100% 100%

UOindska igas*		UtUndska ågare	7%
		Föraikringsbolag. 4:e AP-fonden, löntagarfonder
FOraiknngsbolag, 4:e AP-fond*n	18 %	11%

Börsnoterad* Investmentbolag	14%	Börsnoterade Investmentbolag	14%
Börsnoterad# rörelsed nvand*		Börsnoterade röretseOrtvand#
SH	14%
bolag		bolag
övnga juridiska personer (tax sttftaiaer. kommuner}	23%	övriga juridiska personer	28%
Akdefonder	2%

		Aktiefonder	8%
Hush ill	38%	Hushåll	21%

1979 1945

Källa'. Näringslivets Ekonomifakta

Moderata samlingspartiet finner det mycket oroande att hushållen ersätts av
institutioner som aktieägare. I en marknadsekonomi är det särskilt angeläget
att aktiesparandet är väl spritt bland de enskilda medborgarna. Utvecklingen
mot ett alltmer institutionaliserat ägande av näringslivet försvagar marknadsekonomin.
När det personliga intresset för aktiers avkastning försvinner,
riskerar aktiemarknadens funktionssätt att försämras.

Den viktigaste orsaken till institutionaliseringen av aktieägandet är den
ogynnsamma skattesituationen för privatpersoner jämfört med institutioner.

Förmögenhetsskatten drabbar enbart privatpersoner. Därtill kommer att
arvsskattereglerna medför att större aktieförmögenheter minskar avsevärt,
när de förs vidare mellan generationer.

Reglerna för inkomst-, förmögenhets- och arvsbeskattningen innebär att
privatpersoners aktier i samtliga fall beskattas mycket hårdare än institutio

Mot. 1988/89

Fi602

ners aktieinnehav. Skillnaderna är så stora att det personliga aktieägandet i
form av större innehav successivt bryts ned. Framför allt kombinationen av
hög förmögenhetsskatt och full marginalskatt på mottagen utdelning håller
på att göra hushållens situation ohållbar. Om inte denna utveckling skall
fortsätta, måste skattevillkoren för personligt aktieägande kraftigt förbättras.

Regeringen har i stället under flera år försämrat aktieägandet genom en
rad åtgärder. Bl.a. har följande försämringar föreslagits av regeringen och
beslutats av riksdagsmajoriteten:

1. Den diskriminerande dubbelbeskattningen av aktier har återinförts
genom att det 30-procentiga avdraget för utdelningar på mindre
aktieinnehav slopats.

2. En 20-procentig utdelningsskatt på aktieutdelningar infördes 1983,
vilket innebar trippelbeskattade aktieutdelningar. Utdelningsskatten
1983 har fr.o.m. 1984 ersatts av en s.k. vinstdelningsskatt på aktiebolag,
ett slags progressiv bolagsskatt, för att finansiera de kollektiva löntagarfonderna.
För 1989 föreslår regeringen dessutom att en extra vinstskatt
på 15 procent tas ut.

3. Förmögenhetsbeskattningen har skärpts väsentligt och uppgår till

1,5 procent redan i det lägsta skattepliktiga skiktet. Redan här tar
förmögenhetsskatten tillsammans med inkomstskatten mer än den
genomsnittliga utdelningen.

4. Genom beslut i december 1983 skärptes realisationsvinstskatten på
aktier kraftigt.

5. Utan utredning eller remissförfarande infördes en omsättningsskatt på
aktier från år 1984, och den fördubblades från den 1 juli 1986.

6. Flöjda aktieutdelningar för svenska börs- och OTC-bolag förbjöds för
1984.

7. Stämpelskatten vid bildandet av aktiebolag och ökning av aktiekapital
fördubblades i juni 1985.

8. Avdragsbegränsning för förlustaktier föreslogs på nyårsafton 1988.

Vissa lättnader har genomförts när det gäller värderingen av aktier vid arvs-,
gåvo- och förmögenhetsbeskattningen. Dessa lättnader är dock marginella i
sammanhanget.

5.4 Banksparande

Hushållens mest dominerande tillgång, bortsett från småhus, är banktillgodohavanden.
Som andel av de finansiella tillgångarna har inlåningen i bank
minskat under senare år. Realvärdet för banktillgodohavanden och kontanter
sjönk med drygt 20 miljarder kronor från 357 miljarder till 336 miljarder
mellan 1979 och 1986.

Sparande i bank har jämfört med fastigheter och olika typer av lös
egendom (utom aktier) haft en klart missgynnad ställning, vilket torde vara
en viktig förklaring till det i reala termer minskade banksparandet. De
sparformer som är av störst betydelse när det gäller att finansera näringslivets
utbyggnad - aktiesparande för riskkapital och banksparande för lånekapital
- är de som diskrimineras mest genom skattelagstiftningen.

Mot. 1988/89

Fi602

5.5 Allemanssparande

Allemanssparande introducerades 1984 som en ersättning för det tidigare
skattesparandet. Utvecklingen sedan dess framgår av tabell 4. Alltifrån
starten dominerar sparande på allemanssparkonton med placering hos
riksgäldskontoret. Trots den goda utvecklingen på aktiebörsen har allemansfonderna
ännu inte fått mer än 27 procent av sparandet.

Tabell 4

Allemanssparande! 1984-1988

År	Allemansspar		Allemansfond		Totalt
(dec)	Antal konton Sparat belopp (tusental) (mkr)	Antal konton Sparat belopp (tusental) (mkr)	Sparat belopp (mkr)
1984	1 648	6 626	535	1 571	8 196
1985	1 814	15 335	507	3 075	18 414
1986	1 999	28 819	711	6 217	35 045
1987	1 994	36 172	1 112	12 500	48 686
1988 (nov)	2 146	44 977	1 257	17 258	62 252

Lägger man till det sparade beloppet på allemanssparkonton även intjänad
ränta och bonus, blir totalsumman drygt 51 miljarder kronor. Det är oklart
hur mycket av detta som kan betecknas som nysparande. I stor utsträckning
torde det röra sig om överflyttning från vanliga bankkonton till allemanssparkonton
i syfte att komma i åtnjutande av skattebefrielsen. Många har lämnat
stående uppdrag till sina bankkontor om maximala månatliga överföringar.

Till den del överföringen går till allemansfondkonton sker i alla fall en
omvandling till riskvilligt sparande i näringslivet. Riksgäldskontoret behöver
däremot inte för statsupplåningen de stora årliga tillskott som flyter in på
allemanssparkonton. I detta fall vore det bättre om inlåningen kunde stanna i
bankerna för utlåning till näringslivet. En översyn av allemanssparande! är
därför påkallad.

5.6 Försäkringssparande

Hushållens försäkringstillgångar låg under 1970-talet runt 4 procent av den
totala förmögenheten. Nominellt ökade försäkringstillgångarna från 13
miljarder 1970 till 89 miljarder 1986, vilket innebar en årlig real ökning med
drygt 3 procent. Försäkringssparandet syftar särskilt till att skapa trygghet
och oberoende. Till skillnad från bank- och aktiesparandet är detta sparande
långsiktigt och mindre rörligt. Privata pensionsförsäkringar och andra
enskilda försäkringar stärker individens skyddsnät och minskar behovet av
kollektiva försäkringar.

Sparandet i pensionsförsäkringar har de senaste åren varit stigande (se
diagram 5). Förklaringen till detta är troligen att ATP-systemet inte upplevs
som särskilt säkert. Inte minst har många kvinnliga försäkringssparare
tillkommit av detta skäl. De höga marginalskatterna gör det dessutom
förmånligt att spara i pensionsförsäkringar. En utveckling som innebär att
samhället står för grundtryggheten och att människorna ovanpå detta
frivilligt sparar i försäkringar är positiv.

Diagram 5

Hushållens sparande i försäkringar 1970-1985

Mdr kr. 1986 års priser
16
14
12
10
8
6

—

70 72 74 76 78 80 82 84 86

Källa: Näringslivets Ekonomifakta

Under 1986 beslutade den socialistiska riksdagsmajoriteten att ta ut en
särskild skatt på pensionssparandet. Regeringen presenterade förslaget om
pensionsskatt utan att det hade föregåtts av någon utredning. Inte heller gavs
utrymme för sedvanlig remissbehandling. Den enda instans som fick yttra sig
var lagrådet. Lagrådet avstyrkte förslaget av konstitutionella skäl. Men det
tog regeringen ingen hänsyn till. Förslaget förelädes ändå riksdagen.

Förutom att pensionsskatten aktualiserar viktiga konstitutionella aspekter
och enbart av detta skäl inte borde ha genomförts kan den också få negativa
effekter på sparandet. Pensionsskatten skapar en ökad osäkerhet och
motverkar därmed direkt ett långsiktigt sparande i en situation när sparandet
totalt sett skulle behöva öka.

5.7 Obligationer

Hushållens obligationsinnehav ökade nominellt mellan 1970 och 1986 från 9
miljarder till 92 miljarder kronor. Realt ökade obligationsvärdet med ca 57
miljarder. Denna sparandeökning i främst premie/sparobligationer ägde rum
samtidigt som intresset för aktiesparande minskade. Förklaringen var att
obligationssparandet medförde, i förhållande till aktiesparandet, en relativt
god avkastning efter skatt.

6 Moderat politik för sparande och ägandespridning

6.1 Sänkt skatt och fasta spelregler

Moderata samlingspartiet har i många år förordat en politik som syftar till att
stimulera hushållens sparande. Hit hör bl.a. våra förslag om minskat
skattetryck och lägre marginalskatter, vår kamp mot inflationen och strävan
efter en högre ekonomisk tillväxt.

Vi anser att staten bör bedriva en aktiv politik för att stimulera enskilda
människors ägande. Målet bör vara att hushållen skall kunna ha ett
sparkapital som motsvarar den genomsnittliga årslönen för en industriarbetare.
Att staten stimulerar till enskild förmögenhetsbildning kan ses som ett

Mot. 1988/89

Fi602

led i en politik syftande till att flytta en del av ansvaret för den framtida Mot. 1988/89
tryggheten från det allmänna till de enskilda hushållen. Fi602

Den socialdemokratiska regeringen bedriver en politik som direkt motverkar
ett ökat hushållssparande genom att ständigt ändra spelreglerna för
sparandet. Sedan 1982 har t ex ett flertal försämringar genomförts för enskilt
aktiesparande. Under 1986 beslutade den socialistiska riksdagsmajoriteten
om en särskild pensionsskatt. Under 1987 togs beslut som motverkar det
sparande som sker inom ramen för företagsanknutna vinstandelssystem.

Finansministerns ”nyårsfyrverkeri” inför 1989 skapar ytterligare osäkerhet
om avkastningen av sparande i svenskt näringsliv.

En ökad sparvilja förutsätter stabila spelregler så att människor vågar
spara långsiktigt. Sparandet bör premieras - inte motverkas.

Påkostade annonskampanjer av den typ som spardelegationen genomfört
är inte någon effektiv sparpolitik. Enligt vår uppfattning är det inte statens
uppgift att bedriva sparpropaganda utan att skapa gynnsamma förutsättningar
för sparandet. Vi föreslår därför att spardelegationen snarast avskaffas.

Förslaget i budgetpropositionen, bil. 9, om ett anslag under F7. Sparfrämjande
åtgärder på 18 385 000 kronor bör således avslås.

Det går inte heller att nämnvärt öka det totala sparandet med hjälp av
skattemässiga styråtgärder som t.ex. i allemanssparande!. Sådana arrangemang
leder mest till att människor flyttar sparmedel från ett konto till ett
annat, vilket de senaste årens utveckling visat.

I länder som Japan och Förbundsrepubliken Tyskland stimulerar staten
sedan länge enskild förmögenhetsbildning. Där är man väl medveten om
betydelsen av en aktiv sparpolitik, som möjliggör uppbyggnaden av privata
förmögenheter hos hushållen. De enskilda medborgarnas förmåga att utstå
påfrestningar - liksom att begagna uppdykande tillfällen - förstärks avsevärt
när de har ett eget sparkapital. Det fungerar som ett slags privat skyddsnät,
vilket ger ökad trygghet vid oförutsedda utgifter och i krissitutationer.

Därigenom minskar också behovet av offentliga transfereringar.

Den bästa marknadsekonomiska lösningen för att stimulera ett ökat
sparande är en ekonomisk politik som ökar hushållens disponibla inkomster
och höjer realavkastningen efter skatt på sparande. Ett minskat skattetryck
och generellt sett lägre beskattning av sparande ökar hushållens räntekänslighet
och gör det mindre lönsamt att låna och mer lönsamt att spara.

Dessutom ökar realinkomsterna, vilket också gör det möjligt för hushållen
att spara.

En höjning av sparavdraget är en generellt verkande åtgärd som påverkar
avkastningen i olika sparformer på ett likartat sätt. En nackdel är dock att
detta innebär att avkastningen efter skatt stiger på i första hand redan
existerande sparkapital. Från och med 1986 gäller att sparavdraget individualiserats
till 1 600 kronor per inkomsttagare. Även om det i sig kan anses
motiverat att ytterligare förbättra sparavdraget med hänsyn till penningvärdets
fall, bör i första hand åtgärder vidtas som främjar nysparande och som
engagerar nya grupper i regelbundet sparande. Dessa motiv låg bakom det
skattesparande som infördes under den borgerliga regeringstiden.

En höjning av avdragets storlek har vidare motiverats med att sparandet
medfört negativ real ränta. Av allt att döma är vi nu inne i en period med 18

positiv realränta. Ett återställande av sparavdragets reala värde till sin
tidigare högsta nivå skulle därtill medföra stora statsfinansiella kostnader.
En ytterligare höjning av sparavdraget bör därför övervägas först i ett senare
sammanhang.

Generella åtgärder som skattelättnader inom ramen för ett minskande
skattetryck och återinförande av fasta spelregler är de viktigaste förutsättningarna
för hushållssparandets återhämtning. Moderata samlingspartiet
anser emellertid att olika typer av mer selektiva sparstimulanser också bör
övervägas för att dels premiera långsiktigt bundet sparande, dels sprida
ägandet av bostäder och aktier.

6.2 Startsparande och pensionssparande i bank

Att premiera långsiktigt bundet sparande hör till de viktigaste åtgärderna för
att öka hushållssparande!. Vi vill därför föreslå införande av s.k. startsparande
och en utvidgning av möjligheterna att pensionsspara.

För barn och ungdom bör ett startsparande införas. På bankkonton, som är
spärrade för uttag intill 18 års ålder, skall föräldrar och släktingar kunna sätta
in upp till 5 000 kronor årligen vardera. Detta är ett belopp som enligt vårt
förslag till gåvobeskattning skall kunna överföras utan skyldighet att erlägga
gåvoskatt. Någon typ av tak får dock övervägas. All avkastning på kontot bör
vara skattefri under den tid medlen inte får disponeras. På detta sätt kan
barnen ges en trygg start i vuxenlivet. Pengarna kan användas för att bekosta
t.ex. utbildning eller bostad. Regeringen bör ges i uppdrag att skyndsamt
utreda de närmare detaljerna och återkomma till riksdagen med ett förslag
under 1989. Därigenom skulle startsparandet kunna träda i kraft redan den 1
januari 1990.

I det nuvarande pensionsförsäkringssparandet är premien i princip avdragsgill
vid taxeringen medan utfallande belopp beskattas. Vidare är
avkastningen skattefri. Inte heller förmögenhetsskatt utgår på det sparade
beloppet eller dess avkastning. Avdragsrätten är emellertid för vanliga
tjänsteinkomster begränsad till 10 procent av inkomsten upp till 20 basbelopp
eller alternativt till ett basbelopp (knappt 28 000 kronor). För bl.a. företagare
gäller andra regler som innebär att högre avdrag medges.

För att ytterligare stimulera ett långsiktigt bundet sparande bör möjligheten
till ett särskilt pensionssparande utvidgas till att också gälla sparande i
bank. Bankerna har genom sina väl förgrenade kontorsnät möjlighet att
marknadsföra sparformen till en bred allmänhet. Sparformen skulle också
uppmuntra och förstärka en god bank/kundrelation. Sparandet kan ske
genom insättning på bankkonton som är spärrade för uttag intill dess
vederbörande fyllt 55 år. Därefter får uttag ske med högst en tiondel av det
innestående beloppet per år. Avsättning till pensionskonto bör vara avdragsgill
upp till ett basbelopp. Likaså bör all avkastning vara skattefri och medlen
fria från förmögenhetsskatt mot att skattskyldighet inträder då beloppen tas
ut.

Det finns vidare skäl att pröva, om det utifrån bankttekniska överväganden
är möjligt, att utvidga placeringsmöjligheterna till att omfatta även
sparande i aktier och andra värdepapper samt andelar i aktie- och avkastningsfonder.
Därigenom kan den enskilde själv välja risknivå på sitt
sparande.

Mot. 1988/89

Fi602

Det finns även skäl att pröva om det skall vara möjligt att med uppskjuten Mot. 1988/89

skattskyldighet göra förtida uttag för köp av t.ex. permanentbostad eller start Fi602

av eget företag.

Regeringen bör ges i uppdrag att skyndsamt utreda de närmare detaljerna
för det ovan skisserade pensionssparandet och återkomma till riksdagen med
förslag under 1989. Därigenom skulle de nya reglerna kunna träda i kraft
redan den 1 januari 1990.

6.3 Försäkringssparande

Försäkringssparande för ålderdomen är en annan form av långsiktigt bundet
sparande. En skillnad mot det pensionssparande som skisserats i det
föregående är att det också inrymmer en försäkring mot risken för ett tidigt
dödsfall. Sparande i pensionsförsäkring är som redan nämnts förenat med
vissa skatteförmåner, och det är angeläget att dessa inte begränsas.

Villkoren för sparande i kapitalförsäkring har successivt försämrats. Först
togs skatteavdraget på 500 kronor per år bort. I samband med beslutet om
pensionsskatt höjdes livförsäkringsbolagens ränteskatt från 40 procent till 50
procent, samtidigt som den uppsamlade premiereserven belädes med
förmögenhetsskatt hos spararen. Volymen tecknade kapitalförsäkringar gick
mellan 1986 och 1987 ned från 3 350 till 1 850 miljoner kronor eller med nära
50 procent. Det samtidigt ökade nysparandet i pensionsförsäkring var inte på
långt när lika stort, varför försäkringssparandet totalt sett minskade som en
direkt följd av skatteförändringarna. Visserligen har sparandet i kapitalförsäkring
hämtat sig något, men om inte de båda 1986 genomförda försämringarna
återtas, kommer denna genom sin långsiktighet samhällsnyttiga sparform
att så småningom tyna bort.

Marknaden för livförsäkringar är stel i Sverige. Det sammanhänger med
att alla livbolag måste vara ömsesidiga. När det inte föreligger något
vinstintresse, blir det inget incitament till förnyelse. Konkurrensen skulle
genast öka, om livförsäkringsrörelse fick drivas i aktiebolagsform.

Det skulle då bli möjligt att sätta räntan under risk. I dag utgår alla bolag
från en kalkylränta på 4 procent om året, vartill kommer möjligheten till
återbäring. Utomlands är det vanligt att bolaget i stället erbjuder en
garanterad ränta på exempelvis 10 procent. Blir avkastningen på gjorda
placeringar mindre, får bolaget stå för mellanskillnaden, medan det får
behålla den om avkastningen blir större. I förening med fördelaktiga
återlåneregler har detta visat sig vara en attraktiv sparform i bl.a. USA.

Livbolagens placeringsmöjligheter är hårt reglerade i Sverige. 80 procent
av premiereserven skall finnas i stats- och bostadsobligationer. Återstående
20 procent får placeras fritt, dock ej i aktier. Aktieköp får endast ske för de
överskottsmedel som bildar återbäring. Bland spararna finns det säkert
intresse för försäkringskonstruktioner, som ger dem rätten att själva välja
(och byta) placeringsinriktning via andelar i olika värdepappersfonder.

Denna uppläggning har snabbt blivit populär bl.a. i Storbritannien.

I samband med ställningstagandet till försäkringsverksamhetskommitténs
slutbetänkande bör regeringen se till att hinder för en utveckling av här
angivet slag undanröjs.

6.4 Bosparande

Att bredda bostadsägandet är det bästa sättet att åstadkomma en jämnare
fördelning av förmögenhetstillgångarna i samhället. Vi har därför under
många år föreslagit att det allmänna skall stimulera medborgarna till ett ökat
bostadssparande. All erfarenhet visar att enskilt ägande är den mest effektiva
formen för förvaltning av bostäder. Detta är en viktig anledning till att många
som idag bor i hyresrätt vill äga sin bostad. Ur både samhälls- och
privatekonomisk synvinkel är det fördelaktigt om människor får möjlighet
att skaffa en egen bostad antingen i småhus eller i flerfamiljshus.

För att öka hushållens möjligheter att i större utsträckning äga sina
bostäder är det väsentligt att minska beskattningen. Skatterna bör sänkas på
både hushållens inkomster och själva boendet. Därigenom kan möjligheter
skapas för vanliga inkomsttagare och barnfamiljer att skaffa en egen bostad.
Sänkta inkomstskatter och slopande av både fastighetsskatt och avdragsbegränsning
är därför viktiga inslag i en moderat politik för ökat bostadsägande.
Reavinstbeskattningen på bostadsrätter bör ändras så att den blir analog
med egnahemsbeskattningen. För att öka bostadsägandet är det också viktigt
att ge de boende rätt att köpa och ombilda hyreslägenheter till bostadsrättseller
ägarlägenheter. Detta skulle dessutom bidra till att bringa ordning i de
allmännyttiga bostadsbolagens dåliga affärer. Kommunerna kan genom att
ge borgen för lån möjliggöra för flera att bli ägare till sin bostad. Staten bör
vara generös när det gäller att låta fördelaktiga lån på en fastighet övertas av
nya ägare, som också bebor fastigheten. Vi föreslår därutöver att målsparandet
till egen bostad eller bostadsrätt uppmuntras. Vi har tidigare förordat
införandet av ett måjsparande till egen bostad inom ramen för skattesparandet.
Eftersom detta håller på att avvecklas, fungerar emellertid inte längre
denna lösning. Våren 1988 anslöt sig regeringen till vår uppfattning att det
skattegynnade bosparandet borde frikopplas från allemanssparande! och i
stället bygga på bankernas spara-låna-system. Det förslag som regeringen
lade fram och som godtogs av riksdagen var emellertid krångligt till sin
konstruktion och kommer att leda till ökade kostnader för såväl banken som
ansvarig myndighet, utan att ge särskilt stora effekter på nysparandet.

I budgetpropositionen tvingas regeringen redan föreslå ändringar av det
tidigare av riksdagsmajoriteten fattade beslutet, vilket ytterligare styrker att
förslaget är för krångligt. Den nu föreslagna ändringen innebär att en sparare
kan flytta hela behållningen i ungdomsbosparandet från en bank till en
annan. Vi har ingen anledning att invända mot förslaget men hyser dock
fortfarande uppfattningen att bosparande bör stimuleras enligt den modell
som föreslås nedan.

Stimulansen till bosparande bör knytas till särskilda bostadskonton i bank.
Ett sådant bosparsystem skall inte ha någon övre åldersgräns. Enligt vår
mening bör premieringen ske på flera olika sätt. Staten bör utge en
sparpremie på 10 procent av det belopp som sparats under minst tre år och
använts till köp av bostad. Sparpremien får dock maximalt uppgå till 10 000
kronor. Därtill bör staten ställa statlig borgen för lånet, vilket kan innebära
en sänkning av låneräntan med ungefär med 0,5-1 procentenhet.

Det bör också övervägas, om det bör bli möjligt att i förtid disponera en del

av det belopp som sparats på det i det föregående skisserade pensionskontot Mot. 1988/89

utan att skattskyldighet inträder. Ägande av bostad kan ju ses som en Fi602

alternativ form av sparande för ålderdomen.

6.5 Aktiesparande

I en marknadsekonomi är det särskilt angeläget att aktieägandet är väl spritt
bland de enskilda medborgarna. För att vända den utveckling för hushållens
aktieägande som beskrivits i det föregående är det nödvändigt att ändra
skattesystemet så att diskrimineringen av privatpersoner upphör.

Skattevillkoren för hushållens aktiesparande måste kraftigt förbättras.

Hela löntagarfondssystemet skall avvecklas. Det borgerliga awecklingsförslaget
innebär att en grund läggs för en omfattande spridning av aktiesparandet
till helt nya grupper. Genom att löntagarfondernas tillgångar används
som stimulans till sparande i allemansfonderna är det möjligt att en majoritet
av den vuxna befolkningen kan bli aktiesparare. Då förverkligas den
moderata idén om en långtgående ägandespridning. Avvecklingen blir
därmed den viktigaste enskilda åtgärden för att åstadkomma ett ökat
aktiesparande.

En försäljning av aktier i statliga företag tjänar också syftet att bredda
ägandet och öka sparandet, förutsatt att anställda och småsparare ges goda
möjligheter att få tilldelning vid börsintroduktionen.

Ett sätt att sprida det enskilda aktiesparandet är att avskaffa dubbelbeskattningen
på aktieutdelningar. En lindring som statsfinansiellt motsvarar
den 30-procentiga skattereduktionen bör återinföras.

Reavinstskattereglerna bör både förenklas och mildras. I jämförelse med
omvärlden ligger den svenska aktievinstbeskattningen högt. Beskattningen
av långa innehav är i samtliga jämförbara länder lägre. En del länder har över
huvud taget ingen reavinstbeskattning efter ett till två år. De svenska
reglerna för beskattning av aktievinster är dessutom mycket krångliga. För
att den svenska ekonomin skall anpassas till internationella förhållanden bör
därför reavinstbeskattningen på aktier förenklas och sänkas. Den asymmetri
som följer av den begränsade rätten till avdrag för kort avdragsförlust enligt
regeringens nyårspaket måste stoppas.

Vid förmögenhetsbeskattningen skall fr.o.m. inkomståret 1987 börsnoterade
aktier tas upp till 75 procent av aktiernas marknadsvärde. För t ex
fastigheter gäller sedan länge att taxeringsvärdet utgör ca 75 procent av
marknadsvärdet. Prisfallsrisken har varit ett av skälen till att taxeringsvärdena
satts lägre än marknadsvärdena. För aktier är emellertid kursfallsrisken
större än för fastigheter. Med hänsyn härtill bör därför endast 65 procent av
börsnoterade aktiers marknadsvärde tas upp till beskattning. För OTCnoterade
företag skärpte riksdagen nyligen reglerna. Vi anser att förmögenhetsbeskattningen
av OTC-bolag bör ske enligt de tidigare reglerna, d.v.s.
endast 30 procent av substansvärdet bör beskattas.

Den av socialdemokraterna införda och sedermera fördubblade omsättningsskatten
på aktier bör avskaffas så snart som möjligt. En effekt av
omsättningskatten är att de korta affärerna minskar. En väl fungerande
aktiemarknad behöver korta placeringar för att bl.a. jämna ut kursrörelserna.
Omsättningsskatten medför också att handel med svenska aktier överförs

till utlandet. Redan i dag sker två tredjedelar av handeln i de tio största Mot. 1988/89
företagens aktier i London. Fi602

I skattefondssparandet bör värdestegringen på andelarna även efter
bindningstidens utgång vara fri från skatt. Aktiesparfonderna bör därtill
befrias från skattskyldighet för realisationsvinster i enlighet med vad som
genomförts för allemansfonderna.

Arvsskattereglerna är troligen en mycket viktig orsak till de privata
hushållens utträngning från aktiemarknaden. En viktig skillnad mellan
hushåll och institutioner är att institutionernas aktieinnehav är helt befriade
från den typ av avbränning som arvsskatten innebär. Skattereglerna vid arv
bör utformas så att det samlade uttaget ligger inom rimlighetens gräns oavsett
storleken på aktieförmögenheten. Riksdagen fattade i slutet av 1986 beslut
om att 75 procent av marknadsvärdet skall tas upp vid arvs- och gåvobeskattningen.
Vår uppfattning är att börsaktier vid arvsbeskattning bör åsättas ett
värde som utgör 65 procent av aktiernas marknadsvärde. När det gäller
OTC-noterade aktier gäller också sedan inkomståret 1987 nya regler, enligt
vilka 30 procent av marknadsvärdet skall ligga till grund för arvs- och
gåvobeskattningen. I konsekvens med vårt förslag om förmögenhetsbeskattningen
av OTC-noterade bolag anser vi att 30 procent av substansvärdet
också bör gälla vid värdering av dessa bolag vid arvs- och gåvobeskattningen.

Utöver dessa föreslagna förändringar bör förmögenhetsskatten på det
arbetande kapitalet i familjeföretag slopas.

Regeringen genomdrev våren 1987 försämringar i den skattemässiga
behandlingen av anställdas vinstandelar. Avsikten med frivilliga vinstandelssystem
är att göra de anställda delaktiga i företagens resultat, öka produktiviteten,
öka sparandet, sprida det individuella ägandet och stärka känslan av
samhörighet inom företaget. Regeringens åtgärder på detta område riskerar
att minska förekomsten av företagsanknutna vinstandelssystem, vilket också
var det uttryckliga syftet med förslaget. Moderata samlingspartiet motsatte
sig bestämt dessa försämringar. Vi hävdade att frivilliga vinstandelssystem i
stället borde stimuleras t.ex. genom att de stiftelser som förvaltar vinstandelsmedlen
skattebefrias. Vidare borde övervägas möjligheten att i viss
utsträckning beskatta vinstandelarna som inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet.
De förslag som vi under våren 1987 framförde och upprepade i
januari 1988 har samma aktualitet i dag, varför vi anser att regeringen bör
återkomma med förslag till stimulanser av företagsanknutna vinstandelssystem.
Riksdagen bör även avskaffa de i våras införda reglerna om sociala
avgifter på vinstandelar.

Från fackföreningsrörelsen framförs ofta krav på skärpt beskattning av
anställdas innehav av konvertibla skuldebrev. Tanken är att värdestegringen
skall beskattas som inkomst av tjänst. Vi motsätter oss bestämt sådana
försämringar.

Anställda i börsnoterade och andra företag måste få möjlighet att spara i
aktier i det egna företaget utan att eventuell skillnad mellan marknadsvärdet
och förvärvspriset betraktas som löneförmån. Vi föreslår skattefrihet för alla
anställdas aktieköp i det egna företaget utan annan begränsning än att köpen
skall ha skett på samma villkor som tillämpas för utomstående. 23

1982 infördes en lättnadsregel som innebär att icke börsnoterade företag
får göra avdrag med 70 procent av det utdelade beloppet, dock ej mer än vad
som motsvarar 15 procent av aktiekapitalet eller 700 000 kronor. 1 avvaktan
på att dubbelbeskattningen helt skall avskaffas föreslår vi att 15-procentsgränsen
snarast höjs. 15 procent motsvarar en alltför låg avkastning med
hänsyn till risktagandet och med hänsyn till att många bolag har ett lågt
aktiekapital i förhållande till deras verkliga värde.

7 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av att stimulera hushållssparande och
öka ägandespridningen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att målet
för sparpolitiken skall vara att hushållen skall kunna ha ett sparkapital
som motsvarar den genomsnittliga årslönen för en industriarbetare,

3. att riksdagen beslutar avskaffa spardelegationen och således
avslå förslaget att till sparfrämjande åtgärder för budgetåret 1989/90
anvisa ett reservationsanslag på 18 385 000 kronor,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om startsparande i
enlighet med vad som anförts i motionen,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om pensionssparande i
enlighet med vad som anförts i motionen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om ändringar i reglerna för försäkringssparande,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om stimulans till
bosparande i enlighet med vad som i motionen anförts,

[att riksdagen beslutar avskaffa sociala avgifter på företagsanknutna
vinstandelar i enlighet med vad som anförts i motionen. ']

Stockholm den 24 januari 1989

Lars Tobisson (m)

Rune Rydén (m) Inger René (m)

Filip Fridolfsson (m) Anders Andersson (m)

Knut Wachtmeister (m)

Mot. 1988/89

Fi602

1 1988/89:Sf312