Motion till riksdagen
1988/89:Fi501

avBengtWesterbergm.fi.
Den offentliga sektorns förnyelse

Mot.

1988/89

Fi501

A. Inledning

I denna motion redovisas folkpartiets syn på den offentliga sektorns
förnyelse. Vi förespråkar en politik som gör det möjligt att förena en
ambitiös välfärdspolitik med en kraftigt ökad valfrihet.

Även om mycket är bra i den offentliga sektorn, är vår ambition att
medborgarna skall få mer valuta för skattepengarna. Det är orimligt att
människor i ett av världens rikaste länder inte snabbt kan få genomgå en
livsviktig operation, inte har frihet att välja barnomsorg, inte vet om polisen
har resurser att utreda ett brott man har blivit utsatt för eller inte är säkra på
att våra rekordhöga skatter används på effektivaste möjliga sätt.

I motionen presenteras ett 37-punktsprogram som kan sammanfattas i
följande fem huvudpunkter:

- Öka valfriheten! Människor måste i större utsträckning få möjligheter att
själva välja den utformning av individuella tjänster, bl.a. barnomsorg,
skola och sjukvård, som passar dem bäst. Vi vill ha en ökad valfrihet såväl
inom den offentliga sektorn som mellan offentliga och enskilda alternativ.

- Värna kärnområdena! Det finns uppgifter som bara kan fullgöras av den
offentliga sektorn, bl.a. rättsväsende, miljövård, försvar samt stöd till
kultur och grundforskning. En hörnsten i folkpartiets politik är att dessa
funktioner sköts på ett tillfredsställande sätt.

- Öka effektiviteten! Effektiviteten i den verksamhet som den offentliga
sektorn i dag bedriver måste öka. Det finns inte något entydigt samband
mellan resursinsats och produktionsresultat. Avgörande för resultatet är
hur resurserna disponeras och produktionen organiseras.

- Släpp personalen loss! Det är i mycket hög grad de anställdas motivation
och kompetens som avgör kvalitet, service och effektivitet i produktionen
av tjänster. En huvuduppgift inför 1990-talet är att frigöra den kraft som
finns hos de offentliganställda.

- Utveckla politikerrollen! Politikerna fyller i den offentliga sektorn många
funktioner: konsumenternas företrädare, skattebetalarnas representanter,
de offentliganställdas arbetsgivare samt som de ytterst ansvariga för
målsättning och produktion. För att den offentliga sektorn skall fungera
bra måste politiker ha praktiska möjligheter att fullgöra dessa funktioner.

I dag upplever många politiker att de står inför ett olösligt dilemma: höjs 1

1 Riksdagen 1988/89. 3 sami. NrFi50l

skatterna uppstår skatteflykt, pressar man de interna kostnaderna uppstår Mot. 1988/89

personalflykt, minskas servicen flyr konsumenterna (om de har några Fi501

alternativ). En slutsats som vissa politiker drar är att själva fly det politiska
arbetet och ägna sig åt mindre pressande uppgifter. Men om politikerflykten
skulle få en större utbredning innebär detta en fara för vårt folkstyre.

Sektor i centrum

Den offentliga sektorn påverkar i hög grad vår välfärd: vilken trygghet vi har
om vi blir sjuka, vilken omsorg och undervisning våra barn får, vilken
valfrihet och integritet vi har rätt till inom den sociala servicen, hur höga
skatter vi skall betala.

Den offentliga sektorn bör vara ett instrument för frihet, rättvisa och
solidaritet. Den skall svara för nationens yttre och inre säkerhet.

Men den offentliga sektorn kan också bli ett hot mot friheten, rättvisan och
solidariteten, t.ex. om utrymmet för individuella lösningar blir för litet, om
den offentliga verksamheten brister i effektivitet och lyhördhet för medborgarnas
behov eller om skattetrycket blir så högt att viljan att arbeta och spara
hämmas och utrymmet för privat konsumtion blir alltför litet.

Växande sektor

Sverige har enligt folkpartiets mening nått skattetaket, d.v.s. ytterligare
skattehöjningar skulle vara skadliga för den ekonomiska utvecklingen. De
totala skatterna är redan för höga och måste sänkas. Samtidigt finns
emellertid ett stort behov av utökade eller förbättrade offentliga insatser på
flera områden.

Många föräldrar står i daghemsköer. Många äldre lider i väntan på att få
genomgå en operation. Det finns otillräckliga möjligheter för äldre och
handikappade att få vård och omsorg i hemmet och de som bor på
institutioner saknar ofta rätt till ett eget rum. Försvaret, polisen, miljövården
och kulturminnesvården har svårt att klara sina uppgifter.

Vi kan inte som hittills under efterkrigstiden möta den offentliga sektorns
problem med fortsatta skattehöjningar. Det innebär inte nödvändigtvis att
den offentliga sektorn måste räkna med enbart samma reala resurser som i
dag. Med ekonomisk tillväxt kan den även vid sänkt skattetryck få
resurstillskott. Men jämfört med 1950-, 60- och 70-talen innebär det under
alla förhållanden en kraftig uppbromsning i expansionen.

En balanserad samhällsekonomisk utveckling kräver enligt långtidsutredningen
att den statliga konsumtionen minskar med en halv procent per år
under de närmaste åren. Kommunernas expansion måste begränsas till 1,2
procent, vilket är mindre än hälften av vad som har gällt hittills under
1980-talet. Dessa siffror understryker vikten av att hitta former för den
offentligt finansierade verksamheten som är så effektiva som möjligt.

Länge ledde otillfredsställande produktionsresultat omedelbart till krav på
ökade resurser. Man kan förstå om det låg nära till hands för chefer och
anställda att framföra sådana krav. Men myten om det entydiga sambandet
mellan resursinsats och produktionsresultat var också behaglig för politiker.

Resursinsatsen är förhållandevis lätt att politiskt kontrollera och att tillföra 2

nya resurser till en verksamhet är alltid populärt. Betydligt svårare blir det Mot. 1988/89
när man måste ställa krav på att en verksamhet skall effektiviseras. Fi501

Att den offentliga sektorns problem inte enbart är en resursfråga
understryks av det faktum att den aldrig har haft mer resurser än i dag och att
inte något annat västland har en större offentlig sektor sett i relation till
folkmängden. Statskontoret har visat att bl.a. barnomsorgen i Sverige är
avsevärt dyrare än i andra nordiska länder utan att detta märks i form av
påtagligt högre kvalitet.

Varierande sektor

Inom den offentliga sektorn finns mycket stora variationer. En del verksamheter
bedrivs mycket effektivt, medan andra är sämre skötta. På vissa
håll råder stora brister. På andra håll finns överskott.

Så är det naturligtvis också i näringslivet. Ändå är diskussionen om den
offentliga sektorns problem mer livlig. Det beror på att de viktigaste
korrigeringsinstrumenten här är offentlig debatt och politiska beslut. I
näringslivet finns ett annat kontrollsystem, nämligen konkurrensen på
marknaden. Att kvaliteten, effektiviteten och inriktningen på den offentliga
produktionen står i den politiska debattens centrum är alltså inte ett uttryck
för att det bara är här som det finns problem.

Viktig sektor

Många offentliganställda känner sig angripna i debatten om den offentliga
sektorn. Vi tror visserligen att det finns allvarliga problem och att stora
förändringar är nödvändiga. Men det verkliga hotet mot de offentliganställdas
trygghet och tillfredsställelse i arbetet kommer inte från oss utan från
dem som blundar för problemen och motarbetar varje förändring.

Den offentliga sektorns verksamhet är betydelsefull och vi vill göra den
ännu bättre. Att intressera sig för dess problem är inte, som det ofta
framställs i debatten, att nedvärdera det arbete som de offentliganställda
utför. Just därför att de offentliganställda har så viktiga uppgifter vill vi bättre
ta till vara deras engagemang och kompetens. Det förekommer i dag en
omfattande misshushållning med mänskliga resurser i den offentliga sektorn.

Därför måste stat och kommun bli bättre arbetsgivare.

B. Den offentliga sektorns problem

Mycket i den offentliga sektorn är bra, många offentliganställda trivs och de
flesta människor anser att de får en bra service. Men det är naturligt för ett
politiskt parti att fokusera sitt intresse på problemen. Det är svårigheterna,
inte glädjeämnena, som fordrar politiska insatser. Detta innebär dock inte
att det alltid är politikerna som skall peka ut de konkreta lösningarna. Men
politiker skall kunna bidra till en organisation som inte onödigtvis försvårar
att någon finner och kan genomföra lämpliga lösningar.

1* Riksdagen 1988/89.3 sami. Nr FiSOl

Kvantiteten Mot. 1988/89

Ett av de största framstegen i välfärdssamhället är att kvantitativa brister F'501

inom den sociala sektorn i stor utsträckning har byggts bort. Fortfarande
finns dock exempel på att kvantiteten är otillräcklig. Även mitt i välfärdssamhället
förekommer allvarlig ofärd. Det är t.ex. oacceptabelt att människor
inte snabbt kan bli opererade i ögat, höften eller hjärtats kranskärl om de
behöver det.

Även vad gäller kollektiva tjänster, d.v.s. sådana tjänster som inte
konsumeras individuellt, finns kvantitativa problem, t.ex. polisbrist, otillräckliga
ubåtsjaktsresurser och för lite personal på vissa miljövårdsmyndigheter.

Kvaliteten

Många kritiker gör gällande att kvaliteten i den offentliga tjänsteproduktionen
har sjunkit. Skolan anses av många inte leva upp till förväntningarna
trots att den är dyrast i världen. Barnomsorgen och sjukvården kritiseras för
kvalitetsbrister beroende bl.a. på hög personalomsättning. Detsamma gäller
hemtjänsten i många kommuner.

Ibland präglas den offentliga servicen av krångel, opersonlighet, bristande
respekt för integriteten och bristande tillgänglighet. Den brist på valfrihet
som ofta finns är naturligtvis också en kvalitetsbrist.

Kvalitetsfrågorna har blivit viktigare då den offentliga sektorn har gått från
en expansionsfas till en mognadsfas. För några årtionden sedan var
problemet inom många områden att det rådde klara bristsituationer. För den
offentliga sektorn gällde det att mobilisera resurser och åstadkomma en så
snabb kvantitativ ökning som möjligt.

Men i dag har vi på många områden nått en mognadssituation. De
grundläggande behoven har blivit tillgodosedda och medborgarna ställer
därför större krav på kvalitet, service och individuell anpassning. Det är
betydligt svårare att med den offentliga sektorns traditionella metoder och
organisation möta dessa krav.

Effektiviteten

För att få fram fakta till diskussionen bl.a. om den offentliga sektorns
effektivitet inrättades av mittenregeringen 1981 expertgruppen för studier i
offentlig ekonomi (ESO) inom finansdepartementet. ESO har sedan dess
utkommit med ett stort antal rapporter som bl.a. har försökt att bedöma hur
produktiviteten har utvecklats i statlig och kommunal verksamhet.

Enligt dessa mätningar sjönk produktiviteten med i genomsnitt 1,5 procent
per år under 1970-talet. I en bilaga till långtidsutredningen konstateras att om
produktiviteten hade varit oförändrad skulle statens upplåningsbehov blivit
över 100 miljarder kronor mindre än det i själva verket blev.

Beror det dåliga resultatet på den sociala servicens karaktär, att man inte
kan räkna med något annat i en så personalintensiv verksamhet? Mycket
tyder på att det inte är så. Studier visar nämligen att det finns stora
variationer mellan olika produktionsenheter. Om t.ex. alla sjukhus skulle ha
haft samma produktivitetsutveckling under 1970-talet som det bästa av de

undersökta, så skulle 1970-talets negativa produktivitetsutveckling ha förbytts
i en positiv utveckling.

Under 1980-talet tycks också produktivitetsutvecklingen ha förbättrats hos
många offentliga producenter, vilket bl.a., kan vara en följd av hårdare
kontroll av resurstilldelningen och större krav på rationaliseringar.

Personalen

Den offentliga sektorn har fått allt svårare att rekrytera och behålla personal.
De problem som tidigare gällde några få specialiserade yrkesutövare har nu
blivit mer generella. Det har kommit många larmrapporter om detta under
1980-talet:

- Daghem och vårdavdelningar stängs p.g.a. personalbrist.

- Domare, officerare, skattejurister och tekniker hoppar av till mer
lönsamma arbeten i näringslivet. Var åttonde lågstadielärare har lämnat
yrket i förtid sedan 1980.

- 75 % av socialsekreterarna uppgav i en undersökning att de ofta upplever
sitt arbete som psykiskt pressande. Sjukskrivningsfrekvensen är hög,
liksom personalomsättningen.

- En IMU-undersökning som presenterades i början av 1988 visade att
andelen förvärvsarbetande som helst skulle vilja arbeta i den offentliga
sektorn sjönk från 40 till 30 procent mellan 1984 och 1987. Av dem som
arbetade i privat tjänst 1987 föredrog 73 procent att vara kvar i denna
sektor medan endast 50 procent av de offentliganställda föredrog den
offentliga sektorn.

Det finns också undersökningar som visar att de offentligt anställda ofta
har en mer negativ bedömning än privatanställda t.ex. vad gäller befogenheter
att planera sitt dagliga arbete, att någon i ledningen lägger märke till eller
gör något extra för den anställde om hon gör en extra insats eller ett bättre
jobb än vanligt, att man får lön efter det som presteras och att det finns goda
möjligheter att avancera och göra karriär.

Mycket talar för att stora delar av den offentliga sektorn, inte minst inom
det sociala området, har eftersatt personalutbildning och kompetensutveckling.
Volvo har lika många anställda som den svenska hemtjänsten. Men
Volvo satsar fem gånger så mycket inom detta område som hemtjänsten.

C. Målet är välfärd med valfrihet

Vid sidan av de traditionella kollektiva tjänsterna (försvar, rättsväsende
m.m.), som syftar till att skapa yttre och inre säkerhet, är den offentliga
sektorns främsta uppgift att garantera alla medborgare en social trygghet och
välfärd.

Ett välfärdssamhälle kan inte fungera utan en stor offentlig sektor.
Folkpartiet har varit med om att bygga upp dagens välfärdssystem och vi slår
vakt om den generella välfärdspolitiken som innebär att alla medborgare har
rätt till en ekonomisk trygghet och en god social service.

Vi avvisar ett system där plånboken avgör om man skall få en god eller
dålig social service. Vi vill i stället utveckla välfärden genom att uppsöka och

Mot. 1988/89
Fi501

5

undanröja den ofärd som alltjämt finns kvar och genom att öka valfriheten Mot. 1988/89
vad gäller vård, omsorg och utbildning. Fi501

Produktion och finansiering

Kommuner och landsting dominerar i dag produktionen av social service.
Friheten att få välja något annat är oftast en realitet bara för dem som har
mycket pengar. De kan alltid betala för privata daghem och skolor utan
statsbidrag och de kan också gå till läkare som inte får någon ersättning från
sjukförsäkringen.

Med våra liberala utgångspunkter är det viktigt att öka valfriheten för alla
människor. Genom socialförsäkringar och skatter skall alla ges ekonomiska
möjligheter till social service när den behövs. Dessa tjänster bör alltså i
huvudsak finansieras kollektivt. Men av detta följer inte att politikerna skall
bestämma hur de sociala tjänsterna skall se ut eller att alla dessa tjänster
måste produceras inom den offentliga sektorn.

De enskilda människorna måste i större utsträckning själva få välja
utformning på den sociala servicen. De skall även ha möjlighet att välja
mellan privata och offentliga producenter. Ersättningen från försäkringskassan,
staten eller kommunen skall vara densamma oavsett individens val.

Även i framtiden kommer vi med en sådan politik att betala förhållandevis
höga skatter. Vår övertygelse är att människor är beredda att göra detta om
de känner att de får en bra service och att de får större möjligheter att välja
mellan olika alternativ.

Vem hotar välfärden?

Socialdemokraterna hävdar att en politik som ifrågasätter de offentliga
monopolen hotar välfärden. Denna uppfattning är orimlig av två skäl. För
det första innebär vår politik att valfriheten ökar, vilket i sig innebär en ökad
välfärd. För det andra innebär den ökade valfriheten en stimulerande
konkurrens inom den offentliga sektorn samt mellan offentliga och enskilda
alternativ. Detta gör att nya och mer effektiva former av service lättare kan
växa fram. Medborgarna kan få mer valuta för skattepengarna.

Om någon politik kan hota den svenska välfärden, är det ett dogmatiskt
vaktslående kring de offentliga monopolen. Om vi inte prövar alla vägar till
en förnyad social service, kan vi inte till rimliga kostnader och inom rimlig tid
bygga bort daghems- och operationsköer, förbättra kvaliteten i skolan och
hemtjänsten eller höja löner och förbättra arbetsvillkoren tillräckligt för de
offentliganställda.

Att klara alla dessa mål kommer att bli svårt nog ändå. Och om man
fortsätter höja skatterna, är risken uppenbar att ekonomins utvecklingsförmåga
allvarligt skadas, vilket i sin tur skulle hota välfärden ytterligare.

D. Medlen är två reformationer

Det finns två huvudstrategier för förbättring av den verksamhet som den
offentliga sektorn i dag bedriver: dels en inre reformation (ökad flexibilitet
inom den offentliga verksamheten), dels en yttre reformation (ökad konkurrens
genom att enskilda alternativ stimuleras). Folkpartiet anser att bägge

dessa reformationer behövs. Den inre reformationen innebär att människor Mot. 1988/89
får större valfrihet i den offentliga servicen. Politiker skall ange mål och Fi501
kontrollera resultat - inte lägga sig i alla detaljer. De anställda - som besitter
den största sakkunskapen och erfarenheten - måste få större utrymme för sin
professionalism. Den yttre reformationen släpper fram enskilda initiativ.

Då ökar mångfalden och människors valfrihet. Då tvingas alla aktörer bli
effektivare. Ökad konkurrens stimulerar därför också den offentliga verksamheten.

Den inre reformationen

Den offentliga sektorn bygger ofta på en form av industriellt stordriftsideal
som är mindre lämpligt för individuella tjänster. Det har tagit sig uttryck i
bl.a. storkommuner, storskolor, storsjukhus och stora förvaltningsbyggnader.
En långtgående standardisering och enhetlighet har eftersträvats. Alla
barn skall ha samma undervisning. Alla patienter skall behandlas lika.

Organisationen är hierarkisk. Avståndet mellan dem som fattar de avgörande
besluten och dem som har den direkta kontakten med konsumenterna är
ofta stort, varför konsumentstyrningen blir dålig.

Dessutom har den offentliga personalpolitiken varit mycket konservativ
och stel. Felet ligger inte enbart hos arbetsgivarna utan beror även på fackliga
krav. Antal tjänsteår och formella meriter har ofta betytt mer än kompetens
och skicklighet. Möjligheterna att ta egna initiativ och att få personlig
utdelning för kreativa idéer är alltför begränsade. Lönesättningen är för stel
och lönenivåerna för sammanpressade.

Ett viktigt syfte med en ny arbetsorganisation inom bl.a. den sociala
servicen är att stimulera kreativiteten. (Däremot ställs ofta sådana krav på
myndighetsutövningen - förutsägbarhet, likformighet etc - att kreativitetsidealet
måste få mindre betydelse där.)

De offentliganställdas kreativa insatser blir särskilt viktiga då kraven på
kvalitet och kundanpassning växer, samtidigt som den offentliga sektorn inte
kan fortsätta att öka sin andel av resurserna. Genom att låta de anställda få
utlopp för sitt skapande blir det förmodligen också lättare att rekrytera och
behålla kvalificerad personal.

Kreativt arbete utförs i regel individuellt eller i små grupper. Därför är ofta
små enheter med stort eget ansvar den mest lämpliga organisationsformen.

Kreativitet förutsätter också möjlighet till oplanerade och okonventionella
kontakter - att formella gränser och traditionella revir kan överskridas.

Ledningen måste uppmuntra experiment. Misstag måste tolereras.

Bra chefer är nödvändiga för att få en verksamhet att fungera och
utvecklas. Daghem, skolor och sjukhem med identiska förutsättningar kan
vara olika som natt och dag beroende på cheferna. En chef måste våga vara
ledare, ta ansvar, fatta obehagliga beslut, säga sin åsikt. Det förutsätter att
man har kunskaper och egenskaper som gör att man vinner respekt och ger
inspiration.

En viktig ledaruppgift är att utveckla en egen förvaltningskultur och en
yrkesstolthet bland de anställda. Utan tvekan finns det en del kunskap om
organisationsutveckling att hämta från näringslivet. Men det är farligt att
bara söka efter yttre inspiration. Den offentliga sektorn bör också utveckla

1 * * Riksdagen 1988189.3 sami. Nr Fi501

de egna traditionerna och det unika i den offentliga verksamheten. Mot. 1988/89

För att leda starkt decentraliserade organisationer fordras bättre resultat- Fi501

uppföljning. Ledningen skall i högre grad styra verksamheten genom att se
på resultatet inom olika enheter, inte genom att i förväg godkänna varje
detalj. Detta fordrar att det finns klara mål och att de anställda känner till
dem. Chefer måste kunna motivera och entusiasmera medarbetarna till att
nå de fastställda målen. Den som gör särskilt värdefulla insatser skall få
erkänsla och uppmuntran för detta.

Ett huvudinslag i den socialdemokratiska regeringens förnyelsearbete för
den offentliga sektorn har varit olika servicekampanjer. Det finns många
exempel på stela organisationer där sådana kampanjer säkert är berättigade.

Men det ligger en fara i att koncentrera sig på servicekampanjer. Dålig
service är ofta ett symptom på underliggande och allvarligare problem:
monopol, dålig information till de anställda, dålig internutbildning, oklara
mål, otillräckliga resurser och befogenheter för frontpersonalen etc. Ingen
anställd vill vara otrevlig och ge dålig service. Med en bra arbetsorganisation
och ledning kan servicen också bli bra.

Dessutom är inte det främsta syftet med all offentlig verksamhet att ge
individanpassad service. Även om vänligt bemötande etc också kan vara
viktigt så ställs helt andra krav på myndighetsutövning än på andra tjänster.
Myndighetsutövning handlar ofta om likformig regeltillämpning snarare än
individanpassning. Rättssäkerheten fordrar att synpunkter inhämtas från
alla berörda och att det är möjligt att överklaga ett beslut, vilket kan komma i
konflikt med servicekulturens krav på snabbhet, flexibilitet och decentralisering.

Mitt i det glada servicebudskapet finns det anledning att försöka återupprätta
en del av den gamla myndighetstraditionen med dess ämbetsmannaansvar.
Det är förödande om det sprider sig en känsla hos svenska folket att den
offentliga förvaltningen låter sin rättstillämpning påverkas av politiska eller
andra otillbörliga hänsyn eller att svenska ämbetsmän står handfallna i
kritiska och oväntade situationer.

Om det inte görs en skillnad mellan servicekraven på individuella tjänster
som vård, omsorg och utbildning å ena sidan och å andra sidan kollektiva
tjänster som rättsväsende, försvar och skatteförvaltning finns risker för att
den förra typen av tjänster blir byråkratisk och likriktad samtidigt som den
senare typen blir lössläppt och godtycklig.

Den yttre reformationen

På en konkurrensmarknad är ett företags överlevnad inte garanterad utan
det måste ständigt sträva efter att behålla kunder och bli bättre. En politik
som stimulerar konkurrens och enskilda alternativ innebär därför möjligheter
till bättre och billigare service.

Enskilda alternativ har stor betydelse som nyskapare, katalysatorer och
inspirationskällor också för den offentliga sektorn. Det finns många exempel
på att enskilda alternativ har fört fram nya idéer som sedan har fått bredare
genomslag, allt ifrån samskolor och barnkrubbor till cityakuter och hemläkarjourer.

Men för att spela denna roll måste alternativen få rimliga villkor för sin Mot. 1988/89

verksamhet. Inte ständigt känna flåset från myndigheterna i nacken, bli Fi501

misstänkliggjorda av politiker, begravas i blanketter eller tvingas till
godtyckliga anpassningar för att passa in i byråkratiska mallar.

Behovet av konkurrens och mångfald är stort inte minst inom den sociala
sektorn eftersom människors önskemål är starkt varierande och kännedomen
om effekterna av olika metoder är begränsad. Vi vet t.ex. för litet om
vilken pedagogik som är bäst för olika ungdomar och hur olika missbrukare
bäst bör behandlas.

Socialdemokrater framför ofta orimliga och kränkande argument mot
enskilda alternativ, t.ex. att de sociala entreprenörerna är ute efter att göra
vinster på att ge människor dålig service. Detta är en förolämpning mot dem
som arbetar i de enskilda alternativen. De drivs normalt av ett starkt
personligt engagemang och tjänar ofta relativt litet i förhållande till
arbetsinsatsen.

Även om någon entreprenör skulle tjäna mycket pengar, är det inte
särskilt upprörande. Om någon tillhandahåller en ovanligt bra eller effektiv
social tjänst, är det väl bättre än att denne i stället skulle ha lagt ner sin
företagarbegåvning på att producera något umbärligt eller t o m onyttigt?

Varför skulle det vara mindre moraliskt att tjäna pengar på sjukvård än på
medicintillverkning eller mindre moraliskt att få en företagarinkomst än en
läkarlön?

Att utsätta den offentliga sektorn för konkurrens är enligt många
socialdemokrater ett hot mot de offentliganställdas sysselsättning och
trygghet. Detta påstående innebär dels en underskattning av den offentliga
sektorns konkurrensförmåga, dels en felaktig uppfattning av konkurrensens
betydelse på arbetsmarknaden. Enskilda alternativ ger de i dag offentliganställda
en mer varierad arbetsmarknad. Fler arbetsgivare kommer att
konkurrera om arbetskraften. Dessutom ökar möjligheterna för dem som vill
starta ett eget företag.

Den sociala sektorn är i dag starkt dominerad av kvinnor. Att stimulera
entreprenörerna här innebär ofta att släppa loss den skapande kvinnan.

Därför är detta en viktig jämställdhetsfråga. Varför skall entreprenörer
uppmuntras inom traditionellt manliga områden men motarbetas i sektorer
där kvinnor dominerar?

Socialdemokraterna hävdar vidare att de privata tjänsterna, p.g.a. vinstintresset,
blir ovanligt dyra och dåliga samt att det bara är de rika som skulle
kunna utnyttja dessa tjänster. För det första är detta plånboksargument inte
alls relevant mot folkpartiets politik. (Se avsnittet ”Produktion och finansiering”
ovan!) För det andra förefaller det litet märkligt att de rika vill
använda sina förmögenheter på extra dålig social service. Över huvud taget
är det en förolämpning mot medborgarna om man tror att de kommer att
välja en dyr och dålig service om de får ökad valfrihet. Det är bara alternativ
som är tillräckligt bra och billiga som kan klara sig i konkurrensen.

Det finns undersökningar av tandvård, vårdcentraler, sjukhem o.s.v. som
visar att de privata alternativen ofta har klart lägre kostnader utan att
kvalitetskraven eftersätts. Det som gör att offentlig produktion blir dyrare
kan t.ex. vara högre kostnader för biträdespersonal, administration, utrustning
och lokaler. Privata entreprenörer har en starkare ekonomisk motiva

tion till effektivitet. De kan lättare förverkliga olika idéer till förbättringar. Mot. 1988/89

Enskilda alternativ kan också ha fördelar som inte är mätbara i ekonomis- Fi501
ka termer, t.ex. i form av personligt engagemang, starkare profilering och
mindre institutionsprägel. Idéburna alternativ som drivs av t.ex. föreningar
och kyrkor kan tillföra kvaliteter som är svåra att föra in i den offentliga
verksamheten.

Detta innebär givetvis inte att enskilda alternativ alltid är bättre än
offentliga. Däremot kan man utgå ifrån att en offentlig producent blir bättre
om den utsätts för konkurrens. Även konkurrens mellan olika offentliga
producenter kan ha en sådan effekt.

Om offentliga och privata producenter konkurrerar, är det viktigt att det
sker på lika villkor. Om en offentlig producent utformar ett anbud, måste den
acceptera samma risker som den private producenten. Den offentliga
producenten skall t.ex. inte kunna räkna med generösare tilläggsanslag om
pengarna inte skulle räcka, än vad den privata entreprenören erbjuds.

Privata alternativ inom den sociala sektorn bör stå under offentlig insyn
och kontroll. Om t.ex. vissa kvalitetskrav inte är uppfyllda, skall den
offentliga finansieringen kunna dras in.

Att främja enskilda alternativ är viktigast när det gäller individuella
tjänster som t.ex. skola, barnomsorg, åldringsvård och sjukvård, eftersom
det ökar valfriheten. Men det finns också en rad andra tjänster där enskilda
alternativ är viktiga, även om någon individuell valfrihet inte är möjlig.

Exempel på sådana tjänster är gatu- och parkskötsel, transporter, fastighetsförvaltning,
renhållning, städning och matlagning.

Genom entreprenadupphandling av dessa tjänster kan konkurrensen öka.

I vissa fall kan man dra nytta av småföretagandets fördelar. I andra kan
samordningsvinster och stordriftsfördelar utnyttjas genom att externa producenter
anlitas. Ett annat motiv för entreprenader är att det inom många
områden finns företag och föreningar som redan har en speciell kompetens
uppbyggd som det offentliga saknar. Genom att köpa tjänster i stället för att
bygga upp en egen produktionsapparat ökar ofta flexibiliteten. Det går då
lättare att snabbt öka eller minska kapaciteten.

Även privata entreprenörer kan naturligtvis vara ineffektiva om de inte är
utsatta för konkurrens eller om de offentliga organen är dåliga uppköpare.

Särskilt för upphandling av tjänster är det viktigt att utveckla en god teknik,
eftersom tjänster normalt inte kan demonstreras före ett köp. Kontraktsvillkoren
måste medge politisk insyn i verksamheten. Det måste finnas
möjligheter att byta entreprenör med jämna mellanrum.

Ibland innebär den yttre reformationen inte enbart att stimulera enskilda
alternativ vid sidan av det offentliga, utan t o m att det offentliga helt bör
avstå från att producera en vara eller tjänst.

En avveckling av det offentliga ägandet skulle troligen medföra att
företagen sköts effektivare. Dessutom skulle politiker få mer tid att ägna sig
åt problem som marknaden inte kan lösa. Gränserna för offentlig affärsverksamhet
bör ständigt granskas kritiskt eftersom bl.a. den tekniska utvecklingen
påverkar vad som är lämpligt för det allmänna att sköta.

I Sverige driver stat och kommuner affärsverksamhet både i skydd av
monopol och i branscher med konkurrens från enskilda företag. Monopol 10

innebär alltid risker för ineffektivitet, stelhet och bristande intresse för Mot. 1988/89
konsumenterna. Myndigheter som också driver konkurrensutsatt verksam- Fi501
het kan frestas att felaktigt bokföra utgifter på myndighetsutövningen och
därigenom uppnå goda affärsresultat även om verksamheten skulle vara
mindre effektiv än den som enskilda företag bedriver i branschen. Konkurrerande
företag riskerar att slås ut.

Under senare år har en allt större del av den kommunala verksamheten
lagts ut på bolag. Ett skäl har varit att verksamheten då kan bedrivas mer
flexibelt och affärsmässigt. Samtidigt har bolagsformen vissa nackdelar ur
demokratisk synpunkt t.ex. vad gäller offentlig insyn och politisk kontroll.

Därför bör myndighetsfunktioner inte läggas ut på bolag. För renodlad
affärsverksamhet bör prövas om det verkligen är nödvändigt med offentligt
ägande. Vidare bör man överväga om en del av de regler - t.ex. för
lönesättningen - som gör att kommunala bolag kan bedrivas effektivare
också kan överföras till den kommunala förvaltningen.

Bägge reformationerna behövs

Både den inre och den yttre reformationen är nödvändiga i förnyelsearbetet.

De är komplement - inte alternativ. Det är uppenbart att den yttre
reformationen inte är tillräcklig, dels därför att enskilda alternativ inte är
möjliga t.ex. inom stora delar av myndighetsutövningen, dels därför att den
offentliga sektorn även fortsättningsvis kommer att ha stor betydelse inom
många områden där konkurrens är möjlig och önskvärd. Enbart en yttre
reformation skulle utarma den offentliga sektorn.

Lika uppenbart är att den inre reformationen inte är tillräcklig. Alla goda
idéer kan inte komma till sin rätt i en aldrig så flexibel och kreativ offentlig
sektor. Det finns alltid initiativrika människor och goda idéer som passar bäst
i fristående företag, kooperativ, ideella föreningar eller andra organisationer.
Därför behövs den yttre reformationen.

Även av ett annat skäl är det ett misstag att tro att brukarinflytande och
decentralisering inom den offentliga sektorn kan ersätta en uppluckring av
monopolen. Om de offentliga producenterna blir konkurrensutsatta underlättar
detta i själva verket en decentralisering av den offentliga sektorn.

Att decentralisera ett system som inte bygger på valfrihet och konkurrens
medför nämligen vissa svårigheter. Att ett självständigt företag kan vara
effektivt utan centralstyrning beror på att konkurrensen stimulerar till
effektivitet. Det är de ständiga signalerna från marknaden som möjliggör att
företag successivt kan förbättra sin effektivitet.

Det är mycket svårare för monopol att göra riktiga avvägningar. Utan
konkurrens blir dessutom stimulanserna till effektivitet små. De ansvariga
kan dra sig för att vidta effektivitetsbefrämjande åtgärder som är obekväma
eller obehagliga. Finns det inte konkurrens måste därför ofta någon form av
centralstyrning tillgripas.

Yttre reformer står därför inte i motsatsställning till interna reformer i den
offentliga verksamheten. Tvärtom, den yttre reformationen underlättar den
inre. I grunden handlar de om samma sak.

Såväl den yttre som den inre reformationen innebär att politiker mer bör

ägna sig åt att formulera mål och kontrollera resultat. Ett större ansvar för Mot. 1988/89
verkställigheten läggs på dem som utför servicen oavsett om de är privat eller Fi501
offentligt anställda. Avreglering och decentralisering är alltså gemensamt för
bägge reformationerna. I bägge fallen måste man ta tillvara den stimulans
som konkurrensen innebär.

E. Hindret är socialdemokratin

Ett av huvudnumren för den nytillträdda socialdemokratiska regeringen
1982 skulle vara en väsentligt mer positiv inställning till avbyråkratisering och
annan förnyelse av den offentliga sektorn än vad socialdemokraterna tidigare
hade visat. Detta markerades av att ett civildepartement inrättades med Bo
Holmberg som chef.

Även om en del har åstadkommits, blev ”förnyelsekampanjen” en dubbel
besvikelse. Arbetet på en inre reformation har varit tämligen misslyckat
medan regeringen har lyckats förhindra en yttre reformation.

Höstens regeringsombildning och vissa kommentarer från den nye civilministern
tyder på att även regeringen nu har insett att det behövs en betydligt
mer kraftfull politik för den offentliga sektorns förnyelse.

Flopp för den inre reformationen

Motgångarna blev många i förnyelsearbetet. ”Den stora propositionen” om
den offentliga sektorns förnyelse som skulle ha kommit före valet 1985 blev i
stället en tämligen innehållslös regeringsskrivelse som med rätta mötte
förstrött intresse i riksdagen och den allmänna debatten. I brist på konkreta
reformförslag har regeringen i olika propositioner föreslagit att några
välmenande formuleringar om service, målstyrning etc skall skrivas in i olika
lagar.

Lönepolitiken fördes efter ett par år över från civil- till finansdepartementet
trots att en av huvudtankarna då civildepartementet inrättades var att
samla ansvaret för den offentliga sektorns organisation, löner och personal
till ett departement. Hösten 1988 återfördes lönefrågorna till civildepartementet.

Försöksverksamheten med en samordnad länsförvaltning blev vingklippt
på grund av att den viktigaste statliga länsmyndigheten - länsarbetsnämnden
- hölls utanför och genom att olika alternativa modeller inte fick prövas.
Frikommunsförsöket har inneburit många besvikelser eftersom uppslag har
fördröjts, förändrats eller förhindrats av kanslihuset trots att socialdemokratiska
”nytänkarkommuner” har varit klart överrepresenterade i försöket.

Både då det gäller länsförvaltningsförsöket och frikommunerna har frågan
om utvärdering och förslag till permanenta regler skötts illa. Riksdagen har i
flera fall, t.ex. lokalnämndslagen, tillbakavisat förslag som har varit dåligt
underbyggda.

Stopp för den yttre reformationen

Regeringen har däremot varit framgångsrik i att försvåra den yttre reformationen.
Det finns många exempel på att socialdemokraterna sedan 1982 har
förstärkt de offentliga monopolen och försvårat för enskilda alternativ:

- Daghem som drivs av företag har i praktiken förbjudits genom ”lex Mot. 1988/89
Pysslingen”. Om kommunerna anlitar sådana företag utgår inga statsbi- Fi501

drag alls. Och om t.ex. ett par förskollärare vill starta ett daghem i
föreningsform utgår statsbidrag bara om de bedriver verksamheten som
föräldrakooperativ eller om de tillämpar en ”etablerad alternativ pedagogik”,
d.v.s. i praktiken Montessori- eller Waldorf-pedagogik.

- Socialdemokraterna har också skärpt reglerna för öppethållande, vilket
har ställt till problem för enskilda daghem. Den socialistiska riksdagsmajoriteten
genomdrev även en kraftig försämring av statsbidragen till
föräldrakooperativ 1984, vilket medförde att många sådana daghem
kommunaliserades. Senare tvingades socialdemokraterna dock införa
mer generösa statsbidrag till föräldrakooperativ.

- ”Dagmarreformen” inom sjukvården innebär att politikerna, inte medborgarna,
skall avgöra fördelningen mellan offentlig och privat sjukvård
samt att etableringsfriheten för läkare och sjukgymnaster i praktiken
avskaffades i de delar av landet där de flesta människor bor.

- Socialdemokraterna slår vakt om etableringskontrollen för tandläkare
trots att det inte längre finns någon brist på tandläkare. Socialdemokraterna
anser att folktandvården skall svara för minst 35 procent av
tandvården för vuxna i stället för att människor själva får avgöra
fördelningen. På längre sikt skall folktandvårdens andel, enligt socialdemokraterna,
vara 50 procent.

- Ersättningarna från sjukförsäkringen till de privata vårdgivarna har inte
räknats upp i takt med kostnadsutvecklingen.

- Socialdemokraterna har inte visat något intresse för att öka konkurrensen
i radio och TV utan tvärtom tagit olika initiativ i syfte att ytterligare
inskränka människors frihet att själva välja vad de skall se på TV.

Det går också att hitta många kommuner och landsting där socialdemokraterna
har gått emot privata alternativ, trots att dessa uppenbarligen har varit
billigare och bättre.

Vandra vidare

I ett yttrande till 1987 års partikongress säger den socialdemokratiska
partistyrelsen att folkrörelser och kooperativ är tänkbara som komplement
till den offentliga sektorn, men inte verksamhet som bedrivs i företagsform:

I socialdemokratins grundsyn ligger en önskan att värna och utveckla den
generella välfärdspolitiken och den demokratiska kontrollen över den
gemensamma sektorn. Därför avvisar vi kommersiella inslag. — Med
marknadsstyrning och kommersiella inslag i den gemensamma sektorn skulle
vi riskera att urholka solidariteten i samhället. Det skulle få allvarliga
konsekvenser för jämlikheten. Det skulle betyda inskränkningar i frihet och
demokrati.

Detta kategoriska avfärdande av ”kommersiella inslag” måste tolkas som att
ytterligare inskränkningar för enskilda alternativ är att vänta. I september
1987 presenterade också folkrörelseutredningen ett förslag som skall förhindra
att kommuner anlitar företag inom flera delar av socialtjänsten:

”Enligt vår mening bör vårduppgifter av typ barnomsorg, äldreomsorg och 13

handikappomsorg inte anförtros åt sådana företag.” Mot. 1988/89

Syftet med folkrörelseutredningens förslag sägs vara att ge större utrymme Fi501
för föreningsdrivna alternativ. Men det är naturligtvis de offentliga monopolen,
inte de enskilda alternativen, som utgör ett hinder för föreningarna. Man
bör också komma ihåg att det ofta är socialdemokraterna som har försvårat
för ideella alternativ: Röda korsets sjukhusvärdinnor, LP-stiftelsens missbrukarvård,
föräldrakooperativa daghem o.s.v.

Under våren 1988 gick socialdemokraterna ut med en stor affischkampanj
över hela landet med budskapet att privat vård inte kan vara mänsklig.

F. Ett liberalt reformprogram

I detta avsnitt presenteras ett 37-punktsprogram för den offentliga sektorns
förnyelse. Kraven sammanfattas under fem rubriker:

- Öka valfriheten!

- Värna kärnområdena!

- Öka effektiviteten!

- Släpp personalen loss!

- Utveckla politikerrollen!

De olika målen hänger naturligtvis samman. Ökad valfrihet och en bättre
personalpolitik bidrar till en ökad effektivitet förutom att målen har ett värde
i sig. Genom ökad effektivitet kan vi bättre värna den offentliga sektorns
kärnområden. Genom en utvecklad politikerroll kan de fyra första målen
lättare nås.

Öka valfriheten!

1. Ge föräldrar rätt att välja barnomsorg

Stöd till barnomsorgen måste utgå på samma villkor oavsett i vilken form den
bedrivs. Genom det förslag som har utarbetats av folkpartiet, centerpartiet
och moderata samlingspartiet kommer barnfamiljernas valfrihet att öka
avsevärt. Förslaget innebär bl a:

- ett vårdnadsbidrag som ger småbarnsföräldrar ökade ekonomiska möjligheter
att välja den barnomsorg som passar dem bäst

- lika ekonomisk behandling av kommunala och enskilda daghem

- full behovstäckning inom barnomsorgen senast 1991.

Detta behandlas ytterligare i en särskild motion om familjepolitik.

2. Ge elever rätt till individanpassad undervisning

Elever och föräldrar måste få större möjligheter att välja utbildningsinriktning.
De olika skolorna skall lokalt ges ökad självständighet vilket leder till
fler valmöjligheter. Skolan bör öka möjligheterna att ge individuella
studieprogram.

Detta behandlas ytterligare i en särskild motion om skolan.

14

3. Ge föräldrar och elever rätt att välja skola Mot. 1988/89

Elever och föräldrar skall kunna välj a skola inom det offentliga skolväsendet Fi 501
eller en friskola. Vi vill pröva ett system där statliga och kommunala anslag
följer eleven. Då får friskolorna en likvärdig behandling förutsatt att de i
huvudsak uppfyller läroplanens krav. Statsbidrag för nya friskolor skall
betalas ut redan från starten, inte som i dag först efter tre år.

Detta behandlas ytterligare i en särskild motion om skolan.

4. Ge patienter rätt att välja sjukvård

Fördelningen mellan offentlig och privat sjukvård skall inte bestämmas av
politiska organ utan av de vårdbehövande människorna. Därför avvisar
folkpartiet Dagmarsystemet som inskränker patienternas valfrihet och
läkarnas och sjukgymnasternas etableringsrätt.

Även inom den offentliga sektorn bör möjligheterna till valfrihet och
individuell anpassning bli större. Människor bör t.ex. kunna välja vilken
vårdcentral och läkare de skall gå till. Alla skall ha rätt till en egen husläkare.

Vårdcentraler skall kunna drivas i enskild eller offentlig regi. I bägge fallen
bör de få en fast årlig ersättning för varje patient som registreras vid
vårdcentralen. Samma ersättningssystem bör tillämpas för privata husläkare.

Privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster måste ha rimliga möjligheter
att få en ersättning från försäkringskassan som, tillsammans med
patientavgifterna, ger kostnadstäckning, skälig arbetsinkomst och möjligheter
till fortbildning och utveckling av verksamheten. Försäkringsersättningen
bör även ge möjligheter till mer kvalificerade behandlingar. Också andra
yrkesgrupper än läkare och sjukgymnaster-1.ex. sjuksköterskor, barnmorskor
och psykoterapeuter - bör kunna få anslutas till sjukförsäkringen som
privatpraktiker.

Läkare som etablerar sig i glesbygd bör få särskilda ekonomiska stimulanser.
Detta kan öka antalet läkare i områden med låg läkartäthet och därmed
främja valfriheten där.

Detta behandlas ytterligare i en särskild motion om sjukvård.

5. Ge patienter rätt att välja tandläkare

Människor skall själva få välja tandläkare. Någon övre gräns för privattandläkarnas
andel av vuxentandvården bör inte finnas. Nuvarande etableringsbegränsningar
bör avvecklas.

Detta behandlas ytterligare i en särskild motion om tandvård.

6. Anlita privata vårdhem

De privata vårdhemmen är viktiga komplement till den vård som bedrivs av
landstingen. De är ofta små och hemtrevliga. Personalomsättningen är låg
och småskaligheten ger möjlighet till personlig omvårdnad. Det är dessutom
ofta ekonomiskt fördelaktigt att anlita enskilda vårdhem.

Detta behandlas ytterligare i en särskild motion om sjukvård.

15

7. Ge äldre och handikappade rätt att välja service

Äldre och handikappade är ofta starkt beroende av det allmännas insatser.
Därför är det särskilt angeläget att de har möjligheter att få vård, service och
omsorg anpassade till sina individuella behov.

Ett viktigt område är boendet. Alla måste själva få välja hur de skall bo.
Även vad gäller hemservice och färdtjänst måste valfriheten öka. I dag
präglas denna service ofta starkt av regleringar och förmynderi. En möjlighet
är att ge dem som är i behov av stöd servicekuponger som berättigar dem till
en viss mängd av dessa tjänster. De får sedan själva fritt välja mellan olika
producenter och göra den prioritering av hemservice och färdtjänst de
önskar. Regeringen bör initiera en försöksverksamhet med denna inriktning.

Vad som har sagts i detta avsnitt bör riksdagen ge regeringen tillkänna.

8. Ge dem som bor i ’ ’allmännyttan ” rätt att bilda bostadsrätt

Om en majoritet av hyresgästerna i ett allmännyttigt hus så önskar bör
lägenheterna kunna omvandlas till bostadsrätter. Hösten 1987 beslöt riksdagen
att dra in räntebidragen till hus som omvandlades på detta sätt. Detta
beslut måste upphävas.

Detta behandlas ytterligare i en särskild motion om bostadspolitik.

9. Tillåt friare etablering av radio och TV

Staten skall inte styra vad människor läser, hör och ser. Den nya medietekniken
kan ge större utbud och ökade valmöjligheter, konkurrens mellan flera
programmakare, nya chanser till kommunikation för enskilda, organisationer
och företag.

En fristående, reklamfinansierad tredje TV-kanal bör ges sändningsrätt.
Även lokala, reklamfinansierade TV-sändningar över etern bör tillåtas.
Också på ljudradioområdet bör en friare etableringsrätt tillåtas.

Detta behandlas ytterligare i en särskild motion om radio och TV.

10. Stärk konsumentinflytandet i offentlig sektor

Folkpartiets mångåriga arbete för närdemokrati har syftat till att öka
medborgarnas möjligheter att påverka den kommunala verksamhet som
mest berör dem själva. Vi arbetar t.ex. för att föräldrar och elever skall få
större möjligheter att påverka det som sker i skolan.

Om medborgarna får rätt att välja enskilda alternativ i stället för
kommunal service, kommer kommunerna att vara mycket angelägna att se
till att deras service anpassas till ”brukarnas” önskemål. Kunden placeras i
centrum - inte i väntrum.

Ibland förhindras sådant ”brukarinflytande” dock av statliga regler. De
skolråd med elev- och föräldramedverkan som folkpartiet arbetar för torde
t.ex. inte vara möjliga med nuvarande lagstiftning. Olika hinder för ett ökat
konsumentinflytande i den offentliga sektorn måste tas bort. Regeringen bör
upprätta en handlingsplan för ökat konsumentinflytande i den offentliga
sektorn med den inriktning som här har angivits.

Vad som har sagts i detta avsnitt bör riksdagen ge regeringen tillkänna.

11. Stöd ideella föreningar och kooperativ Mot. 1988/89

Många verksamheter som i dag domineras av den offentliga sektorn har Fi501
uppstått genom föreningar, kristna församlingar och olika typer av kooperativ:
vårdinrättningar, bibliotek, barnomsorg, skolor etc. Dessa enskilda
initiativ har haft stor betydelse för välfärdspolitikens utveckling.

Kyrkor, föreningar och kooperativ kan fortfarande spela en viktig roll för
förnyelsen av social och annan service. Därför är det viktigt att det allmänna
bidrar till att ge dessa sammanslutningar goda yttre förutsättningar och
möjligheter att utveckla olika typer av service.

Fackligt motstånd mot ideell medverkan i t.ex. vård och omsorg måste
motarbetas. En avdragsrätt för gåvor till ideellt och humanitärt arbete bör
införas, vilket behandlas i en särskild motion.

Värna kärnområdena!

12. Ge tillräckliga resurser för de kollektiva tjänsterna

När hårda prioriteringar skall göras riskerar det att gå ut över de kollektiva
tjänsterna, eftersom kopplingen mellan resursnedskärningar och effekter för
enskilda människor är mindre tydlig här än när det gäller t.ex. försämrade
sociala förmåner eller dyrare livsmedel.

Brister föreligger i dag inom t.ex. försvaret, polisen samt miljö- och
kulturminnesvården. Dessa problem beror inte bara på resurstilldelningen
utan även på hur resurserna används, vilka regelsystem som gäller, hur
arbetsförhållandena för personalen är o.s.v. Det är dock uppenbart att flera
av ovanstående områden behöver resurstillskott.

Detta behandlas ytterligare i särskilda motioner.

13. Stärk rättssäkerheten

Vi behöver en effektiv statsmakt som kan verkställa de beslut som regering
och riksdag fattar. Men myndigheter måste alltid visa respekt för den
enskildes rättssäkerhet och integritet. Det finns alltid risker för misstag och
felbedömningar i myndighetsutövning. Därför måste det finnas garantier för
att en individ som oskyldigt drabbas av ett sådant misstag kan få rättelse och
eventuell ekonomisk kompensation.

Det finns oroande exempel på att rättssäkerheten är otillräcklig i Sverige.

Sålunda måste t.ex. småföretagare få rätt till skäligt skadestånd om de har
utsatts för felaktig myndighetsutövning och flyktingar måste få rätt till
juridiskt biträde redan vid gränsen. Den som vinner ett skattemål skall få sina
rättegångskostnader betalda. Reglerna om företagsbot, näringsförbud och
näringstillstånd, generalklausulen mot skatteflykt, bevissäkringslagen och
betalningssäkringslagen måste avskaffas eller kraftigt förändras.

JO:s ställning måste stärkas och ämbetsmannaansvaret skärpas. JO bör
ges samma kompetens att kontrollera på det kommunala området som på det
statliga. Debatten om pensionsskatten visade att äganderätten behöver ett
starkare rättsskydd och att reglerna mot retroaktiv lagstiftning måste
skärpas.

Detta behandlas ytterligare i särskilda motioner. 17

Mot. 1988/89
Fi501

Offentliga företag som har till enda syfte att driva affärsverksamhet, d.v.s.
där särskilda och starka skäl till ett offentligt engagemang saknas, bör säljas.

För större företag är börsen en lämplig väg för försäljning. Ett mål bör vara
att aktieägandet sprids. I vissa fall kan i första hand de anställda erbjudas att
köpa aktierna.

I juli 1988 presenterade folkpartiet tillsammans med centerpartiet och
moderata samlingspartiet ett gemensamt förslag om ägandespridning genom
försäljning av statlig verksamhet. Där presenterades ett ambitiöst program
om utförsäljning av statliga företag. I en första försäljningsomgång är bl.a.
följande företag aktuella: Procordia, PKbanken, ASSI, Ncb och Domänföretagen.

Det finns av flera skäl anledning att rikta kritik mot den aktieemission som
gjordes av Procordia 1987. Dels var den för liten, dels gynnades etablerade
intressen vilket motverkade önskemålet om ägandespridning.

Detta behandlas ytterligare i en särskild motion om statliga företag.

15. Skilj ut myndighetsfunktionerna

Myndighetsutövning bör normalt inte ske i bolagsform. All myndighetsutövning
bör organisatoriskt skiljas från affärsverksamhet som är utsatt för
konkurrens. Det undanröjer misstankar om att myndigheten inte är opartisk
när den gör bedömningar och jämförelser mellan de egna produkterna och
enskilda konkurrenters. Det tvingar också fram en boskillnad vid redovisning
av myndighetsutövningens respektive affärsverksamhetens inkomster
och utgifter.

Detta behandlas ytterligare i en särskild motion om näringspolitik.

16. Avgränsa monopolen

Offentliga verk och bolag som har en monopolställning bör inte kunna ägna
sig åt konkurrerande affärsverksamhet på ett sätt som gör att vinster från
monopolområdet kan subventionera den konkurrensutsatta verksamheten.

En lösning kan vara att helt enkelt upphäva monopolställningen, vilket t.ex.
är lämpligt i fallet AB AB. En annan lösning är att begränsa monopolföretagens
möjligheter att bedriva affärsverksamhet utöver monopolområdet.

Andra monopol och särställningar som bör ses över är bl.a. postgirots
monopol på statliga betalningar, arbetsförmedlingsmonopolet och provningsmonopolen,
t.ex. bilprovningen.

Detta behandlas ytterligare i en särskild motion om näringspolitik.

17. Kontrollera affärsverksamhetens effektivitet bättre

Kontrollen av den offentliga affärsverksamhetens effektivitet bör stärkas.

Om skattesubventioner i enskilda fall blir nödvändiga av exempelvis
regionala skäl, måste detta klart redovisas. Samtidigt måste det finnas med
en bedömning av huruvida subventionerna kan ha negativa effekter på

Öka effektiviteten!

14. Sälj företag

18

konkurrerande företag, utgöra handelshinder eller på annat sätt snedvrida
konkurrensen i den berörda branschen.

Detta behandlas ytterligare i en särskild motion om näringspolitik.

18. Inga privilegier för "allmännyttan”

Allmännyttiga bostadsföretag får inte ges en mer förmånlig behandling än
privatägda fastigheter då det gäller t.ex. statliga lån, räntebidrag och
beskattning.

Detta behandlas ytterligare i en särskild motion om bostadspolitik.

19. Öka anbudsupphandlingen

Alla tillfällen till anbudsupphandling bör utnyttjas för transporter, städning,
fastighetsskötsel, matlagning o.s. v. Ibland är egen regi bäst men upphandling
bör alltid prövas. För statliga sektorn finns strikta regler för upphandling som
skall garantera affärsmässighet och opartiskhet. I princip bör samma krav
också ställas på valet mellan egen regi och entreprenad. Den kommunala
upphandlingen bör liksom den statliga regleras i lag.

Ofta görs över huvud taget inga överväganden om entreprenad, trots att
detta skulle vara fullt möjligt. I en del fall görs sådana överväganden men på
felaktiga grunder, t.ex. därför att vissa fasta kostnader för egen regi ”glöms
bort”. Ett sätt att skapa bättre förhållanden är att organisatoriskt klart skilja
på upphandlande och producerande funktioner. Det är också viktigt från
skatte- och konkurrenssynpunkt att den offentliga egenregiverksamheten
ges en enhetlig redovisningsform som tydligt visar de faktiska kostnaderna.

De offentliganställdas fackliga organisationer försöker ibland använda
MBL för att stoppa privata entreprenörer, trots att någon facklig vetorätt
inte finns annat än i mycket speciella fall. Därför bör denna lagstiftning
ändras så att denna felaktiga lagtillämpning omöjliggörs.

Reglerna för moms skall utformas så att de inte påverkar valet mellan egen
regi och entreprenad. Dagens regler kan slå olika, ibland gynnas entreprenader
men ofta är det verksamhet i egen regi som får en förmånligare
skattemässig behandling. En annan snedvridning är att offentligt ägda
företag som t.ex. Kommundata är momsbefriade vid kommuners köp av
datatjänster, varför andra dataföretag diskrimineras.

Vad som har sagts i detta avsnitt bör riksdagen ge regeringen tillkänna.

20. Begränsa den nya affärsverksamheten

På senare år har ett stigande intresse visats från stat och kommun att ge sig in i
affärsverksamhet. Göteborgs kommun säljer spårvägskunnande till Turkiet,
Piteå kommun äger ett måleri som målar en postterminal i Solna, rikspolisstyrelsen
driver ett konsultbolag, skolor och högskolor satsar hårt på
uppdragsutbildning etc.

En pådrivande faktor har varit att statliga och kommunala förvaltningar i
besparingstider velat skaffa sig nya inkomstkällor. I vissa fall har speciallagar
skrivits, t.ex. om turism, tjänsteexport och uppdragsutbildning. Men i flera
fall är dessa verksamheter juridiskt tveksamma. Att en kommun målar hus åt
staten i en kommun många mil bort strider uppenbarligen både mot
kommunallagens anda och bokstav.

Mot.

Fi501

Om ett offentligt organ får rätt att sälja överkapacitet är det sällan en Mot. 1988/89

konkurrens på lika villkor. Det har ofta haft möjlighet att finansiera en rad Fi501

kostnader med skattemedel som den privata konkurrenten måste ta ut i
priset.

Även om priset sätts korrekt kvarstår det faktum att den privata
verksamheten innebär en affärsrisk som normalt inte finns i den offentliga.

Om en offentlig affärsverksamhet går med förlust får skattebetalarna stå för
förlusterna medan en privat företagare måste kalkylera med något större
marginal för att kompensera den större affärsrisken.

Detta är än så länge ett marginellt problem ur den privata företagsamhetens
synvinkel. Men om den nuvarande tendensen förstärks kommer
problemet så småningom att bli stort. Det finns därför anledning att se över
hela detta område.

Vad som har sagts i detta avsnitt bör riksdagen ge regeringen tillkänna.

21. Utveckla en inre marknad

Genom att använda sig av interndebitering kan effektiviteten i en organisation
förbättras. Då blir det naturligare att hushålla med resurserna och att
fundera på alternativa sätt att lösa en uppgift. Anbudsförfarande och
prissättning bör också användas mellan offentliga förvaltningar i större
utsträckning än i dag.

Regler som hindrar motiverade resursöverföringar mellan offentliga organ
måste avskaffas, t.ex. överföring av pengar från sjukkassan till sjukvården i
syfte att bygga ut operationskapaciteten. Detta är i dag omöjligt trots att det
skulle minska behovet av att betala ut sjukpenning till dem som köar för
operation. Detta behandlas ytterligare i en särskild motion om sjukvård.

22. Satsa på mål, mått och kontroll

Ett sätt att öka effektiviteten är att övergå från regelstyrning till målstyrning.

Detta fordrar tydliga mål, bra verksamhetsmått och goda jämförelsemöjligheter.
Det enklaste sättet att åstadkomma målstyrning är att tillåta
konkurrens. Att vinna konsumenternas gunst blir då målet för verksamheten.
Om konkurrens inte anses möjlig eller önskvärd får man arbeta med
nyckeltal, jämförelser över tiden, jämförelser mellan olika inhemska producenter
eller internationella jämförelser.

Olika undersökningar har visat att det finns betydande kostnadsskillnader
mellan olika offentliga producenter. Genom att systematiskt presentera
jämförelser och analysera skillnader i effektivitet kan stora vinster göras.

Dåliga producenter kan lära av dem som är bättre. Alla stimuleras till högre
effektivitet och resurser kan styras dit de gör störst nytta.

Det finns naturligtvis svårigheter med att utveckla en effektiv målstyrning.

En sådan styrning fordrar goda instrument för utvärdering, uppföljning och
kontroll. De anställda måste kunna sätta in sitt arbete i förhållande till målen
och politiker måste vara beredda att dra konsekvenser om målen inte
uppnås.

Om det inte går att hitta vettiga mått för att utvärdera måluppfyllelsen är
det ofta bäst att överlåta åt medborgarna att välja mellan olika alternativ.

23. Studera de enskilda alternativen

Mycket talar för att enskilda alternativ ofta är effektivare än offentliga. Våra
kunskaper om detta är emellertid otillräckliga. Det saknas omfattande och
systematiska kartläggningar av de enskilda alternativen och jämförelser
mellan privata och offentliga producenter.

Mer statistik och forskning behövs. Sådana undersökningar skulle också
kunna stimulera utvecklingen av bättre mätmetoder. Detta skulle kunna
underlätta det politiska beslutsfattandet, oavsett om en verksamhet bedrivs i
egen regi eller upphandlas på entreprenad.

Vad som har sagts i detta avsnitt bör riksdagen ge regeringen tillkänna.

Släpp personalen loss!

Vad som sägs under denna rubrik bör riksdagen ge regeringen tillkänna.

24. Skapa bättre anställningsvillkor

Ett övergripande mål för den offentliga löne- och personalpolitiken är att
underlätta rekrytering och utveckling av bra arbetskraft. Den offentliga
sektorn måste kunna erbjuda konkurrenskraftiga arbetsvillkor i förhållande
till den privata sektorn. Detta kan kosta en del. Men man bör komma ihåg att
en otillräckligt kvalificerad personal och en hög personalomsättning ofta
innebär höga kostnader i onödan.

Inom den offentliga sektorn måste det finnas en tillräcklig flexibilitet för
att komma tillrätta med bl.a. regionala obalanser. Det råder t.ex. större brist
på poliser i storstäder och på läkare i glesbygder. Villkoren måste kunna
förbättras mer där bristerna är störst.

Den offentliga sektorn behöver ett mer flexibelt lönesystem för att klara
denna uppgift. Men det räcker inte med att reformera lönesystemet, man
måste även lära sig att hantera det på ett bra sätt. Det finns dåliga exempel,
t.ex. att en anställd måste kunna dokumentera att han har anbud från annat
håll för att få marknadslönetillägg.

25. Skapa bättre ”osynliga kontrakt”

Den offentliga sektorns attraktivitet på arbetsmarknaden är bara delvis en
fråga om löner och andra direkt mätbara anställningsvillkor. Även det
osynliga kontraktet, d.v.s. den anställdes befogenheter, ansvar, relationer
till chefer etc, har betydelse. Detta visas bl.a. av det faktum att enskilda
arbetsgivare inom den sociala sektorn ofta har lättare att rekrytera personal
än den offentliga, trots att de inte erbjuder bättre formella anställningsvillkor.

Till det osynliga kontraktet hör också svårgripbara faktorer som yrkesstolthet,
status, ”företagskultur” o.s.v. I dag känner sig många offentliganställda
pressade av krav och kritik. Mycket av statusen i yrket har försvunnit.
De känner att de inte kan utveckla sin yrkesstolthet. Politiker, chefer och
andra anställda måste bättre kunna ta fasta på och utveckla det unika i den
offentliga sektorns tradition och möjligheter, det som gör att de anställda kan
känna stolthet över sitt arbete.

Mot. 1988/89
Fi501

26. Decentralisera och delegera

Stordriftsfördelarna i servicesektorn är ofta små samtidigt som den offentliga
sektorns enheter är stora. En decentralisering och delegering är därför
angelägen. Här finns mycket att lära av de enskilda alternativen, som ofta är
uppbyggda av en entreprenör och drivs i liten skala.

Det bör skapas fler och mindre resultatenheter med ett klart ansvarsområde
och göras bättre kopplingar mellan ansvar och beslutsbefogenheter. Den
enskilde måste kunna styra och planera sitt eget arbete. De som har
direktkontakt med kunderna måste ges kompetens och befogenheter att
anpassa servicen och ge snabba besked. De olika enheterna måste själva i
högre grad kunna besluta om organisation, arbetsordningar etc. Det är
underligt att många myndigheter som har befogenheter att reglera utomståendes
verksamheter inte anses ha kompetens att bestämma om sin egen
interna organisation.

Budgeten får inte förhindra en effektiv verksamhet. Det måste vara
möjligt att disponera åtminstone en del av ett överskott för att förbättra
verksamheten och att flytta anslag mellan olika år.

27. Uppmuntra kreativitet och experiment

Lärare, sjuksköterskor, hemvårdare, byrådirektörer och andra offentliganställda
måste få möjligheter att pröva egna idéer till att förbättra verksamheten.

Många verksamheter utvecklas bäst om anställda kan förenas kring en
speciell idé, t.ex. en viss pedagogisk metod eller vårdideologi. Sannolikt
fungerar verksamhetsidén bäst om anställda och konsumenter har sökt sig till
skolan, vårdhemmet e dyl just därför att de tror på idén. Möjlighet till
idébildning och profilering förutsätter därför att man lokalt kan skapa
flexibla lösningar av organisation, personalrekrytering o.dyl.

28. Hjälp de anställda att starta eget

Alla människor kommer inte bäst till sin rätt som anställda utan kan
utvecklas mer som entreprenörer. Säkert finns i dag tusentals offentliganställda
som har lysande entreprenörstalanger. De har hittills varit instängda i
den offentliga sektorn.

De offentliga arbetsgivarna har ett ansvar för att stimulera dem som vill
starta eget: hjälpa till i starten, vara generösa med tjänstledigheter etc. I vissa
fall kan det vara lämpligt att de anställda får överta en verksamhet och driva
den vidare i egen regi.

29. Stimulera personlig utveckling

Alla anställda skall ges goda möjligheter att utvecklas och göra karriär. Det
är inte minst viktigt att det skapas utvecklingsmöjligheter också vid sidan av
att bli chef. Alla passar inte som chefer, men skulle ändå kunna ge mer om de
successivt fick mer kvalificerade uppgifter och bättre anställningsvillkor.

Det måste finnas goda möjligheter till vidareutbildning, specialisering,
arbetsbyte och ”pryo”. Tillgång till kvalificerad arbetsledning, rådgivning

o.s.v. bör finnas.

Befordringsgångar, lönesättning, arbetsordningar etc måste bli mindre Mot. 1988/89

stela. Personliga kvalifikationer måste betyda mer än tjänsteår och formell Fi501

status. Det är t.ex. orimligt att en undersköterska som råkar ha en
biträdestjänst inte får undersköterskas befogenheter. Det är också oacceptabelt
att det meritvärde en lärares tjänsteår har minskas kraftigt om den sökta
tjänsten ligger i en annan kommun än den som läraren har arbetat i.

30. Belöna bättre

Den offentliga sektorn måste bli bättre på att använda belöningar till de
anställda, såväl individuella som kollektiva. Om man gör besparingar på en
arbetsplats måste de anställda kunna få behålla en del av vinsten för t.ex.
personlig utveckling eller för att förbättra verksamheten. Även resultatlöner,
resultatbonus etc bör bli vanligare.

Belöningssystemen skall vara öppna och kända. Arbetsgivaren bör
diskutera de principer och värderingar belöningarna bygger på med de
anställda och deras fackliga organisationer. Annars finns risken att belöningarna
uppfattas som ”fjäsktillägg”.

Arbetsplatsen måste kunna disponera vissa ”trivselpengar” för personalsociala
insatser. Det är dumt att snåla på detta eftersom det oftast ger relativt
litet pengar men mycket mindre trivsel.

Det måste också bli mer lönsamt för den enskilde att göra karriär. De
offentliga löneplanerna har blivit för sammanpressade, vilket t.ex. har
medfört att det knappast lönar sig för en undersköterska att utbilda sig till
sjuksköterska.

Den viktigaste reformen i svensk ekonomi för att stimulera till extrainsatser
är att kraftigt sänka marginalskatterna. Denna reform har naturligtvis
också positiva effekter inom den offentliga sektorn.

31. Släpp lärarna loss

Det behövs snabba insatser för att återskapa yrkesglädje och självförtroende
hos Sveriges lärarkår. Det är dags att återupprätta litet av det gamla
folkskolläraridealet: entusiastiska folkbildare som känner engagemang och
ansvar för att fostra det växande släktet och som möter förtroende,
uppskattning och intresse från sin omgivning.

I ett centralt perspektiv kan det säkert te sig rationellt och meningsfullt
med mallar, planer och detaljerade instruktioner om hur undervisningen
skall läggas upp. Men i den enskilde lärarens eller skolledarens perspektiv
kan denna pappersmängd i stället bli en byråkratisk snårskog som dödar
fantasi och arbetsglädje.

Vi måste släppa lärarna loss och ge dem vidgat ansvar och ökad frihet. Det
är viktigt att ambitiösa lärare får tillfälle till karriär utan att behöva lämna sin
pedagogiska uppgift. Det kan ske t.ex. genom inrättande av fler lektorstjänster,
lönetillägg för extra undervisningsinsatser och återinförande av tjänster
som huvudlärare och institutionsföreståndare.

Detta behandlas ytterligare i en särskild motion om skolan.

23

32. Låt chef en få leda Mot. 1988/89

Fi501

Den offentliga sektorn måste kunna erbjuda sådana villkor att lämpliga
chefer kan rekryteras. Det måste också gå att ersätta en chef som visar sig
olämplig, t.ex. genom att erbjuda alternativa, kvalificerade befattningar. En
person som misslyckas som chef kan vara utmärkt på annat. Det kan också
handla om att ha anställningskontrakt med generösa avgångsvederlag.

Cheferna måste ha större befogenheter i organisations- och personalfrågor.
Detta betyder inte att chefen enväldigt skall fatta alla beslut men det
skall finnas ett tydligt samband mellan ansvar och befogenheter. Den som
leder en verksamhet skall ha ansvar för personal, lokaler, organisation,
ekonomi o.s.v. Det är nödvändigt att arbetsledar- och chefsutbildningen
utvecklas.

Det är inte självklart att den främste fackmannen också är den mest
lämplige som chef. Även andra än lärare skall kunna bli skolledare. Även
andra än läkare skall kunna bli chefer i sjukvården. De tankar som finns inom
socialdepartementet att lagstifta om att en läkare skall vara chef inom alla
enheter som bedriver diagnos, vård och behandling bör avvisas. På t.ex.
sjukhem och i hemsjukvården där det först och främst gäller omvårdnad kan
det ofta vara lämpligare att en sjuksköterska åläggs ledningsansvaret.

33. Lyssna på facket

För att de offentliga verksamheterna skall kunna nå sina mål, fordras ett gott
samarbete och ett ömsesidigt förtroende mellan politiker, personal och fack.

Politiker bör lyssna på facket i frågor som påverkar de anställdas arbetsvillkor.
Men de fackliga organisationerna varken har eller bör få någon vetorätt
mot politiska beslut. De fackliga representanternas närvarorätt på kommunala
nämndsammanträden bör avskaffas eftersom det ger offentliganställda
en form av dubbelrepresentation.

Det är politikerna som är ytterst ansvariga för den offentliga verksamheten.
Det går inte att skylla på facket eller på MBL utan politiker måste ta
ansvaret och fatta de beslut som man finner lämpliga. Politikernas främsta
lojalitet bör alltid vara mot medborgarna, och det är deras behov av en bra
service till rimliga kostnader som måste sättas i främsta rummet, inte en viss
organisationsform för produktionen.

De offentliganställda skall ha strejkrätt och avtalsfrihet. Men om de
offentliganställdas organisationer vägrar att sluta avtal som möjliggör en
effektiv verksamhet, måste politikerna ta konsekvenserna av detta och
överväga andra organisationsformer.

På samma sätt som de privatanställda kan drabbas negativt av orimliga
avtal, måste de offentliganställda kunna räkna med det. Självfallet får inte
heller interna fackliga revirgränser förhindra att en verksamhet organiseras
om, att huvudmannaskapet ändras e dyl.

24

Utveckla politikerrollen!

34. Klargör rollerna

Politikerna skall inte försöka bedriva något dubbelkommando med chefstjänstemännen.
De skall i första hand påverka i övergripande och långsiktiga
frågor.

De allra flesta chefer vill göra ett så bra arbete som möjligt utifrån de
politiska mål som finns för verksamheten. Men tjänstemän har ofta också
andra perspektiv och drivkrafter än politikerna. De är sektorsföreträdare
snarare än allmänföreträdare. De kan känna trycket från den egna organisationen
starkare än frän medborgarna. De tycker att det är roligare att
expandera än att göra nedskärningar; enklare att bevara än förändra.
Byråkrater tror ofta mer på byråkrati än på marknader.

Ju mer en producent är utsatt för konkurrens, desto större är möjligheterna
att ge tjänstemännen relativt stor frihet. Den politiska styrningen ersätts
då av marknadstrycket. Men där detta inte är möjligt och där det inte heller
är så enkelt att fastställa klara mål och mått, där måste den politiska
styrningen vara starkare.

Det finns givetvis också en risk att politiker blir alltför specialiserade och
börjar se sig som företrädare för en viss förvaltning eller myndighet. Det är
från denna synpunkt ofta en fördel att upphandla tjänster i stället för att driva
verksamheter i egen regi. Politiker får då inte ”dubbla lojaliteter” till
konsumenter och producenter utan blir lättare renodlade konsumentföreträdare.
De behöver inte fundera så mycket på personella och organisatoriska
frågor utan kan helt koncentrera sig på kostnads- och resultatjämförelser
mellan olika producenter.

35. Ge politiker information och resurser

Nyckeln till en effektiv politisk styrning ligger ofta i ett snabbt och säkert
informationsflöde. Det är inte mängden information som är avgörande. Det
viktiga är att kunna få rätt information i rätt tid - även sådan information som
är obekväm för de ledande tjänstemännen.

För att politiker effektivt skall kunna utöva sin funktion fordras också att
de har tillgång till ordentliga utredningsresurser, tillräckligt med tid att sätta
sig in i frågor, bra praktiska arbetsvillkor och möjligheter att genom
utbildning, studieresor, ”pryo” etc sätta sig in i olika ämnesområden.
Ersättningen för politiska uppdrag måste vara tillräcklig för att locka
människor från alla delar av samhället.

36. Låt riksdag och regering koncentrera sig på det viktiga

Det är långt ifrån säkert att den politiska styrningen ökar genom komplicerade
och detaljerade regelsystem. Ofta är det ju komplexiteten i olika
regelsystem, omfattningen av den politiska sfären etc som gör att politiker
känner vanmakt, inte vet hur de skall styra och inte vet vilka konsekvenser
deras beslut får.

Riksdagen fattar varje år en rad detaljbeslut utan att det innebär någon
egentlig maktutövning. Regeringen är överhopad av förvaltningsärenden

Mot. 1988/89
Fi501

utan principiell betydelse. Statsråd tvingas ofta syssla med frågor som andra- Mot. 1988/89

tjänstemän, journalister, påtryckare - har bestämt att de skall ta ställning Fi501

till.

Därmed kommer kortsiktiga problem att dominera över långsiktiga,
konkreta frågor över mer svårgripbara, frågor med klara intressekonflikter
över mer övergripande problem. Tiden räcker inte till för de frågor som ett
statsråd eller en riksdagsledamot borde ägna sig åt för att kunna genomföra
en medveten politisk förändring.

Regering och riksdag måste få mer tid för övergripande, strategiska frågor.

Riksdagens ställning som offentligt forum för diskussion och kontroll måste
stärkas. Ett viktigt steg är att riksdagen, efter åratal av liberalt opinionsarbete,
äntligen har börjat med offentliga utskottsutfrågningar.

Detta behandlas ytterligare i en särskild motion om folkstyret.

37. Ge kommunerna större frihet

Den statliga regleringen av kommuner och landsting måste minska. Det
gäller inte minst statsbidragen där olika specialdestinerade bidrag bör slås
ihop till större poster. Enbart skolan omfattas av ett 20-tal olika bidragskriterier.
Detta skapar omfattande administration, bristande flexibilitet samt
hämmar effektiviteten och förnyelseförmågan.

Ett viktigt inslag för att vitalisera den kommunala sektorn är naturligtvis
att öka kommuninvånarnas möjligheter att påverka politiken. Några viktiga
reformer är:

- Möjligheter för kommuner att införa direktvalda kommundetsfullmäktige

- Skilda valdagar för riksdagsval och kommunala val

- Inrättande av en kommunombudsman (kommunal JO) motsvarande
landstingens förtroendenämnder, dit medborgarna kan vända sig med
frågor och klagomål

- Ökat inslag av personval

- En mer positiv attityd från regeringen vad gäller kommundelningar

- Förenklingar för kommuner som vill anordna lokala folkomröstningar.

Detta behandlas ytterligare i en särskild motion om kommunal demokrati.

G. Hemställan

Med hänvisning till vad i motionen anförts hemställs

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om äldres och handikappades rätt att välja
service,1]

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om starkare konsumentinflytande i offentlig sektor,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om ökad anbudsupphandling,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om mervärdeskatteregler vid entreprenader,2]

26

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i Mot. 1988/89

motionen anförts om behovet av en översyn av de problem som är Fi501

förknippade med att offentliga organ också driver kommersiell
verksamhet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av statistik och forskning om jämförelser
mellan privata och offentliga producenter m.m.,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om den offentliga personalpolitiken m.m.3]

Stockholm den 11 januari 1989
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)

Karin Ahrland (fp)
Charlotte Branting (fp)
Sigge Godin (fp)

Ingela Mårtensson (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

Kerstin Ekman (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)

Elver Jonsson (fp)

Anne Wibble (fp)

Lars Leijonborg (fp)

' 1988/89:So206.

2 1988/89:Sk605.

3 1988/89:A602.

■ ■ ;