Motion till riksdagen
1988/89:Fi411
av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
Ägandespridning
Innehåll
1 INLEDNING OCH BAKGRUND 7
2 ÄGANDESPRIDNING GENOM VINSTDELNING 8
2.1 Vad menas med vinstdelning? 8
2.1.1 Belöningssystem 9
2.1.2 Vinstdelning 9
2.1.3 Begrepp 10
2.2 Beskattning 10
2.3 Utbredning 10
2.4 Tidigt motstånd mot vinstdelning 11
2.4.1 Fortsatt motstånd från socialdemokraterna 11
2.4.2 Sociala avgifter-en felsyn 12
2.4.3 Den offentliga sektorn 13
2.5 Sammanfattningsvis - skäl för vinstandelar och ägandespridning
14
2.6 Politikens begränsning och möjligheter 15
3 ÄGANDESPRIDNING GENOM AKTIESPARANDE 16
3.1 Bättre förutsättningar för aktiesparande 17
3.2 Avskaffa röstvärdedifferentieringen 18
3.3 Ömsesidigt ägande-en osund företeelse 18
4 ÄGANDESPRIDNING GENOM KONVERTIBLA SKULDEBREV
18
4.1 Invändningar mot personalkonvertibler 19
4.2 Samhällsekonomiska effekter 19
5 HEMSTÄLLAN 20
1. En liberal politik för ett spritt ägande Mot. 1988/89
Fi411
Liberalismen bygger på marknadsekonomi och enskilt ägande. I liberalismen
ligger därför också en strävan att sprida makt och inflytande. Inom ramen för
fri företagsamhet och enskild äganderätt bör det ekonomiska inflytandet
fördelas till så många individer som möjligt. Ägandet av näringslivet måste
därför också spridas, inte kollektiviseras och inte koncentreras.
Ett spritt ägande och därmed mindre koncentrerad makt är ett mål i sig för
en liberal samhällsutveckling. Det innebär att individen tillmäts betydelse,
inte som del av ett kollektiv eller en grupp, som skall föra hennes/hans talan
och placera hennes/hans oidentifierade andel av gruppens kollektiva medel,
utan som enskild person.
Den socialdemokratiska regeringen har under 1980-talet fört en politik
som bidragit till kollektivisering och koncentration av ägandet. Medan det
enskilda ägandets andel av näringslivet trendmässigt minskar, ökar institutioner,
företag och fonder sin del.
Löntagarfondernas införande 1983 är det mest flagranta exemplet på
detta. Vår syn på dem och hur de bör avvecklas behandlas i en trepartimotion
tillsammans med moderata samlingspartiet och centerpartiet.
Andra exempel på socialistisk politik som missgynnar aktiesparande och
enskilt ägande är aktiebeskattningen, framförallt dubbelbeskattningen av
aktier, men även realisationsvinstbeskattningens utformning och förmögenhetsskatten
på aktier.
Vidare är det utbredda statliga ägandet av alla möjliga slags verksamheter
ett exempel på koncentration. De mindre försök till försälj ning av delar av de
statliga företagen som gjorts under senare år har genomförts på ett sådant
sätt att institutioner och bankernas storkunder fått företräde, i stället för de
anställda och allmänheten. Våra förslag för utförsäljning av de statliga
företagen presenteras i en annan motion.
Nyligen presenterade en arbetsgrupp inom LO förslag till vidareutveckling
av det kollektiva ägandet. Slutsatserna i rapporten blir att den svenska
ekonomin behöver ett ökat offentligt sparande, vilket skall åstadkommas
framförallt genom en rad nya fonder och expansion av AP-fonderna.
Tidigare erfarenheter pekar mot att sådana tankar så småningom blir det
socialdemokratiska partiets politik. Vi tar bestämt avstånd från dessa tankar
och förslag.
Under senare år har samtidigt en viss positiv utveckling skett. Dit hör att
ett växande antal företag infört frivilliga andel-i-vinst-system där de anställda
får del i den vinst de varit med om att skapa. Folkpartiet välkomnar denna
utveckling och vill uppmuntra sådana individuella företagsanknutna system
för vinstdelning och ägandespridning. Vi anser att inga sociala avgifter bär
tas ut på dem. Till den positiva utvecklingen hör också ett ökat antal
aktieägare, även om de flesta av de nytillkomna sparar i aktiefonder eller
allemansfonder där deras inflytande utövas endast indirekt.
I denna motion beskriver vi hur folkpartiet vill arbeta för att ägandet sprids
till fler människor, genom frivilliga andel-i-vinst-system, genom konvertibler
och genom ett ökat enskilt aktiesparande.
7
2. Ägandespridning genom vinstdelning Mot. 1988/89
Fi411
Under åttiotalet har de anställda i flera hundra svenska företag blivit
personligt delaktiga i sina företags vinster. Allt fler företag har etablerat
frivilliga system för vinstdelning där de anställda får en egen andel. Antingen
betalas den ut direkt eller också förvaltas den av en personal- eller
pensionsstiftelse.
Stiftelsen kan i sin tur placera kapitalet i det egna företaget eller i andra
företag. På detta sätt sprids ägandet till de anställda, som dels får vara med
och dela den vinst de bidragit till att skapa, dels med tiden kan bli
betydelsefulla ägare i det egna företaget med möjlighet att påverka precis
som andra ägare.
Till skillnad från de kollektiva löntagarfonderna innebär frivilliga företagsanknutna
andel-i-vinst-system att ägandet sprids till fler enskilda människor
och att det är vinstutvecklingen i det egna företaget som avgör hur stor
tilldelningen blir. Vidare innebär de - också till skillnad från löntagarfonderna
- att de anställda via styrelsen i personalstiftelsen kan vara med och
påverka hur medlen placeras. Så småningom kan den enskilde, ofta efter en
tids bindning, också förfoga över sin egen andel, vilket inte är fallet med
löntagarfonderna.
Folkpartiet välkomnar denna utveckling som under senare år tagit fart i de
svenska företagen. Liberalismen bygger på marknadsekonomi och enskilt
ägande och vill uppmuntra spridning av makt och inflytande.
”Ägandet skall inte koncentreras hos ett fåtal eller hos staten utan ligga
inom räckhåll för varje medborgare”, sammanfattade dåvarande fpuordföranden
och sedermera partiordföranden Sven Wedén denna inställning
i en skrift om vinstandelar så tidigt som 1951. Första gången som folkpartiet
väckte en partimotion i riksdagen om individuella vinstandelssystem var
1952. Då hade de anställda på Åkermans Mekaniska Verkstad i Skåne redan
varit delaktiga i ett sådant system i fem år. Frågan är alltså ingalunda ny.
2.1 Vad menas med vinstdelning?
I och med framväxten av en rad modeller för vinstdelning florerar också en
mängd begrepp. För att rensa något i begreppsfloran kan nedanstående
figur, som sammanfattar olika former av belöningssystem och vinstdelning,
användas.
\Beslutsnivå |
BELÖNINGSSYSTEM |
VINSTDELNING |
KORTSIKTIGT |
resultatlön/bonus, |
vinstdelning, disponeras |
LÅNGSIKTIGT |
resultatlön/bonus, |
andel-i-vinstsystern, |
8
Det är viktigt att hålla isär belöningssystem och vinstdelning, dvs vänster Mot. 1988/89
respektive höger kolumn i matrisen. Fi411
2.1.1 Belöningssystem
Belöningssystem är knutna till en individs eller en definierad grupps
prestationer. De beslutas inom företaget efter förhandling med facket.
Resultatlönen, eller bonusen, blir en del av företagets rörelsekostnad. De är
ett direkt komplement till lönen och står i proportion till den egna enhetens
nedlagda arbete.
För att sådana system skall kunna fungera effektivt bör resultatenheterna
inte vara för stora, kanske 25—30 personer. Syftet är att skapa tydliga
incitament för de anställda. Belöningen är alltså en del av företagets
rörelseresultat och på en nivå som de anställda kan påverka.
Denna typ av system införs ofta i företag som ett led i en ledningsfilosofi.
De anställda uppmuntras att ta ett aktivt ansvar för sin enhet och får
utdelning när det går bra för den. Sådana system uppmuntrar de anställda att
ta initiativ till bättre metoder, att komma med idéer som sparar material och
tid. De bidrar till en mindre stelbent arbetsfördelning t. ex. genom att andra
hoppar in när någon är borta och genom att de mer erfarna hjälper de
oerfarna osv. Samarbetet blir bättre, trivseln ökar och sjukfrånvaron
minskar. Bra belöningssystem har således mycket stor betydelse, såväl för
den anställde som för företaget.
Belöningen kan antingen betalas ut till de anställda direkt då den blir
tillgänglig (den övre vänstra rutan) eller bindas mera långsiktigt i företaget,
t. ex. i en personalstiftelse (den undre vänstra rutan). Stiftelsen kan i sin tur
köpa aktier i företaget. Endast om så sker är det fråga om ett ”system” som
kan ge de anställda delägarskap och där förmögenhetsuppbyggnad sker.
2.1.2 Vinstdelning
Den andra modellen (högra kolumnen) utgår från att det är andelar i den
kapitalavkastning som återstår efter det att andra kostnader betalats, som
sk^.11 fördelas. Hur vinsten skall användas beslutas av ägarna. Det är
bolagsstämman, inte företagets ledning, som bestämmer om system för
vinstdelning skall införas. Sedan systemet väl införts är det dock i praktiken
styrelsen som varje år beslutar ifall vinstmedlen skall utgå. Vinstandelarna är
därmed inte heller förhandlingsbara och har ingenting med själva löneutrymmet
att göra.
Det är i första hand den här typen av vinstdelnings- eller andel-i-vinstsystem,
som åsyftas i den politiska debatten. Även här kan utdelningen ske
årligen eller andelarna bindas mer långsiktigt i t. ex. en personalstiftelse.
Samtliga modeller kan i och för sig leda till ägandespridning om pengarna
används till köp av aktier, i det egna företaget eller i andra företag. Bara i de
två nedre modellerna är emellertid ägandespridningen en del i själva
systemet. I de övre modellerna beslutar de anställda precis som över sin
vanliga lön hur de vill disponera den extra tilldelningen.
9
2.1.3 Begrepp
Sammanfattningsvis används termerna i denna motion enligt följande:
Vinstandelar: andelar av företagets vinst sedan andra kostnader (rörelsekostnader,
avskrivningar, finansiella kostnader) bestridits. Beslutas av
bolagsstämman.
Resultatandel: andel av viss enhets eller grupps rörelseresultat inom
företaget. Beslutas av styrelsen.
Andel-i-vinst-system: system eller modeller som bygger på vinstdelning,
viss bindningstid för andelarna och ägandespridning genom att sparkapitalet
placeras i aktier.
Ägarspridningsstiftelse: den stiftelse, t. ex. pensionsstiftelse eller annan
personalstiftelse, som förvaltar de medel som tillfallit de anställda genom
vinstdelning eller efter utdelning av resultatandelar.
2.2 Beskattning
Matrisen visar inte bara olika principer för vinstandelar och resultatandelar de
fyra kategorierna av modeller innebär i viss mån också olika skattemässiga
konsekvenser.
På resultatlön och vinstandelar som betalas ut direkt (de två övre rutorna)
utgår sociala avgifter som för vanlig lön och de beskattas samma år som
inkomst av tjänst hos den anställde. De är avdragsgilla kostnader i rörelsen
för företaget.
Även avsättningar till stiftelser belädes från och med 1988 med sociala
avgifter. Avgifterna är dock lägre än för löner. Avsättningarna är avdragsgilla
kostnader för företaget. När andelarna lyfts beskattas de som inkomst av
tjänst hos den enskilde.
2.3 Utbredning
Enligt en kartläggning som Veckans affärer gjorde i januari 1986 hade två
tredjedelar av de större börsnoterade bolagen någon form av ägandespridning
till de anställda, men då inkluderades även aktieköp och konvertibler.
Det innebar att anställda i ett sextiotal av Sveriges största företag då var
delägare i det företag de arbetade i. Samma undersökning visade att
vinstandelssystem praktiserades av ett tjugotal av de totalt 63 bolagen på
Stockholmsbörsens A I-lista.
Enligt en sammanställning från Företagareförbundet våren 1987 hade ett
par hundra företag då vinstandelssystem, där de minsta hade tiotalet
anställda och det största var Volvo. Antalet anställda som berördes av sådana
system uppskattades då till närmare 300 000.
I en rapport från i fjol (Folkpartiet informerar 1988:17 Vinstdelning och
ägandespridning) presenteras några vitt skilda typer av företag och hur deras
andel-i-vinst-system utformats. Det är såväl stora tjänsteföretag som små
verkstadsföretag. Det vanligaste är att medlen binds, i minst fem år och
ibland ända till pensioneringen. Fördelningsprincipen kan vara arbetad tid,
eller lönenivå, och fördelningen mellan åren lösas genom att en fond bildas
för varje år, men med gemensam styrelse. De anställda är antingen direkt
representerade i sina styrelser eller genom sina fackliga organisationer. Mot. 1988/89
Företaget tillsätter i en del fall också styrelserepresentanter i stiftelsen. I Fi411
några fall har personalstiftelserna redan blivit mycket betydelsefulla ägare i
företaget med egna ägarrepresentanter i företagets sytrelse.
2.4 Tidigt motstånd mot vinstdelning
De centrala organisationerna på arbetsmarknaden intog från början en
negativ attityd till denna form av ägandespridning och vinstdelning, liksom
för övrigt även de andra politiska partierna. Svenska arbetsgivareföreningen
såg hur frågor som av tradition strikt tillhört arbetsgivarsidan, nämligen
ägande och vinst, skulle komma att luckras upp om vinstdelning fick stor
spridning. På sextiotalet ville vissa arbetsgivarförbund t o m förbjuda
vinstdelning.
LO betraktade system för vinstdelning som ett hot mot den solidariska
lönepolitiken. Även TCO var mycket skeptisk. Både SAF:s och LO:s tidiga
motstånd kan också förklaras av att centrala organisationer sällan attraheras
av lösningar som innebär decentralisering.
SAF har sedan ett antal år gjort helt om och bistår nu sina medlemsföretag
med information och råd om andel-i-vinst-system. LO har övergått från att
förhindra systemen till att förtala dem. Fortfarande betraktas de som hot mot
den solidariska lönepolitiken och de centrala arbetstagarorganisationernas
inflytande.
På lokal nivå är fackföreningarna dock oftast positiva till vinstdelning, och
då har det centrala facket inte mycket annat att göra än att acceptera
utvecklingen. Tilläggas bör dock att det finns undantag även bland de
centrala fackliga organisationerna. Bankmannaförbundet har t. ex. tagit
kongressbeslut på att kräva att alla bankanställda ska få del i bankernas
vinster.
2.4.1 Fortsatt motstånd från socialdemokraterna
System för individuell vinstdelning går emot socialdemokraternas strävan att
kollektivisera ägandet. Kollektiviseringssträvandena undermineras, och
socialdemokraterna tycks vara oroliga för att solidariteten med den centrala
fackliga organisationen kan komma att överskuggas av andra intressen. Om
allt fler människor blir kapitalägare - om än i liten skala - kan de komma att
känna större samhörighet med sina egna arbetskamrater och chefer, dvs med
det egna företaget, än med de centrala fackliga organisationerna. Det ogillar
uppenbarligen socialdemokrater och kommunister.
Rudolf Meidner, löntagarfondernas urfader, har sammanfattat socialisternas
inställning i en intervju i tidningen Metallarbetaren (46/86): ”När
lojaliteten med det egna företaget övertrumfar solidariteten med arbetskamrater
i andra företag eller inom andra fackliga organisationer är slaget
förlorat . Vinstandelsystem är en ödesfråga för fackföreningsrörelsen.”
Den socialdemokratiska regeringen genomdrev, efter ett förslag från LO,
att avsättningar till personal- och andra stiftelser som förvaltar de anställdas
vinstandelar fr o m 1988 beläggs med sociala avgifter. Argumenten i
propositionen, sorn presenterades våren 1987, gick ut på att systemen skapar Mot. 1988/89
orättvisor mellan företag som har och företag som inte har sådana system. Fi411
Vidare sades att förslaget skulle skapa skattemässig likformighet eftersom
vanliga löner och resultatlöner belastas med sociala avgifter. Slutligen
förutspåddes att socialförsäkringssystemet skulle urholkas om systemen fick
spridning.
2.4.2 Sociala avgifter på vinstandelar - en felsyn
Denna käpp i hjulet för utvecklingen av systemen gick de borgerliga
partierna i riksdagen samfällt emot. Flera argument anfördes mot att lägga
sociala avgifter på vinstandelarna.
För det första är vinst inte samma sak som lön. Vinstandelen är osäker och
kan helt utebli. Lön är ersättning för utfört arbete och utgår även under
perioder då företaget går dåligt. Lön bestäms efter förhandlingar mellan fack
och arbetsgivare. Avsättningar till vinstandelar utgår från de vinstmedel som
annars skulle tillfalla ägarna. Det är svårt att föreställa sig att människor om
de fick välja mellan del i en osäker framtida vinst och en förutbestämd lön,
skulle välja att avstå från lönen.
För det andra är vinstandelarna bundna, i regel i minst fem år och i vissa
system ännu längre. Under denna karenstid kan den anställde överhuvudtaget
inte disponera sin egen andel. Att tro att vinstandelarna skulle ta över
lönens roll, vilket är grunden för påståendet att socialförsäkringssystemet
urholkas, är därför nonsens. Andel-i-vinst är ur individens synvinkel inte
något alternativ till lön. Dessutom är alla former av resultatlön (t. ex. bonus,
extra månadslön eller annan premie) som kan tas ut kontant redan belagda
med sociala avgifter och beskattas som vanlig lön hos den enskilde.
För det tredje påverkas ATP-nivån på ett ologiskt och inkonsekvent sätt.
Socialdemokraterna och LO hävdade i debatten att det faktum att sociala
avgifter tas ut skulle gynna den anställde ekonomiskt genom att han eller hon
får högre ATP. Det är förvisso sant att ATP-nivån påverkas, men två
förhållanden glöms bort då detta förs fram.
Dels betalas ju avgiften in när avsättningen görs, d v s en gång om året om
vinstdelning sker. Den anställde däremot tar ju inte upp andelen som
inkomst i sin deklaration förrän han eller hon faktiskt disponerar den. Det är
först när andelen syns i deklarationen som den blir ATP-grundande. Med
andra ord tas en avgift ut som under minst fem år tillfaller socialförsäkringssystemet,
utan att den motsvaras av en förbättrad förmån hos den anställde!
Om utbetalning sker först vid uppnådd pensionsålder påverkas överhuvudtaget
inte ATP-n.
Dels kan värdet av vinstandelarna när de väl lyfts ha såväl stigit som
sjunkit, beroende på hur väl de placerats i mellantiden. Den inkomst som då
(till sist) blir ATP-grundande har därför ingenting med den ursprungliga
nivån på individens vinstandel att göra, utan beror på utvecklingen på
aktiemarknaden eller vinstutvecklingen hos det egna företaget och på
skickligheten hos dem som har ansvaret för personalstiftelsens placeringar.
Detta är en helt ny princip i socialförsäkringssystemet!
För det fjärde är skillnaderna i anställningsvillkor och förmåner redan
stora på arbetsmarknaden. Om ”rättvisa” i detta sammanhang definieras Mot. 1988/89
som att alla skall ha likadana anställningsvillkor, finns det tusentals Fi411
företeelser att ändra på förutom förekomsten av andel-i-vinst-system! Vissa
företag har egna motionsanläggningar, andra har det inte. Vissa människor
arbetar på moderna arbetsplatser, andra i nedslitna och trista lokaler. Vissa
får gratis läkemedel av sin arbetsgivare, andra får betala för dem. Många
förväntas arbeta övertid och ställa upp på sin fritid för sin arbetsgivare, andra
kan utan att fundera på saken gå hem klockan fem varje dag.
Mångfalden är stor och variationerna oändliga, vilket naturligtvis inte är
något problem i sig. Tvärtom. Arbetsgivare som vill attrahera och behålla
personal kan använda arbetsmiljön och anställningsförhållandena som ett
konkurrensmedel. Det vinner de anställda på. Det står alla företag fritt att
införa andel-i-vinst om de vill. (Den offentliga sektorn behandlas nedan.)
För det femte och slutligen sönderfaller socialdemokraternas argument om
skattemässig likabehandling efter en snabb titt på löntagarfondernas skatteförhållanden.
Socialdemokraternas förkärlek för kollektiva lösningar överskuggar
nämligen helt deras önskan att skapa skattemässig likabehandling.
Löntagarfonderna betalar ingen skatt på ränteinkomster och utdelningar,
ingen skatt på förmögenheten och ingen skatt på realisationsvinster.
Personalstiftelser däremot betalar skatt på ränteinkomster och utdelningsinkomster,
på förmögenhet och på reavinster. Till detta har nu riksdagens
socialistiska majoritet lagt sociala avgifter om 26,08 procent på avsättningarna.
Det är de anställda som förlorar på den avgiften, eftersom den tas ut av den
del av vinsten som ett visst år finns tillgänglig för de anställda att dela på. Det
är således inte företagen utan deras anställda som straffbeskattas. Eller som
Bengt Ekeblad, ordförande i verkstadsklubben på Volvo konstaterade i
Veckans affärer (42/86): ”När vi små i samhället för en gångs skull får
chansen till en extra del av kakan, då slår man till!”. I samma tidning sätter en
annan facklig ledare fingret på intressekonflikten: ”Facklig solidaritet i all
ära, men håll tassarna borta från våra tusenlappar...!”
2.4.3 Den offentliga sektorn
Ofta anförs som argument mot att vinstdelningssystem sprids att det är
orättvist mot dem som är anställda i offentlig tjänst, som inte har chans till
sådana arrangemang. Detta är ett irrelevant argument, som dessutom inte är
helt korrekt.
Som ovan framhållits är även den privata arbetsmarknaden mycket
heterogen. Anställningsvillkoren skiftar starkt mellan branscher och företag.
Det gör de även mellan skilda delar av den offentliga sektorn. Dessutom
finns exempel på anställningsvillkor för de offentliganställda som i regel inte
återfinns på den privata arbetsmarknaden, t. ex. viss fri sjukvård och gratis
läkemedel.
Det är heller inte helt sant att det i den offentliga sektorn inte går att införa
belöningssystem som i varje fall påminner om vinstdelning, även om det
förstås inte uppkommer någon ”vinst” i egentlig mening och inte heller
någon ägandespridning.
Försöksprojekt har genomförts på många håll där tanken är att effektivi- Mot. 1988/89
tetsvinster - dvs att samma (eller bättre) verksamhet utförs till en lägre Fi411
kostnad - skall komma personalen till del i någon form. I vissa fall går
pengarna tillbaka till själva verksamheten i form av ökade resurser, i andra
får personalen möjlighet till t. ex. studieresor och kompetenshöj ande
utbildning när verksamheten gått bättre än vissa uppsatta mål.
Ett exempel på ett sådant försök är Stockholms läns landsting där 62 000
sjukvårdsanställda enligt principen ”hälften var” får disponera 50 procent av
ett eventuellt överskott i den egna klinikens eller vårdcentralens ”resultat”.
Den andra hälften tillfaller landstinget. För 1987 delades 41 Mkr ut till de
kliniker som uppnått i förväg uppställda verksamhetsmål till en kostnad som
låg under den budgeterade. Pengarna kan inte disponeras kontant av den
enskilde, utan används till utbildning, studieresor, konferenser eller förbättringar
av de gemensamma lokalerna.
2.5 Sammanfattningsvis - skäl för vinstandelar och
ägandespridning
Det finns många skäl för vinstdelningssystem och medägande i det egna
företaget.
Individen känner ett större engagemang i sitt arbete. Andel-i-vinst-system
skapar vi-känsla och samhörighet med företaget och arbetskamraterna.
Delägarskap gör hela företagets utveckling intressantare för den enskilde.
Ett större engagemang skapar arbetsglädje och gör arbetet roligare och mera
intressant. Den egna ekonomin förbättras långsiktigt. Andelarna kan växa
och möjliggöra t. ex. förbättrat boende, resor eller kanske chanser som man
annars inte hade vågat ta. De kan också användas som en pensionsförsäkring.
Företaget får mera engagerade medarbetare. Frånvaron och personalomsättningen
minskar. Andel-i-vinst-system kan vara ett sätt att underlätta
rekrytering och att få behålla eftertraktade personalkategorier. Kostnader i
produktionen kan hållas nere. Acceptansen för företagets behov av vinst
ökar. Systemen ger utmärkta tillfällen att nå ut till de anställda med
ekonomisk information om företaget, dess marknader och konjunkturer.
För de mindre företagen kan stiftelsernas medel om de placeras i företagets
egna aktier underlätta rikskapitalförsörjningen.
Hos företag som haft system i gång en tid märks också att de anställda
pressar på för att få duktiga chefer.
Övriga ägare förlorar kortsiktigt på att få dela med sig av vinsten till de
anställda. Långsiktigt tjänar emellertid också de på att företagets medarbetare
känner ett stort engagemang och ansvar. Naturligtvis kan också deras
inflytande påverkas. T. ex. är Svenska Handelsbankens personalstiftelse
Oktogonen sedan några år den största stamaktieägaren i banken och
representerad i bankens styrelse med två ledamöter. Däremot sker förstås
inte en sådan förskjutning av inflytandet utan att de ursprungliga aktieägarna
fått säga sitt; det är ju bolagsstämman (eller den av bolagsstämman valda
styrelsen) som beslutar om att införa andel-i-vinst-system.
Samhällsekonomin gagnas av ett ökat sparande och en större förståelse för
företagens behov av att göra vinst. En spridning av förmögenheter och Mot. 1988/89
intresse för att spara i aktier kan i sin tur generera nytt sparande utanför de Fi411
ursprungliga andel-i-vinst-systemen. I högkonjunkturer när företagen har
goda vinster kan generösa avsättningar till andel-i-vinst-system bidra till en
minskad löneglidning. Om systemen får stor spridning är det inte omöjligt att
de också kan tänkas bidra något till lugnare avtalsrörelser.
Den kanske största samhällsekonomiska vinsten är dock att man genom
dessa system kan åstadkomma ett bättre tillvaratagande av medarbetares
engagemang, ansvar och deltagande i företagens verksamhet. Det leder till
bättre samhällsekonomi och högre välstånd genom mera konkurrenskraftiga
företag, effektivare produktion och därmed också skatteintäkter för stat och
kommun.
2.6 Politikens begränsning och möjligheter
Införande av vinstdelning i företagen, oavsett om det är raka rör till
plånboken eller avsättningar till stiftelser, skall beslutas av dem som arbetar i
företagen och företagens ägare, inte av politiska eller centrala fackliga organ.
Varje företag är unikt och måste få välja hur premierings- och vinstdelningssystem
skall se ut, om de kommer i fråga.
Folkpartiet vill därför inte rekommendera en viss typ av vinstdelning eller
en viss modell för belöningssystem. Det är en fråga för företagsledningar och
de lokala facken som - i fallet med vinstdelning - endast kan införas med
bolagsstämmans godkännande.
Däremot vill vi på politisk väg uppmuntra, inte förhindra, företagsanknutna
andel-i-vinst-system. Därför vill vi slopa de sociala avgifterna på
andelarna under förutsättning att bindningstiden ej underskrider fem år.
Vi vill inte genom politiska beslut detaljstyra andel-i-vinst-systemen men
likväl har vi som parti i ett par frågor en uppfattning om hur systemen bör
organiseras.
Stiftelsen som skall förvalta medlen bör ha en majoritet av de anställda i sin
styrelse för att syftet att sprida inflytandet i näringslivet skall kunna nås.
Placeringsfilosofin bör inte kunna påverkas av företaget, genom att t. ex.
diktera att viss andel av medlen måste placeras i det egna företaget.
Avvägningen mellan riskspridning och delägarskap i det egna företaget bör
beslutas av stiftelserna själva. Det kan t.ex. vara lämpligare i börsnoterade
företag än i mindre och icke-noterade att placera en stor del eller kanske
t.o.m. alla andelarna i det egna företaget.
Om företaget inte är ett aktiebolag, utan t. ex. ett handelsbolag eller en
sparbank, får stiftelsen i stället köpa aktier utanför det egna företaget.
Möjligheten att införa andel-i-vinst-system begränsas alltså inte till en viss
företagsform.
Rimligare beskattning. Vi anser det riktigt att avsättningarna till andel-ivinst
även framdeles skall vara avdragsgilla för företaget och att förmögenhetsskatt,
liksom skatt på ränta och utdelningar, skall tas ut hos stiftelserna.
När den enskilde löser ut sin andel, oavsett när det sker, skall andelen
15
beskattas sorn inkomst, dvs den enskildes marginalskatt avgör skatteuttaget. Mot. 1988/89
Bindningstiden minst fem år är ett civilrättsligt avtal mellan de anställda och Fi411
stiftelsen som inte har med skattelagstiftningen som sådan att göra. Däremot
anser vi att den bindningstiden bör krävas för befrielse av sociala avgifter.
Om man slutar sin anställning innan fem år passerat bör inlösen kunna ske
senare så att även dessa andelar kan få samma behandling som för den som
arbetar kvar i företaget.
Folkpartiet vill successivt avvskaffa dubbelbeskattningen av aktier. Därför
bör den anställdes utdelning från en andel-i-vinst-stiftelse inte heller
dubbelbeskattas. Det undviks genom att avsättningarna till stiftelsen är
avdragsgilla i företaget.
I folkpartiets förslag till nytt skattesystem föreslås ett nytt inkomstslag för
kapitalinkomster. De nuvarande inkomstslagen kapital, annan schablontaxerad
fastighet (egnahem) och tillfällig förvärvsverksamhet (reavinster) slås
samman och för nettot i detta nya inkomstslag tillämpas skattesatsen 30
procent, d. v. s. den marginalskattesats som vi anser skall gälla för de flesta
inkomsttagare. Vinstandelar bör ingå i detta nya inkomstslag. Även detta
bör endast gälla sådana andelar som binds minst fem år. För pensionsstiftelser
gäller redan förmånligare regler (de skattar t. ex. inte för värdestegringen).
3. Ägandespridning genom aktiesparande
I fjol lade ägarutredningen (SOU 1988:38) fram sitt slutbetänkande ”Ägande
och inflytande i svenskt näringsliv”. Av utredningens kartläggning framgår
med skrämmande tydlighet att det enskilda aktieägandets andel av börskapitalet
har minskat kraftigt. Utredarna har koncentrerat sig på en period från
1970-talets slut till senast tillgängliga data, oftast 1986. Under denna tid har
institutionaliseringen av ägandet ökat kraftigt.
Nedgången i de fysiska personernas direktägda andel av börsvärdet under
1980-talets första hälft var drygt 10 procentenheter. Preliminära uppgifter för
våren 1988 visar att denna utveckling fortsatt och att de fysiska personernas
andel gått tillbaka med ytterligare ett par procentenheter och deras ägande
utgör nu endast drygt 20 procent av det totala börsvärdet. Det faktum att en
allt större del av aktiestocken kommit att innehas av institutioner kan
förklaras bl. a. med att de skattemässiga betingelserna för ackumulering av
kapital och placeringar i aktier är mer gynnsamma för dem än för fysiska
personer. Det är till och med så att hushållen har nettosålt börsnoterade
aktier under varje år av den studerade perioden. Vidare deltog de i
oproportionellt låg utsträckning i de nyemissioner som genomfördes under
perioden.
Till en viss del kan hushållens minskade direktägande av aktier förklaras
med skattemässigt gynnade, indirekta, placeringar i aktier som under
perioden uppkom i form av aktiespar- och allemansfonder. Dessa aktiefonder
kan betraktas som mellanhandsägare för fysiska personers aktieinvesteringar.
Inte endast värdeandelen av hushållens direktägande har minskat. Dessutom
har koncentrationen i företagens ägar- och inflytandestrukturer ökat
påtagligt. Ett omfattande bruk av aktieslag med olika röstvärden har medfört Mot. 1988/89
att röstandelskoncentrationen blivit avsevärt högre än kapitalandelskoncen- Fi411
trationen, såsom måtten på dessa företeelser operationaliserats av utredningen.
3.1 Bättre förutsättningar för aktiesparande
Makt- och ägandekoncentrationen måste ersättas med dess motsats, maktspridning
och ägandespridning. Det gäller såväl kollektiv som enskild
koncentration. En av de viktigaste åtgärder som kan vidtagas för att bryta
koncentrationstrenden är att skapa bättre villkor för enskilt aktiesparande.
Under de borgerliga regeringsåren infördes skattestimulanser för enskilt
aktiesparande. Detta medförde att under kort tid en halv miljon människor,
som tidigare inte haft aktier, blev aktieägare. Antalet aktieägare har även
därefter ökat och uppgår nu till ca två miljoner trots att fysiska personers
andel av aktierna minskat.
Det stora intresset för aktiefondssparandet visar att många människor vill
vara delägare av företag. Detta stora intresse bland allmänheten bör
respekteras och tas tillvara. Det är bra för vitaliteten i svensk ekonomi att
många människor bryr sig om hur det går för företagen. När fler låter sitt
sparande förvandlas till ett aktivt ägande, får detta även positiva effekter för
tillgången på riskvilligt kapital.
Gällande skatteregler har gynnat aktiesparande i olika typer av aktiefonder
och pensionsfonder i förhållande till direktägande av aktier. Dessa regler
bör ändras så att likställdhet uppnås. Aven den socialdemokratiska majoriteten
i ägarutredningen ansåg att det är av största vikt att de fysiska
personernas andel av aktiestocken inte ytterligare minskar. Folkpartiet anser
att detta mål är otillräckligt.
Utvecklingen måste vändas så att fysiska personers andel av den totala
aktiestocken ökar. För att stimulera ökat privat aktieägande och rörlighet på
den svenska aktiemarknaden önskar vi, i avvaktan på en mer genomgripande
skattereform, genomföra följande åtgärder.
För det första måste möjligheten till större avdrag för den latenta
skatteskulden förbättras. Detta sker enklast genom att aktier och liknande
värdepapper åsätts ett taxeringsvärde på 65 % av marknadsvärdet vid tiden
för skattskyldighetens inträde.
För det andra önskar vi avskaffa dubbelbeskattningen på aktier.
För det tredje bör aktievinstbeskattningen ändras så att omplaceringar
inom en aktieportfölj inte blir realisationsvinstbeskattade. En dylik reform
skulle förbättra marknadens effektivitet.
Vidare bör alla anställda i börsnoterade och andra företag ges möjlighet att
spara i aktier i det egna företaget utan att eventuell skillnad mellan
marknadsvärde och förvärvspriset betraktas som löneförmån. Vi föreslår
skattefrihet för alla anställdas aktieköp i det egna företaget utan annan
begränsning än att köpen skall ha skett på samma sätt som tillämpas för
utomstående.
17
3.2 Avskaffa röstvärdedifferentieringen
Förutom ägarutredningen har även röstvärdekommittén studerat den differentierade
rösträtten, d.v.s. att samma kapitalinsats föranleder olika stort
inflytande vid bolagsstämman. Trots att flera offentliga utredningar kartlagt
detta har inga åtgärder vidtagits för att stävja bruket av differentieringen av
röstvärdet. Ägarutredningen valde att ”inte förorda en förändring av
bestämmelserna rörande aktiebolags möjligheter att emittera aktier med
olika röstvärde”.
Folkpartiet delar inte denna uppfattning. Lika risk på aktiemarknaden
skall ge lika rätt till inflytande. Rätten för börsföretag på A I- och A Il-listan
att vid nyemissioner utge aktier med lägre röstvärde bör avskaffas. På sikt
minskar då maktkoncentrationen inom börsföretagen, samtidigt som aktiemarknadens
funktion förbättras och de små aktieägarna skyddas.
Att införa retroaktiva lagar är av rättsäkerhetsskäl inte acceptabelt. Vi
avvisar därför möjligheten att införa en sådan regel för redan emitterade
aktier. Den bör enbart komma att gälla nyemissioner. De företagsägare som
absolut vill behålla möjligheten till kontroll enligt nuvarande regler har
fortfarande valmöjligheten att inte låta notera företaget på A I- eller
A Il-listan, men är ju inte utestängda från riskkapitalmarknaden därmed.
3.3 Ömsesidigt ägande - en osund företeelse
Det ömsesidiga eller cirkulära ägandet anser vi allvarligt försvårar kontrollägarskiften
och cementerar existerande ägandestrukturer, vilket kan vara till
förfång för ett vitalt och dynamiskt näringsliv. Sambandet mellan ägande och
inflytande bryts. Företagsledningarna tenderar att kontrollera varandras
företag över huvudet på ägarna, med åtföljande maktkoncentration. Företeelsen
med ömsesidigt eller cirkulärt ägande är en företeelse som man i andra
länder söker minska omfattningen av. I flera fall har lagstiftning tillgripits
mot det.
Det ömsesidiga eller cirkulära ägandet måste brytas. Vi anser att det bäst
sker på frivillig väg genom självsanering. Klarar inte marknaden av detta på
egen hand bör lagstiftning tillgripas efter de utländska förebilder som finns.
4. Ägandespridning genom konvertibla skuldebrev
Konvertibler har liksom andel-i-vinst-system fått en stor utbredning under
senare år. Enligt en undersökning som presenterades i höstas, gjord av en
forskare på arbetslivscentrum, har totalt 200 företag (börsnoterade såväl som
icke-börsnoterade) ställt ut personalkonvertibler för 13 Mrd till ca 200 000
anställda. Enligt en undersökning i Veckans affärer (40/88) har 79 av de 152
börsföretagen på A I- och A Il-listorna låtit de anställda teckna konvertibler
för sammanlagt 9,3 Mrd.
Folkpartiets principiella inställning är även när det gäller konvertibler att
det är bra med ägandespridning. Anställdas aktie- och konvertibelköp
fungerar, liksom andel-i-vinst-system, som ett sätt att öka deras engagemang
i det egna företaget. De anställda får då köpa aktier via en riktad emission,
där arbetsgivaren ofta hjälper till att ordna förmånliga lån för aktieköpet,
eller låter dem köpa konvertibla skuldebrev, ”konvertibler” i dagligt tal. Mot. 1988/89
En konvertibel kan sägas vara ett förstadium till en aktie, som efter en viss Fi411
tid berättigar till utbyte mot aktie i företaget enligt en i förväg bestämd kurs.
Till skillnad från aktieköp är det förknippat endast med en begränsad risk att
köpa en konvertibel. Deras stora popularitet är naturligtvis baserad på denna
begränsade risk, i kombination med de avsevärda kursuppgångar som de
flesta aktier noterat under 1980-talet.
4.1 Invändningar mot personalkonvertibler
I kölvattnet på dess utbredning har också osunda företeelser uppkommit.
Många kritiska röster har hörts mot företagsledningars möjligheter att berika
sig och göra ”klipp” genom konvertibler. En del av invändningarna är av
samma karaktär som dem som berör andel-i-vinst-system och som behandlades
i avsnitt 2. Det är kritik som kommer främst från de centrala fackliga
organisationerna, medan anställda, lokala fackklubbar och företagsledningar
är positivt inställda.
Andra invändningar är specifika för just konvertibler och utgår från
aktieägarperspektivet. Flera fall har uppdagats där företagsledningar berikat
sig själva genom riktade nyemissioner utan övriga aktieägares medgivande.
Efter det att Leo-kommissionen för några år sedan skarpt kritiserade riktade
emissioner till företagsledningar, infördes 1987 en lag som innebär att minst
90 procent av rösterna av de på bolagsstämman företrädda aktierna måste
godkänna emissioner riktade till ledande befattningshavare eller anställda i
allmänhet. Folkpartiet välkomnade detta förslag som innebar ett bättre
skydd för aktiägarna, även om vi ville gå något längre än regeringen och
krävde att bolagsstämman inte bara skall få godkänna emissionen i efterhand
utan även fatta själva beslutet om sådana riktade nyemissioner.
Med stöd av denna lag inträffade under 1988 ett par uppmärksammade fall
där bolagsledningar fick bakläxa av bolagstämman för de sätt på vilka de
lovat personalkonvertibler till sina anställda. Kritiken gällde bl. a. informationen
till övriga aktieägare. Värdering av utspädningseffekterna, huruvida
villkoren för konvertibeln är marknadsmässiga och rimligheten i konverteringskursen
är i regel komplicerad och för den oinvigde oöverblickbar.
Införandet av 90-procentsregeln har sålunda satt igång ett viktigt saneringsarbete
i företagen. Förhoppningen är att bolagen i fortsättningen skall ge
bättre upplysningar om sina planerade emissioner av personalkonvertibler.
För närvarande anser vi inte att det finns anledning att ytterligare lagstifta i
denna fråga.
4.2 Samhällsekonomiska konsekvenser
Sorn framgått ovan har konvertibler vissa egenskaper som skiljer dem från
vinstdelning. Dit hör också de samhällsekonomiska effekterna. Till skillnad
från andel-i-vinst-system innebär personalkonvertibler i regel inte ett ökat
sparande, eftersom de som köper dem genom lån tillförsäkrar sig en andel av
företagets framtida värdetillväxt. I själva verket utgör dessa lån en ganska
omfattande rundgång. Arbetslivscentrums undersökning pekar på att många 19
av de företag som givit ut konvertibler inte var i behov av nytt riskkapital. De Mot. 1988/89
anställda lånar i bank för att kunna nappa på företagets erbjudande; Fi411
företaget lånar pengar av sina anställda genom att ge ut konvertibla
skuldebrev som en dag kan förvandlas till aktier och - om de inte behöver
investeringsmedlen - placeras dessa, kanske åter i bank.
Vi har i och för sig inget att anföra mot detta beteende eftersom det
möjliggör förmögenhetsuppbyggnad och delägarskap för de anställda. Det
förtjänar dock att påpekas att det däremot inte i sig innebär ett ökat sparande
i hushållssektorn. Det vill säga att andel-i-vinst-system av det slag som vi
förordar är att föredra framför konvertibler från samhällsekonomisk synpunkt.
Däremot tycker vi inte att det ena behöver utesluta det andra: en mångfald
former för att skapa ett mera spritt ägande är enligt vårt sätt att se det av
godo.
5. Hemställan
Med anledning av det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om vikten av ett mera spritt enskilt ägande,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om ytterligare fonduppbyggnad,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om spridning av andel-i-vinst-system till flera företag
och människor,
[att riksdagen hos regeringen begär förslag om att avskaffa de
sociala avgifterna på avsättningar till företagsanknutna andel-i-vinststiftelser,
där vinstandelarna binds minst fem år i enlighet med vad
som i motionen anförs,1]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag om att företagen skall
få göra avdrag för avsättningar till de i motionen angivna stiftelserna
för att undvika att vinstandelarna dubbelbeskattas i enlighet med vad i
motionen anförs,2]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om en rimligare aktiebeskattning,2]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag om lindrad beskattning
av anställdas köp av aktier i det egna företaget enligt vad som
anförs i motionen,2]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag om förbud mot
röstvärdesdifferentiering vid börsnoterat företags nyemission på börsens
A I- och A Il-listor.3]
20
Stockholm den 19 januari 1989
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karin Ahrland (fp)
Charlotte Branting (fp)
Sigge Godin (fp)
Ingela Mårtensson (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)
Kjell Johansson (fp)
Mot. 1988/89
Fi411
Kerstin Ekman (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Elver Jonsson (fp)
Anne Wibble (fp)
Hadar Cars (fp)
' 1988/89: Sf280.
2 1988/89 :Sk371.
3 1988/89:L206.
21
■
gotab 16610. Stockholm 1989