Motion till riksdagen
1988/89:Fi311

avLarsTobissonm.fi.
Den kommunala ekonomin

Huvudproblemet med den offentliga sektorn är att den är alltför stor. Enbart
den kommunala sektorn är större än hela den offentliga sektorn i samtliga
OECD-länder utom Danmark. Storleken och otympligheten gör det svårare
att ge en tillfredsställande service till medborgarna. Valmöjligheterna blir
ofta begränsade och personalen upplever sin situation otillfredsställande.

Genom att regeringen väntar till kompletteringspropositionen med att
föreslå de åtgärder man anser erfordras för att få till stånd en balanserad
utveckling i den kommunala sektorn, får kommuner och landsting inte
rimliga möjligheter att planera verksamheten inför det kommande verksamhetsåret.
Dessutom försvåras riksdagspartiernas möjligheter att föreslå de
åtgärder som anses erforderliga.

Kommuner och landsting har en mycket stor betydelse för den totala
samhällsekonomin. Deras utgifter kommer 1989 enligt den preliminära
nationalbudgeten att uppgå till över 300 miljarder kronor, vilket motsvarar
drygt 25 procent av BNP. Kommunsektorn svarar för nästan tre fjärdedelar
av den offentliga verksamheten (konsumtion och investeringar). Över en
fjärdedel, uppemot 80 miljarder kronor, av kommunernas inkomster kommer
i form av bidrag från staten och socialförsäkringssystemet. De specialdestinerade
statsbidragen uppgår till cirka 60 miljarder kronor.

Den kommunala konsumtionen har under åtskilliga år ökat betydligt mer
än vad som är förenligt med en balanserad utveckling av samhällsekonomin.
Detta påpekas också år efter år i finansplanen. I den preliminära nationalbudgeten
beräknas den kommunala konsumtionen ha ökat med 1,7 procent
1988. I år förutses ökningen bli 2 procent. Den faktiska volymökningen
brukar emellertid överträffa prognoserna. Vi befarar därför att den kommunala
utgiftsexpansionen blir större än 2 procent, om inga särskilda åtgärder
vidtas. Genom den kraftiga volymtillväxten kommer den kommunala
sektorns andel av BNP nu återigen att öka.

Den kommunala volymtillväxten är bara ett av den ekonomiska politikens
många misslyckanden. Den alltför snabba kommunala tillväxten är ett av de
stora problemen i svensk ekonomi både i ett längre och i ett kortare
perspektiv. Den ekonomiska tillväxten är svag. Sverige halkar efter alltmer
vid en jämförelse av tillväxt och välfärd bland industriländerna. Inflationstakten
tillhör de högsta bland industriländerna. Bytesbalansen visar växande
underskott.

Kommuner och landsting disponerar över utomordentligt stora resurser.
Genom en god förvaltning och omprioriteringar kan ökad kommunal service

ges inom en oförändrad totalram realt sett. Med tanke på den tidigare så Mot. 1988/89

snabba expansionstakten finns det goda möjligheter till en betydande Fi311

effektivisering av verksamheten.

Om de kommunala monopolen bryts, kan privata alternativ och entreprenader
utnyttjas varigenom konkurrensen ökar och effektivitetsvinster kan
göras.

Kommunerna styrs idag i hög grad av statliga regleringar och bidragsbestämmelser.
Detta är en medveten del av en socialdemokratisk politik, som
går ut på att detaljstyra kommunernas verksamhet. De försök med frikommuner
och den begränsade avreglering som skett har endast marginellt ökat
kommunernas beslutsmöjligheter. Skall det bli möjligt att få en god
kommunal verksamhet, måste den statliga styrningen av verksamheten
minska markant. Endast därigenom är det möjligt att uppnå en verklig
decentralisering av besluten och därmed en anpassning till lokala förhållanden.

Kommunernas och landstingens verksamhet skall styras av kommuninvånarnas
olika intressen och behov. Det kräver en flexibel organisation och ett
regelsystem format utifrån varje invånares krav på trygghet och rätt till
självbestämmande. Grundläggande service såsom vård och omsorg skall
garanteras, utan att dess utformning för den skull skall föreskrivas uppifrån.

Kommunalt stöd skall ges på lika villkor oavsett om kommunen själv eller
någon annan bedriver verksamheten. Friheten för kommunalt anställd
personal att utöva sitt yrke även utanför offentlig regi skall vara en
självklarhet, inte ett undantag.

Dålig produktivitet

Hälso- och sjukvård, service till äldre och handikappade, barnomsorg,
utbildning och trafik är verksamheter som i mycket stor utsträckning utförs
av kommuner. På många områden är den kommunala dominansen så stor att
det är berättigat att tala om monopol. En utveckling bort från monopolsituationen
har dock inletts framför allt i borgerligt styrda kommuner.

I debatten jämställs ofta ökade anslag till offentlig verksamhet med bättre
service. I verkligheten finns långtifrån alltid det sambandet. Högre anslag
kan t.o.m. ge mindre verksamhet, beroende på ökad ineffektivitet. I de
mätningar som görs av produktiviteten inom skilda samhällssektorer visar
kommunal verksamhet genomgående en mycket långsam eller till och med
negativ utveckling.

Kommuner och landsting svarar för nästan 75 procent av all offentlig
verksamhet. Den kommunala produktivitetsutvecklingen är därmed av stor
betydelse för hela den offentliga ekonomin och därmed också för samhällsekonomin.
I den kommunala verksamheten dominerar tre sektorer: hälsooch
sjukvård, utbildning och social verksamhet. Tillsammans svarar de för
över 80 procent av den kommunala sektorns utgifter, och närmare
90 procent av de kommunalt anställda är verksamma inom dessa sektorer.

Produktivitetsutvecklingen har i Sverige under en lång följd av år varit
negativ inom dessa områden. Trots mycket stora satsningar redovisar den
svenska hälso- och sjukvården jämfört med flera andra länder betydligt

sämre effektivitet. Människor får inte den service de har rätt att kräva. Mot. 1988/89
Oacceptabelt långa vårdköer gör att människor i onödan invalidiseras eller Fi311
t.o.m. avlider i väntan på behandling. Inom undervisningsområdet är trots
mycket stora offentliga satsningar - störst i Europa - kvaliteten inte
påfallande hög.

Standarden på hälso- och sjukvården, socialvården och undervisningen
har alltså kommit att drabbas av att en så stor andel av verksamheten inom
dessa viktiga områden har varit hänvisad till den offentliga sektorn. De
offentliga monopolen har inneburit att förändringar och kvalitetsförbättringar
inte genomförts i den takt som eljest skulle ha varit möjlig och naturlig.

Utbudet av sjukvård, socialvård och utbildning står helt enkelt inte i rimlig
proportion till de stora kostnader som läggs ner på dessa områden. Härtill
kommer att människor fått sin valfrihet starkt beskuren, och det gäller både
den som söker vård och den som söker arbete. Ofta är svensken hänvisad till
en enda utväg när det gäller sjukvård, social service och utbildning. Endast
för hushåll med höga inkomster föreligger det i dagens läge någon valfrihet.

En politik för bättre service och valfrihet

En politik för förändring av den offentliga verksamheten är därför mycket
angelägen. De kommunala monopolen måste brytas och nya former av
enskild verksamhet släppas fram. Det måste bli naturligt för den offentliga
sektorn att samarbeta med enskild verksamhet. Även om finansieringen sker
kollektivt via kommunalskatt eller socialförsäkringsavgifter och ansvar och
kontroll åvilar offentlig myndighet, kan med fördel produktionen av många
viktiga tjänster utföras privat. En sådan politik skulle förbättra den
kommunala verksamheten. Erfarenheten visar att offentlig verksamhet
stimuleras och förbättras av konkurrens.

Enligt vad riksdagen tidigare angivit bör den kommunala konsumtionen
öka med högst 1 procent per år. Ändå redovisas i den preliminära
nationalbudgeten att den väntas öka med 2 procent såväl i år som 1990. Men
denna alltför stora volymökning förmår idag inte mer än att ungefär
kompensera den produktivitetsförlust som samtidigt sker. Detta stämmer
också med erfarenheten från många viktiga områden. Färre får idag
hemtjänst jämfört med tidigare. Inom sjukvården ökar köerna. I skolväsendet
är antalet elever lägre nu än tidigare.

För den kommunala verksamheten är det av särskild vikt att de statliga
bestämmelser som försvårar och förhindrar ökad konkurrens tas bort. Ofta
är sådana bestämmelser knutna till statsbidrag i olika former. Genom sin
utformning har statsbidragen ofta en kostnadsdrivande effekt. Kommuner
stimuleras till ineffektiva verksamhetsformer, bl.a. genom bidrag som täcker
en viss del av den kommunala kostnaden.

Statsbidragsbestämmelser kan t.o.m. ha som målsättning att förhindra
framväxten av vissa verksamhetsformer. Det gäller t.ex. beträffande barnomsorg
och äldreservice. Inte sällan utgår statsbidrag enbart till verksamhet
bedriven i offentlig regi, i stället för att utgå neutralt oavsett vem som
producerar nyttigheten. Människors möjligheter att tillgodose sina önskemål
beträffande service blir därmed lidande.

Om produktivitetsminskningen upphörde och vändes till en ökning, skulle Mot. 1988/89
inom ramen för oförändrade kommunala utgifter bättre service kunna Fi311
erbjudas än den som nu kräver en real kostnadsökning med ca 2 procent och
trots detta leder till otillfredsställande resultat. Den av oss förordade
nolltillväxten, d.v.s. att de sammanlagda kommunala utgifterna skall vara
oförändrade i fast penningvärde, låter sig alltså väl förena med höga
ambitioner för sådan verksamhet som idag främst ombesörjs av kommunerna
- förutsatt att förutsättningar för effektivisering skapas.

Kommunalskatterna

De kraftiga kommunalskattehöjningar som i höstas genomfördes i många
kommuner och landsting är djupt oroande. För att motverka tendenser till
höjd genomsnittlig utdebitering och därmed ytterligare begränsad valfrihet
för medborgarna skall ett kommunalt skattestopp införas. Ett skattestopp får
dock utformas så att det inte hindrar skatteväxlingar som ett resultat av
förändringar av uppgiftsfördelningen mellan kommuner och landsting,
såsom den nu diskuterade huvudmannaskapsändringen för äldreomsorgen.

I finansplanen förutsägs att det finansiella sparandet i kommunsektorn för
1989 skall uppgå till minus 3,6 miljarder kronor. Sett i relation till en
förväntad nettoinvesteringsnivå på ca 23 miljarder kronor innebär det en
kraftig fortsatt ökning av den kommunala sektorns tillgångsmassa. Det finns
med hänsyn till förmögenhetsställningen i kommuner och landsting inga
ekonomiskt hållbara motiv för en sådan ökning av realkapitalinnehavet.

Gjorda undersökningar visar att den kommunala sektorns reala tillgångsmassa
ökat kraftigt i värde under det senaste decenniet. I själva verket
återspeglar detta den låga sparkvoten, på senare år t.o.m. negativ, för
hushållen. Vad vi upplever i Sverige är således att kommuner och landsting
genom en hög beskattning försvårar enskilda hushålls möjligheter att skapa
utrymme för ett eget sparande, samtidigt som den offentliga sektorn blir allt
”rikare”.

Den i finansplanen antagna nivån på det finansiella sparandet i kommunsektorn
i förening med den starka ökning av skatteintäkterna som förutspås
för 1990 visar att det totalt sett finns ett utrymme i den kommunala sektorn
för ett sänkt skatteuttag. Hur stort utrymmet är varierar självfallet från
kommun till kommun. Målsättningen bör dock i princip vara att det
ekonomiska resultatet i kommuner och landsting, med de nya redovisningsprinciper
som generellt sett nu tillämpas, skall vara noll efter finansnetto och
planenliga avskrivningar. Med denna utgångspunkt skulle ett betydande
utrymme finnas tillgängligt för sänkt skatteuttag i ett betydande antal
kommuner och landsting.

Att sänka dagens höga kommunalskatter är en av de viktigaste skattepolitiska
reformerna.

Specialdestinerade statsbidrag

Den statliga styrningen av kommuner och landsting måste avvecklas. Statliga
föreskrifter och bidragsbestämmelser skall tas bort. Kommuner och landsting
bedömer bäst själva hur begränsade medel skall användas. Många 10

specialdestinerade statsbidrag har en snedvridande effekt och motverkar Mot. 1988/89
dessutom effekten av skatteutjämningsbidragen. Kommuner lockas av Fi311
bidragsbestämmelserna att välja för dem gynnsammare men samhällsekonomiskt
dyrare verksamhetsformer. Exempelvis leder de högre statsbidragen
till att många kommuner satsar mer på utbyggnad av daghem i stället för
familjedaghem. De senare är för samhället totalt sett en billigare verksamhetsform.

Redan nästa år bör flertalet specialdestinerade statsbidrag till kommuner
och landsting omvandlas till ett allmänt kommunalt bidrag. Detta skall ske
samtidigt som bestämmelser och detaljregleringar kopplade till statsbidragen
avvecklas. Kommunerna kan på så sätt utan hinder av statliga bidragsvillkor
bestämma om uppläggning, inriktning och omfattning av skilda verksamheter,
så att dessa blir utformade på det sätt som bäst passar den enskilda
kommunen och dess invånare.

Regeringen bör skyndsamt förelägga riksdagen ett förslag där de specialdestinerade
bidragen slås samman till ett allmänt bidrag, som fördelas mellan
kommunerna på ett med de specialdestinerade statsbidragen ekonomiskt
likvärdigt sätt. Neddragningar av det statliga stödet till kommuner och
landsting kan sedan ske över detta allmänna bidrag.

När det allmänna bidraget sänks, ställs större krav på ett fungerande
skatteutjämningssystem. Skatteutjämningsbidragen kan därför behöva öka i
omfattning.

Regeringen förutsätts lägga fram sitt förslag i sådan tid att kommunerna
redan 1990 får största möjliga frihet att disponera över de nu specialdestinerade
medlen. Detta ökar kommunernas möjligheter att möta de minskade
anslag som, i enlighet med vad vi tidigare anfört, bör utgå för nästa
kalenderår. Av budgettekniska skäl föreslår vi för budgetåret 1989/90 ingen
minskning av de specialdestinerade statsbidrag som kan bli aktuella att ingå i
det allmänna bidraget. Regeringen bör i stället - som en teknisk övergångslösning
för detta budgetår - innehålla motsvarande summa av de andra medel
som skall överföras till kommunerna. Detta bör göras så att för respektive
kommun dras i princip av en summa som är proportionell i förhållande till
summan av utgående specialdestinerade statsbidrag.

En minskning av statsbidrag går, genom att den statliga styrningen
samtidigt skall minska, väl att förena med en bättre verksamhet i kommunerna,
om den utformas på det sätt vi föreslår. Den verksamhet som idag får
bidrag förutsätts även i fortsättningen bli utförd i den omfattning som varje
kommun finner bäst motsvara invånarnas önskemål och förväntningar.

Kommunal skatteutjämning

För att ge möjlighet till god kommunal verksamhet över hela landet krävs ett
väl fungerande kommunalt skatteutjämningssystem. Detta skall utjämna de
yttre förutsättningar som kommunerna själva inte kan påverka i nämnvärd
utsträckning. Det gäller i första hand kommunens skatteunderlag, befolkningssammansättning
och kostnadsläge men däremot inte kostnadsskillnader
orsakade av olika standardval för verksamheten eller misshushållning.

Därigenom ges landets alla kommuner rättvisa grundförutsättningar.

Den kommunala skattesatsen skall vara ett uttryck för den kommunala Mot. 1988/89

självstyrelsen och spegla den avvägning mellan offentlig och enskild verk- Fi311

samhet som kommunens befolkning väljer.

Skatteunderlaget från fysiska personer skall utgöra underlaget för den
skattefinansierade delen av kommunens verksamhet. Rundgång av bidrag
och avgifter mellan stat och kommuner måste undvikas. Därför skall inte
några statliga avgifter på skatteunderlaget förekomma. Ett system där
kommunerna betalar in skattepengar till staten, som sedan i sin tur betalar
tillbaka dem i form av riktade bidrag, är inte bara opraktiskt utan leder också
till fördyringar och urgröpning av den kommunala självstyrelsen. Skatteutjämningsavgiften
bör därför avvecklas i sin helhet.

Den särskilda skatteutjämningsavgiften, den s.k. Robin Hood-skatten,
drabbar nu sex kommuner med låga skatter. Vi anser att den särskilda
skatteutjämningsavgiften skall avvecklas. Det är inte rimligt att kommuner
som hushållar väl med skattebetalarnas pengar, bedriver en effektiv och
mindre kostnadskrävande verksamhet, vilket sammantaget gör kommunen
attraktiv att bo i, skall bestraffas av staten och tvingas höja skatten.

Det är kommunens invånare och skattebetalare, inte kommunen, som
betalar den särskilda skatteutjämningsavgiften. Invånare med låga inkomster
i kommuner som drabbas av Robin Hood-skatten kan härigenom få
betala utgifterna för invånare med höga inkomster i andra kommuner.

Skatteutjämningsavgiften är i praktiken en helt ny form av skatt, en
statskommunal skatt, som fastställs av staten och får betalas av kommunens
invånare oavsett ekonomiska förutsättningar. Därigenom blir det inte
kommuninvånarna som bestämmer den kommunala skattesatsen utan
staten, eftersom avgiften måste betalas med kommunala skattemedel.

Fördelningspolitiken skall regleras genom den statliga inkomstskatten, inte
genom straffskatter på kommuninvånarnas skattekraft.

Skatteutjämningssystemet har inte verkat utjämnande på skattesatserna,
eftersom systemet inte uppmuntrat kommuner med hög skatt att sänka sina
skattesatser. Många gånger har systemet visat sig ha motsatt effekt. De
förändringar av grundgarantin som har genomförts är i flera delar orättvisa.

De har gynnat socialdemokratiskt styrda kommuner och missgynnat borgerligt
styrda. Många av de kommuner som förlorat mest på förslaget om
förändring av grundgarantin har en lägre skattekraft än de som vinner mest
på förslaget. Grundgarantierna bör återgå till de nivåer som gällde före de
förändringar som genomfördes under 1988.

Skatteutjämningen skall inte urholkas, utan stärkas. Skatteutjämningssystemet
skall vara objektivt och rättvist och i huvudsak grundas på faktiska
skillnader i olika kommuners skatteunderlag och opåverkbara kostnadsnivåer.

Skatteutjämningsbidraget får inte stimulera skattehöjningar. Vi förordar
därför ett system där skatteutjämningsbidraget beräknas utifrån en enhetlig
skattesats, vilken bör vara 16 kronor för kommunerna, 13:50 för landstingen
och 29:50 för landstingsfri kommun.

Kommuner med särskilt hög utdebitering, över 17 kronor, bör få extra
skatteutjämningsbidrag i syfte att stimulera till skattesänkning. Detta extra
skatteutjämningsbidrag skall utbetalas med 50 procent av skattesänkningen 12

ned till 17 kronor det år skattesänkningen genomförs. Därigenom ger Mot. 1988/89

skatteutjämningen ett incitament för lägre skattesatser och minskade Fi311

utdebiteringsskillnader mellan olika kommuner. Detta är särskilt motiverat
av att skatteutjämningssystemet hittills stimulerat höjningar, vilket pressat
upp de kommunala skattesatserna.

Vad gäller faktorn för beräkning av kostnader för barnomsorg bör
uteslutande antalet barn i berörda åldrar gälla. Något hänsynstagande till den
faktiska utbyggnaden av den kommunala barnomsorgen skall således inte
förekomma.

Vi föreslår således att skatteutjämningsavgiften avskaffas, liksom den
särskilda skatteutjämningsavgiften (Robin Hood-skatten). Kommunerna
skall, enligt vår mening, själva få behålla hela sitt skatteunderlag, vilket
innebär ett tillskott med 4,8 miljarder kronor 1990. Vi föreslår dessutom ett
extra skatteutjämningsbidrag på sammanlagt 800 miljoner kronor.

Vårt förslag till skatteutjämningssystem innebär att utbetalade bidrag
kommer att öka något. Ökningens storlek blir beroende på hur mycket
skattesatserna sänks i högskattekommuner. Vidare ger avvecklingen av
skatteutjämningsavgiften kommuner och landsting betydande tillskott.

Övriga åtgärder

Det av oss föreslagna allmänna bidraget bör minskas med 8,6 miljarder 1990.

Vi föreslår dessutom att kompensationen för avskaffandet av den kommunala
företagsbeskattningen liksom för den kommunala garantibeskattningen
avskaffas. Dessutom minskas kommunernas skatteintäkter till följd av vårt
förslag om grundavdrag för barn.

Sammanfattning

Sammantaget innebär våra förslag att kommunsektorn realt sett får möjlighet
till oförändrad utgiftsvolym. Våra förslag tar sikte på det utrymme för
kommunal utgiftsexpansion som i finansplanen anges till 2 procent, vilket
motsvarar ca 6 miljarder kronor. Genom att skattetrycket sänks dämpas
såväl löne- som prisstegringstakten, vilket tillsammans med minskad statlig
styrning har en positiv inverkan på kommunernas ekonomi totalt sett.

Kommunsektorns finansiella situation är god. Det s.k. finansieringskapitalet,
d.v.s. omsättningstillgångar minus kortfristiga skulder, är, trots att det
minskat en del under de senaste åren, fortfarande tillfredsställande, även om
stora skillnader föreligger mellan enskilda kommuner och landsting. Under
1990 väntas en kraftig förbättring av den kommunala ekonomin. Skatteinkomsterna
förutses öka med 11,5 procent och det finansiella sparandet
förbättras med nästan 8 miljarder kronor.

På längre sikt är utvecklingen av kommunens rörelseresultat mera
betydelsefull än likviditeten. Endast med en långsiktig balans mellan
nettokostnader och löpande skatteintäkter erhålls en solid ekonomi. Detta
gör det än mer angeläget att den kommunala konsumtionstillväxten upphör.

De dynamiska effekterna av sänkta skatter och brutna kommunala
monopol innebär att kommunsektorns ekonomi totalt sett skulle förbättras
med den politik som vi förordar.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den kommunala ekonomin,

2. att riksdagen beslutar avskaffa skatteutjämningsavgiften fr.o.m.
1990,

3. att riksdagen beslutar avskaffa den särskilda skatteutjämningsavgiften
(den s.k. Robin Hood-skatten) fr.o.m. 1990,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förändringar av det
kommunala skatteutjämningssystemet, i enlighet med vad i motionen
föreslagits, i sådan tid att förändringarna kan träda i kraft fr.o.m. den
1 januari 1990,

5. att riksdagen avslår regeringens förslag att till Bidrag till
kommunerna med anledning av avskaffandet av kommunala företagsbeskattningen
för budgetåret 1989/90 anvisa ett förslagsanslag av
879 172 000 kr.,

6. att riksdagen avslår regeringens förslag att till Bidrag till
kommunerna med anledning av avskaffandet av kommunala garantibeskattningen
m.m. för budgetåret 1989/90 anvisa ett förslagsanslag
av 450 000 000 kr.,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
sammanlagt 8 586 000 000 kr. som en teknisk övergångslösning skall
innehållas av de medel som staten överför till kommunerna i enlighet
med vad som i motionen anförts,

8. att riksdagen bemyndigar regeringen att utge kompensation till
kommuner och landstingskommuner för år 1990 i form av extra
skatteutjämningsbidrag i enlighet med vad som i motionen anförts,

9. att riksdagen beslutar att till extra skatteutjämningsbidrag för
kommunerna m.m. för budgetåret 1989/90 anvisa ett förslagsanslag av
800 000 000 kr.,

10. att riksdagen beslutar anta nedanstående

Förslag till
Lag om begränsning i kommuns och landstingskommuns rätt
att ta ut skatt för åren 1990 och 1991 m.m.

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Vid fastställande av skattesats för åren 1990 och 1991 får kommun eller
landstingskommun ej överskrida den skattesats som kommunen eller
landstingskommunen har bestämt för år 1989.

2 § Om särskilda förhållanden i kommun eller landstingskommun påkallar
det, får regeringen efter ansökan bevilja undantag från vad som sägs under
1 §. Ansökan inges till länsstyrelse för det år ansökan avser.

3 § Högre skattesats än vad som är medgivet enligt 1 § får ej tillämpas vid
debitering av kommunalskatt eller landstingsskatt för åren 1990 och 1991
enligt uppbördslagen (1953:272) eller vid utbetalning av sådan skatt för något
av dessa år enligt lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns

eller annan menighets utdebitering av skatt m.m., om ej regeringen beviljat Mot. 1988/89
undantag enligt 2 §. Fi311

Stockholm den 25 januari 1989

Lars Tobisson (m)

Rune Rydén (m) Inger René (m)

Filip Fridolfsson (m) Anders Andersson (m)

Knut Wachtmeister (m)

15