Motion till riksdagen
1988/89 :Fi307

av Lars Tobisson m.fl. (m)

Kommunal skatteutjämning i Stockholms län

Sveriges hårda skattetryck begränsar tillväxten och hämmar landets utveckling.
Ett minskat skattetryck i Sverige skulle genom att förbättra tillväxten
vara den bästa regionalpolitiken och också den bästa socialpolitiken.

De moderatledda kommunerna i Stockholms län kunde genom en aktiv
kommunalpolitik under den förra mandatperioden sänka skatten vid ett
flertal tillfällen. I Stockholms läns landsting har moderata samlingspartiet
under lång tid arbetat för en sänkning av skatten.

Orsaken till många regionala obalanser, både inom och utom Stockholms
län, är det faktum att vissa verksamhetsområden i vårt samhälle belagts med
nästintill planekonomiska restriktioner.

De regionala obalanserna mellan norr- och söderkommuner i Stockholms
län beror i grunden på att kommunalskatten i länets södra kommuner varit
för hög. Detta i förening med att miljonprogrammets bostäder uteslutande
förlädes till söderregionen minskade dessa kommuners attraktionskraft.

De södra länsdelarna behöver avreglering, sänkta skatter, ett varierat
bostadsbyggande samt tvär- och kringfartsleder. Det gäller att satsa på
stimulans istället för reglering.

Skatteutjämningsbidrag

Förra året beslutade riksdagen att förändra skatteutjämningssystemet för
kommuner och landsting. Moderata samlingspartiet hade ett alternativt
förslag.

Det nuvarande skatteutjämningsbidraget uppmuntrar inte kommuner
med hög skatt att sänka sina skattesatser. Istället har riksdagen infört ett
moment i systemet av regionalpolitisk karaktär som på intet sätt avspeglar
om en kommun är ”fattig” eller ”rik” utan var kommunen geografiskt är
belägen.

Det innebär att grundgarantin för kommuner i södra Sverige har sänkts
med 2 procentenheter, medan den höjts med motsvarande 2 procentenheter i
norra och sydöstra delarna av Sverige. För 15 kommuner, de flesta i
Stockholms län, har riksdagen sänkt grundgarantin med hela 5 procentenheter.
Det är företrädesvis borgerliga kommuner som har fått grundgarantin
sänkt, medan socialdemokratiskt styrda har fått den höjd.

Delar av kostnaderna för skatteutjämningen finansieras av kommuner och
landsting genom avgifter, för kommunerna 0:47 kr/skr och för landstingen
0:34 kr/skr.

Enligt vår uppfattning skall skatteutjämningen vara en statlig angelägen- Mot. 1988/89

het och inte finansieras med hjälp av avgifter på det kommunala skatteunder- Fi307

laget. Den skall ge möjlighet till god kommunal verksamhet över hela landet.

Systemet skall utjämna skillnader i de yttre förutsättningar som kommunerna
inte själva kan påverka i nämnvärd utsträckning. Det gäller i första hand
skatteunderlag, befolkningssammansättningoch kostnadsläge, men däremot
inte kostnadsskillnader orsakade av politiska ambitioner eller misshushållning.

Den kommunala skattesatsen skall vara ett uttryck för den kommunala
självstyrelsen och spegla den avvägning mellan offentlig och enskild verksamhet
som kommunens befolkning väljer.

Det nuvarande systemet missgynnar Stockholmsregionen kraftigt. Till
detta bidrar inte bara neddragningen av grundgarantin utan också det relativt
högre kostnadsläget i storstadsområdena samt det faktum att många
kommuner i Stockholmsregionen är med om att finansiera ett bidragssystem
som de själva står utanför.

Robin Hood-skatten

För 20 år sedan betraktade finansminister Gunnar Sträng bedömningar att
kommunalskatterna steg oroväckande och kanske någon gång i framtiden
skulle kunna komma över 20 kronor som ont förtal riktat mot socialdemokraterna.
Med förtrytelse och harm avvisade han alla tankar på att den
kommunala utdebiteringen kunde nå sådana nivåer.

Idag lägger riksdagen straffskatt på invånarna i de kommuner som
försöker komma ner till 25 kronor i kommunalskatt!

Finansminister Kjell-Olof Feldt gick i samband med socialdemokraternas
valupptakt inför 1985 års val till angrepp mot ”ett par kommuner i
Stockholmstrakten (som) har utmanat ödet genom att sänka skatten. Det är
möjligt att vi kan göra åtminstone något provisorium för att markera att
statsmakterna inte står passiva.”

Feldt valde den gamle frihetskämpen Robin Hood som symbol för det
principvidriga ingrepp som beslutet om den extra progressiva skatteutjämningsavgiften
på skattekraften utgör.

Den s.k. Robin Hood-skattens storlek och omfattning fastställs av staten
och får betalas av kommunens invånare oavsett ekonomiska förutsättningar.

Drygt hälften av invånarna i Stockholms län i sex kommuner tvingas betala
den nya formen av statlig skatt via den kommunala beskattningen. I
Danderyd, som drabbas hårdast, utgör Robin Hood-skatten ca en fjärdedel
av kommunens totala skatteintäkter eller knappt 3 kronor på kommunalskatten.
Lidingöborna betalar drygt 50 miljoner kronor i Robin Hood-skatt,
vilket motsvarar 1:50 i kommunalskatt.

Invånare med låga och medelstora inkomster i dessa kommuner får på
detta sätt vara med om att betala utgifter för invånare med höga inkomster i
andra kommuner. För en inkomsttagare i Danderyd med en årsinkomst på

110.000 kronor rör det sig om ca 3.000 kronor i direkta överföringspengar.

I Robin Hood-kommunerna är det de facto staten och inte kommunen som

fastställer kommunalskattesatsens storlek. För dessa kommuner måste det Mot. 1988/89
kännas som ett direkt hån när statsmakten talar om vikten av att värna den Fi307
kommunala självstyrelsen.

Enligt vår bestämda uppfattning skall fördelningspolitiken regleras genom
den statliga inkomstskatten och inte genom straffskatter på kommuninvånarnas
skattekraft.

Inomregional skatteutjämning

Stockholms län har en särskild inomregional skatteutjämning, som finansieras
via landstingsskatten. Denna typ av skatteutjämning har funnits i tio
år. Moderaterna har hela tiden motsatt sig ett skatteutjämningssystem, som
inte är statligt.

Syftet med systemet skulle vara att utjämna utdebiteringsskillnader mellan
länets kommuner. 1979 utdebiterade landstinget 178 miljoner kronor från
länets skattebetalare till systemet. Idag tio år senare är summan 463 miljoner
kronor. Dessa pengar fördelas sedan på tretton av länets kommuner.

Botkyrka ligger i topp och tar emot 124 miljoner kronor i bidrag. Närmast
följer Södertälje med 122 miljoner kronor. Minst erhåller Värmdö som
tilldelas tre miljoner kronor.

Socialdemokratiskt styrda kommuner använder dessa pengar praktiskt
taget uteslutande till nya utgiftsändamål - inte till att sänka kommunalskatten.
Botkyrka har t.ex. byggt ett nytt Folkets Hus. I Södertälje byggs sedan
den socialdemokratiska epoken ett äventyrsbad till en kostnad av 110
miljoner kronor. Norrtäljes nya röd-gröna majoritet planerar att under de
kommande tre åren bygga ett nytt Folkets Hus, två simhallar och en
konstfrusen bandybana till en kostnad av minst 100 miljoner kronor.

Det visar sig också vid en närmare genomgång av den kommunala
ekonomin att de ekonomiska olikheterna i vårt län till allra största delen
beror på vilken majoritet kommunen har och tidigare har haft. De
traditionellt borgerligt styrda kommunerna har betydligt lägre driftkostnader
och därmed lägre skatteuttag än de traditionellt socialistiskt styrda kommunerna.
I genomsnitt skiljer det så mycket som 590 kronor i skatt per invånare
och år.

Som exempel kan man jämföra borgerligt styrda Österåker med det
socialistiskt styrda Upplands Väsby. Kommunerna är ungefär lika stora.

Upplands Väsby ligger utefter det som brukar kallas det rika E4-stråket.

Österåker med länets näst lägsta skattekraft har däremot ont om arbetsplatser.
Upplands Väsby tar ut 1.650 kronor mer i skatt per invånare. Skulle
Österåker ta ut lika mycket skatt av sina kommuninvånare, fick man höja
utdebiteringen med ca 3:75 kronor.

Socialdemokratiskt styrda kommuner behöver dessutom i genomsnitt fler
anställda för att sköta verksamheten, för 1987 6,57 fler anställda per tusen
invånare. Det innebär en merkostnad på 1,1 miljon kronor per 1.000
invånare. Jämför man parvis några jämnstora kommuner, t.ex. Vallentuna
och Upplands Bro med ca 20.000 invånare eller Täby och Järfälla med ca

55.000 invånare, blir skilllnaderna ännu större. I båda fallen skiljer det 16
anställda per 1.000 invånare. För Täby skulle en utökning till Järfällas nivå

betyda en skattehöjning på ca 4 kronor, och motsvarande tal för Vallentuna
är 4:50 kronor.

Under de tre senaste åren förbättrade den borgerliga majoriteten under
moderat finansledning den ekonomiska situationen också i landstinget. Det
underskott på drygt 200 miljoner kronor som man fick ärva av socialdemokraterna
vändes till ett överskott på 800 miljoner 1988. Landstingets fonder
belöper sig idag på drygt tre miljarder kronor. Det finns all orsak att
genomföra den av moderaterna förordade skattesänkningspolitiken.

Den inomregionala skatteutjämningen minskar den dynamik som ligger i
den kommunala självstyrelsen och fria beskattningsrätten. Med sin nyckfulla
geografiska avgränsning får den direkt olämpliga regionalpolitiska effekter.

Landstingets eget skatteutjämningssystem förstärker snarare än balanserar
verkan av det statliga systemet och bidrar därigenom till att konservera en
felaktig samhällsstruktur. En avveckling av systemet bör omedelbart påbörjas.
Drygt 460 miljoner kronor kan då stanna hos länets skattebetalare.

Möjligheten att med landstingsmedel bedriva inomregional skatteutjämning
i Stockholms län vilar på ett riksdagsbeslut från 1982. I en moderat
utskottsreservation hävdades då att sådant stöd till utsatta kommuner borde
kunna förekomma endast i form av lån. Vi hyser fortfarande samma
uppfattning. Regeringen bör därför till riksdagen lämna förslag örn att
upphäva Lag om skatteutjämning i Stockholms läns landstingskommun (SFS
1982:1070) och om de övergångsregler som kan bli nödvändiga under en
övergångsperiod.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om systemet för kommunal skatteutjämning,

2. att riksdagen beslutar avskaffa den särskilda skatteutjämningsavgiften
(Robin Hood-skatten) fr.o.m. 1990,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om avveckling av Lag
om skatteutjämning i Stockholms läns landstingskommun (SFS
1982:1070) i enlighet med vad som i motionen anförts.

Stockholm den 24 januari 1989
Lars Tobisson (m)

Alf Wennerfors (m)

Allan Ekström (m)

Görel Bohlin (m)

Knut Billing (m)

Inger Koch (m)
Birgitta Rydle (m)
Jerry Martinger (m)
Jan Sandberg (m)

Mot. 1988/89
Fi307

Gunnar Hökmark (m)

12