Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89 :Fi224

av
Den ekonomiska politiken

Mot.
1988/89
Fi224—225

1. Regeringens politik

Regeringen anser sin ekonomiska politik vara lyckad. När den 1982 tog över
efter 6 år av borgerliga regeringar fanns tydliga kristendenser i ekonomin;
arbetslösheten var hög, tillväxten låg, statens budgetunderskott stort och
utrikesbalansen negativ. Regeringen beskriver själv sin politik:

”Resultaten blev goda. Tillväxten ökade, produktiviteten steg, näringslivets
lönsamhet förbättrades och investeringarna ökade. Bytesbalansen
förstärktes, arbetsmarknaden började efterhand förbättras, de offentliga
utgiftsökningarna bringades under kontroll och budgetunderskottet minskades.”

Det regeringen inte är lika nöjd med är inflationstakten, att en viss
kapacitetsbrist hindrat exporttillväxten och att den privata konsumtionen
”ökat snabbt” vilket har lett till ökad import.

Regeringen menar att den svenska ekonomin nu har ”påtaglig styrka”.

Men den listar fem problem:

1. Pris- och lönestegringstakten som kan äventyra den ”ekonomiska
balansen”.

2. Att draghjälpen utifrån till följd av sjunkande oljepriser, dollarkurser
och goda priser på vissa svenska exportvaror inte kommer att bestå.

3. En kapacitetsbrist som hämmar produktionen.

4. Ett lågt sparande hos ”hushållen”.

5. Att det offentliga sparandet riskerar att försämras och att det kan
medföra finansieringsproblem inom socialförsäkringssektorn.

Förvisso kan regeringen med viss rätt peka på framgångar så som vi här
återgivit. I förhållande till de borgerliga åren har regeringen kunnat räta upp
en del variabler i den svenska ekonomin. Den har visserligen haft stöd i en
ovanligt lång internationell högkonjunktur men den kan inte frånkännas att
ha administrerat statens finanser med ett hyfsat handlag. Men samtidigt visar
regeringens bild av såväl sina framsteg som de problem som finns, att den
betraktar ekonomiska problem med en närmast kameral begränsning. Siffror
har förbättrats, minus har gått över i plus. Om vårt samhälle, vårt
ekonomiska system vore sådant att de ekonomiska förbindelserna mellan
människorna inte skulle behöva ändras, om själva systemet i sig inte bar på
några problem, motsättningar eller orättvisor, om ekonomins problem
inskränkte sig till den bild regeringen ger, då skulle regeringen få ett högt
betyg. Men nu lever vi inte i den bästa av världar, i en konfliktfri idyll. 1

1 Riksdagen 1988/89.3sami. Nr Fi224-225

2. Regeringens bild av verkligheten Mot. 1988/89

Fi224

Vi förnekar inte att en del av de förbättringar regeringen redovisar har haft
en positiv betydelse för svenska folket. Men de positiva sidor regeringen
pekar på, har ofta andra sidor i det verkliga livet. Sidor som regeringen inte
talar om eller inte förstår som ekonomiska problem. Detta därför att
regeringen för en ekonomisk politik, som betraktar det ekonomiska systemet
som givet och dess brister och motsättningar som i huvudsak icke-ekonomiska
problem.

För samtidigt med de förbättringar regeringen hänvisat till, har inkomstklyftorna
ökat. Kapitalägare och spekulanter har tillvällat sig en större del av
produktionsresultatet. De arbetandes andel har minskat. Antalet arbetsskador
har ökat mer än rimligt i förhållande till sysselsättningsökningen.

Överdödligheten bland LO-medlemmar jämfört med andra samhällsskikt
har tilltagit.

Det är sant att lönsamheten ökat - så har också antalet mångmiljonärer
och miljardärer. Och bland miljardärerna kan vi se många fastighetsspekulanter,
som kunnat ”skära guld med täljknivar” på grund av en situation där
tiotusentals står utan en lägenhet beroende på bostadsbrist och spekulationens
fantasipriser. Det statliga budgetunderskottet har tagits bort men varje
dag ser vi nya exempel på vårdkris, skolkris, eftersatt underhåll på allmän
egendom, förtvivlade människor inom olika sektorer som inte kan ge
allmänheten den service den har rätt att fordra. Allt detta orsakat av
nedskurna anslag.

Siffror har blivit bättre. Men har människornas ekonomiska förhållanden,
d.v.s. deras försörjnings-, arbets- och sociala villkor förbättrats i samma
grad? Frågan gäller meningen med människors arbete och produktiva
insatser; ska dessa vara till för folkets väl eller för att öka bolagens vinster?

Regeringens inställning är här (om än inte förvånande) en smula märklig för
att komma från ett arbetarparti: Till de goda resultaten räknas förbehållslöst
”näringslivets” förbättrade lönsamhet. Regeringen tror att ekonomins
största problem beror på att de arbetande tillkämpat sig ökade löner och
realinkomster. Regeringens huvudlinje är en mer oreglerad kapitalism,
d.v.s. att de s.k. fria marknadskrafterna och kapitalägarna mer oinskränkt
ska få styra ekonomins utveckling. Detta strider bjärt emot arbetarrörelsens
ursprungliga strävan att demokratisera det ekonomiska systemet.

3. Kapital och makt i färre händer

Koncentrationen av kapital, centralisation av ägande och makt är ett sådant
utvecklingsdrag. Den frågan handlar om makten över ekonomins utveckling
och därmed grunden för hela samhällets framtid. Vem som har makten över
de avgörande produktionsmedlen är en central demokratisk fråga. Men
denna gäller också vilka hänsyn som ska leda näringslivets utveckling. De
stora kapitalägarnas intressen av kapitalavkastning leder inte till den enda
möjliga, eller den enda, eller ens mest rationella ekonomiska utvecklingen.

Dessa avkastningskrav tar inte i första hand hänsyn till samhällets utveckling.

Ofta kan de komma i rak motsatsställning till samhälleliga intressen om såväl
resursanvändning, lokalisering, miljöhänsyn samt hänsyn till de arbetandes

arbete, hälsa och liv. Koncentration av kapital och makt rubbar ju även den
ideala kapitalistiska marknadsmekanismen.

Under 1980-talet har koncentrationen av makt och kapital skärpts. De 15
dominerande finansgrupper vi kunde urskilja på 1970-talet har nu blivit fyra.
Störst av dessa är - liksom under flera årtionden - huset Wallenberg som nu
kontrollerar företag med sammanlagt nära 400.000 anställda. De tre övriga
grupperna Handelsbanken/Industri världen, Skånska och Volvo dominerar
var och en företag med sammanlagt ca 100.000 anställda. Bland de 20 största
kapitalägarna som i sina företag sammantaget har upp emot en miljon
anställda svarar dessa fyra grupper för närmare 3/4.

Centralisationen av makt kan också belysas av följande siffror ur den
statliga ”Ägarutredningen”: I privata aktiebolag med minst 500 anställda
hade den störste ägaren 1978 26,8 % av röstvärdet och 1985 38,9 %. De fem
största ägarna hade 1978 tillsammans 48,2 % av röstvärdet och 1985 66,4 %.
Enligt andra källor beräknas 1988 den störste ägaren (eller ”sfären”) i
genomsnitt ha haft 51,6 % av rösterna och 37,6 % av kapitalet. De fyra
största ägarna eller sfärerna hade då hela 75 % av rösterna och 62,6 % av
kapitalet. Även om beräkningarna är gjorda något olika är slutsatsen
entydig. Makten över det ”privata” näringslivet ligger i allt färre händer.

4. Ökade vinster ger mer kapitalmakt

Koncentration av kapital och centralisation av makt kommer ur konkurrens
och kamp mellan de olika kapitalen, de olika ägargrupperna eller
”-sfärerna”. De ekonomiska medlen för denna kamp bestäms av vinstutvecklingen.
Mera vinster för kapitalet betyder inte bara att mera tillgångar
kan tillföras de företag en kapitalgrupp redan äger, för deras expansion och
kapacitetsutbyggnad. Ökade vinster ger också ökade möjligheter till fusioner,
till köp av andelar av eller inflytande över andra företag. De ger också en
grund för mera spekulationer.c92

Vinsterna skapas i produktionen. I grunden för vinstutvecklingen ligger
med andra ord de arbetandes arbete. Utan produktion, utan att de arbetande
producerar mer än de konsumerar, skulle tillväxt och vinster inte kunna
förekomma. Men vinsterna realiseras på marknaden. Det betyder att
fördelningen av vinster mellan olika kapital avgörs på marknaden. Fördelningen
påverkas även av hur olika kapital - t.ex. genom spekulation - kan
manipulera marknaden. Detta förhållande döljer vinsternas ursprung. Det
gör upphov till idéer om att vinsterna skapas av kapitalisterna, av deras
förmåga att göra affärer. Självfallet påverkas det enskilda kapitalets
räntabilitet av detta, men vinsternas ursprung är arbetet.

Enskilda kapital kan öka sina vinster genom omfördelning från andra
kapital. Men de sammantagna vinsterna för kapitalet växer om produktionen
ökar eller om de arbetandes andel av produktionsresultatet förminskas och
om ett växande överskott inte sugs upp av t.ex. den offentliga sektorn.

Kapitalet kan nedbringa de arbetandes andel genom att produktiviteten
ökar mer än det reella värdet av de arbetandes löner. Detta sker också om de
arbetandes löner direkt sänks eller om företagen kan pressa upp sina priser så

Mot. 1988/89

Fi224

att prisökningen, tillsammans med produktiviteten, överstiger lönernas Mot. 1988/89
ökning. Fi224

Sedan mitten av 70-talet har det skett en dramatisk omfördelning till
kapitalägarna. Sedan 1974 har de arbetandes reallöner per timma ökat med 8
% medan arbetsproduktiviteten ökat med över 30 %. Reallönerna var 1988
lägre än 1979. Mellan 1979 och 1983 minskade reallönerna med 11 %,
därefter har de ökat med 8,5 %.

Utvecklingen har inneburit gyllene tider för kapitalägarna. I den preliminära
nationalbudgeten konstateras: ”År 1987 var ett rekordår förde svenska
företagens vinster. Preliminära uppgifter pekar på att lönsamheten förbättrats
ytterligare under 1988. Detta har lett till att företagen haft en påfallande
hög likviditet, vilket inverkat på börsens utveckling. Sedan hösten 1987 har
det, liksom på flera utländska börser, förekommit osedvanligt många stora
företagsköp på Stockholmsbörsen.”

Härigenom har också kapitalägarnas förmögenheter ökat dramatiskt. Den
30 december 1987 var det samlade börsvärdet av aktiebolagen på Stockholmsbörsen
422 miljarder kronor. I december 1988 hade det ökat med 200
miljarder d.v.s. med nästan 50 % till 622 miljarder kronor.

5. Löner och inflation

Samtidigt har löneandelen av nationalinkomsten minskat. Löner plus
kollektiva avgifter uppgick 1982 till 72,3 % av nationalinkomsten och var
1987 68 % . I dessa totalsiffror över löneandelen ingår alla löner d.v.s. även
lönen till höga funktionärer i kapitalets tjänst och till alla offentliganställda.

Under dessa år med minskad löneandel har antalet löntagare ökat.

Dessa siffror visar att samhällets produktion alltmer gått till kapitalet och
lagts under dess inflytande. Men vad säger de oss mera? Omfördelningen till
kapitalet gendriver faktiskt det mest omhuldade hjärntvättsnumret i den
förhärskande ekonomisynen i vårt samhälle; att inflationen framför allt beror
på lönerna. Trots de löneökningar de anställda fått, får de nämligen en
minskad del av produktionen.

Kapitalägarnas huvudargument för att öka sin andel av produktionsresultatet
är att löneökningar skadar ekonomin och skapar inflation. Samma
argument använder sig regeringen av för att motivera den förda politiken
som understödjer ökade vinster på de arbetandes bekostnad. Men det finns
ingen sådan automatik.

Förvisso är det så att varje företagare som tycker det är svårt att få
räkenskaperna att gå ihop, anser att detta inte beror på marknaden eller på
företagets egen ineffektivitet eller på att det kan vara utsatt för prispress från
något storföretag etc. Nej, det enklaste är att säga att det beror på de
arbetande, på lönerna. Men de arbetande bestämmer inte över priser och
marknadsförhållanden. De måste försvara sina reallöner och sin andel av
produktionsresultatet genom att med ökade löner söka ta igen det som
inflationen äter upp. De måste försvara sig mot dem som har den faktiska
makten över marknader och prisbildning samt mot de handlingar dessa
människor gör för att minska reallöner och lönandel. Prisstegringar tvingar
fram kamp för högre löner. Dessutom är det en ständig dragkamp mellan

löner och profiter i ekonomin. Vore makten över ekonomin de arbetandes Mot. 1988/89

skulle man kunna öka lönandelen på vinsternas bekostnad utan att detta Fi224

skulle behöva medföra inflation. Därmed inte sagt att inte lönenivån i
samhället påverkar prisnivån. Alla varors priser återverkar på prisnivån men
detta sker genom växelverkan och på ett sätt som bestäms av maktrelationerna
på olika marknader och i ekonomin som helhet.

Storleken på de arbetandes löner är historiskt bestämd, d.v.s. påverkad av
den kamp de arbetande fört och för, av den tekniska, sociala och kulturella
utvecklingen i samhället som ger vid handen en viss konsumtionsnivå för att
de arbetande ska kunna fungera som arbetskraft och samhällsvarelser. Priset
på denna konsumtion styr lönenivån - och som ett av varupriserna återverkar
också lönerna på prisnivån. Men stigande löner ger inte automatiskt någon
inflation - denna beror på makten över marknader och fördelning.

Regeringens och kapitalets påstående som kan sammanfattas ”den
svenska inflationen är hög, det beror på lönerna” är alltså ett falskt axiom för
den ekonomiska politiken.

Det är en reflexmässigt upprepad tes som kapitalet alltid använt i den
fördelningspolitiska kampen, och som använts som ett av medlen för att bana
väg för den inkomstöverföring som nu givit kapitalet rekordår efter rekordår.

Men maktförhållandena i vår ekonomi är de omvända. De arbetande måste
kräva högre löner eftersom allt blir dyrare. De som med sitt arbete ökar
produktion och tillgångar, har ju också en rätt att försvara eller öka sin andel
av dessa. Arbetet är ingen nettokostnad för samhällsekonomin. Då skulle det
inte finnas utrymme för vare sig ”vinster” eller ”investeringar”. Däremot är
ägande och spekulation ”verksamheter” som ger inkomster utan att öka vare
sig produktion eller välstånd.

6. Ett hårdare samhälle

De ökade klyftorna mellan kapital och arbete har manifesterats i de starkt
ökade kapitalvinsterna. Dessa har medfört en viss investeringsökning. Men
framför allt har de lett till en enastående ökning av den finansiella
spekulationen och därefter av ekonomins såväl ”grå” som ”svarta” zoner.

Den spekulation som därigenom brutit ut har inte bara givit en del enskilda
spekulanter stora snabba och lättförtjänta rikedomar. Den har också alstrat
en sorts livsstil och ideal som genom pengar, framgångar och förment
tjusighet påverkar den samhälleliga kulturen.

Ur detta ”klimat” närs också tendenser till lönespridning, prestationslöner
och uppsplittring mellan olika lönearbetande. Högavlönade lyckas dra ifrån
lågavlönade. Förhoppningen om den egna framgången slår mot solidariteten.
Hos den som känner att möjligheterna till framgång blir alltmer avlägsna
växer en känsla av otillräcklighet och minskad självtillit. Ett de växande
klassklyftornas och den ökande kommersialismens samhälle blir ett hårdare
samhälle.

Detta återverkar påtagbart i människornas vardag. De klassmässiga
skillnaderna i hälsa, i utbildning, i möjligheter till en meningsfull och
stärkande fritid tycks snarast bli större. Särskilt tydliga blir de ökade
skillnaderna i själva arbetslivet. Antalet arbetsskadeärenden vid försäkrings

kassorna beräknas ha mer än fördubblats sedan 1984 och antalet ”godkända” Mot. 1988/89

arbetssjukdomar har ökat ännu kraftigare. Fi224

7. Spekulation och investeringar

Kapitalkoncentration och ökade vinster har som nämnts också medfört en
viss ökning av investeringsverksamheten inom Sverige. Denna uppgång har i
princip återställt näringslivets kapitalstock till den nivå den hade före den
senare delen av 70-talets förluster av produktivt industrikapital och stora
investeringsminskningar. Sett i förhållande till vinstutvecklingen är detta
dock ett något modest resultat. Stora delar av kapitalöverskottet har gått till
finansiella placeringar och spekulation. Det har under de senaste åren, enligt
den preliminära nationalbudgeten ”varit mera attraktivt att köpa marknadsandelar
än att bygga ut den egna kapaciteten. Köpen har till stor del skett i
mogna branscher där marknaden inte längre expanderar.”

Stora delar av det överskott som kunnat användas till produktiva och
framtidsinriktade ändamål har alltså använts på ett ”kapitalegoistiskt” sätt
som inte motsvarar egentliga samhälleliga intressen.

8. Transnationalisering

Investeringsuppgången i produktion och utveckling är dessutom föga
dramatisk jämfört med ökningen av det svenska kapitalets expansion i andra
länder. De svenska företagens utlandsinvesteringar är nu tiofaldigt större än
vad de var vid ingången till 80-talet. Utlandsinvesteringarna är idag i nivå
med de totala industriinvesteringarna inom landet. Svenska företag har
inemot 500.000 anställda i dotterföretag utanför Sveriges gränser.

Denna transnationalisering tillhör en av kapitalismens ekonomiska lagbundenheter.
Kapitalet söker sig dit där dess profitutsikter bäst främjas. Men
detta är inte alltid till fromma för Sveriges nationella ekonomiska intressen
utan en process som kan och bör kontrolleras, styras och begränsas.
Transnationaliseringen medför ökad makt för de stora kapitalägarna, ökade
möjligheter för dem att göra sig opåverkbara av politiska beslut samt ökade
möjligheter för dem att inverka på landets utrikesekonomiska ställning.
Transnationaliseringen skärper kapitalets makt över de arbetande såväl
inom de transnationella bolagen som när det gäller påverkan på den
ekonomiska utvecklingen i stort. Regeringens politik att liberalisera kapitalrörelserna
och helt avveckla t.ex. valutaregleringen är ett knäfall för det
transnationella kapitalets intressen. Det innebär att en aktiv politik mot
industriflyttning, mot utländska uppköp av svenska företag kraftigt kommer
att försvåras.

9. Sverige och EG

Det hävdas ofta att transnationaliseringen av de kapitalistiska ekonomierna
nödvändiggör en politisk integration av kapitalistiska stater som EG. Detta
är en mekanisk tolkning av sambanden i vår tids historia. Transnationaliseringen
kännetecknar hela den kapitalistiska världen och är så att säga både
rumsligt och tidsmässigt oberoende av ett politiskt projekt som EG. Inte

heller det faktiska och ökade behovet av internationellt samarbete och Mot. 1988/89
mellanstatliga förbindelser är knutet till den organisering av stater som EG Fi224
utgör. EG har tillkommit som ett politiskt uttryck för intressena hos
dominerande delar av främst det västeuropeiska storkapitalet. Dess syfte är
dels säkerhets- och militärpolitiskt betingade, dels betingade av ett intresse
att i Europa skapa en så oreglerad kapitalism som möjligt. EG har därför
byggts upp på ett sätt som begränsar folkligt inflytande, som på sikt ska gröpa
ur den nationella självbestämmanderätten. EG vill försvåra möjligheterna
för ekonomisk politik som kringgärdar kapitalet med villkor och begränsningar,
en politik som skulle hota kapitalistiska strukturer och stärka de
arbetande människorna.

EG:s planer på inre marknad och politisk union syftar till att göra nyliberal
ekonomisk politik med vidgade friheter för kapitalet till ett tvång för alla
stater inom Gemenskapen.

EG:s planer på att skapa en inre marknad till 1992 är att söka bygga upp en
mur kring en del av Europa. Det är ett projekt som har en udd riktad mot
länder utanför EG. Tanken är att detta ska pressa fram favörer för
EG-baserade företag inom EG och att man med detta som påtryckning ska
kunna utöva inflytande på andra länder. Regeringen idylliserar dessa planer
och vill så långt det är möjligt knyta Sverige till denna politiska integration. I
finansplanen sägs den västeuropeiska integrationen ”syfta till en ökad
internationell handel och till att företag i olika länder ska agera på lika villkor
över gränserna.” Den förutskickar en rad förslag som ska anpassa Sverige till
EG utan att föra ett uns av kritisk diskussion om vilka sociala krafter en sådan
utveckling och anpassning gynnar.

Såväl kapitalets transnationalisering som en EG-anpassning av Sverige
försvårar möjligheterna för en nationell och progressiv ekonomisk politik.

Det gäller vår nationella rätt till val av utvecklingsväg. Men det innebär också
inskränkningar i våra möjligheter att bidra till en annan och rättfärdig
ekonomisk världsordning.

Alternativet till att underordna Sverige EG är inte isolering. Sverige bör ha
mer vittomfattande och breddade internationella kontakter. Politiken borde
främja en bättre länderspridning i utrikeshandel och övriga ekonomiska
förbindelser. Vi måste naturligtvis också se EG som den realitet det är.

Sverige har en omfattande handel och ett frihandelsavtal med EG. Handel
och samarbete med EG kan och bör fortsätta och utvecklas utan underordning
och uppgivande av nationella intressen och av möjligheter till en bredare
internationalism.

10. Nedskärningspolitik

Den ekonomiska politiken har inte motverkat, utan tvärtom varit ägnad att
förstärka, en rad centrala tendenser som förstärker kapitalismens motsättningar
och orättvisor; koncentrationen av makt och kapital, kapitalets
transnationalisering, vidgade klassklyftor i samhället, EG-anpassning. Dessutom
har den ekonomiska politiken medfört nedskärningar av och åtstramning
mot den offentliga sektorn. Dessa har inneburit att verksamheter
försämrats, att offentliga kapitaltillgångar börjat att förstöras, att kommu

nema inte kunnat upprätthålla eller utveckla social service, undervisning och Mot. 1988/89

kultur på ett sätt som medborgarna har rimlig rätt att kräva. Sverige är ett allt Fi224

för rikt land - och det finns hos kapitalägare och företag alltför stora och

improduktivt placerade och använda tillgångar - för att vi ska behöva ha en

vårdkris, brister i skol- och utbildningsväsende och i andra offentliga

verksamheter som nu.

Regeringen har - med hjälp av goda konjunkturer - kunnat få bort det
stora underskottet i statsbudgeten som de borgerliga lämnade efter sig när de
förlorade sin majoritet 1982. Detta har möjliggjorts genom att statens
inkomster - till följd av bl.a. en löneutveckling regeringen sökt motverka ökat
fortare än regeringen förutsett. Detta har parats med en politik som
slagit hårt inte minst mot den kommunala sektorn.

11. Kvinnornas ställning

Ovan beskrivna utveckling har i synnerhet inneburit att processen mot mera
jämlika villkor mellan könen försvårats. Regeringen gör för sin del gällande
att ”jämställdheten” har förbättrats ”genom att kvinnornas förvärvsfrekvens
och genomsnittliga arbetstid fortsatt att öka”. Det är emellertid bara en sida
av sanningen.

En utveckling av den ekonomiska fördelningen som missgynnat de
lågavlönade drabbar särskilt kvinnorna eftersom kvinnorna är i majoritet
bland de lågavlönade. Nedskärningar och s.k. effektiviseringar inom offentlig
sektor drabbar på många orter särskilt den arbetsmarknad som kvinnor är
hänvisade till och detta innebär att många kvinnor får sin arbetssituation och
sina arbetsförhållanden försämrade. Faktum är också att - trots vissa
ansträngningar för motsatsen - arbetsmarknaden snarast blivit mera könssegregerad
nu än för ett årtionde sedan. När sysselsättningen expanderat inom
offentlig sektor har det visserligen inneburit mera kvinnor i arbete men också
mer ensidiga kvinnobranscher. Inom vård och socialtjänst är omkring 9 av 10
av de arbetande kvinnor. Dessutom arbetar var tredje kvinna deltid.

Kvinnornas ställning på arbetsmarknaden har kvalitativt knappast förbättrats
trots att sysselsättningen bland kvinnor ökat. Fortfarande gäller att
kvinnor dominerar inom olika stöd- och servicefunktioner, att de stannar i
lägre befattningar och att de typiska ”kvinnojobben” är sådana som inte
utvecklas eller som erbjuder få möjligheter till avancemang. Nedskärningspolitik
inom offentlig sektor har också i vissa regioner med särskilt ensidig
arbetsmarknad snarast skärpt kvinnornas svårigheter och underläge.

12. Alternativ har funnits

Det kan emellertid tyckas tala entydigt för den förda politiken att den ändå
lyckats inte bara få balans utan t.o.m. ett visst överskott i statsbudgetens
saldo. Den första fråga som infinner sig är om denna budgetbalans är ett så
övergripande mål för den ekonomiska politiken som det gjorts till. Frågan
om de offentliga verksamheterna är ju som antytts inte bara ett kameralt
balansproblem - det handlar om aktiviteter och verksamheter som har
betydelse för medborgarna. En andra fråga är - om vi utgår från att den
budgetmässiga balansen skulle vara ett viktigt mål att nå snabbt - om det

funnits andra vägar att nå dit än dem regeringen förordat. En sådan fråga kan Mot. 1988/89

lätt tolkas som retorisk. Men verkligheten visar - om än inte att ”alla vägar Fi224

bär till Rom” - att det funnits sådana alternativ.

Regeringen har nått sina resultat genom en kontraktiv finanspolitik, d.v.s.
en politik som verkat dämpande på den ekonomiska tillväxten och utvecklingen.
Den återhållande effekten av den kan uppskattas till att BNP är
mellan 85 och 100 miljarder kronor lägre nu än om regeringen fört en
ekonomisk politik som varit ”tillväxtneutral”. Den visade åtstramningen har
gynnat kapitalvinster och missgynnat offentlig sektor och de arbetandes
löner. En annan fördelning och användning av samhällets resurser, en mera
expansiv ekonomisk politik med en annan klassprofil hade inte bara varit
möjlig. Det har funnits utrymme att bedriva en sådan. Det skulle ha gått att
förbättra den ekonomiska balansen utan att bidra till ökade klassklyftor och
nuvarande krissituationer inom delar av den offentliga verksamheten.

13. Allmänna riktlinjer för ny ekonomisk politik

En omläggning av den ekonomiska politiken i denna riktning blir alltmer
angelägen och behövlig. Den bör innefatta följande punkter:

1. Demokratiserad ekonomi. En demokratisering av ekonomin är grundläggande
för att motverka storfinansens maktkoncentration och dess avgörande
inflytande över näringslivets investeringar och samhällets utveckling.

Kampen för en demokratisering måste i första rummet föras på och utgå från
villkoren på arbetsplatserna. Men denna kamp bör understödjas av riksdagsbeslut.
Det krävs demokratiskt beslutade övergripande riktlinjer för ekonomins
utveckling. Dessutom måste möjligheter skapas för en styrning av
investeringar i enlighet härmed. Det krävs förändringar i arbetsorganisation
så att de arbetande får ett direkt inflytande över sina arbeten så att deras
insikter och erfarenheter inte som nu oftast är fallet förslösas. Det krävs
insatser för en teknologiutveckling som sprider makt och motverkar elitism.

För att detta ska förverkligas krävs förstärkta rättigheter för de anställda och
deras fackliga organisationer.

2. Skärpt valutalagstiftning. Transnationaliseringen motverkas och kapitalrörelser
över gränserna kontrolleras. Härför krävs att riksdagen uttalar sig
mot regeringens liberalisering av kapitalrörelserna och i stället uttalar att
valutalagstiftningen bör tillämpas. De anställda ges vetorätt mot utländska
uppköp av svenska företag och mot att svenska företag gör uppköp av företag
eller eljest flyttar produktion utomlands.

3. Breddning av Sveriges internationella relationer. Riksdagen bör uttala sig
mot underordningen av Sverige under EG:s politik. Målsättningen gentemot
EG ska vara densamma som gentemot andra stater; beredskap till samarbete,
frihandel (med EG finns redan frihandelsavtal) men inte underordning
och beroende. Sverige bör verka för en ny ekonomisk världsordning som
gynnar Tredje världens sociala utveckling. En bättre spridning av handelsrelationer
bör eftersträvas. Samtidigt bör Sverige i Europa verka för ett
utvecklat EFTA-samarbete och ett ökat nordiskt samarbete.

4. En ekologisk näringspolitik. Inriktningen av produktion, samfärdsel och
konsumtion har kommit att medföra att viktiga delar av vår livsmiljö utsätts

för allvarliga hot. Därför krävs av oss inte bara en offensiv miljöpolitik som Mot. 1988/89
ska skydda miljön utan fastmer en medveten styrning av näringslivets Fi224
utveckling mot sådana produktionsmetoder, tekniker och material som är
skonsamma mot vår miljö. Detta kräver att ekonomisk-politiska instrument
skapas för att ge näringspolitik och investeringar en sådan inriktning.

5. Investeringsprogram för offentlig sektor. Det krävs ett rejält investeringsprogram
för att klara eftersatta behov inom den offentliga sektorn. Det
krävs också rejäla satsningar inom vård, barn- och äldreomsorg, skola, kultur
och för handikappade. Regeringen för i finansplanen vissa resonemang om
den offentliga sektorns förnyelse och effektivisering. Här finns möjligheter.

Men inriktningen på denna förnyelse får inte innebära vare sig kommersialisering,
anpassning av förhållanden inom t.ex vård till sådana effektivitetskrav
som gäller inom varuproduktion, eller att politiker lägger över ett
konkret ansvar för nedskärningspolitik på olika personalgrupper. En förnyelse
och utveckling av offentlig sektor måste ha som inriktning att öka
demokratiseringen, att få en sektor som verkar obyråkratiskt och jämlikt.

Den gamla parollen i arbetarrörelsen om staten som mönsterarbetsgivare bör
omformuleras för hela den offentliga sektorn. Den bör kunna bli en
föregångssektor för inflytande för de anställda och arbetsförhållanden.

6. Förstärkt regionalpolitik. För att uppnå detta krävs att en bred ”FoU”

(Forskning och utvecklingsverksamhet) startas inom den offentliga sektorn.

Regeringen hänvisar visserligen till att arbetslösheten minskat mest i de
norra delarna av landet. Men de långsiktiga tendenserna till avfolkning och
långsiktiga problem för Norrlandslänen, Bergslagen och Sydöstsverige är
inte brutna. Kapitalets koncentrationspolitik har inte upphört p.g.a. att
konjunkturen nu är god i hela landet. Särskilda problem finns för kvinnorna i
glesbygdsområdena och i de många områden inom Norrland och Bergslagen
som har en ensidigt traditionellt manlig arbetsmarknad. Därför bör särskilda
regionalpolitiska insatser göras för att stödja och bredda kvinnors möjligheter
till arbete och utkomst i sådana områden.

7. En fördelningspolitik som minskar klassklyftor och ger alla förutsättningar
till en god försörjning. Kritiken av den förda fördelningspolitiken och
dess konsekvenser för det samhälleliga livet visar behovet av en radikalt
annan fördelningspolitik. Grunden för fördelningen ges i kampen mellan
kapital och arbete i lönekampen. Staten ska inte som hittills blanda sig i
lönerörelserna på arbetsgivarnas sida utan tvärtom underlätta fackens och de
arbetandes strävanden med en utjämnande ekonomisk politik. En sådan
måste innebära skärpta skatter på kapitalvinster och spekulation. Den
framtida skattepolitiken måste utformas så att den verkar utjämnande.

Systemet kan och bör reformeras och förenklas utan att landets grädda ska få
åtnjuta 5- och t.o.m. 6-siffriga belopp i skattelättnader. En utjämnande
skattepolitik bör ta sin utgångspunkt i att möjliggöra sänkta kommunala
skatter och därmed minska skattemarginalerna nerifrån. En viktig del i en
skattereform är slopad matmoms.

8. Kortare arbetsdag med målet 6 timmars arbetsdag.

9. En bostadspolitik för lägre hyror.

Vpk:s alternativa förslag till statsbudgetens olika delar bildar steg för att
förverkliga de angivna allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken. 10

14. Riktlinjer för bugetregleringen

Under en följd av år har de verkliga statsinkomsterna överstigit de
prognostiserade. Detta ställer finans- och budgetpolitiken i blixtbelysning.
Vid en utdragen högkonjunktur likt den vi genomlever är det slutliga
budgetsaldot svårbedömt. Löntagarna har efter nära ett decennium av
stagnerande realinkomster kunnat öka sin konsumtion. Men bakom denna
utveckling har funnits en starkt ökad kreditkonsumtion, många gånger en
direkt nödvändighet, t.ex. nyinköp av bilar och andra ”sällanköpsvaror”.
Löneförbättringar för vissa grupper har också skett, vilka de senaste åren
överstigit det av regeringen förutsedda. Som tidigare redovisats i denna
motion har utvecklingen av levnadsförhållanden varit mycket olika för olika
samhällsskikt. Den felaktiga fördelningspolitiken har tvingat ut många
låginkomsthushåll i en lånekarusell där ofta den sämst bemedlade får låna till
de sämsta villkoren. Därigenom kommer den framtida konsumtionen för
dessa grupper att vara ”självåtstramande” och därmed kommer skillnaderna
i levnadsnivå att öka. Den beräkning av löneutvecklingen som gjorts i år är
mer realistisk än tidigare. En osäkerhetsfaktor är naturligtvis det faktum att
de av riksdagen antagna skatteskalorna för 1989 innebär att de bäst avlönade
får ytterligare ekonomiska förbättringar, medan de låg- och normalavlönade
tvingas kompensera sig avtalsvägen om de inte skall halka efter ytterligare i
löneutvecklingen.

Inflationsutvecklingen kommer att ytterligare sätta press uppåt på avtalsrörelsen,
och därför kan den av regeringen framlagda bedömningen av
inkomstutvecklingen ses som en ”lägsta inkomstnivå” för nästa budgetår.
Det innebär att statens inkomster kan komma att öka utöver budgetförslagets
nivå.

Vänsterpartiet kommunisternas budgetförslag innebär att en överföring av
ekonomiska resurser sker från kapitalägare och från överlikviditeten i
näringslivet till de lönearbetande, till regional utveckling, till trafik- och
energipolitik och till den offentliga sektorns socialt och samhällsekonomiskt
viktiga delar. En rättvis fördelning mellan arbete och kapital och en rättvis
fördelningspolitik sätter självfallet mindre press på främst låginkomsthushållen.

Den offentliga sektorns socialt och samhällsekonomiskt viktiga delar har
stor betydelse för fördelningspolitiken och rättvisan i samhället. Därför
måste attackerna mot denna sektor slås tillbaka.

Utvecklingen inom den offentliga sektorn måste enligt vår mening
prioriteras. Vårt budgetförslag har en inriktning som främjar en förbättrad
kollektiv, och fördelningspolitisk riktig konsumtion via den gemensamma
sektorn. Vissa förslag innebär också viktiga framtidssatsningar. Till den
kommunala sektorns samlade ekonomi återkommer vi i likhet med regeringen
också i samband med kompletteringspropositionen.

Vi anser att investeringar i, och drift av den offentliga sektorn i högre grad
än hittills måste finansieras via skärpt beskattning av kapitalet. I samband
med att kommunernas ekonomi behandlas kommer vi att föreslå en
likviditetsindragning från näringsliv och banksystem i storleksordningen 10
miljarder kronor. Denna indragning bör under följande budgetår omformas

Mot. 1988/89

Fi224

till en vinstskatt. Vidare kommer vi att i samband med att försvarspolitiken Mot. 1988/89

behandlas under våren att där göra omfördelningar från det militära Fi224

försvaret till försvarets civila del och till den övriga offentliga sektorns
utveckling.

Den inriktning för den offentliga sektorns verksamhet som varit en
bärande målsättning för arbetarrörelsen under hela dess existens anser vi
även skall gälla i fortsättningen:

- Rättvis fördelning och rättvis tillgång i kultur, bildning och utbildning.

- En garanterad och likvärdig trygghet för alla oavsett inkomst.

- Solidarisk finansiering efter bärkraft. En offentlig verksamhet av hög
kvalitet, organiserad i samhällets regi med demokratisk insyn och
kontroll.

Vi avvisar en utveckling där tvingande ramar ersätter kvalitetskrav och
övergripande prioriteringar. Regeringen har sedan budgetpropositionen
framlades meddelat att den backar från den s.k. utgiftsramen från löneökningar.
Trots det finns det skäl att redan nu avvisa eventuella försök att
ersätta specialdestinerade bidrag till kommunsektorn med ramar som tvingar
fram privatiseringar och/eller självfinansiering för den enskilde.

Vpk avvisar - nu liksom tidigare - såväl utgiftsramen för löneökningar som
generella besparingar som genomförs utan att politiska prioriteringar och
avvägningar genomförs.

Sammanställning av utgifter och inkomster 1989/90

(miljoner kronor)

Sysselsättning

- Allas rätt till arbete

- Sysselsättning för handikappade

Sociala frågor

- Barnomsorg

- Barnbidrag

- Sjukförsäkring, avgiftsfria året

- Vården, minskad helgtjänstgöring

- Utbildning hemtjänsten

- Rättsläkarstationer

- S:t Lukasstiftelsen

- Frivilligorganisationer

- Kvinnohus/-jourer

- Försäkringskassan

- Bilstöd för handikappade

- Åtgärder för handikappade

- Flyktingpolitik

- Invandrarpolitik

Utbildning

- Grundskolan

- Gymnasiet

- Rot-program för skolan

- Vuxenstudiestöd

- Folkhögskolan

- Högskolan

Kultur

- Byggnadsvård

- Operan och Dramaten

- Riksteatern och regional teater

2 000
120,6

1 202
2 017
300
2 000
500
1,1
0,8
2,5
1

90,6

133

210

80,8

500

508

290,5

19,9

2 120,6

6 362,0

1 596,3

1 000,2

- Fria grupperna

- Konstnärsstöd

- Ansvarsmuseerna

- Folkbiblioteken

- Studieförbunden

- Samisk kultur

- Immigrantinstitutet i Borås

- Invandrarcentrum i Botkyrka

- Kulturtidsskrifter

- Fådagarstidningar

- Satsningar på kulturen

Idrott

- Stöd till flickors fritidsverks.

- Stöd till idrotten

- Lokal ungdomsverksamhet

Bostäder

- Räntebidrag till allmännyttan

- Bostadsanpassningsbidrag

- Stöd till komm. energirådgivare

Näringspolitik

- Regionalpolitik

- Regionala utvecklingsinsatser

- Regionala fonder

Skog och jordbruk

- Skogen

- Fiske

- Åtgärder inom jordbruket

- Djurhållning m.m.

- Livsmedelskontroll

- Stöd till rennäringen

- Hotade djur

- Lantbruksuniversitetet

- Möjlksubventioner

- Matmomsen

Miljö/energi

- Naturvårdsverket

- Havsföroreningar

- Naturvårdsåtgärder

- Investeringsfond för alt. till kärnkraften

- Minskade inkomster från vattenfall (produktionsavgift)

Trafiken

- Spårbunden kollektivtrafik

- Särskilda bärighetsåtgärder på vägarna

- Bro över Falsterbo kanal

- Bidrag till flygtrafiken

- Transportforskningsberedningen

- Automatiska spårsystem

Diverse

- Kungens apanage

- Underhåll av slotten

- Internationellt bistånd

- Bidrag till fredsorg.

- Sipri

- Information EG

- Skatteförvaltningen

- Tullen

- Nej till 200 fängelseplatser

- Rättshjälp

- Underhållsbidrag (höjda avdrag

- Ökat fackför. avg. avdr.

13,2

8
0,8
0,4
2

3,9

842

42,4

400

1 000
282,3
1 700

13,6

10,3

6,7

7,5
250
5 000

245

150

1 300

3 247,3
- 622

- 26,4

- 345,9

1,6

100

14,5

400

600

Mot. 1988/89

Fi224

119,4

510,0

2 982,3

5 363,1

1 738,0

2 353,0

2 181,5

Summa utgifter

Inkomster

- Fastighetsskatt på industrifastigheter

- Höjd vuxenutbildningsavgift

- Höjd barnomsorgsavgift

- Nedsättning av socialavgifter

- Nej till investeringsbidrag till kärnkraften

- Tobaksvaror

- Aktieomsättningen

- Värdepappersoms. i övrigt

- Aktier reavinst

- Förmögenheter

- Stämpelskatt

- Uranskatt

- Vattenkraftskatt

- Flygbränsleskatt

1 500
508
1 202
395
1 756
1 000
5 000

3 000
500

1 500
500

4 000
3 000
1 000

Mot. 1988/89

Fi224

Summa inkomster

24 861,0

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del
godkänner de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken som
i motionen förordas,

2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del
godkänner de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen som i
motionen förordas,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om demokratisering av ekonomin,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om kvinnornas ställning på arbetsmarknaden,1]

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om den kommunala ekonomin och en långsiktig
utbyggnad av den gemensamma sektorn genom utnyttjande av
företagens likvida medel och vinstskatt,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om utgiftsram för löneökningar,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om en ekologisk näringspolitik,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om åtgärder för regional utjämning, ’]

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om Sveriges relationer till EG,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om åtgärder för att hävda det nationella oberoendet,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om åtgärder mot transnationaliseringen och utnyttjande
av valutalagstiftningen härför,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i

motionen anförs om principerna för en rättvis skatte- och fördelnings- Mot. 1988/89
politik. Fi224

Stockholm den 24 januari 1989

Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk)

Lars-Ove Hagberg (vpk)

Margo Ingvardsson (vpk)

Berith Eriksson (vpk)
Bo Hammar (vpk)
Hans Petersson (vpk)

' 1988/89:A482