Motion till riksdagen
1988/89:Fi223
av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
Den ekonomiska politiken
1. Sammanfattning
Den främsta orsaken till överhettning i svensk ekonomi och till de snabba
prisökningarna är att regeringen fört en alltför svag finanspolitik.
Folkpartiet föreslog våren 1988 en finanspolitisk åtstramning för att dämpa
de negativa effekterna av överhettningen. Även om riksdagsmajoriteten i
princip delade vår bedömning fick vi inte gehör för våra förslag. Resultatet
visar sig nu i fortsatt hög inflation.
Förra året steg priserna drygt dubbelt så mycket som regeringen antagit,
eller med 6,3 % jämfört med antagna 3 %. Vår bedömning är att inflationen
även i år blir högre än de 5,5% som anges i finansplanen.
Folkpartiet avvisar regeringens förslag att genom en extra engångsskatt på
företagens vinster kunna dämpa löneökningarna. Vi kommenterar också
finansministerns kovändning i fråga om utgiftsramen för de statliga myndigheterna.
Enligt vår bedömning är det regeringens oskickliga hantering och
utställda men svikna löften som skapat dagens oklara läge.
Avvecklingen av valutaregleringen hälsas med tillfredsställelse. Folkpartiet
anser att Sverige nu bör överväga anslutning till EMS-systemet.
I motionen lyfter vi fram fem problemområden i den svenska ekonomin.
Vi redovisar vår kritik av regeringens förslag och folkpartiets alternativ.
Problemområdena är den snabba inflationen, det negativa sparandet hos
hushållen, den långsamma produktivitetsutvecklingen, bristen på arbetskraft
samt den galopperande kostnadsutvecklingen inom socialförsäkringssystemet.
Den automatiska utgiftsökningen inom socialförsäkringssystemet tillsammans
med kraven på en totalt sett återhållsam utgiftsutveckling skapar redan
svårigheter inom viktiga offentliga verksamheter. Än värre blir det framöver
om ingenting görs.
På grund av den egna propagandistiska terminologin (”välfärden raseras”)
har regeringen drivit in sig själv i en återvändsgränd. Effekterna därav blir
antingen fortsatt kris inom de offentliga verksamheterna (sjukvård, barnomsorg,
skola, forskning, försvar m.m.) eller fortsatt stigande skattetryck.
Ingendera kan vi acceptera.
Inom socialförsäkringssystemen finns redan i dag stora problem.
- De administrativa problemen och kostnaderna är betydande. Handläggningen
av ärenden är orimligt lång och försäkringskassorna tvingas avstå
från viktiga rehabiliteringsinsatser.
1 * Riksdagen 1988/89.3sami. Nr Fi221 -223
- Rättviseproblemen är stora genom den varierande täckningsgrad som Mot. 1988/89
gäller för sjukpenning, arbetsskadeersättning, ATP m.m. Fi223
- Effekterna på arbetsvilja och sparande måste klarläggas.
- Alltför vattentäta skott mellan de olika systemen är ett problem.
Människor tvingas vänta i månader och år på behandling i sjukvården
trots att deras sjukpenning mer än väl skulle täcka kostnaderna för
behandling.
- Sambandet mellan avgifter och förmåner är svagt.
- Den metod för förmånernas värdesäkring som valts innebär att en låg
ekonomisk tillväxt skapar betydande finansieringsbörda för löntagarna.
Folkpartiet slår vakt om den generella socialförsäkringen som i långa stycken
är en frukt av en liberal reformpolitik. För att bevara den trygghet för
enskilda som denna politik innebär krävs en genomgripande översyn.
Folkpartiet ger i motionen synpunkter på hur en sådan översyn bör utformas.
Syftet är att skapa både trygga försäkringssystem och skapa utrymme för
angelägna reformer inom offentliga verksamheter.
Vissa av de offentliga verksamheterna befinner sig redan i kris. Folkpartiet
föreslår därför ökade resurser till äldreomsorg, sjukvård, demensvård, skola
m.fl. angelägna uppgifter. På ”det glömda Sverige” vill vi satsa 1,2 miljarder
kr utöver vad regeringen föreslår. Även inom miljö- och kulturpolitiken
krävs tillskott. Totalt föreslår vi ca 2,7 miljarder kronor i reformer.
Reformerna finansieras främst genom neddragning inom några transfereringssystem.
Besparingarna tillsammans med höjningar av alkohol- och
tobaksskatterna uppgår till ca 6,2 miljarder kronor. Budgetförslaget innebär
således att ca 3,5 miljarder kronor utöver vad regeringen kan komma att
föreslå avsätts för i första hand sänkning av inkomstskatten för 1990.
2. Den internationella utvecklingen
Under 1989 väntas konjunkturen i den industrialiserade världen dämpas men
utan att försämringen blir drastisk. Nedgången sker efter en osedvanligt
uthållig högkonjunktur, som har kännetecknats av stark efterfrågan på
industrivaror och relativt god tillväxt i OECD-området som helhet, men med
stora variationer mellan länderna, sjunkande oljepriser och en mycket labil
dollarkurs.
För svensk industris del är det framförallt utvecklingen inom Europa, och
då i synnerhet i EG, som är av betydelse. Visserligen är USA och Japan de
främsta ekonomiska stormakterna, vilkas utveckling har betydelse långt
utanför deras gränser. Svängningar i dollarkursen, de ”dubbla” underskotten
i den amerikanska ekonomin och förändringar i de bägge ländernas totala
efterfrågan påverkar hela den internationella ekonomin. Men efterfrågan
från länderna i Norden och EG är likväl av större direkt betydelse för den
svenska exportindustrins, och då särskilt verkstadsindustrins, utveckling.
Efter att europeisk ekonomi under lång tid beskrivits som förstelnad (man
har talat om ”euroskleros”) framstår utvecklingen under de senaste åren som
mer positiv. Inflationstakten har sjunkit från tvåsiffriga tal till runt 4 procent.
Inom EG finns i anslutning till utvecklingen av den inre marknaden nu en
stark optimism. I flera av de europeiska länderna har skattesystemen lagts
om i syfte att stimulera arbete, sparande och företagsamhet. Viktiga
områden har avreglerats.
Prognoserna för 1989 och 1990 pekar dock mot en viss avmattning jämfört
med 1988. Enligt OECD:s decemberprognos sjunker tillväxttakten i de
europeiska OECD-länderna från 4 procent i fjol till 3 procent i år och 2,5
procent nästa år. En liknande bedömning gör Sveriges industriförbund i sin
prognos av industriproduktionen i Europa. Undantag från den allmänna
bilden är våra nordiska grannar Danmark och Norge, som dock hittills har
haft en sämre utveckling än övriga OECD-länder.
Även om flera OECD-länder har använt högkonjunkturen till att strukturera
om sina ekonomier, återstår många osäkerhetsmoment. De största
hoten mot stabiliteten utgörs av de dubbla underskotten i USA (bytesbalansen
och budgeten) och av de konsekvenser som dessa kan få på valutakurser
och räntenivåer.
3. Sveriges ekonomi
Under 1988 förstärktes överhettningen i den svenska ekonomin. Inflationsoch
löneökningstakten fortsatte att ligga högre än i våra viktigaste konkurrentländer.
Flera branscher rapporterade brist på arbetskraft som det
främsta hindret för ökad produktion.
Den löneglidning som följde av arbetskraftsbristen bidrog till allvarliga
obalanser i de mest överhettade regionerna, med stora svårigheter att
rekrytera och behålla personal inom t.ex. barnomsorg och sjukvård som
följd.
Den privata konsumtionen fortsatte att öka snabbt och hushållens
sparande förblev negativt. Resultatet av obalanserna blev en jämfört med
andra OECD-länder svag tillväxt.
Bedömningarna av svensk ekonomi inför 1989 och 1990 präglas nu av
antaganden om fortsatta prisökningar och en förväntad avmattning i
konjunkturen. Flertalet av de BNP-prognoser som gjorts pendlar runt
1,6-1,8 procents ökning i år, mot ett preliminärt utfall på 2,8 för fjolåret.
1990 finns det risk att tillväxten sjunker under 1 procent. Problemet med
denna lägre tillväxt är inte endast dess absoluta nivå, utan även dess väntade
sammansättning.
Bidrag till BNP-tillväxten
Procent av föregående års BNP
1986 |
1987 |
1988 |
1989p |
|
Konsumtion |
2,7 |
2,3 |
1,8 |
1,5 |
Kapitalbildning |
- 1,6 |
0,1 |
1,0 |
0,2 |
varav bruttoinv. |
-0,1 |
1,2 |
1,0 |
0,3 |
lagerinvest. |
-0,9 |
0,1 |
0,4 |
0,4 |
nettoexport |
-0,6 |
- 1,2 |
-0,4 |
-0,6 |
Summa BNP |
1,1 |
2,4 |
2,8 |
1,7 |
Källa: Finansplanen
Mot. 1988/89
Fi223
✓
5
Tabellen visar att tillväxten varit konsumtionsledd under hela den redovisade Mot. 1988/89
perioden, med undantag för år 1988. Konsekvenserna av denna utveckling, Fi223
som enligt regeringen dessutom väntas fortsätta 1990, är att vi står illa rustade
för en kommande nedgång.
De inflationsprognoser som finansministern gör i januari varje år har
nästan undantagslöst överskridits med god marginal. I fjol låg prisprognosen
i januari på 3 % och utfallet blev mer än det dubbla: 6,3 %. Det är vår
bedömning att inflationen även i år blir högre än den i finansplanen antagna,
5,5 %.
Exportefterfrågan avtar, sannolikt något snabbare än vad regeringen
bedömer i finansplanen. Detta i kombination med det alltför låga sparandet i
den svenska ekonomin bidrar till att bytesbalansen försämras ytterligare i
år.
4. Särskilda problem i svensk ekonomi
Vi drar i huvudsak två slutsatser av ovanstående beskrivning av läget i den
svenska ekonomin.
För det första att regeringen har underlåtit att utnyttja sex års oavbruten
internationell högkonjunktur till att lösa vissa grundläggande strukturella
obalanser. Dessa kommer att bli svårare att lösa om och när den internationella
ekonomin går in i en mera dämpad fas.
För det andra kan effekterna på svensk ekonomi bli både kraftiga och
snabba om den internationella konjunkturen viker. Erfarenheterna visar att
vändningar i konjunkturen ofta får snabbare genomslag än vad som
förutsagts.
I det följande skall vi något beröra de fem problem i svensk ekonomi som vi
bedömer vara allvarligast för den ekonomiska utvecklingen.
4.1 Inflationen
Som framgått ovan är den svenska pris- och lönestegringstakten väsentligt
högre än i vår omvärld. Det har den varit praktiskt taget varje år sedan 1982.
Regeringen har i varje finansplan konstaterat detta utan att lyckas åstadkomma
någon förändring.
I årets finansplan sägs det igen: ”Lönekostnaderna har ökat betydligt
snabbare än i konkurrentländerna. Även prisökningarna har varit större än i
andra länder. Skillnaden har förstärkts det senaste året.”
Regeringen konstaterar än en gång att denna utveckling inte är förenlig
med en balanserad ekonomisk utveckling. Det faktum att regeringen år efter
år känner sig föranlåten att påminna om detta är naturligtvis ett underbetyg
åt den egna politiken.
De viktigaste orsakerna till de stora prisökningarna är den höga löneökningstakten,
skattesystemets utformning och bristen på konkurrens inom
stora delar av ekonomin. De viktigaste effekterna av den höga inflationen är
en godtycklig omfördelning av inkomster och förmögenheter till nackdel för
stora löntagargrupper samt försämrad internationell konkurrenskraft och,
som en följd av det, risk för en framtida ökning av arbetslösheten.
6
All erfarenhet visar att det från fördelningspolitisk synpunkt är särskilt Mot. 1988/89
viktigt med full sysselsättning och låg inflation. Fi223
4.2 Sparandet
Det totala sparandet i Sverige är för lågt. Detta tar sig uttryck i att våra
utrikes betalningar visar underskott. Dessutom har hushållens sparande
sjunkit kraftigt och är nu negativt.
I den finansplan som regeringen presenterade efter förra valet, d.v.s. i
januari 1986, angavs att det var ett mål för den ekonomiska politiken att
skapa bestående överskott i de utrikes betalningarna. Det målet har inte
nåtts. Med ett par undantag har i själva verket bytesbalansen sedan lång tid
tillbaka varje år visat underskott.
Det är uppenbart att den svenska ekonomin, med den ekonomiska politik
som regeringen för, är oförmögen att generera det sparande som krävs för att
finansiera investeringarna. Resultatet hittills har blivit både att utländska lån
har tagits upp för att finansiera vissa investeringar och att andra investeringar
har uteblivit. Eftersom den faktiska investeringsverksamheten alltså är
mindre än vad som vore samhällsekonomiskt motiverat kan man hävda att
sparandebristen är större än underskottet i bytesbalansen.
Med ett mera vardagligt språkbruk innebär sparandebristen att Sverige
lever över sina tillgångar. Vi konsumerar mer än vi producerar.
Den offentliga sektorns sparandeunderskott har nu eliminerats. Delvis har
det emellertid skett på bekostnad av hushållssparande!. När skatterna har
höjts har hushållen kompenserat sig genom att minska sitt sparande. Det
innebär med andra ord att sparandeunderskottet har flyttat från offentlig
sektor till hushållen. Det är nu angeläget att i första hand öka hushållssparande!,
både för att komma bort från den totala sparandebristen i ekonomin och
för att skapa en bättre sparandebalans mellan olika sektorer.
Hushållens sparkvot är för närvarande -3 procent. Om det underskottet
kunde elimineras, d.v.s. om sparkvoten i stället vore 0, skulle det totala
sparandet under i övrigt oförändrade förhållanden vara ca 16 miljarder
kronor större än vad det nu är. Detta motsvarar hela underskottet i
bytesbalansen.
4.3 Produktiviteten
Under de senaste åren har produktivitetsutvecklingen varit mycket svag i den
svenska ekonomin. Detta innebär att utbytet av insatta resurser inte har blivit
så stort som vore önskvärt, och inte heller så stort som i andra jämförbara
länder.
Detta är särskilt allvarligt eftersom det tycks vara svårt att dämpa
kostnadsutvecklingen. Om kostnaderna per timme i Sverige skall kunna öka
snabbare än i andra länder måste även produktionen per timme öka
snabbare. Så är emellertid inte fallet.
Problemet är inte produktivitetsutvecklingen i de stora svenska industriföretagen,
utan framförallt bristen på omvandlingsförmåga och nya företag. En
grundläggande orsak härtill är enligt vår mening det svenska skattesystemet.
1** Riksdagen 1988/89.3sami. NrFi221—223
Detta skapar inlåsning av riskkapital i historiskt vinstgivande företag, vilket Mot. 1988/89
försvårar för nya företag. Fi223
Det har också i olika debattinlägg (t.ex. av ekonomerna Lennart Ohlsson
och Lars Vinell) påpekats att svensk industri nått förhållandevis begränsade
framgångar i högteknologiska och forskningsintensiva branscher. Tillväxten
i dessa har varit lägre i Sverige än i andra ledande industriländer. Även här
kan den bristande rörligheten hos det riskvilliga kapitalet vara en orsak.
Produktivitetsutvecklingen inom tjänsteproduktionen tycks vara lägre än
inom tillverkningsindustrin. Även med de reservationer man måste göra för
svårigheterna att mäta produktiviteten i tjänsteproduktion, inte minst i den
offentliga sektorn, förefaller det uppenbart att det i denna sektor finns en
potential för produktivitetsförbättringar. Det politiska ansvaret gäller naturligtvis
i första hand den offentliga sektorn, där statskontorets studier
indikerar en negativ produktivitetsutveckling i varje fall under 1960- och
70-talen.
4.4 Arbetskraftsutbudet
Under de senaste åren har ungefär 2/3 av produktionsökningen tillkommit
genom sysselsättningsökning och 1/3 genom ökad produktivitet.
Arbetskraften är emellertid i både ett kort och i ett längre perspektiv en
starkt begränsande faktor för produktionsökning. Både företag och offentliga
myndigheter uppger f.n. i osedvanligt hög grad svårigheter att rekrytera
och behålla personal som en hämmande faktor.
Men bristen på arbetskraft kommer även i ett längre perspektiv att vara ett
problem. Befolkningsutvecklingen tyder på att arbetskraftens ålderssammansättning
förändras kraftigt under de kommande åren. Antalet yngre
nytillträdande minskar medan antalet äldre kan väntas öka. I ett ännu längre
perspektiv dämpas ökningen av den totala arbetskraften, medan antalet barn
och pensionärer ökar kraftigt.
En befolkningsutveckling enligt dessa prognoser kommer att ställa den
svenska ekonomin inför nya och svåra problem. Skattepolitik, regionalpolitik,
utbildningspolitik m fl politikområden kommer att behöva utformas
utifrån dessa delvis nya förutsättningar.
I en särskild partimotion om arbetskraftsutbudet för vi en mer utförlig
diskussion om detta problem.
4.5 Socialförsäkringssystemets explosion
Socialförsäkringssystemet är en grundstomme i det svenska välfärdssamhället.
När förvärvsförmågan sviktar-vare sig det beror på sjukdom, hög ålder,
arbetslöshet eller andra orsaker - bör varje människa ha rätt till en inkomst
som möjliggör en i huvudsak oförändrad levnadsstandard. Kostnaderna för
denna allmänna inkomstgaranti bör bäras solidariskt och i proportion till vars
och ens inkomster.
Det grundläggande socialförsäkringssystemet omfördelar en växande
andel av samhällets resurser. Vi skall här ta upp sex problem som är
förknippade med denna process:
- administrativa problem,
rättviseproblem,
oönskade beteendeeffekter,
Mot. 1988/89
Fi223
- samordningsproblem mellan socialförsäkringarna och annan socialpolitik,
- sambandet avgifter-förmåner,
- systemets hållfasthet vid låg ekonomisk tillväxt.
4.5.1 Administrativa problem
Den allmänna försäkringens regelsystem har efter hand blivit alltmer
komplicerat. Belastningen på försäkringskassorna har därmed ökat. Väntetiderna
är nu oacceptabelt långa för vissa ärendetyper samtidigt som andra
uppgifter inte på långa vägar kan ges tillräcklig uppmärksamhet.
Några exempel:
- Arbetsskadeärenden tar f.n. i genomsnitt 11 månader att handlägga. Till
detta kommer i många fall åratal av väntan på avgöranden i försäkringsdomstolarna.
- Hanteringen av den nya s k timsjukpenningen har blivit precis så krånglig
som vi förutsade när reformen genomdrevs. Utbetalningarna tar lång tid
och kräver en orimlig andel av kassornas resurser.
- Kontrollen i sjukpenningärenden har i många kassor upphört på grund av
bristande resurser. Detta trots att försöksverksamhet (den s.k. Trelleborgsmodellen)
klart visat att en positivt orienterad kontaktverksamhet
kan ge mycket goda effekter såväl för den enskilde som för kassans
ekonomi.
- Den tyngande hanteringen av arbetsskade- och sjukpenningärenden gör
det svårt för kassorna att ge tillräckligt utrymme åt rehabiliteringsärenden.
Detta problem har nyligen belysts av rehabiliteringsutredningen.
4.5.2 Rättviseproblem
I socialförsäkringssystemet ingår dels enhetliga grund- eller minimiförmåner
(som t.ex. folkpensionen, KAS och grundbeloppet inom sjukpennings- och
föräldraförsäkringen), dels inkomstrelaterade förmåner.
De senare varierar i täckningsgrad mellan olika delar av systemet. Således
skall arbetslöshetsersättning täcka högst 11/12 av den bortfallna inkomsten
medan arbetsskadeförsäkringen täcker 100% och sjukpenningen 90%, upp
till ett visst tak. ATP utgår vid pensioneringen för den som intjänat poäng
under minst 30 år med 60% av inkomsten under de 15 bästa åren, men gapet
mellan pensionen och den genomsnittliga löntagarinkomsten kan vid god
tillväxt i samhällsekonomin med tiden kraftigt vidgas. Den som arbetar
halvtid och i övrigt åtnjuter delpension har i allmänhet en inkomst på över
80% av den tidigare förvärvsinkomsten.
Utöver dessa offentliga ersättningar utgår för många försäkrade även
avtalsreglerade utfyllnadsförmåner, t.ex. vid sjukdom, arbetsskador och
ålderdom.
Flera olika rättviseproblem uppkommer i detta mångfacetterade system av
ersättningar.
En fråga är om det råder rimliga proportioner mellan olika försäkringar,
9
t.ex. mellan arbetsskade- och sjukförsäkringen. En annan fråga är om Mot. 1988/89
”tidsprofilen” är rimlig mellan t.ex. korttidssjuka och långtidssjuka eller Fi223
mellan korttidsarbetslösa och långtidsarbetslösa (utförsäkrade).
En tredje fråga är om reglerna är tillräckligt träffsäkra när det gäller att
åstadkomma avsedd kompensationsnivå. I fråga om den nya timsjukpenningen
gäller t.ex. att ersättningen kan variera från över 150% till under 50%
av den normala inkomsten. Detta problem påtalades av folkpartiet redan
innan beslutet togs våren 1987, men våra invändningar kördes över av
riksdagsmajoriteten.
Ett annat väsentligt rättviseproblem gäller standardfördelningen mellan
olika grupper av pensionärer. Så som vårt pensionssystem är uppbyggt får
yngre pensionärer genomsnittligt sett högre pensionsinkomster än äldre.
Detta har två orsaker.
Den ena, som är av historisk och övergående natur, är att många äldre
pensionärer inte har ATP eller har så låg ATP att de inte når över summan av
folkpension, pensionstillskott och kommunalt bostadstillägg (KBT).
Den andra orsaken har sin grund i den metod som valts för pensionens
värdesäkring. Genom att knyta pensionen till den genomsnittliga inkomsten
under de 15 bästa åren och därefter räkna upp denna summa med
konsumentprisindex låser man fast pensionären vid en viss historisk inkomstnivå.
Hur denna nivå förhåller sig till den genomsnittliga löntagarinkomsten
och till senare pensionärskullars inkomster blir därefter helt avhängigt den
samhällsekonomiska tillväxten; ju snabbare ökning av realinkomsterna,
desto större klyfta mellan yngre och äldre pensionärer.
4.5.3 Effekter pä sparande, risktagande och arbetsvilja
En tredje ofta diskuterad fråga är i vilken utsträckning som socialförsäkringen
påverkar sparande och arbetsutbud.
Vår övertygelse är att trygghetssystemet även med de dimensioner som det
numera har fått har huvudsakligen positiva effekter på samhällsekonomin
och på individernas ekonomiska handlande. Såväl för arbets- och riskviljan
som för viljan att ta ansvar för sig själv och andra är den samhällssolidaritet
som ligger förankrad i välfärdsstaten en viktig grundval.
Bland ekonomer har det länge förts en omfattande diskussion om hur olika
försäkringssystem, i synnerhet pensionssystem, inverkar på hushållens
sparande. I en översikt av senare forskning om detta problem i OECDrapporten
Reforming Public Pensions (1988, s. 61-63) är slutsatsen att några
starka belägg för en sådan påverkan inte kan anföras. Inte heller är bilden av
olika pensionssystems (såsom premiereserv- respektive fördelningsmodellen)
effekter på sparandet så klar att någon övergång från den ena till den
andra tekniken av detta skäl skulle kunna rekommenderas.
Något klarare slutsatser kan däremot dras om socialförsäkringens inverkan
på arbetsviljan. Redan 1980-talets svenska erfarenheter av olika
reformer (kompensationsnivån i deltidspensionen, införandet av timsjukpenning,
det ökade utnyttjandet av förtidspensionering, utvecklingen av
arbetsskadeförsäkringen) visar att högre förmåner kan rymma incitament till
minskat arbetsutbud. Detta kan få konsekvenser som är olyckliga både för
den enskilde och för samhällsekonomin i stort.
4.5.4 Ymnighetshornet och osthy vein
En kontrast som framstått allt starkare under 1980-talet är den mellan de
öppna slussarna i socialförsäkringssystemet och de målmedvetna besparingarna
i de offentliga verksamheterna. Alltmer resurser har slussats ut som
inkomstöverföringar medan en allt mindre andel av skatteintäkterna har stått
till förfogande för den egentliga verksamheten.
På vissa områden har denna politik fått både mänskligt och ekonomiskt
olyckliga effekter. Vi har t.ex. i flera år pekat på det oförstånd och den
okänslighet som ligger i att människor inom sjukvården i månader och år
tvingas vänta på en relativt enkel och billig behandling eller operation. Den
sjukersättning eller de andra förmåner (t.ex. färdtjänst, hemtjänst) som de
åtnjuter under väntetiden skulle lätt kunna finansiera de extra insatser som
behövs inom sjukvården om det inte gick så vattentäta skott mellan de olika
systemen. Och det är inte bara i kön av kranskärlsoperationer och metadonbehandling
som effekterna av denna väntan kan bli ödesdigra för den
enskilde. Det finns också på arbetsskadeområdet många exempel på
patienter som genom att få vänta alltför länge på en rehabiliteringsinsats har
blivit arbetsoförmögna för livet.
4.5.5 Sambandet avgifter-förmåner
Socialförsäkringssystemet belastar hela folkhushållet och inskränker utrymmet
för den konsumtion som kan finansieras genom löneinkomster. Detta
förhållande är emellertid mycket otydligt för många försäkrade. Det beror
dels på att merparten av förmånerna finansieras via arbetsgivaravgifter som
inte syns på lönebeskeden, dels på att kopplingen mellan förmåner och
avgifter efter hand har tunnats ut genom att golv och tak har undanröjts (på
avgiftssidan) och genom att nya och ofinansierade rättigheter har införts (på
förmånssidan).
Härtill kommer att den statsfinansiella redovisningen - såsom riksdagens
revisorer nyligen påtalat - har varit svåröverskådlig. Betydande överskott
och underskott har under olika år uppstått för olika försäkringar. Från senare
år kan t.ex. noteras att ATP-avgiften har varit drygt 2 procentenheter lägre
än vad som har erfordrats för att klara löpande utbetalningar, att tidigare
överskott inom sjukförsäkringen nu har förbytts i betydande underskott och
att arbetsskadeavgiften är betydligt lägre än vad som krävs för att i dag och
framöver finansiera försäkringens kostnader.
4.5.6 Systemens långsiktiga hållfasthet
Kostnadstrycket på de olika försäkringssystemen är avhängigt av en rad
faktorer som politiker endast i ringa utsträckning eller indirekt kan påverka,
såsom sjukligheten, nativiteten, arbetslösheten, medellivslängden etc.
Pensionssystemet som omfördelar inkomster över långa tidsperioder är
därutöver starkt beroende av den ekonomiska utvecklingen. Vid låg
ekonomisk tillväxt blir finansieringsbördan proportionellt allt tyngre för de
förvärvsarbetande, medan det motsatta inträffar vid hög ekonomisk tillväxt.
På motsvarande sätt påverkas den ekonomiska klyftan mellan pensionärer
och förvärvsarbetande.
I alla utvecklade länder tillämpas numera en värdesäkring av de offentliga Mot. 1988/89
pensionerna. Däremot finns olika metoder för denna värdesäkring. I Sverige Fi223
liksom i många andra länder är pensionerna knutna till konsumentprisindex,
medan däremot länder som Västtyskland, Frankrike, Nederländerna m.fl.
tillämpar en koppling till löneutvecklingen (vad som i svensk debatt kallats
standardsäkring). På vissa håll (t.ex. i Finland, Norge, Italien och Japan)
används blandade pris- och löneindex.
Vi skall nedan återkomma till våra slutsatser med anledning av denna
problemgenomgång.
5. Kritik av regeringens ekonomiska politik
5.1 Överhettning och stabiliseringspolitik
Som framgått ovan har den svenska ekonomin under senare år varit
överhettad. Folkpartiet föreslog våren 1988 en finanspolitisk åtstramning för
att dämpa överhettningen och därmed inflationstakten. Även om riksdagsmajoriteten
i princip delade vår bedömning om behovet av åtstramning fick
vi inte gehör för våra förslag. Effekten visar sig i fortsatt hög inflationstakt
även i år.
Enligt den preliminära nationalbudgeten beräknas finanspolitiken under
1989 ha en expansiv effekt på ekonomin. I verkligheten torde effekten på
grund av vissa automatiska skattehöjningar (som beror på den progressiva
statliga inkomstskatten) bli mindre expansiv än vad som nu antas. Denna
utveckling följer ett mönster som vi sett under flera år, d.v.s. åtstramning
genom skattehöjningar. Det strider mot vad som enligt de flesta bedömare
vore önskvärt. Även finansministern delar denna principiella bedömning. I
finansplanen framhålls att ”den strama finanspolitiken bör drivas vidare även
under kommande år. Därvid bör inte höjningar av skattetrycket användas
som finanspolitiskt instrument.”
Det är positivt att regeringen nu inser att skattehöjningar vid dagens höga
skattetryck i regel är olämpliga för att strama åt ekonomin. Det vore ännu
bättre om denna insikt följdes upp i den politik som förs.
5.2 Vinstindragning och cash limit
Regeringen föreslår i finansplanen två åtgärder för att dämpa lönekostnadsökningen,
en extra engångsvinstskatt och en ny utgiftsram (cash limit) för de
statliga myndigheterna.
Vinstskatten skall enligt regeringen dra in ca 3,5 miljarder kronor.
Avsikten är att företagens förmåga att stå emot löneökningskrav därigenom
skall öka. I själva verket torde åtgärden snarare vara ett inlägg i den interna
socialdemokratiska skattepolitiken - en eftergift från regeringen till LO.
Enligt vår uppfattning är vinstindragning inte ett effektivt medel för att
dämpa lönekostnadsökningarna. Företagen kommer att ha precis lika stort
intresse av att rekrytera arbetskraft och därmed att betala högre löner efter
denna extra vinstskatt som före. Den största effekten av vinstskatten är
tvärtom negativ så tillvida att den illustrerar bristen på stabila spelregler. S k
12
engångsskatter tycks vara ett återkommande inslag i regeringens ekonomis- Mot. 1988/89
ka politik. Fi223
I finansplanen förordar finansministern ett system med utgiftstak för 1989.
Sedan dess har han under uppmärksammade former dragit tillbaka förslaget.
Vi vill inte minst med hänsyn till den debatt som ägt rum sedan budgetpropositionen
presenterades anlägga vissa principiella synpunkter på denna fråga.
Tanken på utgiftstak för offentliga myndigheter har tveklöst vissa tilltalande
drag. I princip skapar ett sådant ökade möjligheter till decentralisering av
avvägningsbeslut på myndighetens område. Genom att intäktssidan är känd i
förväg ges vidare ett incitament till produktivitetsförbättringar, särskilt om
produktivitetsvinster påverkar det totala löneutrymmet.
För att utgiftstak skall kunna fungera på detta sätt krävs emellertid att de
prestationer myndigheterna skall utföra är väl definierade och att de inte
skall försämras till följd av taket. Risken är annars att anpassningen sker
genom att prestationsnivån sänks. Problemet är att de offentliga myndigheternas
prestationer sällan är väldefinierade. En verksamhet kan ges innehåll
av mycket varierande kvalitet. Om anpassningen sker så att kvaliteten
sjunker är det naturligt att många reagerar.
Säg att marinofficerarna får en löneökning som överträffar anslagsökningen
och att marinen till följd därav inte har råd att bedriva ubåtsjakt i
tillräcklig omfattning. Det är självklart att det skulle leda till starka
reaktioner och att regering och riksdag inte utan vidare skulle kunna
acceptera det. Samma sak gäller om man på skolområdet klarar utgiftstaket
genom sämre skolböcker, fler obehöriga lärare eller liknande, eller om man
på kulturområdet gör det genom att avskeda skådespelare vid våra nationalscener.
Vår slutsats är alltså att även om tekniken med utgiftstak tillämpas måste vi
på politiskt håll alltid förbehålla oss rätten att pröva om konsekvenserna blir
rimliga.
Till detta kommer att tekniken med utgiftstak aldrig kan ses som ett
isolerat medel i den ekonomiska politiken. När frågan behandlades i
riksdagen inför 1988 påpekade vi nödvändigheten av att det kombinerades
med andra åtgärder. För att skapa en tydligare norm för hela avtalsrörelsen
föreslog vi att valutaregleringen skulle slopas. Vi betonade också att ett
utgiftstak måste kombineras med ökade möjligheter för myndigheterna att
själva besluta om organisation och arbetsmetoder. Dessutom framhöll vi att
en ökad konkurrens utifrån i vissa fall skulle vara värdefull för att stimulera
produktivitetsförbättringar. Riksdagsmajoriteten avvisade emellertid våra
kompletterande förslag.
Utgiftstaket måste också ses i relation till den ekonomiska utvecklingen
och arbetsmarknaden i övrigt. Löneutvecklingen i staten måste ses i samband
med löneutvecklingen i den kommunala och privata sektorn. Hänsyn måste
också tas till den allmänna prisutvecklingen.
När utgiftstaket inför 1988 beslutades låg ramen på 4%. Sedan avtalet
slutits på nivån 6,6% medgav emellertid regeringen att den höjdes till 5,6%.
Det var säkert en rimlig bedömning men justeringen av taket visar också på
metodens svagheter. Självklart minskade trovärdigheten genom denna
anpassning i efterhand. 13
Skillnaden på 1 % mellan utfallet av löneförhandlingarna och anslagsök- Mot. 1988/89
ningen innebar att ett krav på produktivitetsökning ställdes på myndigheter- Fi223
na. I flertalet fall har detta uppenbarligen kunnat mötas utan starkt negativa
effekter. Vi har heller inte funnit anledning till kritik.
Det bör noteras att regeringen avstod från att ställa ett motsvarande krav
på grundskolan före valet (däremot på gymnasieskolan). Vi uppfattade det så
att regeringen med hänsyn till de löften som i olika sammanhang givits inte
ansåg det rimligt att ställa detta krav på grundskolan. När budgetpropositionen
presenterades visade det sig emellertid bara ha varit en taktisk
anpassning över valet. Den starka reaktionen från bl a vårt håll skall ses mot
den bakgrunden. Vi vill också erinra om att vi förra året föreslog att
grundskolan skulle tillföras ytterligare medel. Det förslaget upprepar vi i år,
även sedan regeringen dragit tillbaka sitt besparingsförslag.
Vad som komplicerat tillämpningen av utgiftstaket är också att inflationstakten
förra året blev drygt dubbelt så hög som finansministern hoppades när
utgiftstaket fastställdes. Det är en illustration till att utgiftstaket inte kan ses
isolerat från den ekonomiska utvecklingen i stort.
Nu kan mot detta konstaterande anföras att utgiftstaket just var ett led i att
söka dämpa inflationstakten. De statliga myndigheternas roll för inflationstakten
är emellertid ringa. Inflationen bestäms i allt väsentligt av andra
förhållanden. Utgiftstaket skulle givetvis kunna lämna något bidrag till att
dämpa inflationsförväntningar och inflation men det kan fungera bara i
kombination med en stramare finanspolitik och andra inflationsdämpande
åtgärder.
I diskussionen om utgiftstak har olika förslag ventilerats om vad som skall
rymmas inom taket. Ibland har det talats om ett lönetak, ibland om ett tak
som omfattar myndigheternas alla utgifter. Vi har uppfattat det så att det är
den senare definitionen som gällt. Skillnaden skall emellertid inte överdrivas.
Lönekostnaderna är den helt dominerande utgiftsposten i myndigheternas
verksamhet.
Vi vill inte definitivt avfärda utgiftstak som ett instrument i budgetpolitiken,
men om det skall kunna användas förutsätter det en bättre samordning
med den ekonomiska politiken i stort än vad som var fallet under 1988.
Finansministern har nu som nämnts dragit tillbaka sitt förslag om ett
utgiftstak för 1989. I ett desperat försök att rädda ansiktet har han skyllt på
oppositionen. I verkligheten är orsaken naturligtvis att regeringen mötts av
stark saklig kritik och att den ekonomiska politiken i viktiga delar, främst när
det gäller inflationsbekämpningen, har misslyckats.
I stället för ett utgiftstak har finansministern sagt att politiken får återgå till
den tidigare osthyvelmetoden med årliga rationaliseringskrav. Innebörden
av detta uttalande är oklart, eftersom det i det presenterade budgetförslaget
finns inte bara ett utgiftstak utan också rationaliseringskrav enligt det s k
huvudförslaget. Finansministerns uttalande skulle då tolkas som ett dubbelt
rationaliseringskrav.
5.3 Hushållssparande! stimuleras inte
Regeringen har under flera år sagt sig vilja stimulera hushållens sparande.
Detta har emellertid inte följts upp av några väsentliga åtgärder.
Den faktiskt förda sparandepolitiken har i stället gått ut på att genom Mot. 1988/89
höjda skatter öka det offentliga sparandet. Detta har också lyckats så tillvida Fi223
att underskottet i statens budget i allt väsentligt har försvunnit (åtminstone
kortsiktigt) och den offentliga sektorn totalt uppnått ett stort sparandeöverskott.
Samtidigt har emellertid, som vi tidigare noterat, hushållens sparande
minskat kraftigt.
Denna utveckling visar enligt vår uppfattning att det inte är möjligt att öka
det totala sparandet i landet genom skattehöjningar. Det enda som
åstadkoms är en omfördelning från privat till offentligt sparande. Möjligen är
detta också regeringens egentliga syfte, eftersom det skapar större möjligheter
för staten att styra sparandets fördelning på olika typer av investeringar.
Ett väsentligt inslag i regeringens sparandepolitik är tillskapandet av
kollektiva fonder av olika slag. Löntagarfonderna är det mest tydliga
exemplet. Nu tycks siktet vara inställt på att komplettera dem med nya
kollektiva fonder. Vi avvisar bestämt sådana nya socialiseringsförslag och vill
i stället stimulera enskilt sparande.
5.4 Arbetskraftsutbudet
Regeringen konstaterar att bristen på arbetskraft kommer att bli ett problem
i framtiden. Samtidigt finns det inte mycket som tyder på att regeringen är
beredd att ompröva löften och regelsystem som påverkar arbetsutbudet.
Sålunda kommer löftet från valrörelsen om längre semester - om det
genomförs - naturligtvis att leda till ett minskat arbetsutbud. Vi har tidigare
pekat på hur vissa socialförsäkringssystem negativt påverkar arbetsutbudet.
5.5 Avregleringar och produktivitet
Som vi tidigare påpekat är en del av förklaringen till den dåliga produktivitetsutvecklingen
bristen på konkurrens. Därtill kommer att regeringen under
en följd av år har slagit vakt om ett skattesystem som hämmar arbetsutbud
och omvandlingsförmåga i svensk ekonomi.
I fråga om skattepolitiken tycks regeringen nu ha svängt och förefaller
beredd att medverka till en reform efter de riktlinjer som folkpartiet har
förespråkat under flera år. En sådan skattereform skulle ha mycket
gynnsamma effekter för produktivitetsutvecklingen under förutsättning att
den inte kombineras med en kraftig överfinansiering, d.v.s. höjda skatter.
Aven i fråga om behovet av avregleringar tycks ett omtänkande ha skett
inom regeringen. Således aviseras nu avreglering inom teko-industrin,
byggsektorn och jordbrukspolitiken. Regeringen förefaller emellertid obenägen
att göra någonting snabbt. De aviserade åtgärderna ligger långt fram i
tiden och i avvaktan på dem drar man sig inte för att reglera mera, t.ex. inom
byggsektorn.
Även om regeringen på vissa områden i alla fall i princip kan tänka sig
avregleringar är man i fråga om den sociala tjänsteproduktionen lika
dogmatiskt låst som någonsin tidigare. De resonemang som förs om
fördelarna med ökad konkurrens anses inte gälla vård, omsorg och utbildning.
Dessa tjänster skall fortfarande i allt väsentligt produceras inom
15
offentliga monopol. Det försvårar en angelägen effektivisering och förnyelse Mot. 1988/89
av de berörda verksamheterna. Fi223
I finansplanen aviseras att valutaregleringen skall avvecklas. Nyligen
fattade också fullmäktige i riksbanken beslut om vissa konkreta avregleringar
för aktier och fastigheter samt förklarade att regleringen skall avskaffas,
även den s.k. hårda kärnan. Vi hälsar detta med tillfredsställelse och noterar
att de argument som nu framförs är nästan identiska med dem som
folkpartiet under flera år har hävdat.
5.6 Socialförsäkringssystemet
I finansplanen redovisas att utgifterna från socialförsäkringssystemen sedan
1982 har ökat med 6,4% per år i reala termer. Den egentliga offentliga
konsumtionen, d.v.s. verksamheter som skola, sjukvård, barnomsorg,
försvar, forskning m.m., har ökat betydligt långsammare.
Vi har ovan utförligt beskrivit ett antal problem inom de generella
inkomstöverföringssystemen. Regeringen tycks också i finansplanen ha
uppmärksammat åtminstone några av dessa. Den för några år sedan tillsatta
parlamentariska pensionsberedningen har fått i uppdrag att kartlägga de
utgiftskrav som följer av de automatiskt verkande reglerna i samband med
väntade befolkningsförändringar och föreslå förändringar. Pensionsberedningen
har hittills lagt fram ett förslag som riksdagen också fattat beslut om,
nämligen beträffande änkepensionerna.
Det är emellertid inte tillräckligt att notera problemet med de automatiskt
växande utgifterna - man bör också ha några synpunkter på hur problemen
skall lösas. Här tycks regeringen inte ha något att komma med. Man
konstaterar att skattetrycket inte bör stiga ytterligare, men därutöver sägs
bara att regeringen avser återkomma i samband med vårens kompletteringsproposition
till utformningen av en övergripande strategi för de offentliga
utgifterna.
I själva verket har regeringen under en följd av år avvisat all diskussion om
förändringar i socialförsäkringssystemen under den slagordsmässiga rubriken
”välfärden skulle raseras”.
Ett exempel på detta kan hämtas från en diskussion om sambandet mellan
förmåner och avgifter. Så länge dessa uppfattas som helt avskilda från
varandra är det lätt att resonemangen om kompensationsnivåer och övriga
villkor förs i primitiva klasskampstermer. En mer generös och därmed dyrare
försäkring uppfattas som ”löntagarvänlig” medan förslag om mer restriktiva
regler avfärdas som reaktionära och ”löntagarfientliga”.
Eftersom det til syvende og sidst är löntagarna som i allt väsentligt själva
betalar kostnaderna för sina egna förmåner är det emellertid orimligt att inte
seriöst pröva vilken nivå av uppoffringar och förmåner som framstår som
mest rimlig. En sådan prövning är inte mindre nödvändig i fråga om
socialförsäkringar än i fråga om individuell konsumtion och individuella
försäkringar.
På grund av den egna propagandistiska terminologin och oviljan att
diskutera i sak har emellertid socialdemokraterna låst in sig själva i ett hörn,
och tycks vara oförmögna att ta sig ut. Effekten av detta blir antingen fortsatt
kris inom de offentliga verksamheterna (vård, omsorg, utbildning, forsk- Mot. 1988/89
ning, försvar m.m.) eller fortsatt stigande skattetryck. Fi223
6. Folkpartiets ekonomiska politik
6.1 Den ekonomiska politikens mål
Enligt vår uppfattning är målen för den ekonomiska politiken full sysselsättning,
stabila priser, hög tillväxt, jämn inkomstfördelning, regional balans och
god miljö. I regeringens beskrivning saknas god miljö, vilket kan uppfattas
som ett uttryck för att miljöpolitiken inte av socialdemokraterna ses som en
integrerad del av den ekonomiska politiken utan har en underordnad roll.
Enligt vår uppfattning måste en god miljö vara ett viktigt mål för den
ekonomiska politiken.
6.2 Pris-och löneökningstakten
Vi har upprepade gånger framfört förslag som vi menar skulle ha påverkat
avtalsrörelserna på ett gynnsamt sätt. Riksdagens majoritet har emellertid
valt att nästan helt avslå förslagen. Våra förslag har främst gällt finanspolitikens
inriktning, skattepolitiken och utformningen av arbetslöshetsförsäkringen.
En avgörande förutsättning för avtalsförhandlingarna är att parterna vet
vilka regler som gäller främst i fråga om skatterna. Så skedde inte inför 1988
års avtalsrörelse. Vi förutsätter att regeringen inte gör om detta misstag utan
presenterar ett förslag till skatteskala för 1990 senast i kompletteringspropositionen.
Det är också väsentligt att skatteskalan inflationsskyddas, så att
parterna inte behöver gardera sig mot inflationens skattehöjande effekt.
Skatteskalan för 1990 bör innebära ett väsentligt steg mot den marginalskattenivå
som skall nås i den stora reformen 1991. Vi har under en följd av år
framhållit hur en lägre skatt på inkomstökningar skulle underlätta reallöneökningar
utan stora nominella lönepåslag. Vi kommer att presentera
folkpartiets förslag till inkomstskatteskala för 1990 i anslutning till regeringens
proposition i frågan.
Förutsättningarna för att parterna skulle sluta avtal på lägre nominell nivå
skulle öka om arbetslöshetsförsäkringen reformerades. Målet måste vara att
skapa inbyggda incitament för parterna att begränsa löneökningarna till en
nivå som inte försämrar företagens kostnadsläge och konkurrenskraft och
därigenom leder till ökad arbetslöshet. I dagens system finns nästan ingen
sådan återkoppling mellan förhandlingsbordet och effekterna på sysselsättningen.
Vårt förslag innebär att arbetslöshetsförsäkringen ändras så att den dels i
större utsträckning än i dag finansieras direkt av parterna, dels i sin tur får
finansiera en större del av de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som blir
nödvändiga om avtalen skulle bli så höga att arbetslösheten ökar.
Syftet med en sådan reform är förebyggande, nämligen att förmå parterna
att komma fram till avtalsuppgörelser som ligger inom den samhällsekonomiska
ramen. Men om lönerna stiger för mycket och resulterar i ökad
arbetslöshet skall denna mötas med arbetsmarknadspolitiska åtgärder och 17
kostnaderna i större utsträckning bäras av dem som fått de alltför stora
löneökningarna.
Vi föreslår också att förutsättningarna för frivilliga vinstandelssystem på
företagsnivå förbättras. Andel-i-vinst för de anställda har, liksom olika
former av bonuslön, många fördelar. Vi har från folkpartiet betonat vikten
av ökat medägande för de anställda. Det ger ökat inflytande, ökat sparande
och ökad tolerans för företagens vinster. Alla dessa effekter innebär bättre
förutsättningar för låga nominella avtal och för en dämpad löneglidning.
Våra synpunkter och förslag om vinstandelssystem utvecklas närmare i en
särskild motion om ägandespridning.
6.3 Sparandet
Som vi tidigare framhållit är det angeläget att öka hushållssparande!. Detta
är ett av de viktigaste målen med den skattereform som folkpartiet föreslår.
Eftersom en stor del av hushållens sparande sker i egen bostad får ett nytt
skattesystem inte utformas så att detta sparande allvarligt hämmas.
Med hänsyn till att en skattereform måste beslutas i riksdagen inom ett år
avstår vi nu från att lägga fram förslag om nya sparformer. Vi vill dock
understryka angelägenheten i att skatteförändringarna för 1990 blir ett rejält
steg på vägen mot den stora reformen. På det sättet kan sparandet stimuleras
redan nästa år.
I avvaktan på skatteutredningarna vill vi endast nämna ett par förslag som
vi tidigare framfört i riksdagen. I bägge fallen handlar det om ett långsiktigt
bundet sparande. Den ena tanken är att öka föräldrars möjligheter att spara
för sina barns räkning. Den andra är att vidga möjligheterna till pensionssparande
så att det kan ske också på bank. Det finns skäl för att ett sådant
långsiktigt bundet sparande på något sätt skall premieras i skattesystemet.
Den frågan får emellertid prövas i det större skattepolitiska sammanhanget.
Våra förslag om stimulanser för de anställda, vinstandelar och om
utförsäljning av statliga företag till i första hand anställda och allmänheten
kommer att medföra ett ökat sparande hos hushållen.
6.4 Arbetskraftsbristen
Den viktigaste enskilda åtgärden för att motverka bristen på arbetskraft är
att göra det mer lönande att arbeta. Detta är ett viktigt motiv för den
skattereform vi föreslår. Vi vill åter poängtera angelägenheten i att ett
väsentligt steg i reformeringen av inkomstskatten tas redan för 1990.
Även för dem som är äldre än 65 år bör det bli mer lönande att arbeta. Vi
föreslår därför att ett förvärvsavdrag på 10 000 kr införs för pensionärer.
Detta skulle göra det möjligt för den som så önskar att även efter uppnådd
pensionsålder få ett ekonomiskt utbyte av förvärvsarbete. Vi bedömer det
som sannolikt att många pensionärer skulle vilja göra en extra arbetsinsats
om den gav ett bättre ekonomiskt utbyte än i dag då minst 2/3 går i skatt. Det
skulle ge ett värdefullt tillskott till produktionen.
Vi vill också särskilt framhålla möjligheterna att genom en mer aktiv
rehabilitering undvika att förtidspensioneringarna blir så omfattande som i
dag. Det skulle vara till fördel både för den enskilde och för samhället. Ig
Mot. 1988/89
Fi223
Dessa och andra förslag inom t.ex. regionalpolitiken, utbildningspolitiken Mot. 1988/89
m.m. utvecklas närmare i en särskild partimotion om arbetskraftsutbudet. Fi223
6.5 Produktivitetsutvecklingen
Några av de signaler som regeringen ger i finansplanen stämmer väl överens
med vad vi tidigare framfört. Det gäller behovet av en skattereform och
behovet av avregleringar.
Därutöver anser vi emellertid att det är nödvändigt med en mer genomgripande
förnyelse av den offentliga sektorn. Det handlar både om decentralisering
och flexibilitet genom en ”inre reformation” och om stimulans av
enskilda alternativ och konkurrens genom en ”yttre reformation”.
Våra förslag till förnyelse i den sociala tjänstesektorn beskrivs mera
utförligt i en särskild partimotion. Effekterna av dem skulle bli gynnsamma
både genom ökad valfrihet för konsumenterna och för de anställda och
genom större utbyte för alla av insatta resurser. Produktivitetsutvecklingen
skulle med andra ord kunna förbättras, vilket i sin tur skulle skapa utrymme
för att undanröja allvarliga brister inom dessa, bl.a. vård, omsorg och
utbildning.
I detta sammanhang vill vi också erinra om den betydelse Sveriges politik
gentemot EG har för företagens benägenhet att bygga ut den ekonomiska
verksamheten i Sverige. Detta gäller i särskilt hög grad de mindre företagen,
som oftast inte har den handlingsfrihet som de stora har, att flytta
verksamheten innanför EG.
Även energipolitiken är viktig. Vi anser det vara ett stort misstag att som
regeringen binda sig för avveckling av två kärnkraftsaggregat redan i mitten
av 1990-talet innan klarhet nåtts om hur ersättningsenergi skall erbjudas.
Vi utvecklar vår syn på Sveriges Europapolitik och på energipolitiken i
särskilda motioner.
I en särskild partimotion tillsammans med centerpartiet och moderata
samlingspartiet föreslår vi att de kollektiva löntagarfonderna avskaffas.
Ibland påstås i debatten att en politik som stimulerar ekonomisk tillväxt
automatiskt försämrar miljön. Vi anser detta vara en allvarlig felsyn. Genom
att i högre grad än för närvarande utnyttja ekonomiska styrmedel inom
miljöpolitiken kan tvärtom en politik som stimulerar omvandling och
förnyelse i produktionen medverka till en bättre miljö. Därigenom skapas
också de resurser som enligt vår uppfattning behövs för att motverka
miljöförstörelse och återställa förstörd natur. Även detta diskuteras mer
utförligt i en särskild partimotion.
6.6 Socialförsäkringssystemen
Folkpartiet slår vakt om den generella socialförsäkringen, som i långa
stycken är en frukt av liberal reformpolitik. Den första grundstenen till en
statlig socialförsäkring lade Adolf Hedin genom sina motioner på 1880-talet
om en olycksfalls- och ålderdomsförsäkring. Engelska liberaler som lord
Beveridge och lord Keynes blev impulsgivande även för det svenska
trygghetssystemets vidareutveckling från 1930-talet till 1950-talet. Från
senare år kan nämnas bl.a. utbyggnaden av föräldraförsäkringen, som
folkpartiet medverkade till i regeringsställning. Mot. 1988/89
Folkpartiet har redan tidigare lagt fram förslag som skulle medverka till att Fi223
lindra de tidigare redovisade problemen. De administrativa köproblemen
inom försäkringskassorna kan t.ex. i viss mån lösas genom ett förstärkt
ADB-stöd, men i huvudsak bör överbelastningen tacklas genom en omprioritering
av kassornas uppgifter.
Barriärerna mellan de olika systemen bör rivas. Vi är förvånade över det
motstånd vi mött hos regeringen, t.ex. i dess envetna avvisande av det s.k.
Bohusexperimentet som just gick ut på att bryta ner gränserna mellan
sjukförsäkring och sjukvård. Detta bedömdes av alla inblandade i Göteborgs
och Bohus län - försäkringskassan likaväl som sjukvården och politiker ur
alla partier - som ett intressant projekt. Men Bohusexperimentet har ännu
inte kunnat genomföras på grund av att regeringen sagt nej.
Mycken värdefull tid har gått förlorad genom att regeringen inte tillräckligt
energiskt har tagit itu med dessa samordningsproblem. Vissa förslag om ökad
samverkan mellan olika system har nu framkommit i rehabiliteringsutredningens
betänkande, som f.n. remissbehandlas. Vi hoppas att regeringen
skyndsamt tar itu med dessa problemkomplex och återkommer med
konkreta förslag, exempelvis i anslutning till den proposition som framläggs
på basis av rehabiliteringsutredningens arbete.
Fördelar och nackdelar med olika modeller för värdesäkring av pensionerna
har antytts ovan. Risken med en ren priskoppling är å ena sidan att
finansieringsbördan kan bli mycket tung för de förvärvsarbetande vid en svag
ekonomisk tillväxt medan å andra sidan pensionärernas inkomster kan bli
mycket låga jämfört med de förvärvsarbetandes vid en god ekonomisk
tillväxt. Därtill kommer vissa klyftor mellan gamla och unga pensionärer.
Utan att här ta ställning till om en förändring av den nuvarande värdesäkringsmodellen
är önskvärd föreslår vi att den redan arbetande pensionsberedningen
noga studerar detta problem, bl.a. i ljuset av den förväntade
befolkningsutvecklingen under 2000-talet som vi redovisat ovan. Syftet
måste vara att befästa ett pensionssystem som möjliggör en trygg ålderdom
för alla.
Alla de problem som vi tidigare har diskuterat kräver enligt folkpartiets
uppfattning ett långsiktigt och målmedvetet arbete för att stärka och
förbättra socialförsäkringssystemet.
Folkpartiet har under senare år framlagt en rad förslag med detta syfte. Vi
har t.ex. pläderat för lägre kompensationsnivåer inom vissa system (inom
sjukförsäkringen för korttidssjukvaro och inom delpensionssystemet) och
ansett det motiverat att bevara en karensdag inom sjukförsäkringen. Vi har
också arbetat för en ökad egenfinansiering inom arbetslöshetsförsäkringen,
bl.a. i syfte att stärka incitamenten till en mer återhållsam löneutveckling. Vi
har föreslagit en förlängning av samordningsperioden mellan sjukförsäkring
och arbetsskadeförsäkring. Vi motsatte oss den modell för timsjukpenningen
som infördes 1987.
Om dessa förslag hade genomförts skulle åtskilliga av de problem som
behandlats ovan i dag ha varit avsevärt lindrigare. De totala kostnaderna för
socialförsäkringssystemet skulle ha varit åtskilliga miljarder kronor lägre,
uppskattningsvis 5-10 miljarder. Vi skulle också med stor sannolikhet ha haft 20
en sundare samhällsekonomi med lägre inflation och mindre brist på
arbetskraft inom viktiga sektorer av arbetslivet.
Historiens film kan emellertid inte vevas baklänges. I dag måste reformer i
socialförsäkringssystemet utgå från de villkor som nu gäller. De måste också
ta hänsyn till de avtal som har träffats mellan arbetsmarknadens parter och
som i vissa fall innebär att kompletterande kompensation utgår utöver den
som ges genom den allmänna försäkringen. Detta gäller såväl inom
pensionssystemet som vid sjukfrånvaro, arbetslöshet och arbetsskador.
Inte minst mot denna bakgrund är det en stor fördel om reformer i
socialförsäkringssystemet kan utarbetas i samförstånd med parterna på
arbetsmarknaden. Vi förordar att det utredningsarbete som nu pågår - inom
pensionsberedningen samt, såvitt avser arbetsskadeproblem, inom den nya
arbetsmiljökommissionen - omedelbart vidgas till att täcka även sjukförsäkringen
och arbetsskadeförsäkringen.
För det första bör möjligheten till en sammanslagning av dessa försäkringar
undersökas. Mot en långtgående samordning av sjukförsäkring och
arbetsskadeförsäkring brukar ibland anföras att den senare fyller en viktig
signalfunktion genom att anmälda arbetsskador kan underlätta viktigt
skadeförebyggande arbete. Vi vill emellertid hävda att även sjukledighetsfallen
måste uppmärksammas från samma synpunkt. I arbetet med att eliminera
olycksrisker och dåliga arbetsmiljöer bör all frånvaro noga studeras, oavsett
dess angivna orsak.
För det andra bör frågan om en utvidgad arbetsgivarperiod prövas. En
sådan förändring i sjukförsäkringen skulle kunna leda till administrativa
förenklingar och minskad arbetsbörda i försäkringskassorna, vilket i sin tur
skulle kunna medge att större resurser användes för viktiga och i dag
försummade uppgifter inom t.ex. rehabilitering, aktivt arbete med långa
eller ofta återkommande sjukdomsfall, etc. Genom arbetsgivarperiod är det
också möjligt att införa ett visst mått av kostnadsdifferentiering som skulle
kunna stimulera företagen till god personalvård och insatser mot dålig
arbetsmiljö.
Med en arbetsgivarperiod kan också följa vissa problem (t ex för
handikappade, småbarnsföräldrar m.fl.). Dessa förtjänar noggrann uppmärksamhet.
Erfarenheterna från våra grannländer visar dock att sådana
problem i allmänhet kan bemästras. Vi hänvisar i denna fråga till den färska
ESO-rapporten Ds 1988:68 ”Kan vi lära av grannen?”.
En tredje fråga som bör belysas är kopplingen mellan sjukförsäkringen och
sjukvården, där det bör finnas möjligheter att nå längre än till de i och för sig
värdefulla förslag som har framlagts av rehabiliteringsutredningen. Vi ser det
som önskvärt att successivt ge försäkringskassorna en mer aktiv roll i arbetet
för en god hälsa och därmed bättre ta till vara och utveckla den kompetens
som finns hos kassorna.
Ett naturligt led vid översynen bör vara att överväga kompensationsnivåer
och övriga villkor för försäkringsförmånerna i relation till socialförsäkringens
kostnader. I avvaktan på denna översyn bör endast begränsade
förändringar i socialförsäkringssystemen göras.
Mot. 1988/89
Fi223
21
6.7 Statsskuldspolitiken Mot. 1988/89
Räntorna på statsskulden är en mycket stor utgift i statens budget. För Fi223
budgetåret 1989/90 beräknas räntorna uppgå till 58 miljarder kronor, eller
drygt 15 procent av statsbudgetens utgifter. För budgetens totala omslutning
är det därför av största vikt att förvaltningen av statens skuld hanteras
rationellt. Som exempel kan nämnas att om kostnaden för statsskulden
minskade med en tiondel skulle skattetrycket kunna sänkas med en
procentenhet.
Folkpartiet har tillsammans med moderata samlingspartiet och centerpartiet
i en motion till riksdagen föreslagit en utförsäljning av statliga företag och
annan statlig egendom. Skälen för en sådan försäljning är många och beskrivs
i motionen. I detta sammanhang förtjänar dock påpekas att vi förordar att de
influtna medlen används till att lätta statens skuldbörda genom avbetalning
på statsskulden.
Till inte oväsentlig del finansieras räntebetalningarna på statsskulden
genom allmänhetens insättningar på allemanssparande!. Detta innebär flera
nackdelar.
För det första har det visat sig att allemanssparande! blivit allt dyrare för
staten. Räntekostnaden är nära 13 procent vilket är avsevärt högre än för
andra upplåningsformer som premier och sparobligationer.
För det andra leder en fortsatt ökning av allemanssparandet till att
likvidiseringen av statsskulden tilltar. Allemanssparandet är en avista
sparform som ger insättaren rätt att omedelbart ta ut sina insatta medel mot
en mindre uttagsavgift. Upplåningen är således extremt kort till sin karaktär
vilket underminar riksgäldskontorets skuldförvaltning.
En tredje allvarlig invändning är att riksbankens möjligheter att bedriva en
effektiv kreditpolitik försvåras när riksgäldskontoret vid sin upplåning i
begränsad utsträckning kan använda sig av statsskuldväxlar och riksobligationer,
eftersom allemanssparandet tränger ut dessa instrument.
Statsskuldsväxlar och riksobligationer är kostnadseffektiva upplåningsformer
som fungerar smidigt och därför bör ges företräde framför andra
instrument.
I en särskild motion om kapitalmarknaden behandlas penning- och
valutapolitiken. Vi vill i detta sammanhang uttrycka vår tillfredsställelse över
att valutaregleringen äntligen kommer att avvecklas. När detta nu sker anser
vi det naturligt att Sverige också ansluter sig till det valutasamarbete som sker
inom EMS. Det innebär en ytterligare markering av att inflationsmål och
valutakursnormer måste tas på allvar. Därigenom skulle Sverige erhålla del
av det stöd som centralbankerna i EMS-länderna ger varandras valutor om
behov uppkommer. Det skulle också vara en tydlig signal till EG om vårt
intresse av ett närmare samarbete.
22
7. Kommunernas ekonomi
I finansplanen förs en mycket begränsad diskussion om kommunernas
ekonomi. Regeringen avser återkomma med anledning av kompletteringspropositionen
senare i vår. Vi vill därför begränsa oss till ett fåtal allmänna
kommentarer.
Den viktigaste faktorn bakom kostnadsutvecklingen i kommuner och
landsting är pris- och löneökningstakten. De kalkyler som den kommunalekonomiska
arbetsgruppen redovisar visar detta med all önskvärd tydlighet.
Om lönekostnaderna 1990 och 1991 ökar med av finansministern antagna
7% och inflationen blir därefter kommer det finansiella sparandet i
kommuner och landsting att sjunka kraftigt. Hotet om kommunala skattehöjningar
blir då starkt. Om däremot lönekostnadsökningen kan begränsas
till 4% per år blir utvecklingen betydligt gynnsammare och det finansiella
sparandet uppvisar ett stort överskott.
För att den viktiga verksamhet som bedrivs av kommuner och landsting
skall kunna fullföljas är det därför helt avgörande att den ekonomiska
politiken lyckas i uppgiften att dämpa pris- och lönekostnadsökningen.
Kommuner och landsting kommer att i hög grad påverkas av den
skattereform som folkpartiet ser som nödvändig. Detta ställer krav både på
ett väl fungerande skatteutjämningssystem och på att kommunsektorn inte
”fyller ut” den statliga inkomstskattesänkningen med kommunala skattehöjningar.
Vi har tidigare krävt väsentliga förändringar i systemet för statsbidragsöverföringar
från staten till kommunerna. Det viktigaste är enligt vår mening
att den statliga detaljstyrningen försvinner så att kommuner och landsting får
större möjligheter att själva bestämma hur pengarna skall användas. En
sådan ökad decentralisering och flexibilitet är en del av det reformationsarbete
som vi anser måste känneteckna arbetet för att förnya den offentliga
sektorn.
8. Folkpartiets budgetalternativ
Folkpartiets budgetalternativ är utformat med utgångspunkt från tre riktlinjer.
För det första kan vi inte acceptera de allvarliga brister inom vård, omsorg
och utbildning som i dag blir alltmer uppenbara. Detta kräver en genomgripande
förnyelse av hela den offentliga sektorn men också i det korta
perspektivet resurstillskott.
För det andra är det lika uppenbart att utgifterna i de stora generella
systemen för inkomstöverföringar håller på att explodera. En omfattande
översyn krävs för att undvika detta. I avvaktan på att denna ger resultat kan
vissa besparingar göras, i huvudsak för att finansiera de nödvändiga
förbättringarna i själva verksamheterna.
För det tredje är det önskvärt med en sänkning av det totala skattetrycket.
Vi föreslår därför satsningar på viktiga verksamheter och grupper inom det
glömda Sverige enligt tabellen nedan.
Mot. 1988/89
Fi223
23
Budgetsammanställning
Ökade utgifter m.m.
Mot. 1988/89
Fi223
Det glömda Sverige 1 200 milj. kr.
Utbildning 300
Miljö 200
Kultur och idrott 100
Familj 350
Regionalpolitik 100
Internationell solidaritet 250
Övrigt 50
Skatteförändringar 150
Summa 2 700
Besparingar m.m. |
|
Karensdag |
1 000 milj. kr. |
Socialförsäk. övrigt |
2 150 |
Bostadssubventioner |
1 000 |
Byråkrati m.m. |
1 100 |
Alkoholskatter |
1 000 |
Summa 6 250 |
Utgiftsökningarna till det glömda Sverige innefattar statliga stimulansbidrag
till utbyggnad av egna rum på långvården och till gruppbostäder för dementa,
kraftigt höjt vårdbidrag till familjer med barn med handikapp, andra
reformer för handikappade samt ökade resurser för att korta sjukvårdsköerna.
Vi föreslår resurser för fasta vikarier inom grundskolan och för att ta de
första stegen mot mindre klasser. Högskoleutbildningen ges en rejäl
ökning.
Medel föreslås vidare för viktiga insatser inom miljöpolitiken, främst
forskning och andra åtgärder mot havsföroreningarna.
Vi föreslår att barnbidraget höjs med närmare 1 000 kr. per barn och år,
vilket finansieras genom avskaffade mjölksubventioner. Vi föreslår också att
ett vårdnadsbidrag på 15 000 kr. per förskolebarn och år införs. Pappaledigheten
utvidgas.
Regionalpolitiken bör läggas om till en mobiliseringspolitik. Dessutom bör
länsanslagen höjas rejält.
U-hjälpen bör successivt öka. För nästa år föreslår folkpartiet 200 milj. kr.
mer än regeringen. Den internationella solidariteten kräver en generös
flyktingpolitik och folkpartiet föreslår bl.a. att den s.k. flyktingkvoten höjs
med 500 personer.
De konkreta förslagen kommenteras utförligt i andra motioner. Sammantaget
innebär förslagen, utöver vad regeringen anvisar, ett utrymme på ca 3,5
miljarder kronor för i första hand sänkning av inkomstskatten 1990.
24
9. Hemställan
Med hänvisning till ovanstående hemställs
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som anges i motionen,
2. att riksdagen godkänner de riktlinjer för budgetregleringen som
anges i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om god miljö som mål för den ekonomiska politiken,
4. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till
känna vad i motionen anförs om anslutning till EMS,
5. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksgälden till
känna vad i motionen anförs om statsskuldspolitiken,
[att riksdagen hos regeringen begär förslag till reformering av
arbetslöshetsförsäkringen enligt vad som anges i motionen,1]
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om utgiftsram (cash limit) för de statliga myndigheterna,
[att riksdagen hos regeringen begär en översyn av sjukförsäkringen
och arbetsskadeförsäkringen enligt de riktlinjer som anges i
motionen.2]
Stockholm den 25 januari 1989
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karin Ahrlund (fp)
Charlotte Branting (fp)
Sigge Godin (fp)
Ingela Mårtensson (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)
Kerstin Ekman (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Elver Jonsson (fp)
Anne Wibble (fp)
Mot. 1988/89
Fi223
1 1988/89:A283.
2 1988/89:Sf369.
25